Bruce Gamble – mer än bara en hjärtattack

Bruce Gamble är målvakten som spelade vidare efter en hjärtattack, men berättelsen om honom rymmer så mycket mer än bara det.

Har du hört talas om Bruce Gamble? Förmodligen inte, men det är definitivt en karriär och ett livsöde som är värt att sätta sig in i.

Målvakten Gamble spelade länge utan mask eller hjälm, han blev utsedd till MVP i All Star-matchen 67/68, han tog ett års uppehåll för att han hade blivit trött på Eddie Shore, han var involverad i en av Flyers bättre trades inför Stanley Cup-segrarna – men framför allt fullföljde han en match efter att ha drabbats av en hjärtattack.

Det här är ett personporträtt av en – antagligen – okänd profil.

Memorial Cup med Scotty Bowman

De mest fascinerande inslagen i Bruce Gambles liv och karriär infaller under den senare delen av hans karriär, men vi börjar den här återblicken 1938. Då föddes Gamble i kanadensiska Port Arthur – numera Thunder Bay – längs med de nordvästra delarna av Lake Superior. Det var också i Port Arthur som han växte upp och spelade sin ungdomshockey, närmare bestämt för Port Arthur Bruins och Port Arthur North Stars.

Gamble tog North Starts till Memorial Cup 55/56 och gjorde samma sak med OHA-laget Guelph Biltmores efterföljande säsong. Då blev han även uttagen till OHA:s first All Star Team. Säsongen 57/58 spenderades även den i Guelph – men Memorial Cup spelades med Hull-Ottawa Canadiens.

I Gambles tredje Memorial Cup-framträdande blev han också mästare. Hull-Ottawa besegrade Regina med 4-2 i matcher i finalen och totalt stod Gamble 13 matcher. En viss Scotty Bowman coachade laget – hans första head coach-jobb – och på rostern fanns även stora namn som Ralph Backstrom, Bobby Rousseau, Gilles Tremblay och Jean-Claude Tremblay.

Scotty Bowman 2015

Redan efterföljande säsong – 58/59 – fick Gamble doppa tårna i NHL. Det blev visserligen bara tre matcher för New York Rangers, men hans insatser där och för Vancouver Canucks i seniorligan WHL imponerade tillräckligt mycket på Boston.

Trött på Eddie Shore – och slutar

I Bostons organisation fick han först inleda med Providence Reds i AHL. Där blev det en säsong med goda resultat och till säsongen 60/61 var han Bostons förstaval. 52 matcher gav en räddningsprocent på 89,2 och 12-33-7. Men 60-talet var också en mörk era för Boston.

Gamble hade i alla fall nått NHL – men det kom att dröja bra många år innan han faktiskt etablerade sig i ligan. Efter debutsäsongen spenderades de efterföljande åren mestadels i farmarlagen. Det blev visserligen 28 NHL-matcher under 61/62, men det var också det enda – annars spelade han i WHL, EPHL och AHL.

I EPHL – kortlivade Eastern Professional Hockey League – säsongen 62/63 var Gamble framträdande. Hans Kingston Frontenacs tog hem såväl grundserien som slutspelet och Gamble blev uttagen i All Star-laget.

Men efter ytterligare en säsong i farmarligorna, den här gången i AHL-laget Springfield Indians, tröttnade Gamble. I Springfield var det ingen annan än Eddie Shore – den legendariske hårdingen – som var ägare av laget och Gamble sägs att tröttnat på hans hetlevrade uppträdande.

Så vad gör man då? Man slutar helt sonika. Gamble flyttade hem till Port Arthur och tog ett vanligt jobb inom spannmålsindustrin.

Stanley Cup-nobben

Men ett år senare hörde Toronto och Punch Imlach av sig och lockade fram en comeback. Maple Leafs bytte till sig Gamble och i Toronto tog så småningom karriären fart, även om det dröjde lite även här.

Gamble fick främst agera backup till legendarerna Johnny Bower och Terry Sawchuk under de första åren i Toronto – ett Maple Leafs som ju precis hade vunnit tre raka Stanley Cup-titlar. Men i ett starkt Toronto presterade Gamble. Det blev bara tio matcher säsongen 65/66, men hans räddningsprocent landade på 92,5 och i mars noterades han för fyra nollor på sex matcher.

Andy Bathgate firar Stanley Cup-segern 1964

Säsongen 66/67 kom att bli minnesvärd i Toronto. Det är som bekant senaste gången man vann Stanley Cup – men för Gamble blev säsongen något av en besvikelse. Han kom upp i 23 spelade matcher, en tredjedel av säsongens matcher, men framåt slutet av säsongen skickades han ner till Tulsa Oilers och var inte på rostern under slutspelet.

Således fick han aldrig sitt namn på cupen – på sina håll en något kontroversiell frånvaro.

Toppmålvakt och MVP

Besvikelsen över den uteblivna äran var säkert stor, men från säsongen 67/68 och framåt var Bruce Gamble bofast i NHL. Två faktorer uppges ha varit avgörande för honom.

Inför säsongen 65/66 införde NHL regeln om att varje lag skulle ha två ombytta målvakter på rostern. Och 1967 genomfördes den stora expansionen. För Torontos del innebar det att man tappade Terry Sawchuk till Los Angeles.

På ett par år hade alltså antalet garanterade målvaktsjobb i ligan gått från sex till 24. Och en lucka hade öppnats upp hos Maple Leafs.

Gamble förvaltade chansen han fick och under några år var han en av ligans toppmålvakter. Han bjöd på mäktiga insatser under säsongen 67/68 och glänste exempelvis även i All Star-matchen. På den här tiden utgjordes All Star-matchen av ett möte mellan de regerande mästarna och ett All Star-lag från övriga ligan.

Matchen överskuggades av Bill Mastertons dödsfall dagen innan, men Gamble imponerade. Han spelade matchens två första perioder och släppte enbart in två mål mot storheter som Bobby Orr, Gordie Howe, Jean Beliveau och Stan Mikita. Efter matchen utsågs han till tillställningens MVP.

Bobby Orr jublar 1970

”En extremt underskattad spelare”

Bruce Gamble fortsatte att vara en pålitlig målvakt under 60-talets avslutande säsonger. Torontos storhetstid var visserligen över men det hindrade inte Gamble från att prestera på en hög nivå.

- Bruce Gamble är en extremt underskattad spelare. Han måste mer eller mindre står på huvudet för att få något erkännande, kommenterade exempelvis journalisten Jim Vipond.

- Den här säsongen snittar han 36 skott per match. När han försöker somna kommer fåren 3-mot-1 mot honom. Utan Gamble skulle Leafs ha sjunkit så djupt att Smythe inte ens skulle ha hittat dem med hjälp av Jacques Cousteau, kommenterade journalisten Paul Dulmage under säsongen 69/70.

Men när 70-talet tog vid började Gamble dippa av. Vid det här laget hade han hunnit ta sig en bit över 30-årsstrecket, men det innebär inte att en redan fascinerande berättelse är på väg att dö ut. Nej, nu är berättelsen på väg in i de mest episka delarna.

Målvaktsmasken kom på sent

En del av inledningen på Scotty Bowmans enastående karriär. Tröttnade på ikonen Eddie Shore och valde att sluta. Blev tillbakalockad till Toronto, men gick miste om Stanley Cup-äran – bara för att bli en toppmålvakt direkt efteråt. Bara det vore ju en intressant story att följa.

Men det är som sagt nu som det på allvar börjar bli riktigt intressant med Bruce Gamble.

Vi börjar med milstolpen han placerade ut i Toronto – och alla spelare som når någon sorts milstolpe, eller vad man nu vill kalla alla olika sorters rekord och dylikt, i just Toronto är givetvis en stor del av hockeyhistorien.

Gamble blev nämligen den sista Toronto-målvakten att spela utan någon mask/hjälm. Det var först under säsongen 70/71 som han började använda en målvaktsmask. Det berättas om hur matcherna fick pausas om Gamble – eller andra målvakter för den delen – fick en puck i ansiktet och behövde plåstras om. Man återvände sedan till målburen som om inget hade hänt.

Harry Lumley blir träffad av ett skott 1959

Men Gamble var i alla fall inte sist i ligan med att ta på sig en målvaktsmask. Den äran – eller dårskapet – kan vi tillskriva Andy ”Fearless” Brown. Den 7 april 1974 gjorde han sin sista NHL-match när hans Pittsburgh föll mot Atlanta Flames. Det var också sista gången som någon NHL-målvakt spelade utan mask. Brown gjorde däremot tre efterföljande säsonger i WHA och fortsatte att spela utan mask.

För ordningens skull kan man också påpeka att legendaren Jacques Plante var först ut att regelbundet använda en målvaktsmask 1959. Tio år senare var det mer regel än undantag.

Traden till Philadelphia

Säsongen 70/71 var också säsongen som Bruce Gamble började dippa av på allvar. Stanley Cup-nobben 1967 hade följts upp av tre starka säsonger, men allting har givetvis ett slut.

På 23 matcher hade han gått 6-14-1 och hade sett sin räddningsprocent dippa från 91,5 föregående säsong till 88,2. En viss Jacques Plante hade dessutom anslutit och presterade klart mycket bättre. I slutet av januari 1971 hade Gamble också gjort sitt i Toronto.

Det är alltså här som historien om Bruce Gamble i Philadelphia börjar – och den börjar med att han är involverad i en trade som visade sig vara en nyckelfaktor inför Flyers Stanley Cup-segrar några år senare.

Philadelphia, Toronto och Boston slängde nämligen ihop en trelagstrade. Toronto fick Bernie Parent och en 2nd rounder 1971 från Philadelphia. Motsatt väg gick Gamble, Mike Walton och en 1st rounder 1971. Flyers skickade sedan Walton vidare till Boston i utbyte mot Rick MacLeish och Danny Chock.

I Toronto fick Parent spendera en och en halv säsong med sin idol Jacques Plante innan han flyttade vidare till Philadelphia Blazers i WHA och efter ett år där återvände till Flyers – redo för att vinna Conn Smythe Trophy två år i rad 1974 och 1975.

Jacques Plante, med sin mask, 1960

Men när vi pratar om nyckelfaktorn i Gamble-traden är det givetvis Rick MacLeish vi syftar på. För hans del dröjde det till säsongen 72/73 innan han på allvar etablerade sig i NHL, men då exploderade det också. 78 matcher gav 100 poäng och under hela 70-talet fortsatte MacLeish att producera bra.

När Flyers vann sina Stanley Cup-titlar 1974 och 1975 var MacLeish den poängbästa spelaren i hela slutspelet vid båda tillfällena. Det var också MacLeish som gjorde målet som gav Flyers den första titeln. Idag är han alltjämt spelaren som har gjort femte mest poäng i Flyers historia med sina 697 poäng.

Hjärtattacken – och den fullföljda matchen

Under återstoden av karriären, med start en bit in på säsongen 70/71 alltså, fick Bruce Gamble agera backup till Doug Favell. Han gick 3-6-2 och hade en räddningsprocent på 90,1 under debutsäsongen med Flyers. Under efterföljande säsong hann han med 24 matcher – med 7-8-2 och 91,2 – innan karriären fick ett plötsligt slut.

Den 8 februari 1972 var olyckan framme. Philadelphia var i Vancouver för match mot Canucks. Under den första perioden segnade plötsligt Gamble ihop. Men han spelade vidare. Faktum är att han fullföljde hela matchen – och hans nolla försvann först i matchens slutminuter. Totalt stod Gamble för 30 räddning på 31 skott när Flyers vann med 3-1.

Det var först efter matchen som Gamble beklagade sig över problemen, men han åkte ändå med laget till Oakland för match mot California Golden Seals. Där fortsatte hans bröstsmärtor och så småningom behövde han tas till sjukhus.

Där konstaterades det att Gamble hade drabbats av en hjärtattack under matchen. Gamble, som hade ett medfött hjärtproblem, tvingades avsluta karriären i förtid, 34 år gammal.

Vi minns den otäcka känslan när Michal Neuvirth kollapsade 2017

Ännu en hjärtattack

Men sagan om Bruce Gamble slutar inte här. Han agerade scout för Philadelphia under de två efterföljande åren – och efter det försvann han från rampljuset.

Äktenskapet föll samman och han ska ha hållit sig mycket för sig själv.

- Jag får samtal från hela världen från folk som frågar om gamla spelare och många frågar om Gamble. Men vi kunde aldrig lokalisera honom. Han var väldigt tyst av sig och sökte aldrig upp folk, ska exempelvis en representant för Toronto ha sagt angående Gamble.

Åren gick. Gamble fortsatte att ha det svårt och det finns rapporter om att han hade problem med att behålla ett stadigt jobb. Men kärleken till hockeyn fanns kvar. Gamble stod i mål för ett lokalt veteranlag och var mitt i förberedelserna inför tv-sända matcher där veteraner från Original Six-klubbarna skulle mötas när olyckan återigen var framme.

Bara timmar efter ett träningspass med veteranlaget drabbades Gamble av en massiv hjärtattack och trots att ambulans hämtade honom i hemmet gick hans liv inte att rädda. Tio år efter hjärtattacken som avslutade hans NHL-karriär gick han alltså bort vid 44 års ålder.

En profil och en story väl värd att berätta

Bruce Gamble är förmodligen inte ett namn som hockeysupportrar i allmänhet är så värst välbekanta med. Vid första anblick framstår kanske hans 328 matcher inte som så värst anmärkningsvärt men det är jämförbart med Kevin Weekes, Brian Bouchers och Roman Tureks karriärer.

Och framför allt var det bara nio målvakter – bland annat legendarer som Glenn Hall, Jacques Plante och Terry Sawchuk – som gjorde fler matcher än Gamble under de åren han var aktiv i NHL.

Gamble var en profil – och även om han är tämligen okänd har han en story väl värd att berätta. Bara hjärtattacken som fick honom att avsluta karriären gör honom till en fascinerande profil. Hur många har drabbats av en hjärtattack och ändå fullföljt en match?

Med den händelsen som det centrala kring historien om Gamble blir alla smådetaljer runt omkring honom notabla. Han var med om att inleda Scotty Bowmans fantastiska karriär. Han var rimligtvis i någon sorts konflikt med Eddie Shore. Han fick aldrig cred för den del han spelade i Torontos Stanley Cup-seger 1967. Han spelade länge utan målvaktsmask. Han var involverad i en nyckeltrade för Philadelphia.

Och vem vet hur hans 70-tal skulle ha sett ut om den där hjärtattacken inte satte stopp för hans fortsatta karriär? Skulle Gamble ha varit Bernie Parents backup under Stanley Cup-åren? Skulle Flyers ens ha tagit tillbaka Parent om Gamble övertygade tillräckligt mycket och knuffade undan Doug Favell? Och skulle Flyers ha vunnit dubbla cuper om man inte tog tillbaka en dominant Parent?

This night in 1972: Despite suffering from 1st-period discomfort, goalie Bruce Gamble leads #Flyers to a 3-1 win at Vancouver. It is determined post-game that he had suffered a heart attack, which ended his career. Another attack would take Gamble’s life in 1982 at age 44 pic.twitter.com/IYEwg0tT6I
— Dave Stubbs ???? (@Dave_Stubbs) February 8, 2018