Legends of Montreal Canadiens #12 Dickie Moore
Dickie Moore rankas av The Hockey News som den fjärde bäste vänsterforwarden i NHL genom tiderna.
Legend #12: Dickie Moore
Richard Winston ”Dickie” Moore föddes den 6 januari 1931 i Montreal. Familjen var stor nio pojkar och en flicka. Vid sju års ålder blev Dickie påkörd av en bil när han cyklade och bröt ena benet på flera ställen, han blev gipsad från vristen ända upp till ljumsken. Under hela hans karriär var han besvärad av att den ena lårmuskeln svagare än den andra. Som så många andra vid den här tiden växte Dickie upp med att spela hockey på antingen rinken hans pappa byggt på gården eller på en rink på någon annans bakgård. Hans stora idol var Gordie Drillon som spelade för Toronto Maple Leafs,genom det valet så stod han ut som annorlunda i Montreal men han visste redan som tioåring vad han ville.
Han startade ett eget hockeylag när han var tretton och när han var sexton började han spela för Montreal Junior Royals och säsongen 1948-49 vann han och laget Memorial Cup som första lag från Quebec regionen. Året efter hade Canadiens säkrat rättigheterna till Moore även om han hade hoppats att Toronto Maple Leafs skulle hinna före men så blev det inte. Canadiens ville givetvis att alla deras juniorer skulle spela för Junior Canadiens så Dickie bytte lag och blev 1949-50 mästare igen när Junior Canadiens vann Memorial Cup.
Han fick debutera i NHL med Canadiens säsongen 1951-52, och var med och vann sin första Stanley Cup 1953, säsongerna 52/53 och 53/54 var fyllda av skador som gjorde att han missade nästan hela säsongen 52/53 och 53/54 bröt han ett nyckelben efter drygt tio matcher och var inte tillbaka förrän till slutspelet. Han fick först chansen jämte Elmer Lach och Rocket Richard men det är tillsammans med Henri Richard han spelade mest, först med Bernie Geoffrion som högerforward i andrakedjan och sedan med Rocket Richard. Henri Richard och Dickie Moore spelade tillsammans i samma kedja under nio säsonger. Säsongen 55/56 vinner Canadiens Stanley Cup igen och Dickie Moore missar inte en match, han kommer upp i 50 poäng för första gången. Året efter vinner Canadiens igen och Dickie fortsätter att utvecklas, han gör 29 mål + 29 assist och 58 poäng.
Säsongen 1957-58 vinner Canadiens Stanley Cup för tredje gången i rad och nu har Dickie en huvudroll, Béliveau, Geoffrion och Maurice Richard missar alla tre stora delar av säsongen. Dickie leder poängligan i NHL när han i början av februari får ett slag över handleden, han röntgas och får klartecken inga ben ska vara brutna men armen värker och fungerar inte som den ska, efter fjorton dagar blir det ny röntgen och nu upptäcks att ett ben i handleden är av. Läkarna vill operera men Dickie vägrar, han spelar drygt två månader med armen gipsad från armbågen ned till handleden och lyckas hålla undan i poängligan. Han missade inte en match i serien och gjorde 36 mål och 48 assist för 84 poäng och i slutspelet gjorde han 11 poäng på 10 matcher.
Sin bästa säsong har han 1958-59 då han slår Gordie Howe's poängrekord i NHL, det nya rekordet är på 96 poäng (41 mål och 55 assist) och han vinner dessutom poängligan i slutspelet med 5 mål och 12 assist = 17 poäng. Detta är den sista säsongen där han inte missar en match i serien, under de här fyra åren då Canadiens vinner Stanley Cup missar Dickie Moore inte en match. Säsongen 59-60 vinner Canadiens sin femte raka Stanley Cup men för Dickie går det sämre, hans poäng i serien sjunker till 64 poäng på 62 matcher.
Säsongerna som kommer i början av sextiotalet missar Canadiens Stanley Cup vinsten och laget är slitet, Dickie Moore är inget undantag första säsongen alltså 60/61 gör han 35 mål och 34 assist men sedan går det sämre de nästa två säsongerna, 41 resp. 50 poäng. Canadiens vill trada Moore men han vägrar och slutar 1963 för att koncentrera sig på sin affärsverksamhet. 1964 tar Toronto Maple Leafs en chans då de draftar honom och de lyckas övertala Moore till att göra comeback men han är inte i form i början av säsongen och när han kommit i form så kommer skadorna, det blir bara 38 matcher + 5 matcher i slutspelet i Toronto.
På sommaren 1967 kontaktas Dickie av Cliff Fletcher som jobbar tillsammans med Scotty Bowman i det nya NHL laget St. Louis Blues, de vill veta om han är sugen på att göra ännu en comeback. Efter viss övertalning ställer han upp, i serien matchas han sparsamt han gör endast 18 matcher och 8 poäng men när slutspelet startar vaknar han till. Han gör 7 mål och 7 assist när St. Louis sensationellt tar sig till Stanley Cup final mot Canadiens. Efter säsongen slutar han återigen och denna gång för gott.
1974 valdes Dickie Moore in i Hockey Hall of Fame och den 12 november 2005 hedrades han och Yvan Cournoyer genom att deras tröja med nummer 12 pensionerades och de fick varsitt baner upphissat i Bell Centre. Den 27 augusti 2006 råkar Dickie Moore ut för en trafikolycka och får allvarliga skador på nacken, ryggraden och revbenen, han är fastklämd i bilen i 45 minuter innan räddningskåren lyckas klippa loss honom. Efter en tids konvalescens är han åter tillbaka bakom skrivbordet på sin firma. Han startade under 60-talet ett företag som hyr ut alla möjliga sorters maskiner till byggarbetsplatser. Hans företag finns fortfarande och än i dag finns den nu 80-årige Dickie Moore bakom sitt skrivbord kl. 08:00 på morgonen.
Hans 594 poäng i Canadiens tröjan ger honom fortfarande plats 13 i Canadiens statistik genom tiderna och hans 254 mål innebär en delad 13:e plats. Smeknamnet ”Diggin Dickie” ger en bra ledtråd om hans spelstil, han gick gärna och ofta in i strider om pucken vid sargen och var oftast den som kom ut med pucken i besittning.
Karriär:
| Dickie Moore | GP | G | A | P | PIM |
| Montreal Canadiens NHL | 654 | 254 | 340 | 594 | 575 |
| Toronto Maple Leafs NHL | 38 | 2 | 4 | 6 | 68 |
| St. Louis Blues NHL | 27 | 5 | 3 | 8 | 9 |
| NHL sammanlagt | 719 | 261 | 347 | 608 | 652 |
| Montreal Canadiens Stanley Cup | 112 | 39 | 56 | 95 | 105 |
| Toronto Maple Leafs Stanley Cup | 5 | 0 | 1 | 1 | 2 |
| St. Louis Blues Stanley Cup | 18 | 7 | 7 | 14 | 15 |
| Stanley Cup sammanlagt | 135 | 46 | 64 | 110 | 122 |
Meriter:
Stanley Cup: 6st 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Art Ross Trophy: 1958, 1959
All Star Team 1: 1958, 1959
All Star Team 2: 1961
Invald i HHoF 1974
Hade NHL rekordet för antal poäng under en säsong med 96 från 1959 tills det slogs av Bobby Hull med en poäng (97) 1966.
Fick sin tröja med nummer tolv (tillsammans med Yvan Cournoyer) upphissad i taket på Bell Centre den 12 november 2005.
Rankades 1999 av tidningen The Hockey News på plats 31 av de 100 största spelarna i NHL genom tiderna.
År 2010 rankades han av samma tidning som den fjärde bäste vänsterforwarden i NHL genom tiderna.
Länkar:
http://video.canadiens.nhl.com/videocenter/console?id=38215
http://www.youtube.com/watch?v=7lpEKD5Rd30
Här finns länkar till samtliga artiklar i serien:
http://www.svenskafans.com/nhl/Legends-of-Montreal-Canadiens-396944.aspx
Källor: NHL.com, Canadiens.com, Legendsofhockey.net, wikipedia.org
