Fem nätter och tre matcher i Montreal
Lite kort om min knappa vecka i Montreal och lite om hur media i Montreal är på väg att göra det fullständigt omöjligt för Canadiens att bedriva någon framgångsrik verksamhet i staden.
Det här skulle bli en kort artikel om min resa till Montreal där jag såg två matcher med Habs och en match med farmarlaget Rocket de Laval men väl hemma igen insåg jag att den måste handla om så mycket mer.
Om vi tar själva resan först så flöt den på utan några som helst problem, en liten tågförsening ned till Kastrup dagen före själva avfärden till Montreal via Paris var det enda som störde. Fem dagar och nätter i Montreal där vädret varierade väldigt från soligt och ca 8 grader varmt till kallt och blåsigt med ett par minusgrader, därimellan hann det dessutom med att både snöa och regna. Vädret var inte någon överraskning eftersom det enligt väderstatistiken för Montreal antingen regnar eller snöar minst 20 dagar i november.
Jag kom till hotellet lite efter kl. 18 på söndagskvällen och gick bara till närmaste Tim Hortons där jag köpte dricka, några donuts och muffins som fick bli kvällens måltid framför teven på hotellrummet där jag såg Washingon besegra Edmonton efter straffar (blev lite NFL innan hockeyn startade). På måndagen blev det en rundtur på stan, bland annat åt jag lunch på Schwartz's deli innan jag tog mig bort till Centre Bell där jag letade upp den stora muralmålningen som är en hyllning till Leonard Cohen (Crescent Street). Kvällen tillbringades på sportbaren MVP Bar Sportif som låg ca 25 meter från hotellet där jag åt en clubsandwich samtidigt som jag tittade på NFL Monday Night Football.
På tisdagen tog jag det lite lugnt, lunchen intogs på La Cage a Sports vid Place des Arms där jag åt en ”hamburgare” bestående av starkt kryddad pulled chicken med Montreals variant på pommes (grövre och friterade i en olja som gör potatisen brun) och det var antagligen resans kulinariska höjdpunkt trots besöket på Schwartz's. Vid femtiden tog jag mig till Centre Bell där jag skulle se Columbus Blue Jackets och Montreal, biljetterna till Montreals matcher har nog inte varit så billiga sedan 2010 och jag hade köpt en biljett fem rader bakom Columbus avbytarbås för knappt $200 (inklusive avgifter). Jag betalade ändå mindre för biljetten på samma plats till matchen på torsdagen då Habs mötte Arizona. Biljetterna hade jag köpt via stubhub som är en biljettförmedlare, biljetterna till Habsmatcherna ägdes av en som hade säsongskort (3 biljetter) och det nominella värdet på biljetterna var $210. Jag fick med andra ord biljetterna under ”inköpspriset” och för bara 2 säsonger sedan hade jag antagligen behövt betala minst $300 + avgifter för dem. Anledningen till att det inte längre är säljarnas marknad är att priserna i Montreal har nått gränsen för vad folk har råd att betala, Centre Bell kommer antagligen vara utsåld hela säsongen men de som tidigare köpte på sig biljetter för att tjäna pengar går mot sämre tider och i framtiden kan man nog få tag i biljetter för mindre än $50 om man är beredd att sitta väldigt högt upp. Du ser isen väldigt bra överallt i Centre Bell men de som sitter på de översta raderna kan inte se jumbotronen och därför finns det flera mindre skärmar högt uppe mot taket där de kan se det som visas på den stora skärmen.
Själva matchen mot Columbus var väldigt märklig, den kändes som en matiné både när det gällde tempo och intensitet och det trots att Montrealsonen och den nyblivne (och nygamle) UFC-mästaren Georges St. Pierre hyllades före matchen där han fick göra det ceremoniella nedsläppet. Columbus tog ledningen med 1-0 genom Josh Anderson redan efter ca två och en halv minut och Blue Jackets var sedan det bättre laget under resten av perioden. I den andra perioden tog Montreal över mer och mer men planens gigant Sergei Bobrovski var omutlig när Montreal kom fram, tyvärr hade flera Habsspelare med Charles Hudon i spetsen inte siktet rätt inställt och flera farliga chanser slutade med ett skott över eller utanför målet.
I den tredje perioden fortsatte Montreal att trycka på och Jacob De La Rose var två gånger nära att kvittera, första gången hann Seth Jones emellan och styrde upp skottet över sargen och vid det andra tillfället stod Bobrovski för en fantastisk räddning med klubbhandsken. Habs lagkapten Max Pacioretty hade också några riktigt svettiga byten där han radade upp målchans på målchans men det dröjde tills knappt 12 minuter gått innan Bobrovski tvingades kapitulera när Paul Byron slog in en retur efter att han och Shea Weber kommit i en kontring. Efter kvitteringen var båda lagen nära att göra ytterligare mål men Bobrovski och Charles Lindgren höll tätt. Det gick lite drygt 1 minut av förlängningen innan Zach Werenski blev frispelad och avgjorde med sitt femte mål för säsongen.
På onsdagen följde jag med på en rundtur i Centre Bell ($24) där vi bland annat fick se rummet där Claude Julien håller sina presskonferenser efter matcherna, rummet där alla gamla Habshjältar kan uppehålla sig under och före matchen, Habs loge dit man kan köpa biljetter (ca $1000 per match), pressläktaren som hänger ca 30 meter över isen och givetvis Habs omklädningsrum där man spärrat av så att ingen kunde kliva på loggan. Efter rundturen fick deltagarna 15% rabatt i butiken och jag köpte grejer för drygt $500 (innan rabatt), bland annat den nya matchtröjan som Habs ska ha i utomhusmatchen mot Ottawa då NHL fyller 100 år. Efter lite italienskt till lunch var det dags att ta sig ut till Laval som ligger på norra sidan av floden för att se Habs farmarlag Rocket de Laval spela mot Vancouver Canucs dito Utica Comets. Jag satt lika bra fast bakom utvisningsbåsen i Place Bell som den nybyggda arenan heter (lätt att nå ca 300 meter från tunnelbanestationen Montmerency (orange linje), Place Bell tar in ca 10000 åskådare men den här onsdagen var vi knappt 5200 (biljettpris knappt $40) som såg Laval besegra Utica med 5-4. Laval borde vunnit med större siffror men tyvärr lät de Utica komma in i matchen i den tredje perioden, Laval gjorde 5-2 i tom bur innan Utica gjorde två mål under den avslutande minuten. Daniel Carr som gjorde två mål och den tjeckiske backen Jakob Jerabek var de spelare som stod ut mest tillsammans med Nicolas Deslauriers som blev uppkallad till Montreal efter matchens slut.
Torsdag och match mot Arizona som innan matchen mot Habs inte hade vunnit under ordinare tid, när matchen var slut hade Arizona genom sitt uppträdande (och framförallt gnällande på domslut) tagit sig in på min topp 3 lista över mest hatade lag tillsammans med Rangers och Ottawa. Montreal visade verkligen upp två ansikten i den här matchen, i den första perioden och de fyra första minuterna av den andra var Arizona fullständigt utspelade och med en normal utdelning borde Habs redan avgjort matchen och lett med minst 4 mål. Ett slagsmål mellan Deslauriers och Zach Rinaldo tände Arizona trots att Rinaldo fick ordentligt med stryk och under resten av matchen var det allmänt grisigt spel från Arizona med efterslängar, headshots och massor av diving. Tyvärr tillät Montreal Arizonaspelarna att komma in under huden på dem och lagets bra spel förvandlades till riktigt usel och öppen juniorhockey med målchanser i massor åt båda håll. Montreals 2-0 ledning från den första perioden blev 3-3 innan Shea Weber gjorde 4-3 efter en tekningsvariant när det återstod 11 sekunder av perioden. Perioden avslutades med ett gruff där Tomas Plekanec och Brad Richardson slogs (Plekanecs första slagsmål på 941 NHL-matcher). Tyvärr avgjorde domarna matchen i den tredje perioden genom att dels gå på en klar diving (Max Domi) som resulterade i ett PP mål för Arizona, ett missat matchstraff på Jordan Martinook för en solklar huvudtackling på Brendan Gallagher, ännu en tveksam utvisning på Shea Weber som gav Arizona ytterligare ett PP-mål och ledning. Eftersom Habs bäste spelare Gallagher plockats bort av NHL:s concussionwatchers efter Martinooks tackling hade Habs en rejäl uppförsbacke och när laget fick in en kvittering i slutminuterna blev målet lite tveksamt underkänt för spark.
Som sagt har Arizonas uppträdande i den här matchen gjort dem till ett nytt hatlag och den respekt jag känt för Oliver Ekman-Larsson som ishockeyspelare fick sig en rejäl knäck. Från matchens första nedsläpp till att slutsignalen ljöd gjorde han inget annat än att gnälla hos domarna, vid varenda avblåsning han fanns på isen var han framme antingen hos en linjeman eller domare och gnällde. Han var dessutom allmänt diving och grinig även i Coyotes avbytarbås där han bland annat kastade handdukar och handskar omkring sig. Borde inte blivit förvånad eftersom Rick Tocchet alltid varit en gris både på och vid sidan av isen men Tocchets/Coyotes variant av ishockey får inte bli framgångsrik för då är NHL illa ute.
På fredagen var det dags att åka hem och eftersom det var svinkallt med en riktigt otäck vind, höll jag mig på hotellet tills det var dags att ta bussen ut till flygplatsen där resan tillbaka till Kastrup via Amsterdam startade. Efter att ha landat på Kastrup tog jag mig till Malmö där jag några timmar senare efter att jag ätit på O'Leary's tog tåget hem till Småland.
Mediahysteri och falska rykten
Media i Montreal har gått fullständigt bananas och det faktum att de menar att anledningen till att de fabricerar och publicerar rykten är att Habs ledning inte läcker nyheter gör det bara ändå mer löjligt. Under min knappa vecka i Montreal fick jag höra flera ganska otroliga rykten om spelare i Habs, det gällde framförallt Carey Price, David Schlemko, Shea Weber, Max Pacioretty, Alex Galchenyuk, Karl Alzner och Jeff Petry. Givetvis var det dessutom massor av skitsnack om Habs ägare Geoff Molson, GM Marc Bergevin och hela coachingstaben med Claude Julien i spetsen. Det som var skillnaden den här gången från tidigare resor var att media det här året inte hade några som helst problem med att publicera flera av dem även om de måste vetat att de var osanna. Att sociala medier har exploderat är en förklaring men varför måste en etaberad journalist retweeta något han med en enkel fråga till den det handlar om kunde få bekräftat eller dementerat.
Det enda rykte jag kommer nämna här är ett som dementerats av Carey Prices hustru Angela Price men ska man tro på alla rykten så finns det knappt en spelare i laget som inte går på droger, ligger runt, fått stryk av arga äkta män eller har gjort massor av unga flickor med barn. En del rykten är ganska harmlösa och har säkert startat genom att någon hört någon annan på en bar skämta med sina kompisar men några av de som är aktuella just nu är sådana som borde och säkert redan har blivit polisanmälda för förtal. Ett rykte tror jag kan vara sant men för att det ska ha uppstått måste någon ha brutit mot sin tystnadsplikt och efter att det aktuella ryktet kopplades samman med ett namn så verkar det som om några individer på twitter och andra social medier antingen har blivit varnade eller helt enkelt fått sina konton indragna och kanske till och med fått sparken från sina jobb.
Rejean Tremblay (radiojournalist på en franskspråkig kanal) sa igår att det ryktades om att Carey och Angela Price skulle skilja sig eftersom att Angela ställt ultimatum till Carey om att lämnar han inte Montreal så vill hon ha skilsmässa (det finns dessutom flera riktigt illasinnade rykten om varför Angela skulle vilja ha en skilsmässa). Angela svarade sent igår på instagram genom att driva med ryktet om parets eventuella skilsmässa (dessutom är det redan känt att parets dotter Liv ska börja på en tvåspråkig dagis/förskola). I morse kanadensisk tid ifrågasatte en engelskspråkig värd på radiokanalen TSN690 om man kan lita på hennes uttalande och så undrar media och fans varför så många spelare har Montreal på sin lista över lag de inte godkänner en trade till.
Det media och fans håller på med just nu är idioti och de ska inte tro att inte spelare och ledare i andra lag inte vet vad som händer. Brandon Dubinsky i Columbus och Steven Stamkos i Tampa Bay är bara två spelare i gästande lag som blivit stalkade av bloggare och som visat sin avsky för uppträdandet på twitter. Samtliga lags GM hade under helgen ett möte i Montreal där flera andra GM uttryckte både stöd och sympati för Habs GM Marc Bergevin, bland annat sa Floridas GM Dale Tallon att det finns fler folk med mediaackreditering i Montreal än vad Panthers har fans. Den som uttryckt det bäst är trots allt Brian Burke som tidigare i år sa ungefär så här i en intervju med en radiokanal i Toronto: I Toronto är de (media) tokiga men det är dubbelt så illa i Montreal, där de är tokiga två gånger om både på franska och engelska.
Att flera inom media försöker skjuta över skulden på alla rykten på Canadiens är bara löjligt, det finns en legendarisk journalist från Montreal vid namn Red Fisher (började skriva om Montreal Canadiens samma dag som Richard-Riot inträffade och slutade inte förrän 2012) som hade ett motto som alla i Montreal borde ta till sig: Jag skriver om fakta, rykten får någon annan ta hand om. Bara för att Montreal inte berättar om exakt allt så behöver du inte hitta på saker för att ha något att skriva om. Är du som journalist så obegåvad och oförmögen att leta reda på stories och fakta att du måste ljuga och hitta på för att ha något att skriva eller prata om är det god tid att byta jobb (kan nog gälla en del svenska journalister också när jag tänker efter).
När det gäller hur allt det här påverkar Habs förmåga att locka till sig spelare kan man ta Jake Evans som ett exempel, Habs draftade honom i den sjunde rundan 2014 men han har sedan dess utvecklats i raketfart och är just nu bäste poängplockare i NCAA med 5 mål och 22 poäng på 14 matcher för Notre Dame. Under de senaste åren har massor av spelare som draftats och spelat universitetshockey vägrat att skriva på för de lag som draftat dem och i stället väntat tills de blev UFA så att de kunde välja fritt. Om Evans väljer att bli UFA i sommar istället för att signa med Habs så tror jag att fans och medias uppträdande i Montreal är den absolut största anledningen. Fans och media drömmer dessutom gärna om att superstjärnor ska signa med Habs men varför i hela världen skulle de vilja göra det. De har väldigt mycket att förlora på att gå till Montreal, om de kan hjälpa Habs vinna kommer de behandlas som gudar men misslyckas de behandlas de som något katten släppat in. Det är likadant när det gäller coacher och General Managers, det är ingen slump att Habs var det lag som gav Therrien, Vigneault och Julien deras första jobb i NHL, de hittade helt enkelt inga etablerade som var villiga att ta chansen i Montreal. De enda som verkar vara vädigt intresserade av att ta ett jobb i Montreal är narcissister som Pierre McGuire och Patrick Roy som gärna vill ha så mycket ljus som möjligt på dem själva.
