Veckans profil: Mark Howe
”Veckans profil” går vidare med den bästa försvararen genom historien i Flyers – Mark Howe. Den kompletta försvararen levde ständigt i skuggan av sin far Gordie Howes namn, men lyckades trots det skapa sig ett eget namn i Philadelphia och NHL.
Spelare som Mark Howe växer inte på träd. Varje gång han äntrade isen så framstod hans lag som klart bättre än när han inte spelade. En kombination av fantastisk speluppfattning, kämparvilja och rå talang gjorde Mark Howe till en fantastisk spelare såväl i offensiven som i defensiven.
Visserligen finns det spelare som har varit lika bra eller bättre än honom i antingen offensiven eller defensiven, men det finns inte en spelare som har kombinerat de två faktorerna lika bra som Howe och han rankas som den bäste försvaren genom historien i Flyers.
Ung debutant
Den 28 maj 1955 föddes Mark Steven Howe i Detroit. Hans far var ingen mindre än Mr. Hockey – Gordie Howe. Inte helt oväntat började även Mark spela hockey och precis som sin far spelade han som forward. Vid 15 års ålder – säsongen 1970/71 – stod han för 107 poäng och förde fram Detroit Junior Red Wings till en förstaplats i serien. Han missade de tre första månaderna av nästa säsong på grund av en knäskada, men när han gjorde comeback satsade han på USA:s lag till OS i Sapporo, Japan. Amerikanerna plockade hem silvermedaljen och 16-åriga Mark Howe var en av de bästa spelarna.
Säsongen 1972/73 flyttade han till Toronto Marlboros tillsammans med sin bror Marty Howe och gjorde där 104 poäng på 60 matcher. Med fyra mål och fyra assist på tre matcher i Memorial Cup förde han också fram Marlboros till en slutseger där, och blev framröstad som turneringens bästa spelare. Säsongen 1972/73 blev dock Howes enda som professionell junior då han säsongen efteråt valde att fortsätta sin karriär i Houston Aeros i WHA.
Även hans bror Marty tog klivet till Aeros och där skrev de in sig i historieböckerna då fadern Gordie Howe – som hade slutat med hockeyn några år tidigare – gjorde comeback och bildade en kedja med sina två söner. Av en händelse gjorde Mark sitt första professionella mål 27 år på dagen efter Gordies första mål.
Som 18-årig vänsterforward gjorde Mark stor succé och efter bland annat 38 mål på 76 matcher blev han utsedd till årets rookie och uttagen i andrakedjan i All Star-laget. Houston Aeros – ledda av Howe-kedjan – vann Avco Cup som ligamästare de två första säsongerna. För Mark gick utvecklingen spikrakt uppåt och tack vare sin mångsidighet och enorma talang användes han både som forward och försvarare. En säsong blev han uttagen till WHA:s Mid-season All Star-team som vänsterforward, men under den andra delen av säsongen fick han ta klivet ner som försvarare och när säsongen var slut blev han uttagen i All Star-laget – som försvarare.
Familjen Howe spelade sammanlagt fyra säsonger i Aeros innan flyttlasset gick till ett annat WHA-lag, nämligen New England Whalers. På 147 matcher fördelat på två säsonger gjorde Howe 198 poäng för New England, och när New England Whalers 1979 tog klivet över till NHL och blev Hartford Whalers följde Mark Howe med.
Skadan som sånär avslutade karriären - och livet
Mark Howe hade inga problem med omställningen till NHL och gjorde sin första säsong 80 poäng som forward. Han flyttades dock ner som försvarare då Whalers behövde en offensiv försvarare som kunde transportera upp pucken i banan och som kunde styra lagets powerplay. Säsongen 1980/81 blev Howes definitiva genombrottssäsong. Han blev uttagen i NHL:s Mid-Season All Star-team och nominerad till Norris Trophy, trots att han i december blev allvarligt skadad i en av NHL:s mest omskrivna och kända skador.
När Howe jagade pucken i egen zon tappar han balansen och glider i full fart mot eget mål. Då han brakar in i målburen lyfter den från sin ställning och en av metallpinnarna som håller målburen på sin plats genomborrar Howe bara några centimeter ifrån ryggraden. Olyckan fick så småningom NHL till att förändra målburens utseende, man tog bort alla metallpinnar och byggde istället in magneter som skulle hålla målburen på sin plats och som dessutom skulle innebära att den lättare glider iväg om olyckan är framme.
Howe hade dock tur i oturen, om metallpinnen hade träffat ryggraden istället skulle han ha riskerat att bli förlamad, som det var nu missade han bara tjugotalet matcher – trots att han gick ner 15-20 kilo då han bara kunde få i sig flytande föda för att undvika infektioner. När Howe inte återhämtade sig lika fort från skadan som Whalers hade hoppats på valde man i augusti 1982 att byta bort honom till Philadelphia Flyers.
Karriären i Flyers tar sin början
I Flyers fick han en nystart och trots att skadan hämmade honom var han alltjämt en av ligans bästa försvarare. Whalers hade varit ett av ligans sämsta lag där man hade litat väldigt mycket på Howe, men när han kom till Flyers kom han till ett av ligans bästa lag med spelare som Bobby Clarke, Darryl Sittler, Brian Propp och Bill Barber i laguppställningen och med en av ligans bästa målvakter, Pelle Lindbergh.
Flyers headcoach Bob McCammon parade ihop Howe med Glen Cochrane, en defensivspecialist som spelade oerhört tufft, flera gånger till och med riktigt fult. Han spelade lika hårt på träning som under matcherna, vilka flera spelare i Flyers märkte. En av dem var finländaren Ilkka Sinisalo som under en internmatch fintade sig förbi Cochrane och gjorde mål, Cochrane blev ursinnig och när Sinisalo hade avlossat skottet naglade Cochrane fast honom i sargen så hårt att han skadades.
- Innan säsongen började kallar Bob in mig och Cochrane på kontoret och säger: ”Mark, ditt jobb är att transportera pucken och styra vårt powerplay. Cocher, du ser till så att ingen rör honom.” När vi gick därifrån lade Glen sin väldiga arm om mig och sa: ”Oroa dig inte, ingen kommer våga röra dig.” Det var som musik i mina öron, för i Hartford blev jag överkörd titt som tätt, men i Flyers kunde jag bara köra på, berättar Howe för Flyers officiella hemsida.
Under sin första säsong med Flyers gjorde Howe 20 mål och 47 assist på 76 matcher och var en av grundbultarna i Flyers defensiv, som också var en av de bästa i hela ligan. Han vann Barry Ashbee Trophy som delas ut till Flyers bästa försvarare och nominerades till såväl Norris Trophy som NHL:s bästa försvarare och Bill Masterton Trophy för sin hängivenhet till hockeyn. Howe blev dessutom uttagen i första backpar i All Star-laget.
Glen Cochrane hade även han en fin säsong och slutade på +42 i plus/minus-statistiken, samtidigt som han drog på sig 237 utvisningsminuter. Ännu en gång blev Howe nominerad till Norris Trophy, och kom han tvåa i omröstningen.
Howe hade nu på allvar etablerat sig i Flyers och säsongen 1984/85 var han med om att föra fram Flyers som ligans bästa lag. Man slutade grundserien med mest poäng och tog sig till Stanley Cup-final, men väl där blev Edmonton Oilers, ledda av Wayne Gretzky och Mark Messier, för svåra. Återigen kom Howe tvåa i omröstningen till Norris Trophy, nu med 18 mål och 39 assist efter 73 matcher i grundserien. I slutspelet gjorde han 3 mål och 8 assist på 19 matcher.
Den säsongen bildade Howe backpar med Brad McCrimmon, och duon rankas än idag som ett av de bästa backparen i Flyers historia. McCrimmon var, likt Cochrane, en tuff defensivt stark försvarare, men som också hade klart godkända offensiva kvaliteter. McCrimmon slutade säsongen med 43 poäng och +52 i plus/minus-statistiken, medan Howe slutade på +51 i densamma.
- Den kemin jag hade med Brad var den bästa jag någonsin hade på det sätt vi läste av varandra. Han var en kämpe och en mycket bra allround försvarare. Jag spelade 33 och en halv minut per match och Brad spelade 27 minuter. Han fick aldrig den uppmärksamhet han förtjänade, berättade Howe.
Backduon fortsätter dominera
Flyers inledde säsongen 1985/86 strålande och flög fram på isen. Men sedan skedde den största tragiska händelsen i Flyers historia – målvaktsesset Pelle Lindbergh avlider mitt under säsongen efter att ha kraschat med sin bil. Lagmoralen slogs inte helt otippat i spillror och hela laget spelade svagt. Flyers samlade sig dock och vann återigen Patrick Division, men slogs ut redan i den första rundan i slutspelet då New York Rangers, anförda av målvakten John Vanbiesbrouck, blev för svåra.
Howe stod dock för en minst sagt strålande säsong, han gjorde 24 mål och 58 assist. Hans 82 poäng var nytt personligt rekord och den bästa noteringen han nådde upp till under resten av sin karriär. Det mest anmärkningsvärda med hans säsong var dock plus/minus-statistiken – Howe slutade säsongen på ofantliga +85 – vilket också var bäst i hela NHL – medan McCrimmon hade +83 och stod för 13 mål och 43 assist. Duon var ett av ligans bästa backpar och klart bäst i Flyers, faktum är att Howe och McCrimmon var de enda försvararna i Flyers som slutade säsongen på plus i plus/minus-statistiken.
Återigen blev Howe nominerad till Norris Trophy, men återigen slutade han tvåa bakom Paul Coffey, som den säsongen stod för en av de bästa säsongerna i sin karriär. Howe slutade dessutom trea bland omröstningen till Hart Trophy, Wayne Gretzky och Mario Lemieux kom etta respektive två där. Som tröst blev han dock inröstad i All Star-laget efter säsongens slut och vann Bobby Clarke Trophy som Flyers viktigaste spelare och sin andra Barry Ashbee Trophy som Flyers bästa försvarare
För Howe blev säsongen 1986/87 början på slutet. Under i stort sett hela karriären hade han haft problem med sin rygg och nu började den återigen krångla. Det ledde till att han missade tio matcher i januari och februari och sammanlagt bara spelade 69 matcher. Howe tog nu också ett större defensivt ansvar än tidigare, vilket också resulterade i något färre poäng, han gjorde 15 mål och 43 assist. Howe och McCrimmon fortsatte dock att vara ryggraden i Flyers backbesättning och slutade på +57 respektive +45 i plus/minus-statistiken. Med succérookien Ron Hextall – som vann såväl Vezina Trophy och Conn Smythe Trophy under sin första säsong i NHL – mellan stolparna och med ett mycket giftigt powerplay tog man sig ända till Stanley Cup-final. Återigen ställdes man mot Edmonton Oilers, och trots att Flyers drabbades av flera skador under slutspelet kunde man, mycket tack vare Hextall, tvinga fram sju matcher i finalserien. Men Edmonton, fortfarande anförda av Wayne Gretzky och Mark Messier, var starkare och vann återigen Stanley Cup.
Howe vann återigen Barry Ashbee Trophy och hamnade återigen tvåa i omröstningen till Norris Trophy, nu hette segraren Ray Bourque i Boston Bruins.
Säsongen 1987/88 började inte bra för Flyers, flera spelare ville bli bortbytta för att komma bort från coachen Mike Keenan, men blev så småningom övertalade av sina lagkompisar att stanna. Brad McCrimmon blev dock bortbytt till Calgary efter ett kontraktsbråk, och Flyers hade länge svårt att ersätta honom.
- Det var inte lätt att ersätta Brad. Han betydde mycket för klubben och det tog flera år innan vi kunde ersätta luckan han lämnade efter sig, berättar Howe.
Dessutom började flera av Flyers veteraner – däribland Howe – att rent fysiskt brytas ned. Howes rygg fortsatte krångla och säsongen 1987/88 blev sista gången han spelade mer än 60 matcher per säsong under återstoden av sin karriär. På 75 matcher gjorde han 19 mål och 43 assist och slutade på +23. Återigen blev han nominerad till Norris Trophy – för sista gången i karriären – och vann sin fjärde och sista Barry Ashbee Trophy.
Allteftersom säsongen pågick parades Howe ihop med den svenske jättebacken Kjell Samuelsson.
- Jag hade inte samma fina samarbete med Kjell som jag hade med Brad, men han var en väldigt smart spelare med en smått otrolig räckvidd. Vanligtvis när jag försvarade försökte jag tvinga ut min forward mot sargen. Men med Kjell stängde jag yttersidan och styrde in forwarden mot mitten där Kjell väntade på honom. Vi arbetade fram ett system där Kjell satsade på killens överkropp och jag satsade på pucken, förklarar Howe.
Flyers trillade ner några placeringar i tabellen och i slutspelet ställdes man mot Washington Capitals. Matchserien gick till sju matcher där Washington vann den sjätte matchen med 5-4 efter förlängning. För Mike Keenan blev det den sista matchen som Flyers coach, han fick sparken och ersattes av Paul Holmgren.
Skadehelvetet börjar på allvar
I och med säsongen 1988/89 började Howes skadehelvete på allvar. Ryggen fortsatte att besvära honom och dessutom missade han flera matcher efter att ha skadat foten, ljumsken och vänstra knäet. Sammanlagt spelade han bara 52 matcher och gjorde 38 poäng och hans betydelse för laget blev uppenbar. När Howe spelade var Flyers ett helt annat lag än när han inte spelade. Han lyckades hålla sig skadefri under hela slutspelet och Flyers tog sig överraskande hela vägen till Conference-final. Howe spelade då sin kanske bästa hockey i karriären och stod för 15 poäng på 19 slutspelsmatcher, dessutom slutade han på +14 efter slutspelet.
Howe missade halva säsongen 1989/90 och Flyers tog sig då inte till slutspel. Stjärnorna Dave Poulin och Brian Propp byttes bort under säsongen och då Howe saknades hade Flyers ingen högklassig veteran som kunde leda laget. På 40 matcher stod Howe för 28 poäng och slutade på +22. Följande säsong spelade han endast 19 matcher och gjorde då 10 poäng och hans betydelse för laget blev allt mer uppenbar, Flyers vann oftast när han var med, men hade det oerhört svårt då Howe var saknad.
Säsongen 1991/92 kom att bli Howe sista i Flyerströjan. Hans gamla vän Bill Dineen blev utsedd till Flyers coach och fick återigen coacha Howe. Flyers var nu nere i botten av tabellerna och trots att Howe bara spelare 42 matcher var han alltjämt viktig för laget. När han spelade vann Flyers mer än hälften av matcherna, men förlorade dubbelt så många matcher än de vann när Howe saknades. Under sin sista säsong i Flyers stod han för 25 poäng och slutade på +18.
Cirkeln sluts
37-årige Howes kontrakt med Flyers gick ut efter säsongen 91/92 och han ville inte acceptera Flyers erbjudande om ett nytt ettårskontrakt, han sökte efter ett längre kontrakt och fick tillåtelse att diskutera med andra klubbar innan den 1 juli infann sig. Han kontaktade New York Rangers, Chicago Blackhawks, Pittsburgh Penguins och Detroit Red Wings, klubben som hans far spelade 25 säsonger för och där han själv inledde sin karriär i klubbens juniorlag.
Detroit erbjöd honom ett tvåårskontrakt och Flyers kom då med ett liknande kontraktsförslag. Han valde dock att flytta hem till barndomsstaden Detroit och spenderade tre säsonger där. 1992/93 spelade han 60 matcher och stod för 34 poäng och slutade på +22, säsongen 1993/94 spelade han 44 matcher och gjorde 24 poäng och slutade på +16.
Säsongen 1994/95, som blev förkortad på grund av lockouten, blev Howes sista i NHL. Som 39-åring spelade han 18 matcher och gjorde 6 poäng och för första gången på 13 säsonger slutade han på minus (-3) i plus/minus-statistiken. Den säsongen tog sig Detroit hela vägen fram till Stanley Cup-final och ställdes mot New Jersey Devils, som dock blev för svåra och vann Stanley Cup efter fyra segrar. När Howe drog sig tillbaka efter säsongen 1994/95 var han ligans äldste spelare – och vilket bättre slut finns det för spelaren som var WHA:s yngste spelare när han debuterade i Houston Aeros 1973?
- Jag spelade med några partners på uppgång, som Nicklas Lidström och Vladimir Konstantinov. Jag fick också spela lite med Slava Fetisov. Jag fick till och med återigen spela med Brad McCrimmon under mitt första år med Detroit. Det var ett fint sätt att avsluta sin karriär på, trots att jag slutade några år innan Detroit vann Stanley Cup, berättar Howe.
Efter sin karriär blev Howe anställd av Detroit som scout och är idag anställd som Director of Pro Scouting. Han vann aldrig Stanley Cup som spelare, men fick den efterlängtade Stanley Cup-triumfen då Detroit vann 1997, 1998 och 2002.
Mark Howe blev 2001 invald i Flyers Hall of Fame och året efter invald i US Hockey Hall of Fame. Han har ännu inte blivit invald i Hockey Hall of Fame, men det tros bara vara en tidsfråga.
- Om man jämför spelarna som har blivit invalda i Hall of Fame med Mark Howe så ser jag ingen anledning till varför han inte hör hemma på samma plats med de bästa spelarna från hans tid, berättar Bobby Clarke.
För inte kan man neka en spelare som tog klivet från All Star-forward till All Star-försvarare, och som dessutom var en av de främsta försvararna under sin tid, en plats i Hockey Hall of Fame?
---
Mark Howes statistik i Flyers:
Säsong | GP | G | A | P | PIM | +/- |
1982/83 | 76 | 20 | 47 | 60 | 18 | +47 |
1983/84 | 71 | 19 | 34 | 53 | 44 | +30 |
1984/85 | 73 | 18 | 39 | 57 | 31 | +51 |
1985/86 | 77 | 24 | 58 | 82 | 36 | +85 |
1986/87 | 69 | 15 | 43 | 58 | 37 | +57 |
1987/88 | 75 | 19 | 43 | 62 | 62 | +23 |
1988/89 | 52 | 9 | 29 | 38 | 45 | +7 |
1989/90 | 40 | 7 | 21 | 28 | 24 | +22 |
1990/91 | 19 | 0 | 10 | 10 | 8 | +9 |
1991/92 | 42 | 7 | 18 | 25 | 18 | +18 |
Läs även:
Veckans profil # 1: Bill Barber
Veckans profil # 2: Bernie Parent
Veckans profil # 3: Dave Schultz
Källor: flyers.nhl.com, legendsofhockey.net, hockeydb.com, hfboards.com,