Pantherskollen #7

Efter jul och nyår är det återigen dags att kolla vad Florida Panthers har sysslat med. De har inte haft mycket ledighet, utan har bland annat spelat en rekordlång straffläggning, spelat raggarhockey mot Toronto och Calgary och gett sig ut på säsongens längsta bortaresa. På den resan blev det också en återkomst för Roberto Luongo i gamla hemstaden, Vancouver.

Matcher:
16/12 Florida – Washington, 2-1 SO
18/12 Philadelphia – Florida, 1-2 SO
20/12 Pittsburgh – Florida, 3-1
22/12 Florida – Pittsburgh, 4-3 SO
28/12 Florida – Toronto, 6-4
30/12 Florida – Montreal, 1-2 SO
31/12 Florida – New York Rangers, 2-5
2/1 Buffalo – Florida, 0-2
4/1 Washington – Florida, 4-3
8/1 Vancouver – Florida, 1-3
9/1 Calgary – Florida, 5-6

Kommentar:
Man kan lugnt sagt säga att det har hänt grejor sedan Pantherskollen dök upp senast. Under denna knappa månad har Panthers bland annat varit inblandade i NHL-historiens längsta straffläggning. Den varade i hela 20 rundor, vilket innebär 40 straffar och att alla i vardera lag fick ta minst en straff. Jag har aldrig sett något liknande tidigare och frågan är om jag någonsin kommer att få göra det igen. För varje gång som Washington gjorde mål gav jag upp hoppet om bonuspoängen. På något sätt lyckades Florida-spelarna streta emot och ovana straffskyttar som Dave Bolland, Sean Bergenheim, Derek MacKenzie och Dylan Olsen gjorde mål. Det symboliserar väl det som visas i var och varannan match. Det här laget ger aldrig upp.

I match efter match visar de hur långt man kan komma med hårt jobb och tro på sig själva. Det är inte alltid det räcker till seger, men Florida är ett av de lagen som förlorar minst antal matcher under ordinarie tid. Det känns som att så fort motståndarna gör ett mål, bestämmer sig bara laget för att de ska kvittera och förvånansvärt ofta blir det också så. Två exempel på det är matcherna mot Toronto och Calgary.

Mot Toronto låg Panthers under med 4-2 efter två perioder. Även om de spelat helt okej kändes det tungt. Tidigare år hade resultatet förmodligen stuckit iväg, eller slutat med förlust. Nu gick de istället ut och gjorde fyra mål och vann matchen med 6-4. Väldigt starkt av ett lag som allt som oftast inte lyckas göra fyra mål under 60 minuter.

Mot Calgary spelades säsongens svängigaste match. Även om den tidigare bataljen mot Calgary slutade med en 6-4-förlust i BB&T Center var det några snäpp vildare i Alberta. Lagen bytte mål och ledning flera gånger om. Montoya och Hiller läckte som såll båda två. Att Montoya inte var på topp tyckte jag märktes tydligt. Efter tredje målet tyckte jag att det var dags att byta ut honom, även om Luongo behöver vila. Han höll på att kosta laget både en och två poäng. När 5-5 kom med mindre än fyra minuter kvar kändes det väldigt tungt. Att få två poäng med ett sådant läge är ovärderligt med tanke på tabellplaceringen. Då är det klart att gubben i lådan, Tomas Fleischmann, dyker upp och avgör nästan direkt efter.

En sak som börjar visa sig allt mer viktig är att alla spelare bidrar i matcherna. När spelare som Bjugstad och Trocheck har det lite motigt och inte gör poäng i samma utsträckning som tidigare, bidrar andra som Bergenheim, Hayes och Huberdeau. Bredden börjar visa sin betydelse. En bredd som inte funnits tidigare säsonger. Det visas inte minst på backsidan där Shane O'Brien har kommit in och gjort det riktigt bra. Dylan Olsen har spelat väldigt bra också, ännu bättre när han spelat med O'Brien än Gudbranson. Olsen är en back som vet sina kvalitér och spelar efter dem. Det är otroligt viktigt för ett lag med sådana spelare. Dave Bolland är en annan som kommit in och bidragit, så väl offensivt som defensivt, efter sin skada.

En sista rolig sak som hänt under den senaste månaden var när Roberto Luongo kom tillbaka till gamla hemmaarenan i Vancouver för första gången sedan trejden i mars förra året. Lyckligtvis, för Luongos del, slutade det med vinst och han stod återigen för en utomordentlig insats i målet. Det var även häftigt att se det positiva välkomnandet han fick av sin gamla hemmapublik som skrek "Loooouuuu" varje gång han räddade ett skott.

Det som saknas för att nå en slutspelsplats, är det som jag efterlyst flera gånger. Bättre powerplay och sedan att stapla ett gäng vinster på varandra. Chansen finns att ta tredje raka mot Edmonton i natt. Sedan återstår det bara en match till av säsongens längsta bortaresa.

Team of the Week:
Jonathan Huberdeau (3) – Dave Bolland (1) – Jimmy Hayes (3)
 
Dylan Olsen (1) – Aaron Ekblad (7)
 
Roberto Luongo (7)
 
Team of the Weak:
Vincent Trocheck – Trocheck har inte varit dålig. Han har bara tappat lite form och poängproduktion, men så länge han fortsätter prestera stabilt och jobba hårt får man vara nöjd. Att ha kravet att han ska leverera poäng utan någon svacka under sin andra NHL-säsong, känns orimligt.

Brian Campbell – De flestas förväntningar är nog att Campbell ska vara den ledande spelaren i Floridas backuppsättning, inte minst med tanke på hans höga lön. Det har han sällan varit den här säsongen, i princip är det bara Gudbranson som spelat på en lägre nivå en Campbell. Har man en back som Campbell förväntar jag mig en del poäng och att han styr upp powerplay-spelet, eftersom laget släpper in några mål extra per säsong med hans defensiv. De poängen lyser allt som oftast med sin frånvaro.

Erik Gudbranson – Tyvärr tycker jag att det är Gudbranson som inte hållet måttet i det här laget. Som jag skrivit tidigare är det ett under att han får spela powerplay och om han ska få speltid där ska han inte nudda pucken för utom när han skjuter. Lagom när jag tyckte att det var dags att peta honom en match, som kan leda till en nytändning, fick han kortare skada. Det kanske gjorde gott med tanke på att han gjorde en ovanligt bra match senast mot Calgary.

Statistik:

0 kommentarer

Billy Hammerbilly.hammer@hotmail.com2015-01-11 18:55:00