Habsbloggen
Är det dags för en målvakt att vinna Hart Memorial Trophy igen? Kan någon forward utmana Carey Price och Pekka Rinne i jakten på årets Hart Memorial Trophy?
Första delen av det här blogginlägget är inspirerat av en diskussion på Twitter med Uffe Bodin på hockeysverige.se om vem som är favorit till Hart Trophy.
De senaste säsongerna har ”journalisterna” i PHWA (Pro Hockey Writers Association) röstat på den spelare som de tyckt varit bäst i NHL. Varje år kommer det också in röster från diverse journalister som borde resultera i att vederbörande får sparken och blir utesluten ur föreningen.
Hart Memorial Trophy som har delats ut i NHL sedan säsongen 1923-24 ska enligt stadgarna gå till den spelare som bedöms vara mest värdefull för sitt lag under NHL-säsongen (enbart seriespelet). Så här står det på NHL.com om Hart: ”The Hart Memorial Trophy is an annual award given to the player judged to be the most valuable to his team. The winner is selected in a poll of the Professional Hockey Writers' Association in all NHL cities at the end of the regular season.”
För en normalbegåvad människa betyder det att priset inte ska gå till NHL:s bäste spelare utan till den spelare i NHL som är sitt lags MVP. Nu är det tyvärr så att hockeyjournalister inte alltid är normalbegåvade och de har dessutom ofta en ganska hög tanke om sig själva. Det har gjort att medlemmarna i PHWA den senaste tio åren inte kunnat motstå frestelsen att rösta på ligans bäste spelare (enligt deras ofta ganska partiska syn på saken). Att NHLPA har ett eget pris Ted Lindsay Award som enligt stadgarna ska gå till: ”to the most outstanding player in the NHL” är ointressant eftersom journalisterna tycker att de själva ”vet bäst".
Antagligen är journalisterna avundsjuka på att de inte får vara med och bestämma över vem som ska utses till NHL:s bäste spelare, att de är med och röstar fram sju olika trofévinnare varje säsong däribland den som ska ta emot NHL:s äldsta och mest värdefulla pris Hart Memorial Trophy är tydligen inte nog utan de måste också ändra i kriterierna för de olika priserna. Selke är ett annat exempel på hur kriterierna för vem som kan vinna inte längre motsvarar vad som står på trofén, för det finns inte en chans att Bob Gainey, Jere Lehtinen eller Guy Carbonneau skulle vinna om dagens journalister hade röstat under tiden de spelade.
Som Bodin skrev på Twitter så har alla Hart vinnare sedan Jose Theodore vann 2002 vunnit antingen Art Ross Trophy eller Rocket Richard Trophy under samma säsong. Anledning till det tror jag är den enorma kritik valet av Theodore 2002 fick, Theodore besegrade först av allt Jarome Iginla tack vare fler förstaplaceringar då de båda fick samma röstpoäng i Hartomröstningen och dessutom så slog han Patrick Roy i Vezina omröstningen på samma sätt. Fansen kunde tydligen inte begripa att de båda omröstningarna inte har ett enda dugg med varandra att göra och fick med sig stora delar av media och sedan dess så verkar det som om Hart numera enbart kan delas ut till NHL:s bäste forward.
Historiskt sett så är det så att de som vunnit NHL:s poängliga och Hart under samma säsong är i minoritet, 49 av de som vunnit Hart sedan 1923-24 vann inte poängligan samma säsong medan bara 41 vann båda troféerna. Av de 30 första som belönades med Hart så var det endast 9 som vann poängligan samma säsong. Två målvakter och hela nio backar vann Hart under troféns första 30 år, under de senaste 60 säsongerna (trofén är 91 år gammal men har bara delats ut 90 gånger pga lockouten 2004-05) har en back vunnit endast tre gånger (Bobby Orr 2 gånger + Chris Pronger) medan en målvakt belönats fem gånger (Dominik Hasek 2 gånger, Al Rollins, Jacques Plante & Jose Theodore 1 gång var).
Att backarna inte får priset längre beror till stor del på att James Norris Memorial Trophy tillkom 1954 och framförallt på hur kriterierna för det priset ändrats de senaste åren då Norris egentligen fungerar som ett sorts Art Ross Trophy för backar. En närmare titt på de som vunnit Hart Trophy visar att alla utom tre spelare av de som inte är aktiva längre är invalda i Hockey Hall of Fame. De tre är Eric Lindros, Al Rollins och Tommy Anderson (Sergei Fedorov, Chris Pronger & Jose Theodore undantagna eftersom två av dem officiellt ännu inte slutat och den tredje har ännu inte väntat de obligatoriska tre åren).
1949-50 vann NY Rangers målvakt Chuck Rayner Hart Trophy trots att Rangers bara blev fyra i NHL med -19 i målskillnad, den föregående säsongen hade laget slutat sist och alla ansåg att Rayner var den enda orsaken till att Rangers lyckades ta sig till slutspelet 1950. Hart Trophy har vid några tillfällen också används till att hylla en spelares hela karriär istället för att gå till den säsongens MVP (detta gällde speciellt fram till 1960-talet då de enda priserna som fanns var Vezina, Lady Byng och Hart Trophy), det bästa exemplet är Ted Kennedy som vann 1955 under det som alla trodde var hans sista säsong i NHL.
Den förste som tilldelades Hart var den elegante och defensive centern Frank Nighbor som länge var nästan helt bortglömd men som under senare tid fått upprättelse. Nighbor som också blev den förste som vann Lady Byng när den trofén introducerades 1925 var inte bland de fem främsta i poängligan 1923-24 då han vann Hart Trophy. Billy Burch som vann andra året priset delades ut var sjua i poängligan hela 20 poäng efter Babe Dye som vann med sina 38 mål och 44 poäng.
Det är under 1950-talet då Gordie Howe vinner Hart fem gånger (tre gånger samtidigt som han vann Art Ross) som priset börjar gå till ligans största stjärnor. Det fortsätter under 1960- och 1970-talet då vinnaren nästan alltid är en stjärna men kanske inte just den bäste poängplockaren, ett bra exempel är Bobby Clarke som vann tre gånger på fyra säsonger. Nästa steg kommer med Wayne Gretzky som vinner Hart nio gånger på tio säsonger (första och sista utan att samtidigt vinna Art Ross).
Efter det följer en reaktion plus att spelet blir betydligt mer defensivt och då blir spelare som Mark Messier och Sergei Fedorov plötsligt accepterade som vinnare, Dominik Hasek vinner två år i rad, Chris Pronger tar hem en och till slut är vi framme vi 2002 då Theodore vinner både Vezina och Hart utan att han förtjänade någon av dem enligt mobben. Följden blir fega journalister som följer minsta motståndets lag, att de dessutom är betydligt mer okunniga än de som röstade under O6 eran gör också sitt till.
Det är inte alls konstigt att dagens hockeyjournalister kan betydligt mindre om de 29 lag som de inte följer regelbundet, Under den gyllene epoken såg en journalist i till exempel Boston de övriga fem motståndarlagen 14 gånger under en säsong, det säger sig självt att han då själv kunde bilda sig en uppfattning om de olika spelarna. Idag tittar de istället på sammandrag på olika mediasidor och NHL Tonight för att hålla reda på spelarna i övriga NHL-lag. Dessutom är det mångdubbelt fler spelare att hålla ordning på och det gör ju inte saken lättare.
Det här är några ursäkter för dagens hockeyjournalister men samtidigt har det blivit betydligt lättare för fansen att följa NHL då gott och ont. Om jag går till mig själv så såg jag förr på allt som sändes i TV om NHL men nu följer jag Habs och enbart Habs. Jag tittar inte på en kvällsmatch på TV mellan Ottawa och något annat ointressant lag längre och det gör att jag som fan kan betydligt mer om ”mitt lag” än antagligen de flesta svenska hockeyjournalister gör och det spär givetvis på mitt ”förakt” mot journalistkåren om någon säger eller skriver någon felaktigt eller dumt (vilket händer nästan dagligen).
Samtidigt är jag numera mer okunnig om de flesta övriga lag i NHL, för som de flesta har jag delat upp lagen i NHL i olika grupper: lag jag inte bryr mig om, lag jag vill se förlora, lag jag kan tänka mig hålla på om mitt favoritlag är utslaget osv. Jag kan Habs och dess farmarlag riktigt bra, jag kan det mesta om Habs största konkurrenter, jag kan lite om ett fåtal andra lag medan det finns lag där jag kanske bara kan nämna hälften av spelarna i laguppställningen utan att tjuvtitta. Jag tror däremot att jag fortfarande kan sätta kanske 75% av laguppställningarna för topplagen från NHL-säsongen 1971-72 som ett exempel. Så det är inte bara det att journalisterna fått sämre kunskap, fansen har också blivit betydligt mer specialiserade vilket gör att en slarvig faktakontroll av media kan ge ett enormt drev på sociala medier.
Nu tillbaka till det den här bloggen egentligen skulle handla om. Är Carey Price en av favoriterna till att vinna Hart Memorial Trophy? Han och Nashvilles målvakt Pekka Rinne är enligt min mening de två som mest förtjänar att vinna årets Hart Trophy, framförallt om PHWA plötsligt skulle få för sig att skicka ut de ursprungliga kriterier som gäller trofén till sina medlemmar.
Var Sidney Crosby verkligen den mest värdefulle spelaren för sitt lag under förra säsongen?
Inte enligt min mening, däremot var han antagligen NHL:s mest värdefulle spelare förra säsongen och han är troligen NHL:s bäste spelare när han får vara hel och frisk.
Finns det verkligen någon som tror att Pittsburgh Penguins skulle missat slutspelet förra säsongen utan Crosby?
Själv tror jag inte att det är många som är av den uppfattningen.
Skulle Nashville Predators nått slutspelet förra säsongen med en hel och frisk Pekka Rinne?
Jag tror att det inte hade varit omöjligt för dem att ta den sista slutspelsplatsen i väst och det betyder för mig att Pekka Rinne är mer värdefull för sitt lag än vad Crosby är för sitt lag (sedan missade Rinne alldeles för mycket av säsongen för att ha varit aktuell).
En närmare titt på Carey Price visar att han före lördagens kvällsmatch mot Washington Capitals har följande statistik: 26 vinster, 10 förluster och 2 förluster efter OT/straffar, 2,09 i GAA och ,931 i räddningsprocent. Han har fått 1144 skott mot sig och de fyra som tagit emot fler skott har alla spelat minst två matcher fler än Price. När det gäller räddningar så passerar han en av de fyra och lägger sig på fjärdeplatsen med 1065 räddningar. Med ,931 delar Price och Rinne på tredjeplatsen när det gäller räddningsprocent av de målvakter som spelat minst 15 matcher. I GAA ligger Price på plats 4 med 2,09 medan Rinne ligger på plats 2 med 1,96 (minst 15 matcher) och både Rinne och Price har hållit nollan tre gånger var.
En stor skillnad mellan Rinne och Price är att Rinne spelar i ett lag som gör i snitt 2,94 mål per match (7:e plats i NHL) medan Montreal bara gör 2,60 mål per match (plats 22 i NHL). Sett till gjorda mål är skillnaden 141 för Nashville mot 122 för Montreal. Ser man till insläppta mål så har Montreal bara släppt in 107 mål (2,28/match) vilket är minst i NHL medan Nashville släppt in 111 mål (2,31/match) och ligger med det på den tredje platsen i NHL.
Den största skillnaden hittar man om man tittar på skottstatistiken, Montreal skjuter i snitt bara 27,6 skott/match (plats 26) medan Nashville skjuter 32,2 skott/match (plats 3). När det gäller skott mot egna målet så skjuter motståndarna 30,6 skott/match mot Montreals mål medan målvakterna i Nashville bara behöver stå ut med 28,7 skott/match (plats 12).
Statistiken för Price blir dessutom bara bättre och bättre ju längre säsongen lider, på de senaste 15 matcherna före kvällens match har han 12 vinster, 2 förluster och 1 OT förlust. Han har 1,53 i GAA (2,09 för hela säsongen) och ,949 i räddningsprocent (,931 för hela säsongen). Jag har svårt att se någon forward som förtjänar Hart Trophy mer än vad Price eller Rinne gör och backarna verkar som sagt vara chanslösa nuförtiden.
Själv skulle jag antagligen utse Rinne till bäste målvakt och ge honom Vezina medan jag ger Price Hart eftersom jag vet hur sårbara Habs skulle vara utan Price. Kom gärna med åsikter och egna förslag i kommentarerna
