Philadelphia Flyers säsongssummering del 2: Spelarbetyg
Den andra och sista delen av Philadelphia Flyers säsongssummering kommer nu något försenad. Men den som väntar på något gott…
Säsongsinledningen började med två ytterligheter, Simon Gagne och Peter Forsberg var lysande offensivt och öste in mål och poäng, men defensivt såg Derian Hatcher och Mike Rathje lite smått matchotränade ut för att uttrycka sig milt. De såg, för att använda den gode herr Wikegårds formulering, ut som glidande utedass eller varför inte som Bambi på hal is? De nya reglerna, större defensiv zon och ett helt års skaderehabilitering för Hatcher och ett års uppehåll för Rathje hade satt sina spår.
De kunde inte längre tacklas, haka eller knuffas som på den gamla goda tiden utan blev titt som tätt utvisade eller ifrånåkta. NHL:s införande av de nya och hårdare reglerna gynnade inte precis alla. De hittade så småningom matchtempot och anpassade sig till reglerna efter några veckor och spelade då, precis som hela Flyers, mycket bra. Hatcher bildade ett stabilt första backpar med Kim Johnsson medan Rathje höll ihop med Joni Pitkänen.
---
Skador, skador och återigen skador. Inte mindre än 15 av Flyers spelare har opererats under säsongsuppehållet. Lägg till detta tre allvarliga hjärnskakningar på Keith Primeau, Kim Johnsson och Chris Therien och man förstår vilket helvete Flyers gick igenom under Stanley Cup. Mörbultade och halvskadade spelare orkade inte stå upp emot förvånansvärt pigga Buffalospelare, deras speed och energi var hästlängder före Flyers och de vann mycket rättvist efter sex matcher.
Robert Esche, Antero Niittymäki, Derian Hatcher, Mike Rathje, Eric Desjardins, Joni Pitkänen, Simon Gagne, Sami Kapanen, Michal Handzus, Keith Primeau, Donald Brashear, Brian Savage, Branko Radivojevic och Turner Stevenson har alla genomgått operationer.
Som om detta inte var nog så var Peter Forsberg tvungen att operera sina fötter och förmodades inte kunna göra comeback förrän i januari, men nu verkar det som om han kan göra en rekordsnabb comeback lagom till säsonginledningen.
---
En av de största anledningarna till Flyers svaga säsong förklaras med spelet i numerära över- och underlägen. Under inledningen av säsongen var spelet i powerplay fenomenalt och var ett av ligans bästa, men i takt med att skadorna drabbade Flyers försvann också kontinuiteten där och det var i stort sett aldrig samma spelare som ingick i förstafemman när Flyers hade en eller två man mer på isen och när säsongen var slut var Flyers bara ligans sextonde bästa lag i numerära överlägen.
På den andra sidan av rinken var spelet i numerära underlägen rent ut sagt värdelöst, samtliga spelare stirrade på pucken och missade markering vid flera tillfällen och så fort man erövrade pucken så ville spelarna gå till anfall istället för att dumpa ner pucken och byta in fräscha spelare. Det slutade med att två-tre spelare stack upp i anfall i full fart för att sedan inte orka vända hem i full fart när man hade tappat pucken eller skjutit. När grundserien var avslutad stod det klart att Flyers hade NHL:s fjärde sämsta statistik i numerära underlägen.
De få gångerna som spelet i numerärt underläge fungerade var när de spelade med en så kallad diamant-formation istället för en vanlig box. Det innebär att en försvarare står framför kassen och krigar medan man har två spelare på mellanhand ungefär vid tekningscirklarnas inre linje och sedan en forward som stressar motståndarnas försvarsspelare hög i plan. När Ken Hitchcock valde att spela med stora och starka Derian Hatcher och Mike Rathje som den ensamma försvararen framför sin egen målvakt och med kvicke Sami Kapanen eller Simon Gagne som den ensamma forwarden funkade spelet riktigt bra och undertecknad sitter fortfarande och funderar på varför man inte fortsatte med den taktiken.
---
Spelarbetyg:
Spelarna bedöms på en skala från 1-5.
1 = Underkänd, 2 = Godkänd, 3 = Bra, 4 = Mycket bra, 5 = Världsklass.
Betänk väl att betygen är baserade på spelartypen och vad som förväntades av spelaren i fråga inför säsongen, en rollspelare kan därför få högre betyg än en världsspelare.
Målvakter:
30. Antero Niittymäki – 4
Den finske målvakten hade en bra säsong och att han inte fick chansen som förstemålvakt i slutspelet är ett mysterium, han spelade 43 matcher i grundserien och vann 23 av dessa samtidigt som han förlorade 15. Han gjorde stor succé i OS i Turin och förde ett försvagat Finland till final där det dock blev förlust mot Tre Kronor. I Flyers tröja gick det dock inte lika bra, under grundserien delade han på positionen som förstemålvakt med Robert Esche där Niittymäki också imponerade mest bara för att bli petad från den positionen till slutspelet. Enligt Ken Hitchcock och Bobby Clarke var det inte ens en tävlan mellan två målvakter om vem som skulle få förtroendet utan en tävling mellan en förstemålvakt och dennes form, vilket också innebar att Esche fick förtroendet. Niittymäki har å andra sidan tiden på sin sida och fortsätter utvecklingen i samma takt som hittills så kommer platsen som Flyers förstemålvakt vara vigd till finnen inom en nära framtid, kanske redan nästa säsong.
Niittymäki har en förmåga att ibland se frånvarande och för lugn ut för att i nästa ögonblick spela som ett fullblodsproffs med 15 års erfarenhet. Årets dråpligaste händelse i hela NHL skedde i ett möte mellan Flyers och Pittsburgh Penguins där Niittymäki släppte in ett skott från neutral zon, han förklarade sedan händelsen med att han tittade på jumbotronen där det visades höjdpunkter från Peter Forsbergs insatser.
42. Robert Esche – 2
Slå upp ordet ”ojämn” i en ordbok och ni hittar en bild på Robert Esche, ena matchen är han fullständigt fenomenal för att i en annan lämna diverse märkliga returer och famla in puck efter puck. Esches högstanivå kan vara väldigt hög, men hans lägstanivå kan också vara oerhörd låg. Den amerikanske målvakten hade stora skadeproblem med framförallt ljumskarna den gångna säsongen och kunde bara spela 40 matcher i grundserien, vilket är minst 20 matcher för lite för en förmodad förstemålvakt. Hans insatser i grundserien lämnade mycket i övrigt att önska då han i snitt släppte in ungefär 3 mål på match, i slutspelet var han ännu värre och släppte i snitt in 4,2 mål på de sex matcher som han spelade. Rykten går om att han tillsammans med en utespelare eller något högt draftval kommer bytas bort mot en forward eller en back, men frågan är vilket lag som vill ta över en skadedrabbad och ojämn målvakt, men hans lön på ungefär en miljon är överkomligt för vilket lag som helst. Just den relativt låga lönen gör nog att Flyers är tveksamma till att byta bort honom. Nästa säsong får han nog inrikta sig på att vakta båsdörren i Flyers matcher och därmed agera backup till Niittymäki.
---
Försvarare:
2. Derian Hatcher – 2+
Den väldige försvararen inledde säsong näst intill katastrofalt efter ett års uppehåll från hockeyn för dels en gammal knäskada, dels för lockouten. En bit in på säsongen spelade han dock upp sig. När Keith Primeau offentliggjorde sitt beslut att vila säsongen ut så fick Hatcher ta över ansvaret som lagkapten och gjorde det bra. Hatchers betyg på säsongen kan dock inte bli mer än 3 på grund av hans stundtals tafatta skridskoåkning, förhoppningsvis är han nu återigen varm i kläderna och kan komma tillbaka till nästa säsong i gammal stor stil. När han nu också har anpassat sig till de nya reglerna kan han bli en stor tillgång för Flyers, framförallt i defensiven och i numerära underlägen där han redan den gångna säsongen fick massvis med speltid. Offensivt måste han våga avlossa fler skott då han har ett underskattat sådant.
3. Mike Rathje – 3
Inledde likt Hatcher svagt, men spelade upp sig allteftersom säsongen fortskred och bildade ett mycket stabilt backpar tillsammans med Joni Pitkänen. Med en räckvidd i bästa Kjell Samuelsson-stil är han svår att passera i defensiv zon, men när forwards kommer i full fart, framförallt i neutral zon, så kan han ibland se ut som en stor orange kon. Stundtals under säsongen spelade han mycket bra, men stundtals såg han bara stor och tung ut och ett mittenbetyg är därför det rätta. Mot slutet av grundserien och i slutspelet spelade han med höftproblem och direkt när säsongen var över så lade han sig på operationsbordet för att vara redo inför nästa säsong så snabbt som möjligt.
5. Kim Johnsson - 3
Svensken fick sin säsong spolierad av en allvarlig hjärnskakning som innebar att han missade 35 matcher i grundserien och hela slutspelet. Han var även tvungen att tacka nej till OS i Turin. Envisa rykten hävdade att Johnsson skulle kunna göra comeback i slutspelet men när Flyers åkte ut mot Buffalo och det kom fram att han inte ens fick flyga hem till Sverige med rädsla för att symtomen skulle bli värre så var det självklart aldrig aktuellt. På sina 47 matcher hann han med 25 poäng och förutom hjärnskakningen så blir Johnssons säsong mest ihågkommen för ett underbart solomål i powerplay mot New York Rangers i Madison Square Garden. Johnsson satte full fart från egen zon och smet emellan Rangers forwards och lurade ner en försvarare på isen innan han sprätte upp pucken i nättaket.
6. Chris Therien - 2
Hackkycklingen Chris Therien gjorde trots allt en stabil säsong. Han är jämt och ständigt måltavla för fansens aggressioner och hånas titt som tätt för sitt ”värdelösa” defensiva spel. Men faktum är att han under sina 11 NHL-säsonger bara har slutat på minus i plus/minus-statistiken en gång. Precis likt Kim Johnsson fick han också sin säsong förstörd av en hjärnskakning och missade 35 matcher. Men han gjorde trots allt sitt jobb, som vanligt, i defensiven och offensivt bidrog han med hela fyra assist, Therien var den enda ordinarie spelaren i Flyers som inte gjorde mål under säsongen.
23. Denis Gauthier – 3+
Denis Gauthier inhämtades från Phoenix i mars och bidrog med ett starkt defensivt spel kryddat med mörbultande tacklingar, fråga bara Martin Straka. Gauthier var efter Donald Brashear lagets mest utvisade spelare och stod upp bra för sina lagkamrater. Han är en bra lagspelare och uppges vara en rolig kille i omklädningsrummet, så han kommer att bli viktig nästa säsong, på grund av flera anledningar.
34. Freddy Meyer – 4
Försvarssidans stora överraskning som kom in och spelade ett förvånansvärt moget spel under sin rookiesäsong. Han fick chansen på grund av alla skador och tog den också. Ken Hitchcock gav honom stort förtroende och han fick även spela i förstakedjan i powerplay. 27 poäng på 57 matcher är klart godkänt och en stark säsong belönas med en 4:a i betyg. Förhoppningsvis kan han höja sig ännu mer under nästa säsong och fylla det tomrum som Kim Johnsson lämnade efter sig i och med sitt klubbyte.
37. Eric Desjardins – 2+
Gamle Desjardins inledde säsongen fantastiskt och öste in poäng, framförallt assist, men en bit in på säsongen drabbades han av en hjärnskakning och skadeeländet hade bara börjat för Rico. Strax efter comebacken från hjärnskakningen slog han axeln ur led och missade 28 raka matcher. Han gjorde dock comeback innan slutspelet, men var bara en skugga av sitt forna jag och åldern har hunnit ifatt honom. Han spelade bara 45 matcher och registrerades för 24 poäng. Desjardins säsong var mycket upp och ner, inledningen och några matcher tillsammans med Denis Gauthier såg mycket bra ut, men allt som allt var han en besvikelse.
44. Joni Pitkänen – 3+
Även Joni Pitkänens säsong var skadedrabbad och han spelade bara 58 matcher, men trots det hann han med att göra 46 poäng, vilket också innebar en fjärdeplats i den interna poängligan. Talangen som Pitkänen besitter är guld värd för Flyers, men då måste han också vara skadefri. Under slutet av grundserien och slutspelet såg han märkbart hindrad ut av sin magmuskelskada och får därför ett mittenbetyg. Förhoppningsvis kommer han tillbaka nästa säsong fullt återhämtad från sin skada för att ta över rollen som lagets viktigaste försvarare nu när Kim Johnsson försvann till Minnesota.
Randy Jones – 2
Randy Jones fick sporadiska chanser på grund av alla skador i Flyers och hann med 28 matcher, på dessa gjorde han åtta assist. Gjorde allt som allt en godkänd säsong med några plumpar och några höjder. Kan mycket väl få chansen som Flyers sjundeback den kommande säsongen.
Alexander Picard
Spelade bara sex matcher under säsongen och betygsätts därför inte, men är en stor talang och som sakta men säkert kommer slussas in i NHL.
David Printz
Spelade bara en match under säsongen och betygsätts därför inte.
Wade Skolney
Spelade bara en match under säsongen och betygsätts därför inte.
---
Forwards:
12. Simon Gagne – 4+ 
Lagets poängkung inledde säsongen starkt och det var till och med snack om han skulle klara av att göra 50 mål på de första 50 matcherna. Han slutade dock på 47 mål och 32 assist, vilket ger 79 poäng, på sina 72 spelade matcher. Tillsammans med Peter Forsberg och Mike Knuble bildade han en av NHL:s bästa kedjor och stundtals gjorde de lite som de ville i motståndarnas zon. Knuble kämpade vid sargen eller framför mål och Forsberg åkte vändor med pucken tills Gagne hittade en öppen yta i slottet och serverade honom sedan med en klockren passning. Det enda som talar emot en 5:a i betyg är hans förmåga att ibland falla ut ur matcherna.
15. Niko Dimitrakos – 3
Dimitrakos kom ifrån San José i mars och grek-amerikanen blandade och gav under säsongen. Hans fart och kämpaglöd höjde också Jeff Carter och R.J. Umberger och deras kedja gjorde stundtals fantastiska matcher, framförallt Carter. Hans defensiva spel är dock inte tillräckligt bra och han kommer troligtvis inte få en lika stor roll i laget nästa säsong.
17. Jeff Carter – 4+
Sidney Crosby och Alexander Ovechkin gjorde båda två fantastiska säsonger, men Jeff Carter var inte långt efter. Trots att han ”bara” gjorde 42 poäng på 81 matcher, det vill säga inte ens hälften av varje sig Crosby eller Ovechkin, så såg man hans talang i match efter match. Han har försiktigt matchats in i laget i en tredje- eller fjärdefemma och är nästa säsong redo för större uppdrag. Stundtals fick han också spela i förstakedjan, en uppgift som säkert kommer att ske mer och mer med åren. Tanken är att han om tre-fyra år ska vara förstecenter och axla Peter Forsbergs krona som lagets stjärnspelare. Trots att han året innan hade varit med om att spela hem segern till Philadelphia Phantoms i AHL:s slutspel så var det inte många som hade stora förhoppningar om Carter, men han visade alla att han är att räkna med. En klockren säsong helt enkelt, det enda som saknas är ibland tuffheten men det kommer med åren.
18. Mike Richards – 4+
Richards kallas för lagets nästa ledare och lagkapten, och faktum är att han har varit kapten för i stort sett varje lag han har representerat. En underbar tvåvägs-center som fick ta ett stort ansvar redan i år. Han spelade oerhört mycket i numerära underlägen och spelade oftast i en defensiv kedja, stundtals fick han dock ersätta Peter Forsberg i förstakedjan. Richards fick också stort förtroende av Ken Hitchcock vid straffläggningarna och blev tillsammans med Forsberg lagets bästa straffskytt. Unge Richards går en stor karriär till mötes och räkna med att han får ännu mer speltid kommande säsong.
19. Branko Radivojevic – 2
Slovaken, som spelade i Luleå under lockouten, gjorde vad han skulle under säsongen, varken mer eller mindre. Han spenderar sin tid i tredje- eller fjärdekedjan och gör sitt jobb. Han är snabb och energisk och utnyttjar också detta till sin fördel och tillsammans med en tung center är han framgångsrik. Det enda som saknas i Radivojevics repertoar är poängskörden, åtta mål och sex assist på 64 matcher imponerar inte. Det är mycket som talar för att han inte kommer att fortsätta i Flyers nästa säsong.
20. R.J. Umberger – 4
Unge Umberger inledde säsongen i Philadelphia Phantoms, men blev under oktober både uppkallad till Flyers och nedskickad till Phantoms flera gånger om. Han imponerade dock oerhört mycket i båda lagen och blev i november uppkallad för sista gången. Umberger är stor och stark och har ett bra skott och visade ett fint samarbete med Jeff Carter. På 73 spelade matcher gjorde han 38 poäng, 17 av dessa kom under grundseriens sista 21 matcher. Det enda som saknas hos Umberger är en kontinuerlig poängproduktion och ett lite bättre defensivt spel, något som dock kommer med rutinen. Firma Umberger-Carter kan bilda en fruktad kombination i flera år.
21. Peter Forsberg – 4+
Killen som ofta kallas för ”världens bästa spelare” värvades inför säsongen till den klubb som draftade honom 1991, men han blev som bekant bortbytt mot dåtidens superlöfte 
Eric Lindros innan han hann debutera för Flyers. Foppa drabbades under säsongen av en rad skador, framförallt på sina ljumskar, men när han väl var frisk visade han dock sin klass och samarbetet med Simon Gagne var ett av de bästa i hela NHL. Av Gagnes 47 mål passade Foppa säkert fram till ett trettiotal. Han spelade bara 60 matcher, men lyckades ändå göra 75 poäng fördelat på 19 mål och 56 assist. Det gav ett poängsnitt på 1,25 poäng per match. Det som drar ner betyget från en 5:a är just skadorna. Skadefri är Foppa en av världens absolut bästa spelare men när han inte kan åka skridskor fullt ut på grund av ljumsk-, knä-, eller fotproblem så får till och med han problem. Foppa kommer nu att missa den första hälften av säsongen på grund av att han ska operera sina fotknölar, när han sedan gör comeback hävdar han själv att han kommer vara ännu bättre är förut och den som väntar på något gott…
22. Mike Knuble – 5
Den tredje länken i förstakedjan gjorde en oerhört bra säsong och var den enda spelaren i Flyers som spelade samtliga 82 matcher. Han gjorde också sin bästa säsong i karriären såväl mål-, assist- och poängmässigt. 65 poäng fördelat på 34 mål och 31 assist och +25 i plus/minus-statistiken är imponerande och gav också en tredjeplats i den interna poängligan. Knuble gjorde det så viktiga ”skitjobbet” i förstakedjan, han kämpade såväl vid sargen som framför kassen så att Foppa och Gagne kunde söka upp fria ytor. Han är också ensam i laget om att få en 5:a i betyg, något som baseras på hans oerhörda arbetsinsatser, hans hjärta för laget och hans mångsidighet. Knuble spelade i samtliga matchsituationer och fick stort förtroende av Ken Hitchcock. Ett förtroende som han också förvaltade.
24. Sami Kapanen – 4-
Sami Kapanen inledde säsongen med att lägga sig på operationsbordet för att behandla sin högra axel. Det innebar att han missade säsongens 20 första matcher och sedan behövde ytterligare dussintalet matcher på sig för att komma i form. När han väl blev varm i kläderna såg man också vilken viktig spelare han är för Flyers. Han är extremt mångsidig och kan spela såväl ytterforward som försvarare, i powerplay spelar han på backposition och i boxplay matchas han stenhårt. Finnen spelade allt som oftast tillsammans med Michal Handzus i Flyers checking-line och hans snabbhet är en viktig ingrediens där. Det som drar ner betyget är hans förmåga att ibland vara oerhört osynlig och frånvarande i vissa matcher, samt att hans offensiva kvalitéer skulle kunna vara bättre, 12 mål på 58 matcher är för dåligt för en spelare av Kapanens kaliber.
25. Keith Primeau
Nio matcher, ett mål och sex assist blev den väldige lagkaptenens facit under säsongen. Efter ett års uppehåll från hockeyn i och med lockouten såg Primeau oerhört spelsugen ut under försäsongen och under grundseriens inledande matcher, men den 25 oktober kom den händelse som så här i efterhand kom att avgöra hela Flyers säsong. En tuff armbågstackling av Montreals Alexander Perezhogin sänkte Primeau, som trots att han återvände till matchen sedermera kom att missa hela säsongen på grund av en allvarlig hjärnskakning, det fruktades till och med att hela hans karriär skulle vara slut, men nu verkar det trots allt som att han kommer att göra comeback nästa säsong och han är efterlängtad. Utan sin kapten och lagets hjärta och själ såg Flyers stundtals rädda och omotiverade ut, med en frisk Primeau på isen skulle det aldrig ske, en utskällning skulle komma direkt. Det märktes framförallt mot slutet av säsongen då Primeau började göra lätta träningar tillsammans med övriga laget och direkt höjdes nivån och intensiteten på träningen. När det blev officiellt att Primeau skulle missa hela säsongen fick Derian Hatcher ta över ansvaret som lagkapten, och trots att han gjorde det bra, så verkade inte laget ha lika stort förtroende och respekt för honom som för Primeau.
I och med att Primeau bara spelade nio matcher betygsätts han inte.
26. Michal Handzus – 4+
När Keith Primeau drog på sig en hjärnskakning och missade i stort sett hela säsongen så fick Michal Handzus ta ett ännu större ansvar, framförallt defensivt. Han gjorde detta bra och spelade mot motståndarnas bästa spelare i match efter match, trots det så mäktade han med 44 poäng på 73 matcher. Handzus är oerhört mångsidig och missar sällan en match, när han var tvungen att rehabilitera en skadad axel i mars hade han spelat ungefär 250 raka matcher och aldrig missat en match sedan han kom till Flyers från Phoenix. Han får mycket speltid i såväl numerärt överläge som underläge och är i Primeaus frånvaro lagets bästa och viktigaste tekare, han tog 1143 tekningar under grundserien och vann 53,2 % av dessa. Envisa rykten hävdar vecka efter vecka att Handzus ska bytas bort mot en målskytt eller mot en målvakt, men Handzus är en av lagets viktigaste spelare och en av NHL:s mest underskattade spelare. Skulle han försvinna skulle man direkt märka det.
27. Turner Stevenson – 1
Turner Stevensons säsong präglades av skador och dålig form. Ytterforwarden värvades från New Jersey Devils inför lockout-säsongen och många var vi som hade stora förhoppningar på att den före detta Stanley Cup-vinnaren skulle göra ett lika bra defensivt arbete som i Devils. Det blev istället raka motsatsen, en katastrofal säsong slutade med att han blev uppsatt på waivers och nerskickad till Philadelphia Phantoms och nu har han blivit utköpt från sitt kontrakt på ungefär 1,5 miljoner.31 spelade matcher och 4 poäng blev hans facit och att han nu försvinner från klubbens avlöningslista känns inte som en större förlust.
49. Brian Savage – 2
Den ständigt nedvärderade och påhackade Brian Savage gjorde trots allt en hyfsad säsong, trots att 14 poäng på 66 matcher inte imponerar. Men då spelade han mestadels i tredje- eller fjärdekedjan och fick inte utrymme i offensiven förrän när han fick spela några få matcher i första- eller andrakedjan, då gjorde han också en del poäng. Hans defensiva kvalitéer var dock inte de allra bästa, vilket -18 i plus/minus-statistiken vittnar om. Savage kommer inte att få ett nytt kontrakt av klubben och frågan är vilket NHL-lag som vill signa honom, Europa nästa?
55. Ben Eager – 4
Unge Ben Eager spelade bara 25 matcher för Flyers den gångna säsongen, resten av tiden spenderade han i farmarlaget. Trots att han mest fick istid i fjärdekedjan lyckades han göra 8 poäng (3+5). Det som dock var mest imponerade var hans energiska och totalt orädda spelstil. I byte efter byte och i match efter match gav han allt och tryckte hela tiden till motståndarna. Han är inte heller rädd för att kliva fram och försvara sina lagkamrater. Troligtvis kommer han att få en plats i fjärdekedjan redan till den här säsongen, då hans spelartyp behövs i laget.
87. Donald Brashear – 1
Donald Brashear har genom åren gjort sig känd som en av NHL:s bästa enforcers och har i säsong efter säsong legat i topp i utvisningsligan. Han har med andra ord varit på isen av några få anledningar: han ska försvara sina medspelare och smälla på motståndarnas toppspelare samt att han ska ge allt i varje byte och trötta ut motståndarna medan hans egna lagkamrater kan hämta andan på bänken. Den gångna säsongen misslyckades han med i stort sett allting. Han hade övergett sitt gamla så framgångsrika spel och gjorde ett nästintill patetiskt försök till att spela hockey, vilket inte allt funkade. Han var nu fast i någon form av ingenmansland, han var inte den enforcer som han en gång var och han var definitivt inte den spelande forward som han hade siktat in sig på. När han inte ens tog ett slagsmål för att försvara sina medspelare, flera gånger fick istället rookien Mike Richards kliva fram, visste man direkt att han skulle försvinna från klubben när säsongen var slut. Och mycket riktigt fick han inget nytt kontrakt av klubben och frågan är om han någonsin kommer spela i NHL igen i och med de nya reglerna. Under lockouten boxades han med viss framgång, kanske väljer han en nygammal idrottskarriär efter hockeyn?
93. Petr Nedved – 2+
Stundtals lysande, stundtals totalt osynlig. Petr Nedved, med ett OS-silver från 1994, värvades från Phoenix i slutet av januari efter en lam säsong på västkusten. Bobby Clarke och Ken Hitchcock hade förhoppningar om att ett miljöombyte skulle dra fram Nedveds gamla form. Ibland fick han speltid i förstakedjan och ibland i tredje- eller fjärdekedjan, ibland styrde han Flyers powerplay från blålinjen, ibland spelade han i boxplay, ibland satt han på bänken under dessa spelformer och titt som tätt satt han på läktaren med ljumskproblem. Detta hade givetvis att göra med Flyers alla skador, och kan laget slippa skadehelvetet nästa säsong så kan Nedved återigen blomma ut. Han värvades för att bidra med ytterligare spetskompetens offensivt men fick efterhand defensivt ansvar, vilket också fick hans offensiv att hämna sig. Envisa rykten hävdar att Flyers vill byta bort honom och framförallt hans lön på strax över 2 miljoner, men troligtvis kommer han stanna i klubben. Får han bara hålla sig till en position, gärna offensiv, så tror undertecknad att han kommer att växa fram till den spelare han en gång var, han har ett farligt skott och bra speluppfattning och förhoppningsvis kan Hitchcock locka fram det.
Ryan Potulny
Det unga jättelöftet skrev kontrakt med Flyers precis innan Stanley Cup började och hann med att spela två matcher i grundserien, han gjorde också en assist på dessa matcher, men spelade inget i slutspelet. En intressant spelare för framtiden, men det vore inte rättvist att bedöma killen efter bara två matcher.
Stefan Ruzicka
Spelade bara en match under säsongen och betygsätts därför inte, men har stor potential och kommer om något eller några år att vara ordinarie i Flyers.
Matt Ellison
Värvades i början av december från Chicago i utbyte mot Patrick Sharp och spelade bara fem matcher för Flyers. Men han är en oerhört allround tvåvägsforward som kan spela såväl center som ytterforward. Det är inte helt omöjligt att han om något år är ordinarie i Flyers checking-line.
Eric Chouinard
Spelade bara en match under säsongen och betygsätts därför inte.
Ryan Ready
Spelade bara några minuter fördelat på sju matcher under säsongen och betygsätts därför inte.
Pat Kavanagh
Spelade bara åtta matcher under säsongen och betygsätts därför inte.
---
Statistik:
Det var enbart Mike Knuble som spelade samtliga 82 matcher den gångna säsongen, snittet låg på 60 spelade matcher för de som spelade över 25 matcher.
Simon Gagne hade bäst plus/minus i laget, +31, Brian Savage hade sämst, -18.
Gagne blev även lagets bäste målskytt med sina 47 mål, snittet hamnade på 10 mål per spelare.
Joni Pitkänen var den spelare som spelade flest minuter per match, 23,42. Simon Gagne var den forward med mest istid, han snittade 20,46.
Denis Gauthier delade ut flest tacklingar, 154 stycken. Eric Desjardins tacklade bara 10 gånger.
Mike Rathje blockerade flest skott, 133 stycken.
Peter Forsberg var den som tappade pucken till motståndaren flest gånger, vilket kan förklaras med att han också var den som troligtvis hade mest puck i match efter match. Å andra sidan var han också den som tog pucken ifrån motståndarna flest gånger.
Michal Handzus tog flest tekningar i laget, 1143 stycken, han vann 608 av dessa och var därmed lagets bästa tekare med en vinnarprocent på 53,2.
Sami Kapanen gjorde flest mål i numerärt underläge, 4 stycken, tätt följd av Mike Richards med 3.
Peter Forsberg och Mike Richards blev lagets bästa straffskyttar med sina 3 mål på 7 försök.
Simon Gagne sköt flest skott i laget och var även med i toppen av ligan med sina 334 skott. Han missade även mål med flest skott, 125. Också det var han ”bäst” med i laget och även med i toppen av ligan.
