Legends of Montreal Canadiens #1 Maurice "Rocket" Richard

Detta är den första delen i en serie med artiklar om Montreal Canadiens legender. Hjältar som för alltid har en plats i en sann Canadiens supporters hjärta. I varje avsnitt kommer jag att ge ett porträtt av en eller flera legender, de första 60 avsnitten kommer att handla om endast en spelare. Planen är att publicera ett avsnitt i veckan från och med denna vecka och det kommer troligen att bli ca 100 delar i serien.

Legends of the Montreal Canadiens

 Man kan göra på olika sätt när man börjar en sådan här serie: ta dem i bokstavsordning, i nummerordning, i ordning efter när de debuterade eller försöka ranka dem i ordning efter vem man tycker är bäst. Jag har valt att börja med de 10  största hjältarna enligt min mening alltså: Maurice Richard, Jean Béliveau, Doug Harvey, Henri Richard, Toe Blake, Howie Morenz, Georges Vezina, Jacques Plante, Bernie Geoffrion och Auréle Joliat. Nu undrar ni nog varför Roy, Lafleur, Robinson och Dryden  inte är med, men de är spelare som jag växte upp med och kom att älska som man gör när man är ung. De 10 som jag ska börja med är hjältar från början och mitten av 1900-talet som man bara hörde talas om, hade man tur kanske det stod något lite om dem i Svensk ishockey eller Strömbergs Årets ishockey. De är spelare som jag kom att vilja veta mer om, Morenz och Vezina som bägge dog när mina föräldrar bara var barn, Joliat så liten och lätt (170 cm och 61 kg) men ändå så tuff, Blake tränaren som alla andra nämnde som förebild och som visade sig ha varit en nästan lika bra spelare, Plante med masken, Geoffrion för smeknamnets skull och var han verkligen först med att skjuta slagskott, Harvey som hade dominerat backspelet på samma sätt som Orr gjorde på 70-talet, Béliveau för den respekt alla mina hjältar (Ratelle, Perreault, Lemaire och Lafleur) hade för honom, Henri Richard den ultimate vinnaren, att spela 20 säsonger och vinna Stanley Cup 11 gånger var lika otroligt då som det är nu och Maurice Richard mannen/myten/legenden spelaren som en hel stad och provins nästan gjorde uppror för. Alltså börjar jag med:

Legend #1: Maurice Richard

 Joseph Henri Maurice Richard föddes den 4 augusti 1921 i Nouveau-Bordeaux och dog den 27 maj 2000. Han var äldst i en barnaskara på 8. Under sin barndom spelade han förutom ishockey också baseball plus att han var en mycket bra ungdomsboxare. Han gifte sig 1942 med Lucille Norchet och de fick sju barn. Lucille dog 1994. Eftersom han brutit både ett ben och en fot under sin tid i juniorligorna och brotten inte hade läkt som de skulle blev han nekad militärtjänst under andra världskriget, han försökte sammanlagt 3 gånger att bli godkänd för tjänstgöring.

 Som hockeyspelare hade han ett hyfsat bra skott och backhanden var riktigt bra, men hans skott var inte speciellt hårda men välriktade.Han gjorde nog fler mål med backhand än någon annan spelare i historien. Hans styrka var hans snabbhet och skicklighet med klubban, att han dessutom var ovanligt stark för sin storlek underlättade för honom att skaka av sig sin bevakning. Smeknamnet "Rocket" fick han givetvis på grund av sin snabbhet och eftersom han hade boxats mycket under tonåren lärde sig motståndarna att frukta honom. Han startade sällan slagsmål men han var oftast den som avslutade dem stående.    
 Motståndarna försökte utnyttja hans heta temperament genom att spela småfullt för att få honom att tända till och bli utvisad. Han blev även hånad för sitt franska påbrå (det gick så långt att man nästan kan kalla det för rasism), det blev mycket lugnare på den fronten efter "the Richard-Riot" helt enkelt för att det hade varit väldigt farligt för en spelare att ropa eller säga någonting sådant högt i Forum åren efter upploppet (publiken där hade helt enkelt fått nog). Han började sin karriär som vänsterforward men Dick Irvin  tyckte han passade bättre som högerforward.

 Under sin första säsong 42-43 bröt han fotleden igen (hans tredje benbrott) och kunde bara spela 16 matcher, under tiden han var skadad försökte Canadiens trada honom till NY Rangers men Rangers GM Lester Patrick vägrade. När hans första barn (en dotter) föddes bad Richard om att få byta tröjnummer, han hade spelat med 15 på ryggen tidigare, nu ville han ha nummer 9 eftersom att hans dotter vägde 9 pounds när hon föddes, han fick som han ville. Hans vänstra fotled var så deformerad efter sina skador som junior att han var tvungen att förändra sitt sätt att åka skridsko. När han kom tillbaka till nästa säsong var han frisk och spelade 46 matcher och gjorde 32 mål och 22 assist för 54 poäng. Det gav honom en plats i All-Star Team 2. Under detta år hade han en av sin karriärs verkliga höjdpunkter, den 23 mars 1944 gjorde han alla fem målen när Canadiens slog Toronto Maple Leafs med 5-1 i en play-off match. Publiken belönade honom med matchens alla tre stjärnor och säsongen slutade med hans första Stanley-Cup vinst.
 Säsongen efter, den enda då han spelade samtliga matcher under en säsong, skrev han för alltid in sig i historieböckerna när han gjorde 50 mål på 50 matcher, dessutom var han förste NHL spelare att göra 50 mål under en säsong. Det är under den här säsongerna den berömda Punch Line föddes: Elmer Lach i mitten mellan Richard och Toe Blake. Trion slutar 1-2-3 i poängligan säsongen 44-45, Canadiens vann grundserien men fick stryk av Toronto i första omgången av slutspelet, Toronto vann även Stanley Cup den säsongen. Den 28 december 1944 hade han ytterligare en legendarisk kväll i Forum. Han har under dagen innan match hjälpt släktingar att flytta och har burit kartonger och möbler ända tills ett par timmar före match. Trots att han innan matchen klagat för sina lagkamrater att han var utmattad så gör han 5 mål och 3 assist under en 9-1 vinst över Detroit Red Wings.

 Under den säsongen gör han också ett av sina mest omtalade mål, samtidigt som han har en försvarsspelare hängande på sig gör han ett mål som den legendariske domaren Red Storey beskriver så här: “Earl Seibert jumped on his back. Jumped on his back! Put his arms around him. And his legs around him. The Rocket never broke stride. He went in, deked the goalkeeper, scored a goal, and shook Seibert and threw him in the corner.” 
 Säsongen 45/46 kom alla som deltagit i andra världskriget tillbaka och målsnittet i ligan sjönk ordentligt. Canadiens vann Stanley Cup igen efter att bara förlorat en match i slutspelet. Säsongen 46/47 var Canadiens återigen bäst i grundserien, men i finalen hade Toronto kommit på något. Det var att provocera Richard så att han gav igen, de lyckades bra, för i match 2 av finalen rann det över för Richard och han blev avstängd en match och bötfälld efter att ha skadat 2 olika Toronto spelare. Toronto vann serien med 4-2 och därmed Stanley Cup. Följande säsong blir Toe Blake skadad så illa att han får avsluta karriären, resultatet blir att Canadiens missar slutspel trots att Richard gör 45 mål under säsongen. De sista säsongerna på 40-talet blir en besvikelse både för Richard och Canadiens. Säsongen 50/51 når Canadiens återigen Stanley Cup finalen och förlorar ännu en gång till Toronto, men det är början på Canadiens storhetstid för nu kommer Canadiens att nå Stanley Cup finalen 10 år i rad. Richard får finna sig i att bli detroniserad som ligans bäste högerforward av en viss Gordie Howe. I januari 1951 gör han sitt 271 mål och blir därmed Canadiens bäste målgörare genom tiderna.

 Säsongen 51/52 gör en viss Bernie Geoffrion debut i laget, det gör att Canadiens nu har ligans 2 av ligans absolut bästa högerforwards i laget och trycket på Richard minskar något. Den 8 april gör Richard ett de mest berömda målen i NHL's historia, det beskrivs ofta av äldre journalister som antingen "the greatest in the history of the game" eller som "most beautiful in the history of the world". Efter att ha blivit slagen medvetslös (efter matchen konstaterades att han dessutom fått en hjärnskakning) och lämnat rinken för vård i omklädningsrummet, återvänder han i den tredje perioden till bänken. Med blodet droppande från såret över ögonbrynet hoppar han omtöcknad in på isen och tar sig in i anfallszonen där tar han pucken i hörnet, lurar 2 försvarare och nätar bakom en mycket förvånad Sugar Jim Henry i Boston Bruins mål. Efter matchen tas ett mycket berömt fotografi där en bandagerad och blodig Richard skakar hand med Sugar Jim Henry som på bilden nästan ser ut som en undersåte som får äran att hälsa på någon kunglighet underdånigt bugande (bilden finns bl.a. i Hockey News magasin där de rankar NHL's 20 bästa spelarna i varje kategori).

 Året efter är det återigen dax för Canadiens att vinna Stanley Cup , Richard är tillbaka som lagets bäste målgörare efter ett par svaga säsonger. I november 1952 passerar han Nels Stewart och blir NHL's bäste målskytt genom tiderna. Under firandet av Stanley Cup vinsten händer något dråpligt, Richard och Lach som gjort det avgörande målet i OT hoppar in i varandras armar för att fira, det slutar med att Lach får sin näsa bruten. Säsongen 1953/54 gör äntligen den så eftersökte Jean Béliveau debut för Canadiens, Richard leder för sista gången klubben i poäng. Säsongen 54/55 är ett tumultartat år för Richard och Canadiens. Richard kritiserar NHL's president Clarence S. Campbell offentligt för att vara partisk, blir bötfälld för att ha gett en linjeman en örfil och så givetvis den stora händelsen i Boston då han knockar en linjeman och blir avstängd resten av säsongen plus hela slutspelt. Det är det som leder fram till "The Richard Riot" som jag har skrivit om tidigare, läs gärna den artikeln om ni är intresserade av att veta mer. Geoffrion går förbi Richard i NHL's poängliga i sista matchen och blir utbuad av sin hemmapublik. Canadiens förlorar finalen mot Detroit efter 7 matcher.

 Efter skandalen med avstängningen och upploppet får Dick Irvin sparken från Canadiens, istället anställer GM Frank Selke, Richards gamle kedjekompis Toe Blake som tränare. Blake använder en helt annan strategi på Richard än Irvin. Irvin hade velat ha Richard uppretad, på gränsen men helst utan att gå över den, Blake ville att Richard skulle vara mycket lugnare och mer av en ledargestalt för det nu ganska unga laget. Richard gör på nytt en mycket bra säsong med 38 mål, men nu är det Béliveau som är poängbäst. Lillebror Henri gör dessutom debut i laget. Richard blir återigen uttagen i All-Star Team 1 och Canadiens vinner den första av fem raka Stanley Cup.
 Säsongen 56/57 blir Richard utsedd till lagkapten, Richard och Béliveau gör bägge 33 mål när Canadiens vinner både grundserien och Stanley Cup #2. Säsongen 57/58 spelar Richard endast 28 matcher pga en skadad hälsena men han är tillbaka till slutspelet där han verkligen dominerar. Han gör 11 mål på 10 matcher bland dem ytterligare en riktig pärla: Richard kommer i full fart mot Detroits mål och blir trippad av Warren Godfrey, han glider raklång på isen när han tar sig upp i knästående och petar in pucken bakom en överraskad Terry Sawchuk. Stanley Cup #3 är ett faktum. Den 19 oktober 1957 blir han den förste spelaren i NHL historien att göra 500 mål under sin karriär. Nu år 2011 har endast 41 spelare i NHL historien gjort 500 mål. Under sina sista två säsonger är Richard mycket skadeförföljd men han får som alla vet lyfta Stanley-Cup bucklan ytterligare 2 gånger.

 Under 1960 spekuleras det under hela sommaren om Richard kommer att sluta eller ej, Richard dröjer med beslutet men efter en försäsongsträning den 15 september kommer beskedet Montreal både har väntat på och fruktat. Nu är det slut och redan den 6 oktober hissas tröja nummer 9 upp taket på Forum.
När han slutade har han gjort 544 mål och 965 poäng, det räcker när jag skriver detta till en 28:e plats i gjorda mål och 83:e plats i poäng i NHL genom tiderna, närmaste aktive spelare i gjorda mål är Jarome Iginla som är 81 mål efter, och i poäng har både Iginla och Joe Thornton passerat Richard denna säsong, närmast efter är Ray Whitney och Jason Arnott som båda är för långt efter för att nå Richard under den här säsongen. Mellan 1944 och 1957 alltså 14 år i rad blev han uttagen antingen i ALL-Star Team 1 eller i All-Star Team 2.

 Några år efter karriärens slut gör han ett försök att coacha i WHA, det blir ett kortvarigt experiment i Quebec Nordiques för efter 2 matcher bestämmer han sig för att han inte passar som coach och avgår efter 1 seger och 1 förlust. Han jobbar en hel del som ambassadör dels för Montreal Canadiens men även för NHL under 70- och 80-talet. När Montreal Canadiens spelar sin sista match i Forum 1996 har de en ceremoni efter matchen där Richard får en över 6 minuter lång stående ovation. En till en början lite förvånad och undrande Richard blir under med tiden mer och mer rörd. Efteråt berättar han för journalisterna att när han blundade så trodde han  nästan sig vara tillbaka på 50-talet. År 1999 donerar Montreal Canadiens en trofé: Maurice Richard Trophy som delas ut till den eller de som gör mest mål under grundserien, den förste som får ta emot trofén är Teemu Selänne.  

 Ett juniorlag i QMJHL (Quebec Major Junior Hockey League) döptes under slutet av 1990 talet efter honom till Rocket de Montréal, laget flyttades 2003 till Prince Edward Island och blev med andra ord P. E. I. Rocket. Lagets logotyp innehåller siffran 9. Det har rests flera statyer i hans ära bl.a en i gamla Forum, en på Centennial Square utanför Centre Bell  och Canadas regering invigde 2001 ett monument i Jacques-Cartier Park i Hull strax utanför Quebec, dessutom har han en plats i Canada's Walk of Fame. Efter Richards död den 27 maj 2000, passerade uppskattningsvis 115.000 människor hans kista, när han låg på lit de parade i Bell Center. Flaggorna vid Quebec's parlament halades på halv stång. Han fick en statsbegravning av provinsen Quebec, som direktsändes över hela Canada. Bland gästerna på begravningen fanns Canadas general guvernör, Quebecs guvernör, Canadas premiärminister, provinsen Quebecs premiärminister och en massa hockeylegender bl.a. Gordie Howe, Jean Béliveau och Saku Koivu. Han rankas av Hockey News 2010 som NHL's näst bäste högerforward genom tiderna.
  han rankas 

Länkar:http://www.youtube.com/watch?v=7DS_x0FwuqY

http://www.youtube.com/watch?v=E3OyT9hGE-k&

http://video.nhl.com/videocenter/console?id=5645

http://video.canadiens.nhl.com/videocenter/console?id=38214

http://video.nhl.com/videocenter/console?id=31512

http://www.youtube.com/watch?v=K__F1Iz-oBc&

http://www.youtube.com/watch?v=kK_L53irJQg

http://www.youtube.com/watch?v=OF9VsEDXeUM&

http://www.youtube.com/watch?v=UGABRaAIW00&

http://www.youtube.com/watch?v=I24DnHrYxfY&

http://www.youtube.com/watch?v=2tVKak0eANc&

http://www.youtube.com/watch?v=6ew-wQEMbo4&

http://www.youtube.com/watch?v=D95wlB98I7o&

http://dennis-kane.com/sugar-jim-on-a-better-day/

 Statistik
Han spelade enbart för Monreal Canadiens under sin karriär

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-04-01 10:35:00