SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division: 8. Philadelphia Flyers
Philadelphia Flyers går en mörk säsong till mötes.
Det finns inget hopp. Inte ens en dåres hopp. Philadelphia är dömda till en evighet av medelmåttighet eller ren och skär uselhet. Det är omöjligt att få någon annan känsla än total förtvivlan efter den här sommaren.
Vore det överdramatiskt att påstå att vi är på väg in i, alternativt redan mitt uppe i, organisationens värsta era någonsin? Nej, inte alls.
När Flyers klev in i NHL 1967 gick man direkt till slutspel som vinnare av West Division, där alla sex expansionslag hade placerats in. Under de efterföljande åren varvade man slutspelsframträdanden med missat slutspel – och några större avtryck gjorde man inte. Men där och då såväl som i efterhand kan man givetvis ha överseende för att ett expansionslag inte gjorde dundersuccé direkt. Vegas är så klart en anomali där.
Ingen har väl missat att Flyers mesiga insatser i slutspelet resulterade i att Ed Snider krävde åtgärder. Flyers skulle bli större, tuffare och fulare. Broad Street Bullies föddes och dominerade 70-talets mitt. Sedan dess har den eran hemsökt Flyers, men mer om det senare.
Från 1973 och framåt gick man i alla fall till 17 raka slutspel. Man vann två Stanley Cup-titlar, deltog i ytterligare fyra finaler och var en återkommande contender under 70- och 80-talet. När sedan 80-talets era tog slut – flera av de mest framträdande spelarna hade åldrats och det kändes som en tämligen naturlig dipp var att vänta – gick Flyers in i några mörka år under 90-talets början.
Man missade slutspel fem år i rad – men den situationen var fundamentalt annorlunda än dagens kaos. Då kom Flyers från en lång tids framgång. När man började vackla gjorde man dessutom allt för att bli bättre. Rod Brind’Amour och Mark Recchi hämtades exempelvis in kort innan man också landade Eric Lindros.
Flyers hade fått världens mest hypade talang och man hade bra spelare runt omkring honom. Ytterligare några år senare träffade man sedan rätt med Eric Desjardins/John LeClair-traden och Flyers var snart relevanta igen. Men även under åren utan slutspel hade man något spännande på plats, något att se fram emot och man kom trots allt från 20 starka år.
Vi hoppar fram till dagens situation. Efter ett 90- och 00-tal där Flyers allt som oftast var competitive har man spenderat det senaste decenniet i mellanmjölkens fördömda land. Det gick utför otroligt snabbt efter finalförlusten 2010 – mycket kan förklaras med, och spåras tillbaka till, Chris Prongers skada – och efter 2012 har man missat slutspel vartannat år.
Under den gångna eran lyckades man visserligen få till en lyckoträff. Det var antingen missat slutspel eller småpatetisk insats och förlust i förstarundan – fram till 19/20-säsongen. Då gick man hela vägen till andrarundan innan man föll.
Annars har de mest framgångsrika ögonblicken varit… ja, vad?
Claude Giroux har så klart gjort några mäktiga mål och insatser. Flyers vann någon utomhusmatch – vem minns ens vad alla de olika varianterna heter numera? – mot Pittsburgh. Flyers vann draftlotteriet 2017 och ansågs ha ligans bästa prospect pool vid ett tillfälle. Hur det sedan gick med det där vet vi.
Ron Hextall-eran visade sig vara ett gigantiskt misslyckande. Planen i sig var givetvis fullt rimlig – bygg nytt genom att samla på sig draftval och utveckla internt. Utförandet av planen var desto sämre. Man omfamnade aldrig någon rebuild fullt ut utan stannade kvar i sin mediokra mellanmjölksvärld.
Giroux och Jakub Voracek gjorde laget för bra för att man återkommande skulle få de bästa draftvalen. Samtidigt fick duon inte tillräckligt bra hjälp för att laget faktiskt skulle kunna åstadkomma något relevant på isen. Man hankade sig fram och Hextalls största åtgärd var egentligen bara att vänta ut de dåliga kontrakten.
Visst har man fått fram ett antal NHL-spelare från den eran, men man kan argumentera för att vare sig Ivan Provorov, Travis Sanheim, Travis Konecny eller Carter Hart har levt upp till förhoppningarna. Kombinera det med Nolan Patrick-, Morgan Frost- och German Rubtsov-flopparna och misslyckandet är uppenbart.
När Hextall tog över efter Paul Holmgren tog han över en åldrande, överbetald och underpresterande roster. Nu står Flyers återigen här med en åldrande, överbetald och underpresterande roster. Så hur hamnade man i samma sits igen, bara några år senare?
Chuck Fletcher hände.
Hextall fick foten i november 2018. Några dagar senare kom Fletcher in som hans ersättare. Han gjorde det enda rätta och sparkade Dave Hakstol kort därefter, men några större förväntningar på resterande del av säsongen vore inte rimligt att ha.
Det var först efterföljande sommar, det vill säga 2019, som Fletcher började sätta sin prägel på Flyers. Alain Vigneault anslöt som ny head coach och han hämtade in Kevin Hayes, Matt Niskanen och Justin Braun via trades. Det gav också önskad effekt. Flyers var faktiskt bra säsongen 19/20.
Inledningen var visserligen lite trevande. Säsongen inleddes i Prag och man hann knappt mellanlanda i Philadelphia innan man skulle ta sig an den alltid lika värdelösa bortatrippen till Kanadas västkust. Sakta men säkert trillade i alla fall sakerna på plats. Från vintern och framåt var Flyers ett av ligans främsta lag. I februari och mars vann man exempelvis nio raka matcher och slutspelet kunde inte komma fort nog…
… men så stannade världen.
Pandemin stängde ner det mesta, så även NHL. Spelarna fick sitta hemma, kunde inte umgås och många hade ingen möjlighet att träna ordentligt. Det var verkligen jättesynd om dem. Det verkar i alla fall vara en av de största faktorerna till Flyers efterföljande krasch, om man ska tro rapporterna som cirkulerar kring laget.
När NHL slutligen kom igång igen gick man direkt till ett utökat slutspel. I bubblan i Toronto rivstartade Flyers och avfärdade Boston, Washington och Tampa Bay i round robin-omgången. Hypen var tillbaka – bara för att dala av tämligen omgående. Det blev smärtsamt uppenbart att de andra lagen inte direkt hade tagit de inledande matcherna på särskilt stort allvar.
Flyers spelare gick inte att känna igen och Flyers hade stora problem med Montreal i förstarundan. När man väl tog sig vidare stötte man på New York Islanders och även om man pressade serien till sju matcher kändes det aldrig som om man faktiskt hängde med.
Men Flyers hade trots allt vunnit en slutspelsserie för första gången sedan 2012. Nog var det tydligt att man hade något på gång? Nej, med facit i hand var säsongen 19/20 snarare en mirage än början på något nytt.
Så här i efterhand vet vi att relationen mellan Alain Vigneault (samt Michel Therrien) och spelartruppen hade börjat krackelera klart mycket tidigare än vad man hade befarat när han anställdes. Inför 20/21 valde även Matt Niskanen att slänga in handduken i förtid. Någon ersättare hämtades aldrig in utan Fletcher räknade med att Flyers kunde hantera det tappet fram till trade deadline, för att då satsa. Ingen orimlig plan där och då, men den visade sig fallera fullkomligt.
Och sedan dess har det mesta varit kaos.
Vigneault hade börjat tappat gruppen – när han slutligen fick lämna ska det tydligen ha varit väldigt infekterat mellan tränarstaben och spelargruppen efter kommunikationsbrist och Vigneaults val att slänga spelare under bussen. Rätt eller fel – man får onekligen känslan att flera av spelarna inte direkt är hårdhudade – men något skulle i varje fall visa sig vara ohållbart och det riktiga förfallet fick sin början.
Säsongen 20/21 blev ett stort steg tillbaka. Erik Gustafsson hämtades in som någon paniklösning när man inte kunde ersätta Niskanen med något värdigt – och svensken blev ett fullkomligt fiasko. Men han var sannerligen inte ensam. Många spelare började underprestera och framför allt såg målvaktsspelet ut att krascha.
Det stod tidigt klart att Flyers inte skulle ha något att göra med den här säsongen och i slutändan missade man slutspel med stor marginal, trots att man faktiskt hade tämligen stora förhoppningar på sig inför säsongen. När säsongen var körd bjöd man också på en av de sämsta insatserna man har skådat av ett Flyerslag.
Den 17 mars visade sig så mycket av allt som var och är fel med dagens Flyers. New York Rangers gick och vann med hela 9-0 i en match där Flyers spelare bara verkade acceptera och nästan bjuda in förnedringen. Den var Flyers största förlust i modern tid och den näst största förlusten någonsin.
Det är en förlust som får coachen sparken. Men inte när Chuck Fletcher bossar. Vigneault fick sitta kvar. Och mars blev ett episkt clusterfuck. Storförlusterna avlöste varandra och på månadens sista dag föll man med 1-6 mot Buffalo – ett Buffalo som därmed bröt sin 18 matcher långa förlustsvit.
En gång är ingen gång, kanske man kan tycka. Men nog skulle en månad där man släppte in 75 mål – organisationens sämsta notering någonsin, så klart – och precis allting föll samman resultera i några avhuggna huvuden? Nej då. Vigneault satt tryggt. Fletcher visade med all tydlighet att han la ansvaret på spelartruppen.
Och så började han gå loss under sommaren 2021.
Det började faktiskt lovande. Väldigt lovande faktiskt. Flyers landade nämligen självaste Ryan Ellis från Nashville – och man behövde bara ge upp den enorma floppen Nolan Patrick och en Phil Myers som inte hade levt upp till den inledande hypen. Ett genidrag, tänkte man där och då. Vi återkommer till Ellis lite senare.
Men Fletchers off-season hade bara börjat. Man hade sedan en lång tid tillbaka bestämt sig för att Shayne Gostisbehere var helt oanvändbar. Han hade hållits till en högre standard än andra backar och petats för misstag som andra tilläts göra återkommande. Man hade försökt kväva spelartypen som gjorde honom till NHL-spelare och som gjorde dundersuccé när han kom in i ligan.
Under säsongen hade han passerat waivers utan intresse – och nu dumpade Fletcher iväg honom till Arizona. För det fick man betala en 2nd rounder och en 7th rounder. Man hade skapat sig löneutrymme…
… och det löneutrymmet använde man för att plocka in Rasmus Ristolainen. Tydligen fanns det många dårar runt om i ligan som var redo att betala dyrt för finländaren, och Fletcher var den största dåren. Priset blev en 1st rounder, en 2nd rounder och Robert Hägg.
Dagen efter skickade man sedan iväg Jakub Voracek – en av få ljusglimtar det senaste decenniet. Men här gjorde man i alla fall en ”hockey trade”. Voracek hamnade i Columbus och motsatt väg gick Cam Atkinson. Voracek är lite dyrare medan Atkinson har ett lite längre kontrakt. Det här får dock sägas vara en trade som har fallit väl ut för alla fyra parter.
Men off-season fortsatte. Martin Jones, Nick Seeler, Nate Thompson, Keith Yandle och Derick Brassard hämtades in över sommaren.
Fletcher hade faktiskt agerat. Man kunde givetvis ifrågasätta hur han hade agerat, men agerat hade han. Ellis fick fansen att tro igen. Atkinson blev snabbt väldigt likeable. Ristolainen kunde kanske få en omstart i en ny organisation. Yandle hade faktiskt varit en användbar PP-back. Men Vigneault var kvar.
Den gångna säsongen inleddes lovande rent resultatmässigt. En månad in på säsongen hade Flyers gått 8-4-2. Men de underliggande siffrorna hade inte riktigt backat upp resultaten och när skadorna dessutom kom kollapsade också säsongen.
Kevin Hayes, vars bror dessutom hade gått bort, hade försvunnit redan under pre-season på grund av en magmuskeloperation. Efter fyra succéartade matcher försvann Ryan Ellis med någon mystisk skada som senare visade sig vara någon komplex situation där hela mellankroppen verkar ha gått sönder, och vi har inte sett skymten av honom sedan dess. Så småningom försvann även Joel Farabee och Sean Couturier.
Resultaten kraschade som sagt. Redan i november påbörjade Flyers säsongens första – ja, första indikerar att det inte var den enda – svit med tio raka förluster. Under den sviten, efter 1-7 mot Tampa Bay, fick också Vigneault så slutligen foten. Efter en lovande inledande säsong hade alltså allt kraschat. Med facit i hand, och med tanke på allt som har sipprat ut i efterhand, gjorde Flyers och Fletcher ett massivt misstag som inte sparkade honom redan inför säsongen 21/22.
Michel Therrien fick följa med Vigneault bort från Philadelphia, medan Mike Yeo tog över på interimbasis. Efter några inledande förluster lyckades Flyers faktiskt vinna några matcher, men det dröjde inte länge innan man återigen gick på en stor förlustsvit – den här gången över 13 matcher.
För första gången i NHL:s historia hade ett lag förlorat tio raka matcher vid två tillfällen under säsongens första 40 matcher. Inte ens tidernas sämsta lag hade alltså varit så usla som Flyers var. Ser man över en hel säsong har det bara skett vid ytterligare två tillfällen under lönetakseran.
Vi hade blivit lovade att föregående säsongs kaos inte skulle upprepa sig. Det höll inte längre än några veckor. Istället fick vi vad som sannolikt kan vara Flyers värsta säsong någonsin.
Men Chuck Fletcher, mannen som direkt och indirekt är ansvarig för det clusterfuck som är Philadelphia Flyers av de senaste åren, satt säkert. Inte bara det – han backades dessutom. Återigen var man tydliga med att situationen var oacceptabel, en aggressiv retool utlovades och man stoltserade med att Fletcher hade fått en blank check att jobba med.
Innan vi tacklar Fletchers off-season behöver vi däremot gå tillbaka till trade deadline 2022.
Det var som sagt tydligt att Flyers inte var slagkraftiga och även om avståndet till slutspelsplatserna kanske inte var så stort rent matematiskt var det enormt rent prestationsmässigt. Att trade deadline skulle spenderas som säljare var tämligen uppenbart.
Och då var så klart Claude Giroux det stora namnet.
Det blev allt mer tydligt att Giroux började överväga nya utmaningar efter ett årtionde där han ständigt behövde släpa fram laget på mer eller mindre egen hand. Men det verkar inte ha varit helt självklart att lämna Philadelphia. Han ville exempelvis spela sin tusende match för Flyers innan en eventuell trade – och det föll sig så lämpligt att den stundade några dagar innan trade deadline.
Matchen mot Nashville genomfördes och om man hade haft en gnutta hopp kvar om att han kanske trots allt skulle stanna kvar dog det hoppet när Giroux tackade för sig och tog avsked efter matchen.
Där och då dog en era. Visserligen en misslyckad och frustrerande era för laget. Men också en era där Giroux hade varit ett ständigt inslag av hopp, klass och värdighet. Han gjorde 900 poäng (291+609) på 1000 matcher – det är enbart Bobby Clarke som har gjort fler poäng, assist och matcher än Giroux genom Flyers historia.
Det råder ingen som helst tvekan om att Giroux är en av Flyers främsta spelare genom tiderna. Och Flyers slarvade bort såväl hans prime som han själv. Organisationen svek honom kort och gott in i slutet.
Exempelvis har det rapporterats – och man får väl ta de rapporterna med en gnutta salt, men ändå – att Giroux ville få försäkringar om att han skulle kunna komma tillbaka till Flyers efter säsongen. Garantier som Fletcher inte ville eller kunde ge honom. Det ska då ha fått Giroux att sätta ner foten och bara acceptera en trade till Florida.
Huruvida de rapporterna stämmer eller ej får vi kanske aldrig veta, men att Florida var hans valda destination vet vi – och flytten gick också till Panthers.
Philadelphia hyllade Claude Giroux
Slarva bort Giorux, var det ja. För en av organisationens främsta spelare någonsin fick Flyers en conditional 1st rounder 2024, en 3rd rounder och Owen Tippett. Med tanke på att Florida rimligtvis lär fortsätta vara ett slutspelslag även framöver är det inte direkt en 1st rounder som står ut och en 23-årig Tippett är ingenting som får nålen att flytta på sig.
Men Fletcher var inte klar.
Flyers satt ju även på en Rasmus Ristolainen på utgående kontrakt. Vi vet vilka spelare som ligans general managers kan attraheras av inför ett slutspel, så det logiska vore väl att sälja av finländaren och ersätta en del av de tillgångarna man gav upp för honom? Nej, man var givetvis tvungna att skriva ett nytt stort kontrakt med honom.
En av ligans statistiskt sett sämsta backar fick alltså fem år och $5,1 miljoner per säsong.
På åtta månader hade Fletcher förvandlat Claude Giroux (till halva kostnaden), Shayne Gostisbehere, Jakub Voracek, German Rubtsov, Robert Hägg, Connor Bunnaman, 1st rounder 2021, 2nd rounder 2022, 2nd rounder 2023, 5th rounder 2024 och 7th rounder 2022…
… till…
Owen Tippett, Rasmus Ristolainen (signad till ett absurt kontrakt), Cam Atkinson, 1st rounder 2024 (top-10 protected – kan bli 1st rounder 2025) och 3rd rounder 2023.
Hur kan man ha något förtroende kvar för honom? Till och med det som inledningsvis kändes som en win – Ryan Ellis-traden – har visat sig vara ett enormt misslyckande. Det som först kändes som ett rån av David Poile var snarare det motsatta. Det återstår att se om Ellis över huvud taget kommer att återvända till isen.
Men nu har väl Fletchers dårskap upphört? Nej, han har bara börjat. Jämförelserna mellan assets in och ut här ovan blir bara än mer skev.
Flyers utlovade aggressiva retool blev inte av. Man hade ljugit fansen rätt upp i ansiktet. Man var tydliga med att man behövde skaffa sig mer elite talent – men när sommaren kommer väljer man att nobba de mest uppenbara sätten att skaffa sig just det.
Man omfamnar vare sig en aggressiv retool eller en ordentlig rebuild… istället fortsätter man bara som vanligt.
Det mest uppenbara sättet att skaffa sig elite talent är så klart via draften och en klassisk rebuild. Än mer uppenbart blir det när draften 2023 faktiskt väntas vara något utöver det vanliga. Connor Bedard, som väntas gå etta, vore en självklar målbild. Men även djupet i den här årskullen beskrivs som fantastiskt.
Men draften bryr man sig inte mycket om, ty draftval har gödslats till höger och vänster för mediokra eller dåliga spelare – både över tid och över sommaren.
Det andra sättet att skaffa sig elite talent är ju att hitta den hos andra lag, antingen via trades eller free agency. Bryr man sig inte om draften är det givetvis här som man bör fokusera sin utlovade aggressiva retool. Och Flyers fick ett alldeles ypperligt tillfälle att addera elite talent.
Johnny Gaudreau ville nämligen hem. Calgary-wingern, som gjorde 115 poäng under förra säsongen, kommer från regionen och växte upp med Flyers som sitt favoritlag. En local boy som dessutom råkar vara en av ligans bästa spelare vill hem. Då hugger man ju. Man flyttar berg för den tämligen ovanliga möjligheten.
Inte om man är Chuck Fletcher.
I minst 18 månader har varenda människa som följer NHL kunnat se den här möjligheten komma. Ibland har den känts mer realistisk än andra gånger. Men ingen har kunnat undgå möjligheten att Johnny Gaudreau faktiskt skulle nå UFA-status sommaren 2022 och ha en flytt hem i sikte. Alla organisationer och GM:s med självrespekt skulle givetvis göra allt i sin makt för att få hem honom.
Alla moves i minst 18 månaders tid skulle ha varit för att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar.
Vad gör Chuck Fletcher? Han ser till att Flyers är i cap hell genom att slänga ut värdelösa kontrakt tätt inpå möjligheten att få hem Gaudreau. Han har dessutom gödslat med draftval så pass omfattande att han sedan inte vågar eller vill fortsätta göra det när man faktiskt behöver skaka loss lönekostnader för att få in en super star.
Gaudreau var så tydlig han kunde vara med att han ville hem, och han nobbade till och med Flyers största rivaler. Fletcher och Flyers gav honom långfingret och mumlade något om att Gaudreau inte passade in i deras timeline. Bara det borde, i ärlighetens namn, vara ett fireable offence. En åsikt som Gaudreau verkar backa upp.
.@mossgoalie1 got Johnny Gaudreau to sign his “Fire Chuck Fletcher” sign pic.twitter.com/rhZ3L4rXiD
— Travis Ballinghoff (@travieballin26) August 14, 2022
Man kunde offra Shayne Gostisbehere och picks för att byta till sig, och förlänga med, Rasmus Ristolainen. Man kunde köpa ut Oskar Lindblom och slänga iväg ett gäng picks för att byta till sig, och förlänga med, Tony DeAngelo.
För det är ju vad man har gjort. Fletcher slängde iväg en 2nd rounder, en 3rd rounder och en 4th rounder för en spelare som Carolina inte ens ville behålla. Man slängde sedan iväg ett tvåårskontrakt värt $5 miljoner per säsong till honom.
När det har rapporterats om Flyers locker room issues och vilket omfattande problem det är med bristande accountability är lösningen att ta in en av ligans största locker room cancers? Och för att kunna göra det känner man sig tvungna att köpa ut canceröverlevaren Lindblom.
Fletchers plan för att göra Flyers relevanta igen har alltså varit att betala för att bli av med Gostisbehere, byta till sig Ristolainen, förlänga med Ristolainen, ge bort Giroux ovärdigt billigt, köpa ut Lindblom, byta till sig en högerfattad Gostisbehere i DeAngelo, förlänga med rasisten DeAngelo, nobba Gaudreau, betta på att alla spelare blir friska (en plan som redan har slagit bakut) och få för sig att ett gäng fighters är vad som behövs.
Under en sommar där man lovade förändringar och var tydliga med att den gångna säsongen var oacceptabel väljer man alltså i slutändan att mer eller mindre ”run it back” med minimala justeringar. Giroux, Lindblom, Martin Jones, Keith Yandle och Derick Brassard är borta. DeAngelo och Nicolas Deslauriers har anslutit. Man hämtade dessutom tillbaka Justin Braun efter att ha släppt honom till New York Rangers i samband med trade deadline.
Att en så här misslyckad GM får sitta kvar är obegripligt – men säger mycket om ledarskapet över hans huvud.
Men allt som Fletcher gör är väl inte dåligt? Well, till och med det som faktiskt framstår som bra kan i slutändan resultera i något dåligt.
I somras kom nämligen John Tortorella in som ny head coach. ”Tårtan” är en klart kompetent coach. Han är skicklig på att sätta ett disciplinerat försvarsspel, har visat sig vara redo att släppa loss de offensiva kreatörerna om de köper in sig och kan få lag att överprestera.
Dinosaurie-stämpeln är aningen överdriven och gör honom inte rättvisa, även om den så klart är en faktor – men vid första anblick framstår ändå Tortorella som ett bra val. I alla fall om man försöker få laget att vara competitive. Och frågan är ju om Flyers kan vara det? Känslan är onekligen att Tortorella kommer behålla organisationen i mellanmjölkens förhäxade land.
Man kommer vara för bra för att kunna ”bottom out” och verkligen starta om via draften 2023. Samtidigt kommer man också vara för dåliga för att faktiskt hota om slutspelsplatserna.
Flyers må kunna sätta ett mer disciplinerat kollektivt försvarsspel, det blir kanske svårare att spela mot Flyers och Carter Hart presterar rimligtvis bättre bakom ett bättre försvarsspel. Men var ska målen komma ifrån?
Enbart Arizona gjorde färre mål än Flyers förra säsongen. och sedan dess har man tappat sin bästa offensiva spelare i Giroux. Visst kommer man hitta några mål bara i det faktum att några spelare är tillbaka efter skador men offensiven ser sannerligen inte stark ut.
När Flyers dessutom kommer från en säsong med ett av tidernas sämsta powerplay och har tappat sin främsta PP-spelare lär man nog inte heller kunna förlita sig på den spelformen för att vinna matcher.
Men tillbaka till Tortorella. En kompetent coach som säkert kan krama ut lite extra ur Flyers – men han var inte förstavalet. Det var nämligen Barry Trotz, som något överraskande fick sparken av New York Islanders. Det visade sig dock att Trotz föredrog $0 för att göra ingenting snarare än de $7 miljoner per säsong som Flyers sägs ha erbjudit honom.
Med Tortorella på plats har man i alla fall goda möjligheter att trycka ner disciplin, accountability, försvarsspel och lite jävlar anamma i halsen på Flyers spelare. Gudarna ska veta att det behövs, det räcker att titta på de senaste säsongerna för att förstå det – men Tortorella står inför en utmaning.
Han har själv uttalat sig om att något är ruttet i omklädningsrummet och frågan är hur enkelt det blir att få ordning på det med en av ligans största locker room cancers i gruppen. Flyers behöver i alla fall omfamna Tortorellas approach och backa honom – är det någon spelare som inte köper in behöver man dumpa iväg honom.
Frågan är ju bara hur det kommer te sig. Det här är trots allt en spelartrupp som har gett upp på sina coacher tidigare. Tar man hänsyn till tidigare beteende, konstaterar att man har en ny coach som sannerligen kan utmana sin trupp och dessutom kryddar allt med en av ligans största locker room cancers… då kan man definitivt få den perfekta stormen.
Det är mycket som känns hopplöst i dagsläget – och det allra mesta tyder på att kommande säsong kommer bli en mörk historia. Men hockey är en märklig sport och ibland sker udda saker.
Skulle Tortorella få ordning på försvarsspelet och sätta ett imponerande team defence med ansvarsfullt tvåvägsspel på plats framför en Carter Hart som hittar storformen… ja, vad kan då ske? Flyers skulle kunna pricka rätt och bli ett slutspelslag. Men vad skulle det ge? I bästa fall en hedersam förlust i förstarundan?
Vad är annars rimliga förväntningar på Tortorella? För diskussionens skull kan vi anta att Flyers rimligtvis är aningen bättre än förra säsongens 61 poäng. Nyckelspelare saknades trots allt under stora delar av säsongen. Men det var ändå 39 poäng upp till den sista slutspelsplatsen. Kan de comebackande spelarna och John Tortorella äta upp 40 poängs skillnad? Glöm inte att Giroux har lämnat och bara för någon dag sedan bekräftades det att Couturier har dragit på sig en ny ryggskada och riskerar att missa stora delar av säsongen.
I Columbus kan man mycket väl hävda att Tortorella kramade ur några poäng mer än förväntat av Blue Jackets – och man hanterade förluster av stjärnor som Artemi Panarin och Sergei Bobrovsky. Han kan säkert göra samma sak med Flyers. Men vad kan det röra sig om över en hel säsong? Tio poäng?
40 poängs förbättring för den här rostern kändes som en utopi för några dagar sedan. Utan Couturier kan man vifta bort sina mest galna drömmar.
Kanske kunde man sålt in möjligheten med en Johnny Gaudreau i Orange and Black. Gaudreau kunde ha varit fanbäraren som alla – spelare såväl som fans – samlades kring. Istället förväntar sig Flyers att man ska käka upp 40 poängs skillnad med hjälp av Ristolainen, Deslauriers, Braun och DeAngelo.
Det bästa för Flyers hade så klart varit att omfamna en rebuild. Men istället envisades man med att försöka hanka sig fram i mellanmjölkslandet och fortsätter bara på det senaste decenniets inslagna väg. När Flyers oundvikligen fortsätter att vara mediokra finner man sig bara i en än sämre sits framöver.
Flyers har noll och ingen cap space. Vare sig nu eller framåt. Det har Chuck Fletcher sett till. För man måste ju bara spendera $10 miljoner på Ristolainen och DeAngelo. Att James van Riemsdyks kontrakt går ut kommande sommar ger inget vidare utrymme när man har tagit hänsyn till vad som förhoppningsvis blir en förlängning med Travis Sanheim.
Vi väntar på dagen när Chuck Fletcher får sparken. Den borde ha kommit i somras, men vi kan trösta oss med att den med hyfsat stor sannolikhet kan ske under eller efter kommande säsong. Men hans ersättare kommer ställas inför en utmaning. Åldrande spelare på långa kontrakt kombineras med usla spelare på långa kontrakt, man har slösat bort mängder av picks och har tydligt visat att man inte begriper sig på vad som gör lag framgångsrika i den moderna hockeyn.
Man har alltså tittat på Colorados och Tampa Bays dominans de senaste åren och konstaterat att det måste vara Kurtis MacDermid och Pat Maroon som gjort Avalanche och Lightning slagkraftiga?
Om den här sommaren blir Fletchers sista off-season som Flyers GM blir han ihågkommen som dåren som sålde organisationens värdighet, satte tillbaka laget flera år, ljög för fansen och distanserade flera fans från organisationen. Det kommer att ta åratal för organisationen att resa sig efter Fletchers dårskap.
Tidigare hade vi i alla fall Claude Giroux att njuta av, Johnny Gaudreau att drömma om och en prospect pool att hoppas på. Nu har vi resultatet av en till tämligen stor del misslyckad prospect pool, en DeAngelo som förpestar organisationen och ett gäng fighters som tydligen ska vinna matcher åt Flyers.
Det finns inget hopp. Inte ens en dåres hopp.
---
Målvakter:
För några år sedan såg det ut som om Philadelphias ökända målvaktsförbannelse äntligen var bruten. Efter Bernie Parents fantastiska prestationer under 70-talet fortsatte såväl Pelle Lindbergh som Ron Hextall på den inslagna vägen under 80-talet. Båda två vann Vezina Trophy och Hextall belönades med Conn Smythe Trophy trots att Flyers föll i finalen 1987.
Men efter Hextalls första sejour i Flyers har målvaktspositionen nästan alltid varit ett problem. Veteraner som Sean Burke och John Vanbiesbrouck har kommit och gått utan avtryck. Egna talanger som Brian Boucher, Robert Esche, Roman Cechmanek och Antero Niittymäki har sett lovande ut bara för att inte bli något speciellt.
Martin Biron, Ray Emery och Steve Mason har alla varit chansningar som visade något, men som av olika anledningar inte höll. Maxime Ouellet var the next big thing när han draftades i förstarundan 1999. Hans karriär kom att bestå av tolv NHL-matcher, varav två var för Flyers.
I närtid är det episka misslyckandet med Ilya Bryzgalov och bortslarvandet av Sergei Bobrovsky de mest uppenbara exemplen på att Flyers målvaktsposition fortfarande lider av den där förbannelsen. Och vi ska ju inte glömma säsongen 18/19 när Flyers blev första lag att behöva använda sig av åtta målvakter.
Men den där förbannelsen såg ju ut att vara bruten i och med Carter Harts ankomst. När Flyers draftade honom i andrarundan 2016 var det kanske inte någon man omgående började hetsa upp sig över – men som han sedan tog fart. Hart dominerade WHL och var framträdande när Kanada vann JVM 2018.
Efter lovande prestationer i AHL kom också NHL-debuten i december 2018. Dave Hakstol hade precis fått sparken och Chuck Fletcher försökte rimligtvis lugna ner fansen genom att kalla upp Hart. Flyers besegrade Detroit med 3-2 efter en mycket fin insats av Hart – som vid 20 års ålder blev den yngsta Flyersmålvakten att vinna sin debut.
Men vad är väl en målvaktsförbannelse om inte även Hart ska drabbas? Även säsongen 19/20 fortsatte att vara lovande och prestationerna i bubbelslutspelet var finfina. Flyers och Hart gick mot något härligt – och då kom han givetvis att krascha.
Säsongen 20/21 var inte bara skakig, den var fullkomligt usel. Visst var det kaos framför honom – men ska vi vara ärliga var det till förhållandevis stor del Hart som bidrog till det kaoset. Det pratades mycket om att isoleringen under pandemin i kombination med det faktum att man knappt kunde träna under det pressade spelschemat fick hans säsong och utveckling att spåra ur.
Flyers hade det sämsta målvaktsspelet i ligan under 20/21 och även om den gångna säsongen blev ett litet steg mot förbättring var målvaktsspelet i allmänhet och Carter Hart i synnerhet direkt oroväckande.
Hart hade en Sv% på 91,7 i 5-on-5-spelet. Det placerade honom på plats 25 bland de 39 målvakter med minst 1500 minuter i den spelformen. I alla situationer låg hans Sv% på 90,5.
Nu är det givetvis på tog för tidigt att ge upp om honom. Hart är trots allt fortfarande bara 24 år och kom in i ligan klart mycket tidigare än vad som är brukligt. Men nu är snarare förhoppningarna att han kan etablera sig som en solid above average-målvakt. Det är ett anmärkningsvärt fall från drömmarna om att få tillgång till en av ligans klart bästa målvakter.
Kanske kan Hart höja sig om John Tortorella lyckas sätta ett framgångsrikt team defence framför honom? Kanske kraschar Hart ännu hårdare när Tortorella börjar ställa krav på honom? Kanske förblir Hart medioker?
Som om alla orosmoln över hans prestationer är tillräckligt oroväckande hänger ju även Kanada-skandalen fortfarande över honom. Flera spelare har gått ut och tagit avstånd från anklagelserna, men ett antal spelare – däribland Hart – har tigit och involverat advokater.
Kanske är det bara standardförfarande från deras agentur. Kanske är det oroväckande indikationer. Med tanke på allt annat som har gått snett de senaste månaderna skulle det inte förvåna om det visar sig att Hart var involverad.
Stannar förbannelsen vid Hart? Inte alls. Ivan Fedotov har drabbats ännu hårdare. Ryssen draftades i sjunderundan 2015 och blev så småningom en framträdande målvakt i KHL. Under den gångna säsongen tog han ytterligare fart och storspelade när hans CSKA Moskva tog hem Gagarin Cup.
Fedotov, som tidigare under säsongen hade varit ryssarnas förstamålvakt under OS och kommit hem med en silvermedalj, blev utsedd till säsongens målvakt. Nu lyckades också Flyers locka över honom till Nordamerika. 25-åringen signade ett ettårigt entry level-kontrakt och det skulle bli spännande att se honom konkurrera med Hart.
Men de flesta vet vad som hände. De ryska myndigheterna omhändertog honom och anklagade honom för att försöka smita undan militärtjänstgöring i och med den kommande flytten till Philadelphia. Fedotov drogades, transporterades till en avlägsen militärbas och det var länge oklart vad som faktiskt skulle hända med honom.
Nu verkar det som att Fedotov eventuellt faktiskt kan få spela hockey den här säsongen – men sannerligen inte i Nordamerika. Det har nämligen sipprat ut rykten om att arméklubben CSKA kan släppa honom till en annan KHL-klubb. Vad som faktiskt händer med honom är dock fortfarande oklart.
Ivan Fedotovs öde står alltså fortfarande skrivet i stjärnorna, men det framstår onekligen som att hans framtid inte ligger i Philadelphia.
Här är det alltså en spelare med ett signerat och gällande NHL-kontrakt som omhändertas av myndigheter, drogas och förbjuds lämna landet… och NHL verkat knappt, i alla fall offentligt, ha engagerat sig i frågan? Istället drömmer man om att kunna inkludera Ryssland i World Cup 2024.
Fedotov kommer i alla fall inte att ansluta till Flyers. Och det verkar som att Chuck Fletcher helt och hållet har glömt bort att Flyers faktiskt saknar en värdig backup till Carter Hart.
När Fedotovs möjligheter att komma loss från Rysslands grepp såg allt sämre ut framstod det som mer och mer självklart att Flyers behövde gå efter någon veteran via free agency. Där fanns det trots allt några att välja på, men Fletcher gjorde ingenting. Inte heller valde man att gå efter någon backup via en trade.
Istället står Flyers här med ett par, tre alternativ där inget av dem känns så värst tilltalande.
Inför training camp kan man nog anta att backup-jobbet är Felix Sandströms att förlora. Den Brynäsfostrade 25-åringen kommer från tre säsonger i Nordamerika. 19/20 spenderades främst i ECHL och Reading Royals, med synnerligen mediokra siffror. 20/21 blev det sedan blott elva matcher med Lehigh Valley Phantoms.
Under den gångna säsongen etablerade han sig för Phantoms, men utan några direkt övertygande siffror. Han fick i alla fall debutera i NHL och hann med fem matcher för Flyers. Någon seger blev det inte – Flyers gjorde bara sex mål på hans fem matcher – men hans Sv% (91,0) är faktiskt den bästa noteringen av Flyers tre målvakter förra säsongen.
Målvakter är oberäkneliga och vem vet hur Sandströms utvecklingskurva artar sig, men det är svårt att se något explosionsartat genombrott.
Den mest sannolika utmanaren är förmodligen Troy Grosenick. Vem, undrar ni säkert? Mycket oklart. Fletcher dammsög upp en handfull AHL-spelare under free agency och Grosenick var en av dem.
Han har hunnit bli 33 år – och har gjort hela fyra NHL-matcher. Det förefaller vara en klart kompetent AHL-målvakt och han presterade klart mycket bättre siffror än Phantoms målvakter under den gångna säsongen.
Under normala omständigheter – det vill säga med en välskött organisation som har en tydlig riktning – skulle man kunna sluta upp bakom någon som Grosenick i hans jakt på ett NHL-jobb. Nu framstår det mest som ännu ett patetiskt exempel på allt som är fel med Flyers och Fletcher.
Slutligen kan kanske Samuel Ersson stjäla backup-jobbet om han tar training camp med storm. 22-åringen gjorde bara fem matcher under förra säsongen, som spolierades av en ljumskskada. Men nu är svensken nyligen tillbaka från sin operation och det logiska är väl att han får inleda säsongen i AHL.
Där kan han hitta formen, både fysiskt och spelmässigt, i lugn och ro istället för att slängas in i kaoset som kommer att vara Philadelphia Flyers. Det är i alla fall klart mycket viktigare att ta hand om talangen Ersson och ge honom bästa möjliga förutsättningar inför framtiden jämfört med Sandström eller Grosenick.
I AHL finns även Pat Nagle, en 34-årig veteran som aldrig har gjort någon NHL-match. Martin Jones, som gjorde en ok säsong, har flyttat till Seattle och Kirill Ustimenko har lämnat Nordamerika. Flyers har dessutom bjudit in tre målvakter på tryout-kontrakt till training camp, så nog är det en position som inte har tillräcklig täckning – vare sig numerärt och kvalitetsmässigt.
Hur kan en organisation som säger sig vilja utmana för slutspel gå in i säsongen med en beprövad målvakt, när den målvakten dessutom ser ut att kunna missa lite matcher här och där under säsongen?
Backar:
Philadelphias försvarsbesättning är ett sorgligt kapitel. Om spelaren inte underpresterar, är grovt överbetald eller är en säkerhetsrisk så saknas han helt och hållet. Det stora problemet stavas så klart Ryan Ellis. Lever han ens?
Flyers har haft en lucka till höger i förstaparet sedan Matt Niskanen slängde in handduken ett år i förtid efter bubbelslutspelet. När man inte hittade någon lämplig tradepartner inför 20/21 lämnade man den luckan tom med ambitionen att försöka fylla ut den interna – och det slog bakut.
Sommaren 2021 var det således prioriterat att lösa just den positionen. Det hade cirkulerat lite lösa spekulationer kring såväl Ellis som hans lagkamrat Mattias Ekholm – men det slog trots allt ner som en bomb när Flyers bytte till sig honom. Det framstod sedan som än mer anmärkningsvärt och succéartat när man bara gav upp Nolan Patrick och Phil Myers för honom.
Chuck Fletcher hade utnyttjat en åldrande och allt mer ifrågasatt David Poile. Så var i alla fall känslan där och då. Men vi kom snabbt ner på jorden. Ellis var visserligen så bra som alla hade hoppats – men bara i fyra matcher. Sedan blev han skadad och var borta säsongen ut.
Nu är det uppenbart att Poile visste något och var redo att släppa Ellis i utbyte mot i princip ingenting för att komma loss från hans kontrakt. Frågan är bara om Fletcher och Flyers var helt omedvetna om risken med Ellis eller om man visste om risken och chansade.
Det var länge oklart vad som faktiskt var fel med Ellis. Och det var inte bara uppfattningen offentligt. Tydligen ska skadan i magregionen har varit så omfattande att i princip hela mellankroppen ska ha varit sargad. Det verkar också som att Flyers och Ellis inte har varit helt överens om vad som behöver göras.
Vi såg i alla fall knappt några livstecken från Ellis under säsongens gång. I somras öppnades det upp en gnutta hopp om att han kanske skulle kunna bli redo till training camp om allt gick smärtfritt. Men det dröjde inte länge innan det bekräftades att han väntas missa inledningen på säsongen.
Och nu måste det faktiskt vara en genuin oro kring huruvida Ellis över huvud taget kommer att spela igen? Med ytterligare fem år och $6,25 miljoner per säsong kvar på sitt kontrakt är det inte direkt en bra sits att befinna sig i…
Hålet som Ellis hämtades in för att plugga igen var det jämte Ivan Provorov. Ryssen har varit en av de mer frustrerande spelarna de senaste åren och det finns definitivt stora risker för att han kommer fortsätta att vara det också.
Vi har sett honom prestera snudd på enastående bra hockey som gav seriösa diskussioner om en framtida Norris Trophy-utmanare. Men vi har också sett honom kollapsa fullständigt när han inte har en pålitlig och/eller högklassig partner jämte sig. Provorov gjorde exempelvis succé med Shayne Gostisbehere 17/18 och framstod som den toppbacken vi alla hoppades på med Matt Niskanen jämte sig 19/20.
Men däremellan, och i synnerhet efteråt, har det varit skakigt. Det såg så klart lovande ut när Ellis inledde den gångna säsongen jämte honom, men när Ellis försvann kraschade också Provorov. Det finns lite förmildrande omständigheter med tanke på att han istället fick dras med Justin Braun under stora delar av säsongen, men faktum kvarstår – Provorov kan inte bära ett par.
Det har också blivit tydligt att han kanske inte är den mest omtyckta spelaren. Tydligen ska han själv vara öppen för att kritisera sina lagkamrater – men inte alls redo att själv ta emot kritik. Det är inte direkt någon som tas emot väl i ett omklädningsrum.
Så vad passar då bättre än att ge honom Tony DeAngelo som ny partner?
Det episka misslyckandet med Johnny Gaudreau är så klart sommarens stora klavertramp, men värvningen av DeAngelo kommer inte långt bakom.
Det här är alltså någon som tidigare har blivit avstängd för att ha använt sig av rasistiska glåpord – bland annat mot en lagkamrat. Han har hamnat i slagsmål i omklädningsrummet och utköpt från ett relativt färskt kontrakt. Vidare har han både uttalat sig kring valfusk och nonchalerat pandemin. DeAngelo har varit ett problem i många omklädningsrum.
Hans namn kopplas snarare ihop med rasistanklagelser, diverse andra problem och ett allmänt störningsmoment – och inte direkt med något han har gjort på isen. Det är kort och gott en förkastlig representant för laget man supportar. Att Flyers aktivt väljer att gå efter honom säger otroligt mycket om organisationens förfall.
Att ge långfingret till Gaudreau, köpa ut Oskar Lindblom och ge upp assets för DeAngelo – det är så man får många fans emot sig.
Men vi får väl avhandla vad DeAngelo kan uträtta på isen också. Det är trots allt en spelare med vissa kvaliteter. Han kommer säkert bidra till att bättra på Flyers exits från egen zon, oavsett om det är via passningar eller pucktransporter. Han är också en användbar powerplay-back och lär göra en del poäng i den spelformen.
Det ter sig inte som någon omöjlighet att Provorov och DeAngelo funkar väl tillsammans, likt Provorov och Niskanen. Det ter sig inte heller som någon omöjlighet att de börjar puckla på varandra. Är det 50/50 huruvida förstaparet kommer funka eller krascha?
Det ska också sägas att DeAngelo kommer från en säsong jämte Jaccob Slavin – ligans förmodligen bästa defensiva back. Men normalt sett välskötta Carolina valde att släppa DeAngelo och hans 51 poäng till förmån för en 37-årig Brent Burns. Man lyckas dessutom lura till sig en 2nd rounder, en 3rd rounder och en 4th rounder från Fletcher för honom.
Fletcher signade sedan honom till ett tvåårskontrakt värt totalt $10 miljoner.
Carolina had a good system to get the most out of DeAngelo's offense. Slavin did most of the work on puck retrievals & on the boards so Tony stay up in the play. Basically a way to shelter him so he can focus on offense while playing on the top-pair. pic.twitter.com/kP1eeTj1ZQ
— Corey Sznajder (@ShutdownLine) July 8, 2022
DeAngelo är en ovärdig representant för Flyers. Han är en av ligans största locker room cancers – och att man då väljer att placera in honom i ett omklädningsrum som rapporteras ha stora problem är smått ofattbart. Förhoppningsvis blir det så pass stort kaos mellan Tortorella och DeAngelo att den senare skickas hem på permanent basis, så vi slipper se honom i Flyers tröja.
Han har stött på lite farthinder här och där i sin utveckling, men Travis Sanheim framstår nu som en kompetent och pålitlig tvåvägsförsvarare. Poängskörden har inte riktigt lyft, men det beror främst på att Flyers i alla år har envisats med att skohorna in Provorov i förstauppställningen i den spelformen.
I 5-on-5-spelet har i alla fall Sanheim bäst P/60 (0,98) bland de ordinarie backarna över de tre senaste säsongerna. Som jämförelse ligger exempelvis Provorov på 0,68.
Men frågan är hur lång tid Sanheim blir kvar i Flyers. Nu går han nämligen in på det sista året på sitt kontrakt och blir UFA kommande sommar. Löneutrymmet borde finnas för en förlängning, men vill man skriva ytterligare ett långt kontrakt med en back? Och vill, framför allt, Sanheim vara kvar i en sådan här kaosorganisation? Spelare tar konstiga beslut hela tiden så han kanske kritar på en förlängning – det är i alla fall av yttersta vikt för Flyers.
Annars skulle det ju vara väldigt talande om Rasmus Ristolainens kontraktsförlängning gör att Flyers inte kan förlänga med Sanheim.
Efter åtta underväldigande säsonger i Buffalo bestämde sig Sabres för att släppa finländaren när han hade ett år kvar till UFA-status. Som sig bör när en av ligans statistiskt sämsta försvarare blir tillgänglig ställde sig givetvis ligans GM:s på kö. Priset trissades upp och Chuck Fletcher – som gjorde en grej av att han minsann hade beundrat Ristolainen redan när Fletcher var i Minnesota – var ju bara tvungen att få honom.
För att vinna budgivningen slantade Fletcher upp en 1st rounder, en 2nd rounder och Robert Hägg. Dessutom hade han dagen innan skickat iväg Shayne Gostisbehere och betalat bland annat en 2nd rounder för att bli av med honom. Men stolt som en tupp kunde Fletcher konstatera att han hade vunnit budgivningen för Ristolainen.
Det enda hoppet man kände var att Ristolainen skulle kunna prestera bättre i en ny och bättre miljö. Kanske har han presterat bättre – men marginellt i så fall – och det går sannerligen att ifrågasätta om han faktiskt har hamnat i en bättre miljö.
Dessutom verkar de flesta coacher och GM:s placera in honom i fel fack. Eftersom han har fysiska färdigheter och kan tacklas behandlas han ofta som någon sorts defensivspecialist – vilket är långt ifrån hans faktiska kompetens. Ristolainen har snarare sina största tillgångar som en offensiv kraft, något som borde utnyttjas i powerplay.
Och i powerplay utnyttjade Flyers knappt honom alls, med resultatet att hans 16 poäng under den gångna säsongen var karriärens sämsta notering. Tacklas kan han fortfarande, och det gör han vid flest tillfällen i Flyers försvarsbesättning, men någon vidare övertygande debutsäsong gjorde han inte.
Så då måste man givetvis förlänga med honom. Istället för att utnyttja någon annan desperat GM vid trade deadline valde Fletcher att ge Ristolainen $5,1 miljoner per säosng i fem år. Ett otroligt kontrakt för en spelare som inte har varit i närheten av att prestera någon hockey som befogar sådana pengar.
Fletcher har alltså bundit upp $10 miljoner för DeAngelo och Ristolainen – två bottom-4-försvarare.
Första- och andraparet ter sig i alla fall självklara så här på förhand. Med Ryan Ellis borta från ekvationen kommer Provorov och DeAngelo utgöra förstaparet och bakom dem står Sanheim och Ristolainen. Det är inte direkt Chris Pronger, Kimmo Timonen, Braydon Coburn och Matt Carle…
Förmodligen är tredjeparet också tämligen klart på förhand, men där kan kanske prestationerna under training camp påverka. Det bör dock vara Cam Yorks och Justin Brauns jobb att förlora.
York är en av få ljusglimtar och framtidshopp. 21-åringen delade den gångna säsongen mellan AHL och NHL – för Keith Yandle var ju absolut tvungen att spela sina matcher. Han fick ofta anpassa sig till sämre spelare bara för att de var veteraner, men det finns en spelare i York.
Han borde etablera sig och ta kliv kommande säsong – allt annat vore en besvikelse.
Har man varit ligans fjärde sämsta lag måste man ju plocka tillbaka åldrande veteraner som man hivade ut vid trade deadline, det är sen gammalt. Och det är vad Fletcher har gjort med Braun.
Den numera 35-årige Braun var en solid försvarare tidigare, men det är uppenbart att han har tappat ett steg nu. I ett vakuum kan det fortfarande vara en hyfsat trygg värvning – det vill säga om en contender signar honom som sjätte- eller sjundeback. Men att Flyers väljer att gå tillbaka till honom visar bara än fler tecken på en faktor som Fletcher får mycket kritik för: bristande fantasi.
Vi kan dessutom ana att man har tagit tillbaka Braun eftersom han tidigare har kunnat kliva in jämte Provorov – visserligen med klart sämre resultat på senare tid, men han har likväl gjort det. Och det visar ju bara på att man inte är helt trygga med DeAngelo trots allt.
Nick Seeler borde ligga bäst till för rollen som sjundeback. Man undrar hur han kunde signas på ett tvåårskontrakt, men eftersom hans cap hit är så pass låg ($775k) är det inget att hänga upp sig på. Att ha Seeler – som faktiskt inte spelade alls under säsongen 20/21 – i djupet är hanterbart. Problemet blir när han tvingas spela regelbundet, vilket han gjorde under den gångna säsongen.
Nu ska ju inte Seeler ta hela ansvaret för tabellplaceringen, men tvingas man använda honom vid 43 tillfällen går säsongen inte bra.
29-åringen är i alla fall en av alla fighters som Chuck Fletcher och Flyers har omfamnat den här säsongen. Vi vet alla att gubbarna på Flyers kontor satt och dreglade över hans fight mot Nicolas Deslauriers under säsongen – och bara den fighten gav honom sommarens kontraktsförlängning.
Ronnie Attard kom in som en frisk fläkt under den gångna säsongens slutskede. 23-åringen har haft en fin utveckling i collegehockeyn och är ett spännande projekt framöver. 15 matcher gav fyra poäng och det framstår kanske inte som så värst fantastiskt, men hans P/60 i 5-on-5 (1,12) överträffas bara av Ryan Ellis.
Framför allt är det Attards skott som står ut som något speciellt. I övrigt är han alltjämt något av ett råämne men har goda förutsättningar att bli en användbar NHL-spelare. Det skulle nog göra honom gott att stå på tillväxt i Phantoms, i alla fall under säsongsinledningen. På sikt borde han definitivt ersätta Braun.
Om det är någon som ska övertyga så pass mycket under campen att man inte kan skicka ner honom så är det sannolikt Attard – med Egor Zamula som någon sorts dark horse.
Likt Attard kan annars Zamula må bäst av att utvecklas ytterligare i AHL. Han har NHL-kvaliteter i sig redan nu, men man har märkt att han är aningen tanig. Nu ska han ha bulkat upp sig något över sommaren och kan han hantera de fysiska utmaningarna bättre kan det bli en intressant spelare att följa.
Spelare som Kevin Connauton, Linus Högberg, Wyatte Wylie och Louie Belpedio kan säkert bli aktuella för matcher om andra faller bort med skador eller avstängningar. Connauton och Belpedio – chockerande nog draftad av Fletcher i Minnesota – ligger nog bäst till där med tanke på deras veteranstatus.
Skulle Ellis mirakulöst nog hitta tillbaka till isen och faktiskt kunna prestera som tidigare ser Flyers försvar hyfsat kompetent ut. Men utan honom finns det knappt någon att luta sig mot. Provorov kan inte bära ett par. DeAngelo kan göra sina poäng, men är en säkerhetsrisk på så många sätt. Ristolainen är ingen topp-4-back. Sanheim är den som faktiskt kan leda försvarsbesättningen, men han lär hållas tillbaka av Ristolainen och vem vet hur kontraktssituationen kan påverka honom om det är inte är något på plats innan säsongen börjar.
Forwards:
Philadelphias bästa back, i form av Ryan Ellis, är alltså ett gigantiskt frågetecken framöver. Samma sak kan vi numera, tyvärr, också säga om forwardsbesättningens bästa spelare.
Tidigare i veckan avslöjades det nämligen att Sean Couturier inledningsvis väntas missa ett par, tre månader – kanske hela säsongen om det vill sig illa. Couturier drog med ryggproblem under förra säsongen och genomgick senare en operation. Nu är det återigen ryggen som stoppar honom och tydligen ska Flyers hoppas att vila och behandling gör honom spelklar, annars kan operation krävas om några månader.
Man blir minst sagt orolig.
Bara någon dag tidigare hade Flyers slagit på stora trumman och deklarerat att Couturier var fullt återställd, men sedan ska han ha skadat sig under off-ice-träning med Flyers nya fysteam. Flyers kallar det week-to-week, vilket man också gjorde med Ellis inledningsvis…
När det stod klart att Claude Giroux skulle lämna Flyers och någon comeback efter utflykten till Florida inte var aktuell var det inte längre något snack om vem som skulle vara Flyers viktigaste spelare. Tidigare kunde man ha argumenterat mellan Couturier och Giroux, men nu är det alltså Selke Trophy-vinnaren Couturier som ska ta över laget.
I alla fall hoppas man ju det. Med tanke på hur allt har utvecklat sig den här off-season kan man ju förvänta sig att 29-åringen kommer tillbaka som en skugga av sitt forna jag… och han har precis gått in på det första året på sitt åttaårskontrakt.
Nu står Flyers här utan sin bästa offensiva kreatör, utan en av ligans bättre tvåvägscentrar och utan sin bästa försvarare. Det enda man kan drömma om är att det här driver organisationen mot Connor Bedard – men man skulle väl slarva bort det på något sätt också.
Utan Couturier tillgänglig under i alla fall de inledande månaderna är det upp till Kevin Hayes att centra förstakedjan – och även han kommer med sina problem. Den gångna säsongen blev en enorm utmaning för honom, på flera plan. Dels gick hans bror bort kort inpå säsongen, dels tvingades han genomgång femtielva magmuskeloperationer.
Kevin Hayes gör mål och hedrar sin bror
Precis som i Couturiers fall menade Flyers för några dagar sedan att Hayes var fullt återställd, så nu kan vi väl snart förvänta oss ett bakslag även för honom. skämt åsido så är den gångna säsongens problem givetvis en faktor framöver. 30-åringen såg visserligen klart mycket bättre ut under säsongsavslutningen och är han bara återställd är det en användbar, om än dyr, center.
Men ska Flyers på något sätt hålla sig flytande i väntan på mirakelcomebacker från Couturier och Ellis så måste Hayes överprestera något enormt.
När vi ändå är inne på skadedrabbade offensiva nyckelspelare så kan vi lika gärna nämna Joel Farabee. 22-åringen har tagit rejäla kliv de senaste åren och utmärkte sig exempelvis under säsongen 20/21. Då var han ett av få glädjeämnen och efter säsongen signades han till ett sexårskontrakt ett år i förtid.
Under den gångna säsongen stötte han däremot på problem. I december skadade han axeln, men stressade fram en comeback – och skadade samma axel igen. Han missade ett 20-tal matcher och landade på 17 mål och 34 poäng.
Axelskadorna, den framstressade comebacken och det faktum att man experimenterade med honom som center kan användas som bortförklaringar. Vidare kan det sägas att en medioker Derick Brassard och en underpresterande Hayes var hans vanligaste centrar. Det var enkelt att vifta bort den gångna säsongen och börja få förhoppningar inför kommande säsong.
Men så kom nästa skada. Under sommarträningen drog han på sig en nackskada och tvingades genomgå samma procedur som Jack Eichel nyligen gjorde. Han väntades bli borta 3-4 månader – vilket sträcker sig några veckor in på säsongen om det rör sig om fyra månader.
Farabee är tillbaka på is men det återstår att se hans skick under training camp. Det framstår i alla fall inte som någon omöjlighet att han kan vara redo till premiären.
Det är svårt att resonera kring kedjeformationerna, men Farabee – om han är i speldugligt skick – och Hayes borde utgöra två tredjedelar av förstakedjan. Den sista gubben kan mycket väl bli Travis Konecny.
Den numera 25-årige Konecny är en i raden av yngre spelare som kanske inte kan ses som något misslyckande, men som samtidigt inte heller har lyft fullt ut. Han såg så lovande ut för några år sedan och var under en period en av ligans bättre 5-on-5-målskyttar. Säsongen 19/20 gav exempelvis hopp om ett rejält stundande genombrott, men när bubbelslutspelet tog vid var den Konecny som förbytt.
Istället för att drömma om en drivande winger värd 30-talet mål ser man ut att få nöja sig med en användbar komplementspelare. Inte fy skam och alla lag behöver sådana – men det var ju inte vad Konecny skulle bli. Det är dessutom ett problem att han behöver försöka vara den där drivande wingern i det här laget.
Konecnys namn har cirkulerat en hel del i rykten och spekulationer, men det verkar som att Flyers inte riktigt vågar ge upp honom. Rimligt på ett sätt då hans värde kanske aldrig har varit sämre, men samtidigt är han en av inte allt för många spelare som skulle kunna vara ett attraktivt utbyte i en trade. Hans $5,5 miljoner per säsong är i alla fall inte överdrivet mycket i dagens lönestruktur och 52 poäng från en svag säsong är trots allt en hyfsad notering.
Blir det inte Konecny i förstakedjan så lär det bli Cam Atkinson. 33-åringen är en av lagets mest likeable karaktärer och lär bli ett än viktigare inslag i Flyers än förra säsongen. Dels för att laget som bekant är försvagat, dels för att han har en tidigare relation med John Tortorella.
Det har tidigare uppmärksammats hur Ken Hitchcock tappade omklädningsrummet när Keith Primeau tvingades avsluta karriären i förtid – vi avskyr dig fortfarande, Alexander Perezhogin – och kanske kan Atkinson få någon liknande betydelse för Tortorella. Atkinson kan hans system, hans ledarskap och hans karaktär. Det vore korkat att inte utnyttja det. kanske kan Atkinson till och med vara aktuell som kapten? Om inte annat ökade nog den sannolikheten lite nu när Couturier skadade sig.
Atkinson anslöt alltså från Columbus via Jakob Voracek-traden förra sommaren. Han blev snabbt nyttig i alla spelformer och gick mot en fin debutsäsong. Men även han drabbades av en skada som sedan begränsade honom, drog ner poängskörden och slutligen tvingade honom att missa de sista åtta matcherna.
James van Riemsdyk borde vara den femte och sista spelaren som har en mer eller mindre garanterat plats i topp-6. 33-åringen går in på det sista året på sitt kontrakt nu och lär, trots att det inte direkt är hans fel, få ta emot en del vrede för att han stod i vägen för möjligheten att värva in Johnny Gaudreau.
Det är lite otydligt hur aktivt Chuck Fletcher faktiskt jobbade på att försöka göra sig av med van Riemsdyk inför free agency. Å ena sidan sägs han ha jobbat hårt men misslyckats då han inte ville offra draftval – trots att han inte har haft några problem med det tidigare. Å andra sidan sägs ansträngningen inte ha varit så värst intensiv.
JVR är i alla fall kvar och det bästa man kan hoppas på är väl en hyggligt produktiv säsong så att man kan dumpa iväg honom mot picks vid trade deadline. Samtidigt får det inte gå för bra, för då slantar väl Fletcher upp ett nytt kontrakt för honom…
Positionen som andracenter borde stå mellan Scott Laughton och Morgan Frost. Den förstnämnde ligger säkert bäst till som uppskattad och etablerad veteran, men eftersom Flyers inte har något att förlora är det kanske läge att testa Frost där?
Frost har hunnit bli 23 år och kommande säsong kan mycket väl vara do-or-die för honom. Han fick i princip hela säsongen 20/21 förstörd på grund av en axelskada och gjorde inte direkt hejdundrande succé under förra säsongen. i AHL var han strax under point-per-game, men med Flyers blev det bara 16 poäng på 55 matcher.
Det som en gång var ett av Flyers stora framtidshopp – han exploderade verkligen i OHL – kan nog alltså behöva sätta fart den här säsongen om han inte ska bli omsprungen framöver. Han har inte alltid satts i position för att göra bästa möjliga avtryck, med tanke på vilken spelartyp det rör sig om, men han har inte heller förtjänat sådana möjligheter. Kanske är det rimligt att ge honom den chansen nu?
Det sannolika är däremot som sagt att valet faller på Laughton. Han har vana vid att fylla ut i topp-6 och man vet alltid vad man får ut av honom. Oavsett om han lirar som center eller winger och oavsett om det är i bottom-6 eller topp-6 är Laughton ett föredöme. Han brukar vara god för dussintalet mål och 30-talet poäng.
När, eller om, kaptensrollen ska delas ut lär även Laughton vara högaktuell – och säkerligen favoriten enligt många.
En annan faktor som kan tala emot Frost i topp-6 kan vara det faktum att han faktiskt bildade en lovande kedja med Noah Cates och Owen Tippett under förra säsongens slutskede.
Visserligen en liten sample size över åtta matcher och 45 5-on-5-minuter, men trion hade en GF% på 76,14, en xGF% på 69,46 och en CF% på 54,77. Kan det vara värt att experimentera vidare med när man samtidigt vet vad man får ut av Laughton i topp-6?
Tippett var en underväldigande return för en ikon som Claude Giroux och det kan nog vara något han får fortsätta kämpa emot. Det var trots allt en 23-årig winger som inte ens hade etablerat sig fullt ut i ligan när traden genomfördes. Så vad var det Flyers och Fletcher såg i honom?
Han har varit en målskytt på alla tidigare nivåer och även i NHL har skottet visat sig vara giftigt – men målen har inte kommit på den högsta nivån. Så rör det sig bara om att låta honom lista ut hur det ska gå till och invänta ketchupeffekten? Eller saknar han bara det där lilla sista?
De 21 matcherna han hann med för Flyers efter traden var i alla fall inget att hetsa upp sig över.
Noah Cates anslöt sent under säsongen efter fyra år hos University of Minnesota-Duluth i NCAA. Det blev 16 matcher och nio poäng, fördelat på fem mål och fyra assist, då. Det gav honom faktiskt högst P/60 (2,51) i Flyers under den gångna säsongen.
Han gör alla de små sakerna rätt och kan nog vara en sådan där spelare som coacherna faller för. Det är inte alltid glamoröst, men passningarna är säkra, hans forechecking effektiv och hans tvåvägsspel ansvarsfullt.
Baserat på förra säsongens avslutning och helgens rookiematcher borde 23-åringen ligga väldigt bra till för en ordinarie plats, men ett svagt training camp kan definitivt tvinga ner honom i AHL. Det vore definitivt en besvikelse.
Så är vi då framme vid fjärdekedjan – och här är det inget finlir. Vi börjar med Nicolas Deslauriers, ännu en av Fletchers obegripliga aktioner. I jakten på att bli svårare att spela mot valde man alltså att slänga ihop ett gäng fighters, snarare än att lyfta fram puckskickliga och kreativa spelare. 70-talsvibbarna gör sig alltså påminda.
För att kunna landa Deslauriers hostade Fletcher upp $1,75 miljoner. Per säsong. I fyra år. Med en no trade-klausul. För en 31-årig fighter som typ är ligans sämsta offensiva spelare. Det går inte att förklara på något annat sätt än med dårskap. Fullskalig dårskap.
”Players like Nic Deslauriers are hard to find”, slängde Fletcher stolt ur sig och var helt oförstående inför sin egen inkompetens.
Visst är Deslauriers en av ligans bästa fighters. Kanske den bästa. Men det är en roll från en svunnen tid och inget som vinner matcher åt dig 2022. Skulle det rört sig om ett år eller två kunde man kanske skaka av sig det, men fyra år… kommer han ens fullfölja det kontraktet innan Fletchers ersättare tvingas köpa ut honom?
Värvningen av Deslauriers blir dessutom än mer förbryllande när man redan hade tillgång till Nick Seeler och Zack MacEwen. Vill man nu sitta och flukta till fighter så räcker det gott och väl med den duon. MacEwen kan i alla fall flänga runt med fart på isen och skapa lite kaos på andra sätt. De underliggande siffrorna är inte vackra hos honom heller, men han framstår ändå som rätt likeable.
Men nu ska man alltså ha Deslauriers och MacEwen i laget samtidigt? Med Patrick Brown som fjärcenter är det inte direkt någon sevärd fjärdekedja. Man kan nog räkna med att den kommer tryckas tillbaka i egen zon en hel del.
Kanske kan Hayden Hodgson utmana MacEwen till höger. Den numera 26-årige wingern kom från ingenstans och smällde in 19 mål och 31 poäng på 46 matcher för Lehigh Valley Phantoms. Det gav honom speltid i NHL, men inte mer än sex matcher. Med en flängig och fysisk spelstil passar han i alla fall in på vad Flyers verkar vilja ha.
På sikt borde Bobby Brink kunna ta en ordinarie plats, även om det innebär att han får spela med skräp i fjärdekedjan. 21-åringen rundade av sin collegekarriär med en dominant säsong som gjorde honom till Hobey Baker-finalist. Han hann doppa tårna i NHL men drog på sig en höftskada som behövde opereras och han kommer missa säsongsinledningen.
Rimligtvis gör sommarens skada att han kan behöva en startsträcka i AHL.
Wade Allison ser inte ut att kunna hålla sig frisk – tyvärr ett vanligt problem med många av Flyers prospects och man undrar onekligen vad organisationen gör för fel – och vid 24 års ålder börjar man definitivt ge upp om honom. Nu har han två skadedrabbade år bakom sig och varför skulle inte kommande säsong gå samma öde till mötes?
Oavsett vilket känns det i alla fall som att Allison har blivit, eller så småningom kommer att bli, omsprungen av andra prospects. Tanner Laczynski är ett sådant namn. Elliot Desnoyers är ett annat. Kanske är Tyson Foerster ett tredje.
Laczynski är nog Patrick Browns största hot för rollen som fjärdecenter, i alla fall bland Flyers prospects – men han kommer också från dubbla höftoperationer och vid 25 års ålder är frågan vilken uppsida som faktiskt finns kvar.
Desnoyers har dragit blickar till sig i QMJHL – han stod för 88 poäng på 61 matcher förra säsongen – och är en sådan där rivig winger som borde bli användbar på NHL-nivå. Det lär dock krävas ett mäktigt training camp för att han inte ska inleda i AHL.
Trots att Foerster bara är 20 år hade man nästan tappat hoppet om honom efter efterhängsna hjärnskakningsproblem. Därför var det en väldigt trevlig överraskning när han inte bara blev uttagen till Kanadas JVM-lag i augusti – utan faktiskt presterade där också. 3+3 på sju matcher ger lite hopp inför säsongen.
Även Foerster visade upp sig i helgens rookiematcher och kan bli spännande att följa under training camp. Men det kan vara klokt att vara lite försiktig med honom och låta honom få upp farten på allvar i AHL.
Man undrar hur Olle Lycksell står sig inför training camp. Han fick mycket beröm efter helgens rookiematcher och med tanke på att han har flera SHL-säsonger i ryggen är det inte orimligt att den nivån kanske är lite under hans nivå. Men att gå från en hygglig SHL-spelare till fullfjädrad NHL-spelare är något annat, i synnerhet som han inte direkt är någon jättetalang.
Han rapporteras ha utvecklat sin fysik och beskrivs som mer anpassad för den nordamerikanska hockeyn nu. Gör han avtryck hos Phantoms, för det är där han lär inleda, bör möjligheterna till NHL-spel vara stora.
Spelare som Max Willman, Jackson Cates, Isaac Ratcliffe och Linus Sandin kan kanske bli aktuella för speltid om något oförutsett sker med deras utveckling, men bör vara för långt ner på Flyers depth chart.
Slutligen har Flyers bjudit in Artem Anisimov och Antoine Roussel till training camp på tryout-kontrakt. Och man undrar bara varför?
Roussel är bara ytterligare en meningslös fighter – dessutom en 32-åring som inte har varit en användbar NHL-spelare på ett antal år. Tidigare, när han härjade som mest med Dallas, var han en nyttig agitator. Men nu? En helt irrelevant spelare.
Tydligen spelar Anisimov fortfarande. Vem visste det? Vid 34 års ålder kommer han från en halvdan säsong i KHL och gjorde inga större avtryck under sin sista tid i NHL.
Syftet med att ta in veteraner på tryout är antingen för att man har hål i rostern eller för att pusha sina egna talanger med lite konkurrens. Man vill verkligen inte fylla ut sin roster med Anisimov eller Roussel 2022 och frågan är om dom ens kan pusha yngre förmågor?
Det enda syftet med att ta in och använda någon av dem, eller båda två, är givetvis om man ska gå in i tank mode. Men allt Flyers har gjort den här sommaren indikerar på att man vill behålla status quo och vara fortsatt mediokra. Man backade alltså ur sin utlovade aggressiva retool och omfamnade ingen rebuild.
Frågan är om den inställningen har ändrats nu när det inte kom någon positiv respons från Ryan Ellis och Sean Couturier skadade ryggen igen? Kanske har man tvingats i den riktningen. Men vågar, vill och kan Fletcher omfamna det nu?
---
Tre styrkor:
John Tortorella
John Tortorella är en kompetent coach som kommer sätta mycket på plats. Om laget köper in sig på systemet och metoden finns det goda möjligheter att processen ser bättre ut. Den stora frågan är så klart hur man tänker sig att den här rostern ska äta upp de 40 poäng som är upp till slutspelslagen. Det vore en utmaning med Ryan Ellis och Sean Couturier tillgängliga. Nu?
Potentialen i Carter Hart
Målvakter är obegripliga och oberäkneliga – så vem vet, kanske kan Carter Hart plötsligt bli en av ligans bättre målvakter? Med bättre struktur framför sig borde han i alla fall prestera bättre än föregående säsong.
Någon gång måste oturen ta slut?
Hela Ryan Ellis magregion verkar ha gått sönder. Sean Couturiers rygg är körd. Joel Farabee trasar nacken. Ivan Fedotov blir kidnappad av en galen regim. Två anställda drabbas av allvarliga sjukdomar och känner sig tvingade att stämma organisationen. Det finns onekligen inslag av otur – av olika grader givetvis – i mycket av det som har hänt. Någon gång måste väl oturen ta slut?
Tre svagheter:
Skadesituationen
Ta bort bästa backen och bästa centern och i princip alla lag kommer få problem. Ta bort bästa backen och bästa centern från det här lagbygget och det är lika bra att ge upp säsongen innan den har börjat. Men det finns som sagt skador även på andra delar av forwardsbesättningen och givetvis kommer det vara en faktor.
Chuck Fletcher
Det började lovande sommaren 2019 – men sedan dess har Chuck Fletcher tappat det. Oavsett hur mycket eller lite inflytande Bobby Clarke och Paul Holmgren har över honom så är det ytterst Fletcher som är ansvarig.
Det är han som förklarade att man behövde bygga via draften samtidigt som han har slängt iväg sex picks för Rasmus Ristolainen och Tony DeAngelo. Det är han som gav långfingret till Johnny Gaudreau. Det är han som inte kunde flytta på James van Riemsdyk när övriga ligan inte verkar ha några problem med liknande saker. Det är han som slängde iväg fyra år till Nicolas Deslauriers. Det är han som har glömt bort att Flyers står utan någon etablerad backup. För att nämna några saker. Hur kan han fortfarande ha kvar sitt jobb?
Det finns ingen high-end talent som väntar
Cutter Gauthier är ett spännande framtidsnamn, men 18-åringen är så klart en bra bit bort. Utöver honom finns det däremot inget speciellt att hoppas på i Flyers prospect pool. Visst har man fått upp ögonen för Tyson Foerster igen och Emil Andrae har övertygat. Men de är inga som kan ta laget och fansen med storm.
---
Preliminär laguppställning:
Joel Farabee – Kevin Hayes – Travis Konecny
James van Riemsdyk – Scott Laughton – Cam Atkinson
Noah Cates – Morgan Frost – Owen Tippett
Nicolas Deslauriers – Patrick Brown – Zack MacEwen
Sean Couturier, Bobby Brink, Wade Allison, Hayden Hodgson
Ivan Provorov – Tony DeAngelo
Travis Sanheim – Rasmus Ristolainen
Cam York – Justin Braun
Ryan Ellis, Nick Seeler, Ronnie Attard
Carter Hart (Felix Sandström)
---
Säsongens poängkung: Travis Konecny
En återställd Sean Couturier vore förhandsfavoriten här, men med tanke på den senaste utvecklingen får rösten snarare hamna på Travis Konecny. Han tog hem den interna poängligan förra säsongen och bör ha goda förutsättningar att göra det den här säsongen också. Men det är inte direkt någon styrka att poängligavinnaren landar på 50-talet poäng.
Säsongens viktigaste spelare: Carter Hart
Visst kan man slänga upp Kevin Hayes, Travis Sanheim eller Ivan Provorov här, men om Flyers över huvud taget ska kunna drömma om att pressa på för en slutspelsplats måste Carter Hart nå absolut toppnivå.
Säsongens unga spelare: Cam York
Cam York har sett lovande ut hittills och bör ta ytterligare kliv kommande säsong. Kanske hindras han lite av att veteranerna över honom tar upp plats i powerplay, men York är definitivt en av få ljusglimtar i Flyers.
Säsongens doldis: Noah Cates
Säsongsavslutningen indikerade att Noah Cates är NHL-redo. Han kan vara en tämligen underhållande spelare att följa och även om han inte lär vara mer än en bottom-6-spelare kan han mycket väl bli en publikfavorit under en i övrigt mörk säsong.
Säsongens besvikelse: Kevin Hayes
Kan Kevin Hayes bära den här centeruppsättningen på egen hand? Rimligtvis kommer allt för mycket ansvar behövas slängas på honom och frågan är hur han hanterar det med tanke på magmuskelskadorna.
---
SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8. Philadelphia Flyers
NHL:s 32 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
Vill du skriva om ditt favoritlag? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.
Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2022-09-22 13:00:00
