Habsrapporten: Summering av slutspelet
Canadiens säsong tog ett bittert slut i torsdags, med en 1-0 förlust i Madison Square Garden. Men vägen dit kantades av spänning och glädje, och säsongens sista Habsrapporten summerar just det.
Tampa Bay – 4-0 i matcher
Canadiens kom in i slutspelet med en rätt stark resultatrad i ryggen, men samtidigt var det en rätt stor besvikelse att man missat hemmafördelen genom en 2-0-förlust mot New York Islanders i den sista omgången. Men trots hemmafördelen såg nog de flesta Canadiens som favoriter – om än små – inför serien, med tanke på att Tampa saknade Ben Bishop i målet. In kom istället Anders Lindbäck, som visserligen inte hade någon dålig serie, men han var definitivt ingen Ben Bishop.
Den första matchen dominerades helt och hållet av Habs, men trots det stod det 4-4 efter full tid – vilket skapade oroliga flashbacks från förra årets slutspelsserie mot Ottawa. Men den oron försvann med knappa två minuter kvar att spela av den första övertidsperioden, när Dale Weise gick ned på ett knä och satte ”the old Brett Hull” rätt upp i krysset bakom Anders Lindbäck, på assist från en Daniel Briere som hittade tillbaka till sitt gamla jag under slutspelet.
Annars var den stora storyn i kvartsfinalserien återfödelsen av Rene Bourque. Bourque hade, i all ärlighet, en usel grundserie. Men i slutspelet var han helt plötsligt den spelaren Habs hoppades att han kunde vara. Tre mål på de tre sista matcherna i serien gjorde att Bourque kunde börja lägga #almostbourque – ett stående skämt under säsongen om hur Bourque hela tiden nästan gjorde saker – bakom sig.
Efter match 1 var det egentligen inget snack om saken, även om både match 3 och 4 slutade med uddamålsförluster. I match 4 var det till sist en dittills osynlig Max Pacioretty som satte spiken i kistan genom sitt första slutspelsmål.
Boston – 4-3 i matcher
Så, Shipping up to B vidare mot den urgamla rivalen Boston Bruins. Och vilken serie det skulle bli! Vi har visserligen precis sett slutet på en helt fantastisk serie i Chicago – Los Angeles, men Habs – Bruins kan absolut vara tvåa på listan.
Och om Canadiens höll på att förlora den första matchen mot Tampa oförtjänt, så var det omvända roller här. En fantastisk insats av Carey Price och två mål av Bostonfavoriten PK Subban, varav ett i övertid gjorde att Canadiens stal den första matchen i TD Garden.
Hade någon sagt inför de två första matcherna i Boston att Canadiens skulle åka hem med 1-1, hade nog de flesta Habsfansen tagit det utan att blinka. Trots det åkte man hem till Montreal, besvikna med 1-1 i matcher. I en brutal sistaperiod vände Boston 1-3 till 5-3, och när Milan Lucic satte den sista pucken i öppen kasse och firade genom att slå sig för bröstet inleddes en klart intressant rivalitet mellan honom och Dale Weise.
Efter en stabil 4-2-seger i den första hemmamatchen tappade sedan Canadiens match 4, i en 0-1-förlust efter förlängning. Det följdes upp av ett av säsongens större bottennapp, när man kom ut helt uddlösa i match 5.
Piskade att vinna match 6 kom så Montreal Canadiens ut på hemmaplan i Bell Centre och gjorde kanske sin bästa match på hela säsongen. Carey Price var omutbar, och kedjan med Vanek, Desharnais och Pacioretty gjorde sin bästa match i slutspelet. 4-0 blev slutresultatet, och som så många gånger förut skulle det krävas en match 7 för att skilja Bruins och Canadiens åt.
Och redan 2 minuter in i matchen skulle Canadiens ta ett kommando man aldrig släppte när Dale Weise – vem annars? – satte pucken i ett öppet mål bakom Tuukka Rask efter en ljuvlig passning från Daniel Briere.
Boston hade som väntat pucken mest under matchen, men det var Canadiens som gjorde målen. När Max Pacioretty gjorde 2-0 – som kom att bli hans andra serievinnande mål i slutspelet – såg det riktigt bra ut, men när sedan Jarome Iginla reducerade i slutet på perioden väntade man bara på att forceringen skulle komma.
Och den kom, men ett Canadiens lett av Carey Price höll emot. När Daniel Briere sedan fick in 3-1-målet via Zdeno Chara var saken biff.
Efterspelet till matchen blev minst sagt hett, efter att Milan Lucic – surprise surprise – uttalat hot mot både Dale Weise och Alexei Emelin vid handskakningen efter matchen. Men trots det slutade serien med en lycklig bild. Kolla bara på hur fnittrig Pierre McGuire blev när slutspelets dominant PK Subban bjöd honom på en puss på kinden efter matchen.
New York Rangers – 2-4 i matcher
Hux flux stod Montreal Canadiens i conferencefinal, efter att ha slagit ut laget som ansågs som den givna kandidaten att nå Stanley Cup-finalen. Och man gjorde det med hemmafördel, inte desto mindre.
Men det började inte bra. Canadiens verkade fortfarande sova när matchen startade tidigt på lördagen, lokal tid, och Rangers tog snabbt en 2-0-ledning. Och bara tre minuter in i den andra perioden dundrade Chris Kreider in i Carey Price. Price spelade klart perioden, men såg inte ut som sig själv när Rangers gick från 2-1 till 4-1 under den sista minuten. I den tredje perioden kom Peter Budaj in, och såg inte ett dugg bättre ut när Rangers till sist vann med 7-2.
Brandon Prust kallade efter matchen händelsen för ”accidentally on purpose” (vilket jag nu vet även är en tv-serie), och baserat på tidigare händelser kan man kanske säga att Prust kan vara något på spåren.
När så alla vände sig mot Peter Budaj för att rädda säsongen vände sig Michel Therrien åt ett annat håll. Han vände sig mot Dustin Tokarski – som gjorde det bra när Price var skadad efter OS – och det visade sig vara helt rätt val. Visserligen släppte han någon lätt puck i match 2 som Canadiens också förlorade, men i match 3 var han kanske isens bästa spelare. Och när Alex Galchenyuk på något sätt lyckades få in pucken bakom Henrik Lundqvist på övertid hade Canadiens vittring igen.
Förlusten som egentligen beseglade Canadiens öde var den i match 4. Canadiens gjorde en riktigt bra match i Garden, men istället för att vinna i förlängning förlorade man. Martin St. Louis avgjorde när Alexei Emelin stod och sov, och Rangers hade tre matcher på sig att avgöra.
Den första vann Canadiens med 7-4, och Dustin Tokarski blev vinnaren av slutspelets andra Subban-puss. Men i den andra spikade Henrik Lundqvist igen kassen bakom sig, och skickade Canadiens till golfbanan. Men, till skillnad från Boston, lämnade i alla fall Canadiens slutspelet med klass.
Totalt sett går det inte att vara missnöjd med slutspelet. En sweep, en seger mot de största av rivaler, och en hedersam förlust med Carey Price skadad. Trots det går det inte att skaka av sig känslan av vad som kunde ha varit, om Price fått vara hel. Tokarski gjorde inte en dålig serie, men med Price i nätet hade kanske någon av förlusterna blivit till en seger. Och med en bara precis 90-procentig Jonathan Quick på andra sidan i finalen hade antagligen Canadiens haft en bättre chans än många trott.
Men det här är absolut en säsong att vara stolt över som Canadiensfan, och den lovar mer inför framtiden. Lagets kärna kommer i många år framöver att bygga på Price, Subban, Pacioretty och Galchenyuk, samtliga i sin prime.
Säg mig vilka lag som skulle tacka nej till det.
