SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division: 5. Philadelphia Flyers
Det händer äntligen saker i Philadelphia. Men är det de rätta sakerna?
Äntligen är vårt gamla fina Philadelphia tillbaka igen. Det är trades till höger och vänster. Det är stora free agency-kontrakt. Det är spelare som köps ut. Det är huvuden som rullar. Äntligen känner man igen det man en gång föll för och som är vårt Flyers.
Det monotona och långsamma – och de uteblivna framgångarna – under Ron Hextalls styre har blivit raka motsatsen under Chuck Fletcher. Nu är Flyers återigen handlingskraftiga och svingar hejvilt på marknaden. Om det leder till framgång återstår att se, men nog kan man slå fast att Flyers står bättre rustade idag än inför den gångna säsongen?
Vi backar tillbaka ett år. Flyers kom från en säsong där man hade blivit förnedrade av Pittsburgh i slutspelet. Penguins radade upp storsegrarna – vi minns alla 0-7-förlusten i Game 1 – och även om Flyers mirakulöst råkade vinna två matcher var man aldrig i närheten.
Dave Hakstol kom på genidraget att sära på Claude Giroux, Sean Couturier och Travis Konecny – en av ligans giftigaste kedjor – för att göra förstakedjan mer likt en checking line genom att sätta in Michael Raffl där. Flyers var inte redo för uppgiften och visste inte vad man skulle ställas inför.
I normala fall borde ansvaret att komma förberedd till match ligga på individerna – men när det kontinuerligt fallerar blir problemet större än så och snarare en coachfråga. Flyers kom inte förberedda till slutspelet och man tillät Pittsburgh att dominera och förnedra.
Konecny gick in i slutspelet som ligans näst bästa 5-on-5-målskytt från årsskiftet och framåt. Han plockades som sagt bort från förstakedjan, fick i slutändan enbart åtta 5-on-5-minuter med Claude Giroux och snittade inte ens över en kvarts istid per match. I en slutspelsserie där Flyers desperat behövde mål.
När Sean Couturier blev skadad ersattes han av Valtteri Filppula som förstacenter. Det slängdes om i backparen, men Brandon Manning/Radko Gudas-paret förblev intakt – och överöstes av beröm från Hakstol, trots ett direkt uselt spel. I en elimination game fick Hakstol för sig att plocka bort Travis Sanheim från laguppställningen och ersätta honom med Robert Hägg.
Det fanns ju inte på kartan att Dave Hakstol kunde få gå in i säsongen 18/19 som Flyers head coach. Det insåg ju alla. Utom Ron Hextall.
Hakstol stod kvar på bänken när 18/19 inleddes. Hextall försvarade honom. Det kan man visserligen ha förståelse för – fram till den dagen han faktiskt får sparken behöver man stå bakom honom. Hakstol var trots allt Hextalls coach, handplockad och signad till ett relativt dyrt långtidskontrakt 2015.
Argumenten bakom beslutet att behålla Hakstol var givetvis omöjliga att se. Det fanns lite osäkerhet kring hur Flyers chain of command faktiskt såg ut och om man fortfarande kunde slänga en mer eller mindre obegränsad mängd dollarsäckar runt omkring sig. Men några logiska argument fanns inte.
Trots att Hakstol stod kvar i båset fanns det viss optimism inför säsongen. Unga spelare hade fortsatt sin utveckling, James van Riemsdyk – marknadens främsta sniper – hade signats och såväl Brandon Manning som Valtteri Filppula hade försvunnit.
Flyers skulle ta nästa steg och bli ett stabilt slutspelslag. Hur det gick? Säsongen inleddes med sju förluster på de elva första matcherna, Hakstol gjorde återigen bort sig och i slutändan började huvuden rulla.
Men det var Hextall som fick sparken först.
Beskedet kom överraskande och ska även har chockat Hextall själv, det är trots allt ovanligt att sparka en GM under säsongen. Den långsiktiga planen tilltalade inte längre Flyers ledning och det började direkt ryktas om att Hextall hade isolerat sig själv med några få betrodda. Många smådetaljer läckte ut de efterföljande dagarna i vad som enbart kan tolkas som någon form av smutskastningskampanj, men kanske var det också talande varför han faktiskt fick gå.
Högst överraskande var det enbart Hextall som inledningsvis fick lämna. Hakstol stannade kvar som head coach – men tämligen omgående började Dave Scott, Flyers CEO, prata om att man ville ha Joel Quenneville. Det dröjde däremot inte länge innan även Hakstol placerades under giljotinen i en märklig soppa.
Några dagar efter det att Hextall hade fått sparken presenterades Chuck Fletcher som hans ersättare. Fletcher lyckades hålla emot ledningens – förmodade, ska sägas – krav om panikåtgärder och valde snarare att studera situationen från nära håll. En vägran att panikåtgärda säsongsinledningen ska annars ha varit en av anledningarna till att Hextall fick gå. Hakstol satt kvar lite längre än väntat, men överlevde inte Fletchers utrensning.
Det ryktades fram och tillbaka i några dagar om att Quenneville var redo att ta över, men besked dröjde – och så småningom lämnade Hakstol för att ersättas av Scott Gordon, som var head coach i Lehigh Valley Phantoms.
Föga förvånande tog all kaos ut sin rätt även över spelet på isen och under sina inledande veckor förlorade Gordon till exempel åtta raka matcher. Kort därefter prickade Flyers däremot in en formtopp och vann åtta raka matcher. Under en period i februari och mars var Flyers till och med ett av ligans hetaste lag, på samma nivå som Tampa Bay och St. Louis.
Formtoppen gjorde att Flyers faktiskt gick på en smått absurd slutspelsjakt, innan den drömmen dog under en avslutning där Flyers gick 3-10-0.
En stor del av Flyers uppryckning stavas Carter Hart. I samband med coachbytet kallades målvaktstalangen upp – och gjorde succé. Flyers målvaktsproblem genom historien är väldokumenterat och den gångna säsongen var inget undantag. Faktum är att man använde sig av hela åtta målvakter – och satte nytt NHL-rekord.
Men nu är Hart på plats och det går inte att undgå att fundera kring om Hextall och Hakstol skulle ha haft kvar sina jobb om Hextall bara hade åtgärdat målvaktspositionen inför den gångna säsongen. Istället tog man en saftig chansning på Brian Elliott och Michal Neuvirth, vilket i förlängningen sannolikt kostade såväl Hextall som Hakstol jobbet.
Fletcher hade varit försiktig under sina första månader som Flyers general manager. Han lät inte någon bomb brisera utan det var mestadels småtrades som genomfördes. Det mest anmärkningsvärda var att Dale Weise och Christian Folin skeppades iväg till Montreal, att Cam Talbot hämtades in för att utvärderas och att Nashville gick efter Wayne Simmonds som en rental.
De stora åtgärderna fick vänta till säsongsslutet och sommaren – och då fick vi äntligen tillbaka det gamla hederliga Flyers igen.
Stora trades. Dyra free agency-kontrakt. Huvuden som rullar. Rykten till höger och vänster. Äntligen känner vi igen vårt Flyers. När Fletcher anställdes pratades det om hans ”bias for action” – och action fick vi sannerligen.
Flyers formtopp under våren gjorde att det så smått började pratas om att Gordon kanske var aktuell för jobbet som head coach, men det chockade knappast när Fletcher gick efter ett mer etablerat och meriterat namn i form av Alain Vigneault. Quenneville valde solen och polaren Dale Tallon nere i Florida och när han försvann från marknaden var Vigneault sannolikt det bästa kvarvarande alternativet.
Som alla coacher kommer han med sina styrkor och svagheter. Ett djupare resonemang kring vad Vigneault kommer in i Flyers med kan hittas här, men vi kan kort konstatera att han kommer med ett imponerande CV.
Vigneault har varit i Stanley Cup-final vid två tillfällen, med Vancouver 2011 och New York Rangers 2014. Quenneville var givetvis den våta drömmen – och Flyers ska ha gått väldigt hårt efter honom – men Vigneault är inget dåligt alternativ. Han brukar få framgång med sina nya lag och det råder ingen tvekan om att han är en uppgradering jämfört med Hakstol och Gordon.
En viss kritik riktades mot att man inte avvaktade slutspelet och eventuella konsekvenser av resultaten där, men några attraktiva namn blev ändå aldrig tillgängliga och beslutet att få sin man på plats tidigt visade sig vara ett korrekt sådant. När Vigneault var på plats anslöt också hans assisterande coacher kort efter. Valet föll på Michel Therrien och Mike Yeo samtidigt som Ian Laperriere fick fortsatt förtroende, men med nya arbetsuppgifter. Visst kan tre head coaches vara överkompensation jämfört med orutinen man hade tidigare, men vad man än tycker om huvudtrion har Flyers nu drygt 2500 matchers erfarenhet på bänken.
Med en ny head coach på plats var det dags att lägga fokus mot Flyers roster – och nu började det hända saker.
Oavsett vad man faktiskt tycker om Flyers plan så var den i alla fall enkel att se. Den unga stommen som Ron Hextall satte på plats är värd att bygga vidare på och i ambitionen att släppa loss talangerna vill man omgärda dem med pålitliga veteraner. Den biten är enkelt att se.
Om det sedan är den rätta planen eller de rätta spelarna man tog in återstår att se, men att slänga ur sig att man inte kan se någon plan – som förvånansvärt många har gjort – är att vara blind. Irritation över spelarna man gick efter, priserna man betalade eller eventuella saker som man inte gjorde är en helt annan sak.
När PK Subban var tillgänglig för i princip ingenting är det givetvis ett irritationsmoment att man inte gick efter honom. $9 miljoner är visserligen dyrt och vid 30 års ålder är Subban inte längre riktigt vad han en gång var, men att få in den spelskickligheten och den personligheten vore en självklar boost – i synnerhet som han bara har tre år kvar på kontraktet.
Men det är också naivt att tro att Subban är urtypen för en spelare som passar in i bilden av vad Flyers ville ta in till sitt försvar. Om ambitionen var att stabilisera förutsättningarna för de unga så är nog inte Subban det rätta namnet för merparten av ligans general managers… och det kanske säger mer om ligans GM:s än om Subban, men det är en annan fråga.
Istället för Subban föll valet på Matt Niskanen och Justin Braun. Det är inte direkt lika sexiga namn, men det går att se en tydlig plan. De senaste åren har Flyers plågats av en oförmåga att hålla egen blålinje. Såväl Niskanen som Braun blir tillgångar där och Niskanen är dessutom skicklig på att få ut pucken från egen zon under kontroll – en annan av Flyers brister.
Om helheten är tillräckligt bra och ger tillräcklig effekt återstår att se, men man lyckades i alla fall med sin plan.
Utöver att stabilisera försvaret fanns det även en ambition att förstärka på centerpositionen – och även där blev Flyers lyckosamma. Efter Matt Duchene – som hade siktet inställt på Nashville – var Kevin Hayes marknadens främsta center. Fletcher gav upp en 5th rounder för möjligheten att förhandla med honom innan han blev UFA och efter några veckor var kontraktet påskrivet.
Likt Niskanen och Braun – i alla fall baserat på deras förmodade anseende – är Hayes en pålitlig veteran vars intåg ska underlätta för ungdomarnas utveckling. När Hayes nu ansluter väntas han göra det som andracenter, för att låta Nolan Patrick få en lite mer gynnsam matchning som tredjecenter.
Fletchers sista stora uppgift med lagbygget var att säkra upp en backup till Carter Hart. På en ytterst begränsad marknad kändes det som att enbart Cam Talbot och Brian Elliott var de seriösa kandidaterna.
Talbot – en väldigt god vän till Hart – hämtades som sagt in under säsongen för att testas. Men Scott Gordon tyckte att det var en bra idé att inte testa spelaren som hans chef ville testa. Visa-problem gjorde att det dröjde några dagar innan Talbot kunde anslut till Flyers och debuten drog ut ytterligare.
När han gjorde sina första minuter för Flyers hade det gått tre veckor sedan hans senaste match. Efter en och en halv match dröjde det sedan ytterligare tre och en halv vecka till nästa match. Det är att ge en målvakt – i synnerhet någon som man vill testa – direkt usla förutsättningar och det förvånade inte när Talbot sökte sig till Calgary under free agency.
Kvar stod alltså Elliott. Kanske en bättre målvakt än Talbot – men också en saftig chansning med tanke på skadehistoriken. Nu borde man dock inte behöva förlita sig lika mycket på Elliott som tidigare och de andra alternativen på marknaden övertygade sannerligen inte.
Fletcher gick alltså in i sommaren med några huvudpunkter i sin plan och lyckades bocka av dem alla – utan att ge upp någon prospect eller 1st rounder.
Flyers GM vann ytterligare goodwill hos fansen när han köpte ut Andrew MacDonald och nu finns ingen av de överbetalda skräpspelarna – MacDonald, Jori Lehterä och Dale Weise – kvar i laget.
Skräpet är borta. Laget har förstärkts. Man vill bygga på – och släppa loss – de egendraftade talangerna. Flyers visar handlingskraft efter några års passivitet. Det finns mycket att glädjas över och se fram emot. Det råder ingen tvekan om att Flyers står bättre rustade idag – i alla fall på det berömda papperet – än för ett år sedan. Men är det tillräckligt bra?
I princip alla lag i Metropolitan Division är på frammarsch i någon form eller fortfarande slagkraftiga. Washington borde rimligtvis vara ett obestritt topp-3-lag och Columbus borde få det jobbigt efter sina spelartapp, men i övrigt är det vidöppet.
Pittsburgh kan gå vilken riktning som helst, även om deras core borde säkerställa en slutspelsplats. Carolina är svåranalyserade, men med stor potential. New York Islanders kan mycket väl ha varit en one-hit wonder. New York Rangers och New Jersey går mot spännande framtid, men är framtiden här redan nu?
Metropolitan kommer sannolikt att vara ett getingbo och en bra start på säsongen är av vikt… vilket inte direkt har varit Flyers styrka de senaste åren. Förra säsongen inleddes exempelvis med sju förluster på de elva första matcherna och man började i uppförsbacke direkt.
Efter vårens och sommarens alla förändringar har Flyers slutspelskrav på sig från toppen av hierarkin. En ny svag inledning kan helt klart resultera i åtgärder – läs blockbuster – innan en ny säsong rinner bort. Positivt är dock att Alain Vigneault tidigare i sin karriär har haft en tendens till att inleda starkt i en ny klubb.
Vi har väntat i några år på att Flyers ska ta nästa steg i sin utveckling och bli ett stadigt slutspelslag. Dave Hakstol, och till viss del Ron Hextall, höll tillbaka det steget – eller byggde bättre förutsättningar för att ta det steget beroende på hur man vill utvärdera Hextalls långsiktiga arbete – men kommande säsong blir oundvikligen ett misslyckande om det inte spelas slutspel i april.
För att säsongen ska bli en lyckosam sådan krävs det nog att Flyers inleder starkt. Men det blir en utmaning. Säsongen inleds som bekant i Prag – med allt vad det innebär – och kort efter hemkomsten väntar en tripp till den kanadensiska västkusten. Allt resande kan definitivt sätta sina spår och får man än en gång påbörja en säsong i uppförsbacke lär det bli en enda lång jakt på slutspelsplatserna, istället för att försöka försvara en slutspelsplats.
Sätter man sig i problem tidigt kan vi nog räkna med att Fletcher låter en bomb brisera.
---
Målvakter:
Carter Hart – världshistoriens bästa och största målvaktstalang som kommer dominera i NHL de kommande 20 åren. Kanske lite överdrivna förhoppningar, men helt klart i linje med Flyersfansens våta drömmar.
21-åringen har varit extremt framträdande på alla nivåer. Som junior var han överlägsen i WHL med sitt Everett Silvertips. Tre år i rad blev han utsedd till WHL:s bästa målvakt och under sin sista säsong där blev han hela ligans bästa spelare. Samma säsong dominerade han i JVM och bar Kanada till guld efter att bland annat ha imponerat i finalen mot Sverige.
Efter att ha uträttat allt och lite till i juniorhockeyn var det dags att ta klivet in i seniorhockeyn. Den gångna säsongen inledde således i AHL och Lehigh Valley Phantoms.
Harts första veckor i Phantoms blev lite skakiga, men det är kanske att vänta under en inkörningsperiod. Sakta men säkert började hans form däremot stabiliseras. Från slutet av november och två veckor in i december var det som om allt plötsligt hade fallit på plats – och i samband med att Dave Hakstol fick sparken kallades Hart också upp till NHL.
Debuten kom mot Detroit och Hart inledde givetvis med en seger. Han avslutade säsongen 16-13-1 och med en räddningsprocent på 91,7. Det är likvärdiga siffror som Pekka Rinne, Carey Price och John Gibson – och bättre än Devan Dubnyk, Marc-Andre Fleury, Sergei Bobrovsky och Connor Hellebuyck.
Blickar vi mot 5-on-5-siffrorna landade Hart på 91,71 Sv% och -0,61 dSv%. Inte överdrivet imponerande siffror, men vi anpassar vårt narrativ och konstaterar att det snarare var lagkamraternas fel. Oavsett vilket så är i alla fall de flesta överens om att Hart gjorde en mycket imponerande rookiesäsong.
Historiskt är det faktiskt den näst bästa säsongen av en 20-årig ordinarie målvakt. Enbart Price (92,0) överträffar Hart där om vi jämför räddningsprocent och just Price kan vara en relevant spelare att jämföra med även i ett större perspektiv. Price kom som bekant in i ligan i en tidig ålder och gjorde direkt avtryck. Hans andra år gick visserligen lite sämre och det var inte helt enkelt att etablera sig i ligan.
Att Hart går igenom någon liknande anpassningsperiod efter en lyckosam rookiesäsong vore inte förvånande. Vezina, Hart och Conn Smyhte Trophy-kraven väntar vi med ytterligare någon säsong, men att Flyers borde ha en ytterst kompetent målvakt i många år framför råder det inga tvivel om.
På målvaktssidan var vårens och sommarens stora snackis vem som skulle agera backup, eller utmanare beroende på hur man vill formulera sig, till Carter Hart.
Inför trade deadline gick Flyers efter Cam Talbot. Veteranen var sedan tidigare en god vän med Hart, duon brukar till exempel träna tillsammans under sommaren och nog kan man säga att ett mentorskap redan fanns där. Flyers skickade iväg Anthony Stolarz i utbyte och man fick nu ett perfekt läge att testa Talbot under säsongsavslutningen.
Något vidare test blev det däremot inte utan Scott Gordon gav honom knappt chansen i jakten på en avlägsen slutspelsplats. Sättet han behandlades på i kombination med att han egentligen ville ha en mer utpräglad möjlighet att bli starter gjorde att Talbot istället testade marknaden och hamnade i Calgary.
De kvarvarande målvakterna var få och det bästa alternativet var helt enkelt att förlänga med Brian Elliott. Det är inte det mest inspirerande valet, men det är snarare beroende på Elliotts fysiska status än hans kompetens som målvakt.
Under sina två år i Flyers har Elliott skött sig väl. Han var direkt usel i slutspelsserien mot Pittsburgh, men i efterhand visade det sig att man hade stressat fram en comeback efter skada – och Elliott kan knappast hängas för det. I övrigt har han presterat väl med tanke på hans modesta $2,75 miljoner per säsong.
5-on-5-siffrorna har varit stabila och likt Steve Mason har Elliott fått ett oförtjänt rykte. Prestationerna har sällan varit problemet, utan det är alltså benägenheten att bli skadad. Nu hade det en tendens till att ske när inkompetenta coacher red honom för hårt, så kanske är inte heller det något som ska målas upp som allt för alarmerande.
Så länge Hart inte blir långtidsskadad ska det inte finnas något behov av att behöva förlita sig på Elliott på samma sätt som man har behövt göra tidigare. Risken med att signa upp honom blir därmed klart mindre och skaderisken bör rimligtvis minska med en mindre arbetsbörda.
Säga vad man vill om Elliott – chansningen är uppenbar, om än kanske något överdriven – men av alternativen på free agency var han det mest tilltalande för backup-rollen.
Förhoppningsvis ska Flyers inte behöva använda sig av åtta målvakter även kommande säsong – det var lite passande att just Flyers av alla lag tog det rekordet – men skulle behovet av en ersättare uppstå finns såväl Alex Lyon som Felix Sandström och Jean-Francois Berube att tillgå.
Det är trion som borde husera i Lehigh Valley kommande säsong. Exakt vilken konstellation det blir återstår att se – kanske behåller man tre målvakter på rostern, kanske får någon rotera ner i ECHL. Kanske kan det till och med bli så att någon försvinner under säsongsupptakten.
Lyon har fått sina NHL-chanser genom åren och även om han inte har varit dålig har han inte heller övertygat fullt ut. Det framstår som att hans anseende i organisationen har sjunkit något sedan regimskiftet och det tydliggörs kanske än mer i det faktum att Berube signades från free agency. Det är dock redan kommunicerat att det blir Lyon som får följa med till Prag som tredjemålvakt.
Berube kommer med gedigen erfarenhet, men övertygade inte i Cleveland Monsters förra säsongen. Några förhoppningar om att han ska kliva in i NHL och bidra ska man inte ha. På AHL-nivå, i vad ser ut som ett hyfsat slagkraftigt lag, borde han däremot kunna sköta sig.
Sandström är det mer intressanta namnet ur den trion. 22-åringens utveckling har fått sig en liten törn på grund av skada, men när han nu har tagit klivet över till Nordamerika blir han intressant att följa. Kirill Ustimenko är en rysk 20-åring som nu har flyttat över till Nordamerika. Framtidsutsikterna är hyggliga, men Flyers har tillgång till många målvakter och han kan mycket väl få anpassa sig till det nordamerikanska spelet nere i ECHL.
Det stora framtidsnamnet – utöver Hart – är annars Samuel Ersson. 19-åringen var enastående i Västerås under förra säsongen, visade upp sig i JVM och är nu en av två målvakter i Brynäs. På sikt är det snarare Ersson man ser som Harts backup.
Backar:
Philadelphias försvar har en intressant mix av spelskickliga yngre förmågor och pålitliga veteraner – eller det är i varje fall vad man hoppas på. Chuck Fletchers sommarplan var som sagt glasklar. Han identifierade talangen i Flyers unga core och hade för avsikt att plocka in veteraner som skulle säkra upp i defensiven och kunna släppa loss Flyers mer offensiva vapen.
Om det är en solid plan återstår att se. Om man sedan gick efter rätt veteraner återstår också att se, men de flesta är nog – med rätta – aningen skeptiska till nyförvärven.
En sak ska dock sägas – såväl Matt Niskanen som Justin Braun kommer att bidra där Flyers tidigare har varit direkt usla. I flera år har man gett upp sin egna blålinje för enkelt. ”Defensivspecialisten” Andrew MacDonald backade envist undan så fort tillfälle gavs och försvaret i övrigt var inte mycket bättre.
Statistiken indikerar i alla fall att både Niskanen och Braun har varit duktiga på att hålla egen blålinje i sina tidigare lag. Nu påverkar givetvis omgivningen och systemet, men det är inte orimligt att hoppas att de kan ge positiv effekt.
Niskanen hämtades in från Washington i utbyte mot Radko Gudas (där man även behöll drygt $1 miljon av hans cap hit). I många år var han en nyttig försvarare, men utvecklingen har varit mindre gynnsam mot slutet. Vill man vara positiv kan man vinkla det som en konsekvens av Stanley Cup-segern och mycket hockey med lite vila. Vill man måla fan på väggen rör det sig om en 32-åring med en hel del bagage vars förfall har börjat.
Utöver förmågan att hålla blålinjen är Niskanen även duktig på att få ut pucken ur egen zon under kontroll. Vidare är det en högerfattad veteran som kommer med en Stanley Cup-ring och som är ansedd som en god ledare. I en organisation där kulturen och attityden har kritiserats är det nog inte helt obetydliga faktorer, även om man inte heller ska överskatta det.
Hur man än vrider och vänder på det är dock Flyers beroende av att Niskanen studsar tillbaka – i synnerhet om han väntas spela i förstaparet med Ivan Provorov.
Provorov var en av alla RFA:s som gick igenom hela sommaren utan, vad det framstår som, så värst mycket aktivitet i förhandlingarna. När training camp närmade sig tog det däremot fart och man kom överens om ett nytt kontrakt i grevens tid. 22-åringen fick sex år på $6,75 miljoner per säsong.
Sedan han klev in i NHL har Provorov varit Flyers förstaback. Det har varit Provorov som har fått de tuffa och hårda minuterna, samtidigt som han har fått släpa runt på mediokra backpartners. De underliggande siffrorna har sällan imponerat allt för mycket, men det har mestadels viftats undan med det faktum att MacDonald till en början var hans vanligaste partner.
Något oroande har statistiken däremot inte blivit markant bättre – förutom vid undantagsfall – i en mer gynnsam omgivning. Det har resulterat i att det har lyfts vissa frågetecken kring Provorovs utveckling. Är han en sann förstaback? Eller snarare en back för förstaparet? Den skillnaden kan trots allt vara enorm.
Om Niskanen blir vad man hoppas att han ska bli borde det ha en positiv effekt på Provorov. Skulle han för första gången få en pålitlig defensivspecialist, som samtidigt kan hantera pucken, jämte sig borde alla delar av hans spel förbättras.
Det skulle också kunna vara gynnsamt att dra ner på hans istid. Förra säsongen snittade Provorov över 25 minuter per match, drygt fem minuter mer än någon annan. Kanske ska man plocka bort honom från powerplay, där han ändå inte har varit så värst framgångsrik – men blir man värd sina $6,75 miljoner utan PP-poäng?
Matt Niskanen är alltså något av ett frågetecken och samma sak kan sägas om Justin Braun. I många år har han använts i en krävande defensiv roll i San José. Han har alltså varit duktig på att hålla blålinjen, men mycket av den underliggande statistiken är direkt svag. Under den gångna säsongen hade Braun exempelvis -6,15 i Rel CF% – det var en av de sämre noteringarna i ligan. Det ska väl dock sättas in i ett sammanhang där han konstant spelade bakom Erik Karlsson och Brent Burns.
Pre-season förtäljer absolut inte hela sanningen, men Braun har sett lovande ut och de defensiva kvaliteterna som han har fått beröm för har också stått ut. Lyckas han ta det med sig in i säsongen och bibehålla det över 82 matcher?
Baserat på training camp får nog Braun gå in och säkra upp bakom Shayne Gostisbehere. Många förväntade sig snarare att Braun skulle forma ett andrapar med Travis Sanheim, men med tanke på vilken spelartyp Gostisbehere är skulle nog många se Braun som den perfekta partnern till honom.
Om Brauns intåg skulle tillåta Gostisbehere att släppa loss och vara sig själv skulle det ge en enorm boost för Flyers. Under Dave Hakstol försökte man snarare begränsa Gostisbehere och göra honom till en försvarare där man inte maximerar hans offensiva potential – trots den väldiga succé han gjorde under sin inledning i NHL.
Gostisbehere slog igenom med dunder och brak under säsongen 15/16. Sedan det intåget är det enbart 13 backar som har gjort fler poäng än hans 187. I powerplay har enbart fem backar överträffat hans 92 poäng. Den gångna säsongen var en besvikelse med enbart 37 poäng, men 26-åringen har alla förutsättningar för ett 60-tal poäng – i synnerhet om Flyers powerplay återigen blir relevant.
Under förra säsongen fick Gostisbehere hoppa mellan en mängd olika backpartners och såg istiden variera kraftigt. Han omgärdades av rykten och skulle mycket väl ha kunnat användas för att hämta in en andracenter om Kevin Hayes inte skulle ha anslutit. Att han nu paras ihop med Braun borde indikera på att man är villiga att släppa loss honom. Kan han bara få stabilitet, förtroende och direktiv att utnyttja sina styrkor så borde ”GhostBear” ha goda möjligheter att studsa tillbaka.
Travis Sanheim var förmodligen Flyers främsta försvarare under den gångna säsongen. Det blir därför lite paradoxalt om han får inleda i tredjeparet, men det ger också Flyers en möjlighet att få tre framträdande par.
I all sin visdom tyckte Hakstol & Co att det vore klokt att hålla tillbaka Sanheim, men senare under säsongen kom genombrottet. 82 matcher gav 35 poäng och Sanheim hade näst bäst Rel CF% (2,08, Gostisbehere var bäst på 3,08). Rutinerade Rick Wilson, som anslöt under säsongen och tog hand om backarna, hade en stor roll i Sanheims utveckling, men han återgår nu till pensionärslivet.
Sanheim spenderade en stor del av den gångna säsongen med Provorov, med varierande resultat (som vi nämnde i Provorov-sektionen ska det kanske oroa). Med tanke på att Flyers nu har tre vänsterfattade och tre högerfattade försvarare som borde ingå bland de sex ordinarie backarna borde någon återförening inte vara aktuell, men några indikationer har kommit om att Sanheim kanske lirar med Provorov. Gostisbehere – som faktiskt är en av få backpartners som har resulterat i finfina underliggande siffror för Provorov – lär i alla fall inte spela med ryssen.
Många skulle säkert ha föredragit Sanheim på ett långtidskontrakt – kanske 2019-versionen av vad Gostisbehere ($4,5 miljoner) fick 2017 – men man fick ta en bridge deal med honom, sannolikt för att kunna peta in Provorovs och Travis Konecnys kontrakt under lönetaket. Det blev alltså ett tvåårskontrakt värt $3,25 miljoner per säsong för Sanheim och om två år är det sannolikt ett dyrt kontrakt som behöver komma på plats.
Den sista ordinarie platsen borde tillhöra Phil Myers. Under sommaren konstaterade Chuck Fletcher att man väntade sig att 22-åringen skulle husera i tredjeparet. Det var också en anledning till att man släppte Radko Gudas. Myers klev in i NHL under slutskedet av den gångna säsongen och även om poängskörden inte var något speciellt såg det lovande ut. Hans Rel CF% (4,75) stod exempelvis ut och under en extremt liten sample size (en knapp halvtimmes 5-on-5-spel) såg han intressant ut jämte Sanheim.
Myers har däremot haft svårt att övertyga fullt ut under Flyers training camp och kanske är den där ordinarie platsen inte lika självklar som den kändes på förhand.
Myers största konkurrent är Robert Hägg. Efter flera år i AHL lyckades Hägg slå sig in i NHL till säsongen 17/18. Sedan dess har han varit bofast i laguppställningen och gjorde 82 matcher under den gångna säsongen. Folk brölar om hans fysik och han tacklas mest i laget, men han är knappast något fysiskt monster.
Att behålla Hägg som sjundeback kan te sig rimligt. Men han är också en försvarare som coacher har en tendens till att vilja använda – även om risken borde vara mindre efter Brauns intåg – så kanske är det bäst att skaka loss honom. Behöver man skapa sig lite manöverutrymme under lönetaket är det kanske hans $1,15 miljoner som är enklast och mest uppenbart att göra sig av med.
Hägg har visat vissa lovande tendenser, men har över lag haft svårt. Hans Corsi-siffror (44,08 CF% och -6,17 Rel CF%) var till exempel sämst i Flyers och tillhörde ligans bottenskikt.
Kanske vore det något av en chansning att placera in Sam Morin som sjundeback, men det man skulle förlora om man gör sig av med Hägg får man i Morin. Vid 24 års ålder har Morin bara hunnit med åtta NHL-matcher, men han har också förlorat två års utveckling på grund av skador. I hans fall är däremot fysiken ett spännande inslag och han kostar enbart $700 000 i ytterligare två säsonger – det borde vara den perfekta sjundebacken.
Ett gäng spelare kan fylla på underifrån, men det är nog bara Mark Friedman som känns hyfsat spännande. 23-åringen har visat upp ett lovande spela i Phantoms, men har bara fått visa upp sig i en NHL-match. Hans största problem har främst varit konkurrensen, men nu när Flyers prospects antingen är uppe i NHL eller fortfarande står på tillväxt så borde han stå först i kön.
Även veteraner som TJ Brennan, Nate Prosser, Andy Welinski och Chris Bigras skulle kunna bli aktuella beroende på prestationerna i AHL.
Forwards:
Philadelphias forwardsbesättning kretsar fortfarande kring Claude Giroux. Dave Hakstol gjorde inte många vettiga saker, men beslutet att lyfta ut Giroux på vänsterkanten var ett klockrent beslut.
Bortsett från en period under inledningen av NHL-karriären, då Giroux agerade högerforward, har han varit självskriven som center. Men många års slit och en trilskandes kropp gjorde att Giroux började dippa av för några år sedan. 86 poäng blev till 73 poäng. Det följdes upp med 67 poäng och oron var som störst efter 58 poäng säsongen 16/17.
Med flera år kvar på ett dyrt kontrakt behövde man göra något. Tillvaron på kanten är lite mer gynnsam och tillåter mer fokus på offensiven – så plötsligt lyfte man ut Giroux under pre-season 2017. Centerdjupet utarmades, men kompenserades kraftigt av att Giroux stod för en högst anmärkningsvärd comeback.
Vi hade sett tydliga negativa tendenser över tid, men de var som bortblåsta. Giroux började ösa in poäng igen och när säsongen summerades hade han slutat tvåa i poängligan – på 102 poäng (34+68). Han satte nytt personligt rekord i såväl mål- som assist- och poängproduktion. Han nådde inte riktigt de höjderna under 18/19, men 85 poäng är fortfarande respektingivande.
Det stora problemet, för Giroux, under den gångna säsongen var powerplay. I den spelformen brukar Flyers – i alla fall förstauppställningen – vara kompetenta, men nu slutade man på 17,1 procent. Dave Hakstol och Kris Knoblauch tyckte det vore vettigt att plocka bort en av ligans bästa powerplay-spelare från sin naturliga position och lät Giroux agera playmaker i målvaktens vänstra tekningscirkel. Giroux såg sin PP-produktion minska från 36 poäng till 23 poäng och hans två PP-mål var den sämsta noteringen sedan rookiesäsongen.
Men trots den problematiken var Giroux alltså point-per-game och tog sig precis in på topp-20 i poängligan. Han står nu på 762 poäng efter 821 matcher och klättrar i tidernas poängliga i Flyers. Kommande säsong kan han kanske till och med slå sig in i topp-3 på Brian Propps bekostnad. Försprånget är 87 poäng så det kan bli en mycket spännande kamp under säsongens slutskede.
Sedan Giroux klev in i ligan på heltid under säsongen 08/09 är det bara sex spelare som har producerat bättre än honom. Från genombrottet 10/11 och framåt är det enbart Patrick Kane och Sidney Crosby som har överträffat honom.
Under en period tvingade skadeläget i laget Giroux att kliva tillbaka som center, med halvdant resultat – och det står klart att det är som vänsterforward som Giroux ska spela.
Det var framför allt Giroux själv som var anledningen till att man lyfte ut honom som winger, men viljan att ge Sean Couturier en större offensiv roll påverkade också – och Couturier har svarat på den utmaningen på de bästa av sätt.
Efter att ha varit en defensivspecialist av högsta klass – som fick släpa runt på skräp under sin första tid i NHL – såg vi Couturier utvecklas jämte Giroux. Den offensiva potential som han så tydligt visade som junior blommade äntligen ut även i NHL. Han dubblade sin poängskörd och kommer nu från två raka säsonger med 30 mål och 76 poäng.
Likt Patrice Bergeron och Anze Kopitar, för att nämna två jämförbara veteraner, kombinerar Couturier en mästerlig defensiv med en högst potent offensiv. Det borde rimligtvis bara vara en tidsfråga innan Couturier vinner Selke Trophy. Effektiviteten kan illustreras med lagets bästa Rel CF% (6,99) och samspelet med Giroux (5,94) är njutbart.
Förstakedjan har varit som allra bäst med Travis Konecny till höger. 22-åringen har visat sig vara en utomordentligt fin komplementspelare i den omgivningen. Han kan ha lite problem att driva en kedja när kedjekamraterna blir sämre längre ner i hierarkin, men med Giroux och Couturier har det blivit succé.
Genombrottet kom säsongen 17/18, då han gjorde 24 mål och 47 poäng på 81 matcher. Den gångna säsongen gav 24 mål och 48 poäng på 82 matcher – så Konecny är pålitlig. Det är framför allt i 5-on-5-spelet som Konecny står ut. Där hittar vi honom strax utanför topp-20 med 39 mål över de två senaste säsongerna. Vidare är hans G/60 (1,11) på liknande nivå som Nathan MacKinnon, Vladimir Tarasenko och David Pastrnak. Där tar han sig precis in på topp-20 bland alla spelare med minst 1000 minuter i 5-on-5.
Det är i förstakedjan som Konecny hör hemma. Han kan spela ett rakt spel med fart och det kompletterar Giroux och Couturier på ett effektivt sätt. När han dessutom producerar som han gör blir det än mer uppenbart var han ska spela. För alla utom Dave Hakstol, som i slutspelet 2018 lyfte bort honom från förstakedjan för att göra förstakedjan mer lik en checkingline…
Konecny missade några dagar av training camp då han inte hade något kontrakt på plats. Man kom så småningom överens om ett sexårskontrakt värt $5,5 miljoner per säsong och det får ses som en fair deal för båda parterna.
Likt Giroux så tog Jakub Voracek ett skönt – och nödvändigt – kliv i rätt riktning under säsongen 17/18. Han var inte helt lyckosam under 15/16 och 16/17, i alla fall inte i relation till hans cap hit på $8,25 miljoner – och har varit ifrågasatt under en större del av kontraktstiden.
Efter att han och Giroux var närmast oskiljaktiga under några säsonger har det blivit mer och mer vanligt att Voracek förväntas leda en egen kedja. Det har han gjort med varierande utgång och under den gångna säsongen gick han tillbaka till 66 poäng. Även i Voraceks fall såg vi powerplay-produktionen sjunka och det vill nog till att tjecken studsar tillbaka kommande säsong.
I dagsläget har 30-åringen ytterligare fem år kvar på sitt kontrakt och ser vi ingen bättring kan han nog ligga illa till i expansionsdraften 2021.
Förhoppningsvis kan Kevin Hayes bidra till att Voracek tar fart igen. I jakten på en etablerad andracenter gick Chuck Fletcher tidigt efter honom och säkrade upp hans rättigheter med några veckor kvar till free agency. Hayes har spenderat i princip hela karriären i New York Rangers – bland annat under Alain Vigneault – men hämtades in till Winnipeg som rental inför slutspelet.
Ett par veckor efter traden, och i god tid innan free agency, var Flyers och Hayes överens om ett kontrakt. Centern fick ett sjuårskontrakt värt drygt $7,1 miljoner per säsong. Det är i svettigaste laget och en konsekvens av att ge sig ut på free agency, där Hayes var den näst bästa centern. Kontraktet är en överbetalning på något år och $500 000-1 miljon baserat på vad insiders rapporterade att han kunde vänta sig. Men Flyers pluggade också igen det känsligaste hålet i forwardsbesättningen utan att behöva ge upp någon prospect eller en 1st rounder – det är inte helt obetydligt i sammanhanget.
Hayes är en stor och kraftfull tvåvägscenter som kan spela i alla situationer. Han har de senaste åren haft en stabil topp-6-produktion i 5-on-5-spelet och kommer nu från karriärsbästa 55 poäng. Det vill nog till att han fortsätter att ligga kring de siffrorna med tanke på prislappen – och klarar han av det utan tid i förstauppställningen i powerplay?
Omgivningen i 5-on-5 borde i alla fall vara bättre än den i Rangers och Hayes borde förbättra Flyers transition game.
En kedja med Voracek, Hayes och James van Riemsdyk har sett intressant ut under pre-season. Det är en rimlig trio att sätta ihop i en andrakedja och det finns gott om potential. Hayes är den ansvarsfulla tvåvägscentern, Voracek är playmakern och van Riemsdyk är avslutaren.
Den numera 30-årige van Riemsdyk återvände till Flyers förra sommaren och precis som i Toronto fortsatte han att producera på en god nivå. Han blev visserligen skadad tidigt på säsongen och när han gjorde comeback – lite väl tidigt, visade det sig i efterhand – tog det lite tid för honom att komma igång. Så småningom började mål trilla in och han landade på 27 fullträffar efter 66 matcher.
JVR:s totala produktion blev givetvis lidande av skadefrånvaron, men snittet låg på samma nivå som tidigare i karriären. Målskyttet borde rimligtvis hålla i sig och han är en stor tillgång i powerplay, där han tillhör ligans toppskikt i spelet kring kassen. Det finns frågetecken för hans defensiv – samma sak kan sägas om Voracek – och i den aspekten får nog Hayes ta ett stort ansvar.
Vill man balansera ut andrakedjan och kanske placera van Riemsdyk – främst hans defensiva brister – i en mindre utsatt roll kan Oskar Lindblom kliva in i topp-6. Svensken har visat sig vara en väldigt nyttig winger även på NHL-nivå, som det i ärlighetens namn fanns lite frågetecken över.
Tvåvägsspelet är pålitligt, han är nyttig i sargspelet och duktig på att läsa av var han behöver placera sig. Han kom sånär upp i 20 mål under 18/19 och det finns definitivt förhoppningar om lite mer än hans 17 mål och 33 poäng. Vidare är svensken en pålitlig possession-spelare och är en tillgång när man behöver få in lite mer säkerhet och trygghet i någon kedja.
Det är högst oklart hur Flyers kommer formera sin bottom-6 under säsongsinledningen, då skadeläget ställer till det. Nolan Patrick har till exempel inte kunnat medverka under training camp, utan tränar för sig själv på grund av allvarliga migrän-problem. När Patrick väl är tillgänglig skulle det inte alls förvåna om han och Lindblom utgör två tredjedelar av tredjekedjan.
När Flyers fick jackpot i draftlotteriet 2017 och valde Patrick med andravalet var vi många som jublade. Patrick var den där topptalangen skulle knyta samman övergången mellan Flyers äldre core och den nya generationen, men så har det inte riktigt gått.
Skadeproblemen från junioråren har följt med upp i NHL – även om de ibland är aningen överdrivna i kritiken mot honom – och han har ännu inte lyckats etablera sig på en hög nivå. Han klev in i NHL direkt efter draften och vid 21 års ålder är det givetvis på tok för tidigt för att ge upp om honom. Utvecklingen och skadeläget oroar dock och var den största anledningen till att Flyers behövde gå efter Hayes.
Skulle man återigen ha förlitat sig på Patrick i rollen som andracenter skulle man redan under pre-season fått väldiga problem. Nu kan Patrick istället växa in i NHL i en mer skyddad roll och hans 30-tal poäng kan förhoppningsvis bli ännu fler med mer gynnsamma match-ups.
I övrigt är det svårt, för att inte säga omöjligt, att spekulera kring forwardsbesättningen. Man hoppas och drömmer om Joel Farabee, som har sett pigg ut under training camp. Vigneault har låtit skickliga spelare testas med andra skickliga spelare och i spelet i stort har Farabee visat att han hör hemma.
Frågan är inte om han håller NHL-klass – för det gör han – utan frågan är snarare om han har en 82 matcher lång säsong, plus ett eventuellt slutspel, i kroppen. Även produktionen har varit ett frågetecken under pre-season, men allt annat bådar gott. Det mest rimliga är kanske att låta honom inleda säsongen i AHL för att acklimatisera sig till nästa nivå, men skadeläget tvingar sannolikt fram något annat.
Utöver Farabee är även Morgan Frost en fantastisk talang. Efter att ha dominerat i juniorhockeyn ska han nu ta nästa steg. Lite ljumskproblem under pre-season har begränsat honom något, men talangen är odiskutabel och Flyers har en finfin center och playmaker i sitt stall. Det känns rimligt att skadeproblemen gör att han får inleda säsongen i Lehigh Valley och sedan lyfts upp när han har gjort avtryck även på den nivån.
Scott Laughton är en självskriven spelare i bottom-6, men exakt roll och position beror sannolikt på statusen hos hans lagkamrater. Flyers plockade Laughton sent i förstarundan 2012, men det är först under de två senaste säsongerna som han på allvar har etablerat sig. Det oroade när han fick spendera merparten av säsongen 16/17 i AHL – efter att ha varit ordinarie i Flyers under föregående säsong.
Där och då lade Flyers mycket fokus på att skola in honom som fjärdecenter och det är också i den rollen som han har utmärkt sig uppe i NHL. De underliggande siffrorna säger inte hela sanningen och kanske ska man exempelvis inte lägga för mycket fokus på hans svaga Corsi-siffror (43,9 CF% och -5,78 Rel CF%).
Produktionen har legat på en fin nivå de senaste två åren och hans 25 5-on-5-poäng är på samma nivå som Nolan Patrick och James van Riemsdyk. Laughton har tidigare fått kliva upp i hierarkin när behovet har funnits och löser den uppgiften tillfredsställande. Skulle Patrick missa säsongsinledningen – och Frost inte bedöms som redo – är det mer eller mindre garanterat Laughton som tar den platsen. Han kan även vara ett alternativ som winger i tredjekedjan, men är alla tillgängliga är det alltså som fjärdecenter han gör sig bäst.
Michael Raffl är en annan självskriven spelare i dagsläget. Österrikaren är en nyttig utfyllnadsspelare som kan ta flera olika roller och positioner. För några år sedan var han under en period en av Flyers bättre 5-on-5-målskyttar – tack vare tid jämte Giroux och Voracek – men numera bör han hålla sig i bottom-6 i allmänhet och fjärdekedjan i synnerhet.
Ryan Hartman bjöd på en lustig historia i somras. Han kom från Nashville i Wayne Simmonds-traden och såg intressant ut under säsongsavslutningen. Vem glömmer till exempel debuten där han sänkte Rasmus Dahlin? Någon kontraktsförlängning kom däremot aldrig på plats, sannolikt på grund av att lönetaket blev lägre än väntat, och Flyers skickade Hartman till Dallas – bara någon dag efter det att Hartman hade isolerat sig från omvärlden för att ladda batterierna.
I utbyte anslöt Tyler Pitlick. 27-åringen går skadad och kan eventuellt saknas under säsongsinledningen, men någon längre frånvaro finns det ingen risk för. Någon större stjärna rör det sig knappast om och han har haft lite skadeproblem under karriären. Man borde dock få en klart duglig 4th liner som i bästa fall kan bidra med 10-15 mål och dubbelt så många poäng.
Det verkar som att Connor Bunnaman och Carsen Twarynski har övertygat tillräckligt mycket under pre-season för att vara högaktuella för en plats under säsongsinledningen. Skulle Nolan Patrick, Tyler Pitlick och Morgan Frost saknas kan nog en eller två av dem få chansen, åtminstone tillfälligt.
21-årige Bunnaman kommer från en säsong i AHL efter många år i OHL. Hans stora fördel är förmågan att spela center, så platsen i fjärdekedjan kan mycket väl vara hans om Laughton tvingas kliva upp i tredjekedjan. Även Twarynski gjorde många år i OHL innan det blev dags för AHL. Båda två är hyggliga kortsiktiga alternativ för fjärdekedjan, men de bör nog inte spela där på heltid.
Under training camp har Chris Stewart medverkat på en tryout. Dels bjöds han förmodligen in för att ge lite konkurrens till de interna alternativen, dels anser man förmodligen att man saknar några fysiska inslag efter förlusten av Wayne Simmonds. Skulle han få ett kontrakt börjar man starkt ifrågasätta kompetensen på de övriga spelarna. Stewart har inte gjort några avtryck i NHL på bra många år och var högst medioker i engelska EIHL under den gånga säsongen.
Ett gäng utfyllnadsspelare signades över sommaren eller finns i organisationen sedan tidigare. Kurtis Gabriel – som bland annat skadade Nolan Patrick under sin tid i New Jersey – drog på sig en skada under training camp och är tacksamt nog inte aktuell för en plats under inledningen. Andy Andreoff är en väldigt framträdande AHL-spelare, men borde inte vara tillräckligt bra för en ordinarie roll i NHL.
Yngre förmågor som German Rubtsov, Isaac Ratcliffe och Nicolas Aube-Kubel väntades kunna utmana om en plats, men skickades nyligen ner. Kanske testas de under säsongen istället.
Skadeläget gör att det råder lite osäkerhet i bottom-6, men om och när alla blir tillgängliga så borde forwardsbesättningen hålla en god nivå. Kevin Hayes pluggar igen ett gigantiskt hål och när Patricks utveckling förhoppningsvis tar fart borde centeruppsättningen – för första gången på bra många år – ge en väldig trygghet.
---
Tre styrkor:
Carter Hart
Världshistoriens finaste målvaktstalang är givetvis en tillgång. För första gången sedan 80-talet har Flyers tillgång till en toppmålvakt. Det måste ge effekt.
Planen
Chuck Fletchers plan låter bra i teorin. Ta in rutinerade och kompetenta coacher. Låt de egna unga talangerna ta fart i en omgivning med trygga veteraner. Nu ska bara coacherna vara kompetenta och de trygga veteranerna vara just det…
Den nya generationen
En uppsjö av unga backar har redan etablerat sig och ytterligare någon är på gång. I forwardsbesättningen kommer det några nya spännande inslag och längst bak är Carter Hart fantastisk. Det är den nya generationen som ska ta Flyers in i framtiden.
Tre svagheter:
Betydelsen av att veteranerna studsar tillbaka
Flera veteraner behöver visa ny kraft. Kan verkligen Matt Niskanen och Justin Braun ta det ansvaret man väntas kunna ta i försvaret? Vilken nivå kommer Michael Raffl och Tyler Pitlick att hålla i bottom-6? Hur klarar sig veteranerna i topp-6?
Hur klarar man sig utan Hart?
En långtidsskada på Carter Hart och säsongen dör. I så fall måste man rida Brian Elliott hårt – och då vet vi vad som kommer att ske.
Osäkerheten kring ungdomarna
Flyers är inte bara beroende av att veteranerna, i synnerhet de nya, övertygar. Vissa yngre förmågor måste ta kliv. Ivan Provorov har hårdare krav på sig efter kontraktsförlängningen, Nolan Patrick måste visa att han inte är någon bust och Phil Myers behöver etablera sig – för att nämna några av de mer uppenbara orosmolnen.
---
Preliminär laguppställning:
Claude Giroux – Sean Couturier – Travis Konecny
James van Riemsdyk – Kevin Hayes – Jakub Voracek
Oskar Lindblom – Nolan Patrick – Joel Farabee
Michael Raffl – Scott Laughton – Tyler Pitlick
Ivan Provorov – Matt Niskanen
Shayne Gostisbehere – Justin Braun
Travis Sanheim – Phil Myers
Carter Hart (Brian Elliott)
---
Säsongens poängkung: Claude Giroux
Enbart en långtidsskada borde kunna förhindra Claude Giroux från att ta hem den interna poängligan.
Säsongens viktigaste spelare: Sean Couturier
Claude Giroux är fortfarande den ledande spelaren, men Sean Couturiers betydelse går inte att överdriva. Sedan han klev upp som förstacenter är det Couturier som driver laget.
Säsongens unga spelare: Travis Konecny
Om Alain Vigneault är bättre än Dave Hakstol – vilken kaos det kommer bli om han inte är det – så kommer Travis Konecny spendera hela säsongen i förstakedjan. Då kan han verkligen ta fart.
Säsongens doldis: Scott Laughton
Scott Laughton har lagt sig på en fin nivå i bottom-6. Han får inte alltid de stora rubrikerna, men gör oftast ett oklanderligt jobb.
Säsongens besvikelse: Matt Niskanen
På papperet är planen klockren. I praktiken är man mer skeptisk. Kan verkligen Matt Niskanen bli den där stabiliserande veteranen i förstaparet?
---
Redaktionens rankning:
Metropolitan Division:
1.
2.
3.
4.
5. Philadelphia Flyers
6. New York Rangers
7. New York Islanders
8. Columbus Blue Jackets
---
NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
Vill du skriva om Philadelphia Flyers på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.
