Inför Heritage Classic 2011 del 3

Inför den stundande Heritage Classic passar det sig väl att ta en kort återblick på andra klassiska möte mellan Montreal Canadiens och Calgary Flames. Nu är vi framme vid den tredje delen, finalserien 1989. Säsong 1988-1989, en klassisker där Flames bärgade sin första och hittills enda Stanley Cup.

Säsongen 1988-1989 är såklart en klassiker, det var säsongen då Wayne Gretzky fick lämna Edmonton Oilers för Los Angeles Kings. Mario Lemieux gjorde sånär 200 poäng men stannade på 199. Burväktaren Ron Hextall blev den första målvakten att göra mål i ett slutspel och det i numerärt underläge. Hextall lyckades också med konststycket att bli avstängd tolv matcher efter att ha gett sig på Chris Chelios i slutspelet. Det var även säsongen där Buffalo Sabres målvakt Clint Malarchuk lyckades få halsen avskuren av Steve Tuttle´s skridsko. Malarchuk klarade sig med livet i behåll men den hemska olyckan är säkerligen något många minns (med fasa). Men mest är säsongen en klassiker för Flames anhängare. Och det av många anledningar. Det var Theo Fleurys debutsäsong. Det var Lanny McDonalds sista säsong, och vilken ”grande finale”. Och givetvis, Flames hittills enda Stanley Cup segern bärgades. Den bärgades dessutom i Montreal Forum. Och det var revansch mot det Canadiens som besegrat Flames tre år tidigare i finalen 1985-1986.
 
Grundserien
 
Calgary Flames
 
I grundserien var Flames outstanding. Laget vann ”Smythe Division”, ”Clarence Campbell Conference” och med sina 54 segrar och 117 poäng tog laget även hem “Presidents Trophy” med Terry Crisp som head coach. Flames pangade in 354 mål och släppte in 226.
 
Framåt hade laget inför säsongen värvat stjärnan Doug Gilmour, en spelare som visade sig bli tungan på vågen. Den kanadensiske centern stod för 85 poäng i grundserien på det var han trea i lagets interna poängliga. Framför sig hade Gilmour, Håkan Loob på samma poäng men fler mål och lagets stora stjärna amerikanen Joe Mullen som slog till med 51 mål och 110 poäng samt vann ”Lady Byng Trophy”. Det är på sätt och vis mer intressant att titta vad som fanns bakom Gilmour. Där fanns den nya generationen av Flames-spelare. ”Calder Trophy” vinnaren från 1988, Joe Nieuwendyk som pangade in 51 mål för andra säsongen på raken, rookien Theo Fleury och blivande power forwarden Gary Roberts.
 
Men det fanns inte bara offensiva kanoner i Flames utan viktiga pjäser som tekningsspecialisten Joel Otto, omåttligt populäre veteranen Lanny McDonald och hans lagkaptenkollega Jim Peplinski och ett legendariskt råskinn som Tim Hunter (en av NHL´s mest utvisade spelare genom tiderna som 89 stod för 375 PIM).
 
Där bak styrdes spelet främst av Gary Suter och Flames bästa back genom tiderna
Al MacInnis. De hade gott sällskap av spelare som Jamie Macoun, Brad McCrimmon, Rob Ramage och Dana Murzyn.
 
Som sista utpost hade Flames Mike Vernon som på sina 52 matcher vann hela 37 och förlorade bara fem. Bakom Vernon fanns stabile Rick Wamsley.
 
Montreal Canadiens
 
Montreal Canadiens nådde ungefär samma framgång som Flames i grundserien och samlade ihop 115 poäng. Laget vann 53 matcher och tog därmed hem ”Adams Division” och ”Prince of Wales Conference”. Canadiens stod för 315 mål framåt och släppte endast in 218 stycken. Canadiens förlorade endast sex matcher hemma i Montreal Forum. En del av lagets framgång ska givetvis tillskrivas lagets head coach nykomlingen Pat Burns som tilldelades ”Jack Adams Award”
 
Poängbäst i laget var den lilla ”stora” svensken Mats Näslund som pangade in 33 mål och stod för totalt 84 poäng. Bakom svensken fanns Bobby Smith på 83 poäng. Andra noterbara forwards i laget var den defensiva giganten och ”Frank J. Selke Trophy” vinnaren Guy Carbonneau, målfarlige Stephane Richer, hårda och tuffa spelare som Shayne Corson, Mike Keane, Claude Lemieux, Brian Skrudland och vindsnabbe Russ Courtnall. Och sist men inte minst kaptenen Bob Gainey.
 
Där bak huserade en annan gigant som faktiskt pensionerade sig relativt nyligen, säsongens ”James Norris Memorial Trophy” vinnare, Chris Chelios. Den grekättade amerikanen stod för 73 poäng. Chelios var emellertid bara en av flera bra i en ramstark defensiv. Legenden Larry Robinson, Petr Svoboda, Craig Ludwig och unga kommande bra backar som Èric Desjardins och Jyrki Lumme.
 
Som sista utpost hade Canadiens såklart målvaktslegenden Patrick Roy, en av tidernas bästa burväktare. Roy vann 33 av de 48 matcherna han spelade och förlorade endast fem av dem. Roys  snitt för insläppta mål per match på 2,47 var för tiden mycket bra och Roy vann 1989 ”Vezina Trophy” för första gången av tre. Bakom honom fanns pålitlige Brian Hayward och 1989 vann det framgångsrika målvaktsparet  ”William M. Jennings Trophy” för tredje raka säsongen.
 
 
Vägen till finalen
 
Calgary Flames
 
Flames ställdes i första rundan mot det klart sämre Vancouver Canucks. Det var Flames tuffaste matchserie och serien fick avgöras i en klassisk sjunde match. Den sjunde matchen avgjordes dessutom på övertid och Canucks hade nog inkasserat segern när deras kapten Stan Smyl kom fri med Vernon som gjorde mirakulöst nog räddade. Otto skulle sedan bli matchhjälte efter att 4-3  pucken studsat in i mål via centerns skridsko.
 
I den efterföljande divisionsfinalen blev det dock en enkel 4-0 seger över Gretzkys Los Angeles Kings som inte hade något att sätta emot. Nästan lika enkelt gick det i konferensfinalen mot Chicago Blackhawks som emellertid lyckades vinna en match mot Flames.
 
Montreal Canadiens
 
Canadiens ställdes först mot Hartford Whalers i divisionssemifinalen, en tämligen enkel uppgift som kanadensarna tog hem med 4-0 i matcher. Det gick inte lika lätt mot efterföljande motståndaren Boston Bruins. Förvisso vann Canadiens serien mot de amerikanska divisionsrivalerna med 4-1 men samtliga matcher slutade med uddamålseger (fyra av matcherna slutade 3-2, en 5-4). I konferensfinalen blev det tuffare när kanadensarna stötte på Philadelphia Flyers. Patrick Roy var emellertid för bra för Flyers. Den storspelande burväktaren var svåröverlistad och tät. Roy höll bland annat nollan i två av matcherna. Därmed kunde Canadiens ta sig vidare till final genom att slå ut Flyers med totalt 4-2.
 
Matcherna i finalen
 
Finalen blev en uppgörelse mellan grundseriens två överlägset bästa och mest dominanta lag. Montreal Canadiens med en ramstark defensiv och Calgary Flames med en fantastisk offensiv. Finalen, som var en repris av 1985-1986 års final, erbjöd Flames en chans till revansch och en ny möjlighet att bärga lagets första Stanley Cup.
 
Flames började på hemmais och vann första matchen med uddamålet, 3-2. I den efterföljande hemmamatchen förlorade emellertid Flames med 4-2 och missade därmed drömläget 2-0 efter sina inledande två hemmamatcher. Väl i Montreal började Flames dåligt genom att förlora den första matchen efter två övertidsperioder, 4-3. Flames hade tappat kommandot men tog snabbt tillbaka det genom att kvittera matchserien med sin 4-2 seger.
 
Hemma i Calgary och Olympic Saddledome gjorde Flames inget misstag och vann med 3-2. Seriens sjätte match skulle avgöras i Montreal Forum. Förvisso fördel Flames, men inget lag hade dittills spelat hem en Stanley Cup på Canadiens hemmais. Men någon gång ska vara den första. Colin Patterson inledde målskyttet för Flames. Canadiens kvitterade men McDonald gjorde Flames andra mål, påpassligt nog sitt första och enda mål i slutspelet. I den tredje perioden smällde Gilmour in två mål (matchvinnaren och det sista i tom kasse) och såg därmed till att Flames kunde bärga sin första och hittills enda Stanley Cup seger.
 
Al MacInnis vann slutspelets poängliga med 31 poäng och därför tilldelades backen dessutom ”Conn Smythe Trophy” som slutspelets mest värdefulla spelare.
 

14/5 Canadiens @ Flames 2-3
17/5 Canadiens @ Flames 4-2
19/5 Flames @ Canadiens 3-4 OT(andra övertidsperioden)
21/5 Flames @ Canadiens 4-2
23/5 Canadiens @ Flames 2-3
25/5 Flames @ Canadiens 4-2
 
 
 Calgary Flames 1988-1989
 
 Centrar

• 17 Jiri Hrdina
• 25 Joe Nieuwendyk
• 29 Joel Otto
• 39 Doug Gilmour

• 9 Lanny McDonald(C)
• 24 Jim Peplinski(C)
• 7 Joe Mullen
• 10 Gary Roberts
• 11 Colin Patterson
• 12 Hakan Loob
• 14 Theoren Fleury
• 19 Tim Hunter(Ass C)
• 22 Mark Hunter
• 27 Brian MacLellan
• 16 Sergei Pryakhin (ej namn på bucklan)

• 2 Al MacInnis
• 4 Brad McCrimmon
• 5 Dana Murzyn
• 6 Ric Nattress
• 20 Gary Suter
• 34 Jamie Macoun
• 55 Rob Ramage
• 32 Ken Sabourin(ej namn på bucklan)

• 30 Mike Vernon                                    
• 31 Rick Wamsley

1 kommentarer

Stefan Perssontindersticks@rocketmail.com2011-02-18 15:16:28