Veckans profil: Pelle Eklund

”Veckans profil” går vidare med svensken Pelle Eklund – finliraren och teknikern som lyckades charma självaste Mike Keenan. Centern spenderade nio säsonger i Philadelphia Flyers under 80- och 90-talet och är den europé som har samlat på sig mest poäng genom tiderna i klubben.

Pelle Eklund anses än idag som en av Philadelphia Flyers bästa playmakers i klubbens historia. Finliraren och teknikern lyckades med bedriften att etablera sig i Flyers under 80-talet, då hårdingen Mike Keenan var headcoach. Keenan föredrog tufft arbetande forwards som gav allt i varje närkamp och har under sin karriär behandlat tekniska européer lite väl hårt, fråga bara Kristian Huselius. Men det var en ”klen” europé som han uppskattade, nämligen Eklund.

Centern fick ofta spela i fjärdekedjan, men överröstes med speltid i powerplay, där han var en viktig kugge hos Flyers och redan under sin debutsäsong 1985/86 spelade han ihop 51 assist, vilket var mest av samliga rookies. Totalt blev det 118 mål och 334 assist, vilket ger 452 poäng, på 589 matcher för Flyers. Dessutom drog han bara på sig 107 utvisningsminuter under sin tid i Flyers och ansågs vara en riktig gentleman på isen.

Guldpucken, OS-brons och demonstration

Den 22 mars 1963 föddes Per-Erik Eklund i Stockholm, Sverige och inledde sin hockeykarriär i Stocksund innan han tog klivet över till AIK. Förutom att han var en stor talang inom hockeyn var han även lovande inom fotboll och tennis, men det var hockeyn som drog det längsta strået och hans stora mål var Tre Kronor. Säsongen 1981/82 debuterade han för AIK i Elitserien och etablerade sig snabbt som en högklassig playmaker med fin speluppfattning. Trots att han var en klart kompetent avslutare valde han oftast att istället spela fram sina lagkamrater, något som kom att följa med honom under hela karriären.

Trots att Eklund visade fin klass i Elitserien blev han ignorerad i 1981 och 1982 års draft, men i draften 1983 blev han vald av Philadelphia Flyers i åttonde rundan, som 161:e spelare totalt. Nästa säsong tog han ett rejält steg på utvecklingsstegen och hade en stor del i att AIK blev svenska mästare den säsongen. Poängmaskinen blev även uttagen till Tre Kronors OS-trupp 1984, väl där gjorde han åtta poäng på sju matcher och hjälpte Tre Kronor fram till bronsmedaljen. Samma säsong deltog han även i Canada Cup och hjälpte där Tre Kronor fram till en silvermedalj.

Säsongen 1984/85 kom att bli hans sista i AIK. På 35 matcher gjorde han 16 mål och 33 assist och vann Guldpucken som årets spelare i Sverige. Han var djupt uppskattad av AIK:s supporterklubb Black Army, så pass uppskattad att när de fick reda på att han efter säsongen hade bestämt sig för att lämna AIK och skriva på för Philadelphia Flyers anordnade de en demonstration utanför den amerikanska ambassaden i Stockholm. Men det var till ingen nytta och inför säsongen 1985/86 anslöt Pelle Eklund till Flyers i NHL.

Succérookien

Om Pelle Eklunds flytt till Nordamerika skapade stora rubriker hemma i Sverige var det precis tvärtom i Philadelphia. Flyers pressrelease om värvningen blev till en notis i de lokala tidningarna, men när sommaren var över och årets training camp inleddes visade Eklund sin klass.

– Det första som slog mig var hans skridskoåkning och hur han hittade fria lagkamrater med fina passningar trots att han alltjämt åkte skridskor och inte gled fram, berättar Tim Kerr för Flyers officiella hemsida.

Flyers unga, men hårda headcoach Mike Keenan hade dock delade uppfattningar om Eklund. Hans skridskoåkning och passningsskicklighet imponerade på Keenan, men Eklund ansågs också vara för mesig och hans vilja att hellre spela fram sina lagkamrater än att själv ta avslut imponerade inte på Keenan. Dessa faktorer fick till följd att Eklund främst matchades i fjärdekedjan i spel fem-mot-fem, men i powerplay fick han en viktig roll.

I Flyers trupp fanns redan starka powerplay-spelare, som exempelvis målskyttarna Tim Kerr, Brian Propp och Ilkka Sinisalo samt försvarsesset Mark Howe. Vad som saknades var en högklassig playmaker och det var här som Pelle Eklund kom in i bilden. Med Kerr framför kassen, Howe på blålinjen och Eklund som dirigent blev Flyers powerplay fruktat. Trots att Eklund fick sparsamt med speltid i fem-mot-fem spelade han redan under sin första säsong ihop 51 assist och totalt 66 poäng på 70 matcher. Tim Kerr gjorde 34 mål i powerplay den säsongen och Eklund assisterade till inte mindre än hälften. Det var endast Edmonton Oilers – med spelare som Wayne Gretzky, Mark Messier, Paul Goffey, Jari Kurri och Glen Anderson – som hade ett giftigare powerplay.

Eklunds 51 assist var bäst av samtliga NHL-rookies och hans 66 poäng gav honom en tredjeplats i poängligan för rookies. Trots att han främst var en playmaker och framspelare gjorde han mål redan i sin debutmatch för Flyers, i slutet av tredje perioden mot New Jersey Devils reducerade han till 5-6.

– Från ungefär vår femtionde match den säsongen var Eklund vår främste offensiva center. Han fick så mycket uppmärksamhet av våra motståndare så hans ytterforwards fick mer utrymme. Det är en av anledningarna till att Tim kunde göra så många powerplay-mål, berättar Dave Poulin.

Explosionen

Den efterföljande säsongen – 1986/87 – fick Eklund mer och mer speltid, men som för de flesta rookies gick det lite tyngre under hans andra år. Efter grundserien hade han stått för 41 assist och 55 poäng på 72 matcher och hjälpt Flyers till en överlägsen förstaplats i divisionen. Men när slutspelet började exploderade Eklund.

Med succérookien Ron Hextall i målburen tog sig Flyers hela vägen till Stanley Cup-final mot Edmonton Oilers. De pressade fenomenala Edmonton till sju matcher, men ett skadebenäget Flyers föll efter ett heroiskt slutspel. Tim Kerr, lagets stora poängmaskin, saknades och i hans frånvaro fick Eklund, Brian Propp och Rick Tocchet ta ett större ansvar. Eklund formligen flög fram på isen och gjorde lite som han ville. Han började till och med bombardera målvakterna med skott, framförallt i Conferencefinalen mot Montreal Canadiens där han gjorde sju poäng på sex matcher, och bland annat ett hattrick i match fyra.

Inför den sjätte – och för Flyers – direkt avgörande matchen uppstod det ett stort bråk under uppvärmningens slutskede. Montreals Claude Lemieux hade för vana att avsluta sin uppvärmning med att avlossa ett skott mot motståndarnas tomma målbur, något som fick Flyers försvarare och enforcer Ed Hospodar att reagera och flera spelare inledde ett jättegruff. För Eklund var det här något nytt och han hade ingen aning om hur han skulle reagera.

– Något sådant hade aldrig hänt i Sverige så jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag är ju ingen fighter så jag började leta efter någon lugn och tillbakadragen och hittade Mats Näslund. Vi höll oss ur vägen och ärligt talat tyckte vi båda två att det var lite korkat, har Eklund själv berättat senare.

När matchen väl började visste Eklund dock precis vad han skulle göra. Efter ännu en imponerande insats hade han stått för två mål och en assist och Flyers var klara för Stanley Cup-final. I finalserien gick det fortsatt bra för Eklund och han gjorde åtta poäng på de sju matcherna, men suveräna Edmonton kunde inte rås på. Flyers stod dock för en imponerande insats och trots att man saknade flera spelare på grund av skada lyckades man pressa fram sju matcher. Eklunds 27 poäng (7+20) på 26 matcher i slutspelet placerade honom på fjärdeplats i poängligan och andra plats i assistligan, endast Wayne Gretzky var vassare.

Förväntningarna

Eklunds fantastiska prestation i slutspelet gjorde att förväntningarna på honom ökade inför säsongen 1987/88 – förväntningar som han dock inte alltid kunde leva upp till. Supportrar och media såg fram emot ännu en stark säsong av den lille spelskicklige centern och han spåddes nu även nå framgångar med målskyttet. Men Eklunds vilja att hellre spela fram sina lagkamrater fortsatte, elaka tungor menar att han bara avlossade ett skott om han var fri med målvakten eller hade öppet mål. Trots att han sköt alldeles för lite för att på allvar glädja supportrarna och ledarna gjorde han flera spektakulära mål och visade att han faktiskt var en vass målskytt. Trots det så gjorde han bara mer än 20 mål på en säsong under ett enda tillfälle, säsongen 1989/90.

Trots att Keenan ibland blev frustrerad på Eklunds oförmåga att skjuta fick svensken mer och mer förtroende och under 1987/88 – som också kom att bli Keenans sista säsong hos Flyers – fick han allt mer speltid i fem-mot-fem, både som center och vänsterforward. Han matchades till och med i numerära underlägen. Under slutet av 80-talet och början på 90-talet var svensken utan tvekan Flyers främste tvåvägsforward och när Paul Holmgren och så småningom Bill Dineen tog över som headcoach för Flyers fick han fortsatt förtroende.

I slutspelet 1987/88 gick det dock tyngre för såväl Eklund som Flyers. Laget ställdes mot Washington Capitals i förstarundan, men fick respass efter en tät matchserie som gick till sju matcher. Den sjunde matchen gick till och med till förlängning där Washington avgjorde efter drygt sex minuter. Eklunds magi från fjolårets slutspel var som bortblåst och han lyckades bara med tre assist under de sju matcherna.

Under säsongen 1988/89 hittade Eklund återigen formen, men Flyers krigade nu i de lägre nivåerna. När grundserien var färdigspelad hade man slutat på fjärdeplats i sin division, men trots det stod Eklund för sin bästa säsong – rent statistiskt sett – i karriären. Hans 69 poäng (18+51) på 79 spelade matcher – vilket även det var en rekordnotering – kom att bli det högsta han nådde i NHL. Dock så kom han under säsongen 1990/91 återigen upp i 69 poäng. Med 51 assist var han även Flyers bästa framspelare den säsongen. Hans 23 utvisningsminuter var även det ett personligt rekord, faktum är att Eklund var en av de snällaste – eller mesigaste om man föredrar det – spelarna i NHL. En enda gång under sin karriär drog han på sig en femminutersutvisning och det var just den här säsongen under en segermatch mot Pittsburgh där han slängde handskarna och gick sin enda riktiga fight i karriären.

I slutspelet 1988/89 visade ett på förhand nederlagstippat Flyers att man dock alltjämt var att räkna med. Man tog sig hela vägen till Conferencefinal mot Montreal Canadiens, men fick där ge sig efter sex matcher. För Eklunds del gick slutspelet hyfsat med elva poäng (3+8) på de nitton matcher som Flyers spelade. Trots det skrev han in sig i historieböckerna. I andrarundan ställdes Flyers mot Pittsburgh och under den femte matchens andra period tog det bara sex sekunder efter nedsläpp för Eklund att göra mål. Ett rekord som står sig än idag, om man bortser från mål som gjordes i den första perioden. Flyers förlorade dock matchen med hela 7-10 efter bland annat fem mål och tre assist av Mario Lemieux, men kom tillbaka starkt i match sex och vann där med 6-2.

Säsongen 1989/90 kom att bli Eklunds målrikaste säsong under NHL-karriären, på 70 matcher stod han för 23 mål, varav endast fem kom i powerplay och tre i boxplay. Dessutom gjorde han 39 assist och kom upp i sammanlagt 62 poäng. Under säsongen fick han dock problem med sina knän, vilket gjorde att han missade en del matcher. Flyers var dock på nedgång nu och när grundserien var färdigspelad slutade man sist i divisionen. Viktige målskytten Tim Kerr missade halva säsongen på grund av skada och mitt under säsongen bytte Flyers dessutom bort viktige Brian Propp och lagkaptenen Dave Poulin till Boston.

Motgångarna och skadorna

När det gick som tyngst på isen för Flyers kom även Eklunds största smäll utanför isen. Hans fru Anette ville ha skilsmässa och när det blev fastställt tog hon med sig parets son Daniel och flyttade hem till Sverige igen. Under uppehåll i spelschemat åkte därför Eklund hem till Stockholm och Sverige för att kunna träffa sin son, resor som knappast förbättrade hans prestationer på isen. 1991 förlovade han sig dock med sin andra fru, Liselott, och de gifte sig året därpå. Tillsammans fick de två döttrar.

Säsongen 1990/91 hittade Eklund återigen formen och kom än en gång upp i rekordnoteringen 69 poäng, nu tack vare 19 mål och 50 assist. Han slutade på andraplats i den interna poängligan och hans 50 assist var bäst i laget. Han vann även Bobby Clarke Trophy, som efter varje säsong delas ut till klubbens viktigaste spelare. Flyers tog sig dock inte till slutspel och när säsongen var färdigspelad förstärkte därför Eklund Tre Kronors VM-lag. Sverige kom till VM med ett starkt lag bestående av flertalet NHL-stjärnor, etablerade före detta NHL-stjärnor från Elitserien och stora talanger och när turneringen var färdigspelad hade Tre Kronor tagit guldmedaljen.

Säsongen 1991/92 kom att bli ett enda stort skadehelvete för Pelle Eklund. Han kunde endast spela 51 matcher och lyckades då bara göra 23 poäng (7+16). I november skadade han sin axel, men det var inte förrän i januari som skadehelvetet började på allvar. I en match mot New York Islanders skadade han sitt vänstra knä och missade nästan en månads spel. Efter sin comeback lyckades han dock bara spela en match innan han slog upp samma skada igen och missade ytterligare tre veckor. Hans nästa comebackförsök slutade dock lika illa och återigen slog han upp skadan och fick vila i ytterligare två veckor.

Nu kunde han dock spela i några veckor, men mot slutet av mars slog han upp skadan igen och missade resten av säsongen. I april tvingades han till operation och sommaren 1992 spenderades med rehabiliteringsträning.

Samtidigt som Eklund återhämtade sig efter operationen genomförde Flyers den berömda Eric Lindros-affären. En hel drös med spelare och draftval skickades till Quebec Nordiques i utbyte mot den kraftfulle centertalangen. Flyers hade stora planer inför säsongen 1992/93 och planerade att sätta ihop en fruktad förstakedja bestående av Pelle Eklund, Eric Lindros och Mark Recchi. De planerna grusades dock när Eklund under försäsongen bröt ett ben i högerfoten och missade de första 22 matcherna. Istället tog Brent Fedyk platsen jämte Lindros och Recchi och imponerade så pass mycket att han fick spendera hela säsongen där.

Det dröjde ända till november 1992 innan Eklund säsongsdebuterade, och under säsongen missade han dessutom en del matcher efter mindre skador och sammanlagt spelade han 55 matcher säsongen 1992/93. När Eklund var återställd efter fotskadan genomgick han dock en mindre pånyttfödelse och gjorde imponerande 49 poäng (11+38) och hans +12 i plus/minus-statistiken var dessutom nytt personligt rekord. Trots ”The Crazy Eights” – namnet på kedjan med Fedyk, Lindros och Recchi – och Eklunds imponerande poängskörd efter comebacken missade dock Flyers slutspel och det unga laget fick ta en tidig semester.

Trots att Pelle Eklund hade imponerat efter comebacken förra säsongen föll hans poängproduktion plötsligt under säsongen 1993/94. Inför säsongen hade Terry Simpson tagit över som headcoach för Flyers och när Eklund inte producerade som vanligt under säsongsinledningen tvekade den nye coachen inte att peta svensken. Eklund fick mindre och mindre istid och samtidigt som Flyers unga talanger i form av Eric Lindros, Rod Brind’Amour, Mark Recchi och Mikael Renberg imponerade stort behövdes inte längre Eklund i Philadelphia och hans dagar i Flyers var räknade.

I mitten av februari 1994 skadade han sig och tvingades genomgå en ny operation och samtidigt som han återhämtade sig efter den lyckade operationen byttes han bort till Dallas Stars i utbyte mot ett draftval. På 48 matcher för Flyers hade han bara lyckats göra ett mål och 16 assist. Han debuterade inte i Dallas förrän den 3 april och den 10 april tvingades han avbryta en match mot St. Louis på grund av smärtor från operationen.

I Dallas spelade han fem grundseriematcher och stod där för två mål och en assist innan slutspelet drog igång. Dallas åkte dock ut i andrarundan och på nio slutspelsmatcher gjorde Eklund tre assist. Efter säsongen tackade Eklund för sig i NHL och flyttade hem till Sverige och Leksand.

Återkomsten

Pelle Eklund valde Leksand före sitt gamla lag AIK då hans fru Liselott kom ifrån Dalarna och då familjen tidigare hade spenderat somrarna där. Leksand betalade över en miljon kronor till AIK för att få rättigheterna till Eklund – enorma summor på den tiden, men pengarna visade sig bli väl spenderade. I Elitserien fann den numera 31-årige Eklund återigen gnistan och under säsongen 1994/95 gjorde han 49 poäng (13+36) på 32 matcher. Efter säsongen vann han guldhjälmen som Elitseriens viktigaste spelare och delade på förstplatsen i Elitseriens poängliga och stod som ensam segrare i assistligan. Återigen deltog han för Tre Kronor i VM och kom nu hem med en silvermedalj runt halsen.

När Leksand besökte Stockholm och AIK för första gången sedan Eklund hade återvänt från NHL var han inför matchen osäker på hur hans gamla publik skulle behandla honom. Eklund hade dock skadat sig och var inte ombytt till matchen utan fick se den från läktaren. När jumbotronen visade Eklund på läktaren ställde sig AIK-supportrarna upp och gav honom en stående ovation.

Säsongen 1994/95 blev Eklunds sista dominanta säsong, men han spelade ytterligare fyra år för Leksand. De resterande säsongerna snittade han runt 25 poäng – varav majoriteten som vanligt var assist – och 1998/99 drog han sig tillbaka från hockeyn. Hans sista hattrick kom under säsongen 1995/96, men då Leksand hade använt sig av en avstängd spelare i matchen tilldömdes man i efterhand förlust i matchen och lagets mål ströks ifrån statistiken.

När säsongen 1996/97 var över fick Eklund ett lukrativt erbjudande som spelande hjälptränare för den japanska hockeyklubben Kukudo Bunnies. Lönen han erbjöds var enorm och mycket över hans numera egentliga marknadsvärde och det verkade länge som att den forne storstjärnan skulle flytta till Asien. Men han valde att stanna i Sverige och Leksand i ytterligare två säsonger innan han hängde skridskorna på hyllan som 36-åring.

Inför säsongen 1999/00 blev Eklund utsedd till scout av Phoenix Coyotes och stannade där till säsongen 2002/03. Leksand utsåg honom sedermera till assisterande coach inför säsongen 2005/06, men han blev i september 2006 anställd som scout hos San José Sharks.

En av de bästa

Pelle Eklund är än idag ansedd som en av de bästa spelfördelarna som någonsin har representerat Philadelphia Flyers. Trots att han i början av sin karriär hos Flyers i stort sett bara fick speltid i powerplay och några enstaka minuter i fjärdekedjan, som Mike Keenan inte gärna använde i fem-mot-fem.

Mike Keenan föredrog stora, tuffa och fysiskt starka tvåvägsforwards i sina lag, men Pelle Eklund var den lille lättviktaren som blev regeln som bekräftar undantaget. Keenans tuffhet som coach speglade dock av sig även på Eklund. Under slutet av sin karriär hos Flyers drog han på sig mer och mer skador, men precis som Keenan hade krävt av sina spelare så bet Eklund ihop och spelade matcher småskadad, trots att han inte kunde ge 100 %.

Under slutet av 80- och början av 90-talet rankades Eklund som en av de främsta spelfördelarna i NHL och efter 452 poäng (118+334) på 589 matcher för Flyers är han den europé som har stått för flest poäng i klubbens historia och ligger på en imponerande fjortonde plats i klubbens poängliga genom tiderna. Hans 334 assist ger honom dessutom en niondeplats i assistligan hos Flyers. Hans 589 matcher innebär också att han är en av de spelare som har spelat mest matcher för klubben.

– Pelle var en underskattad spelare under nästan hela hans karriär. Den skicklighet och kreativitet som han hade ser man inte varje dag och han brydde sig mer om laget än om sig själv. Jag tycker nog att han var en av våra bästa forwards under många år, har Eklunds tidigare lagkamrat Mark Howe berättat.

---

Statistik, Per-Erik Eklund

Grundserien: 

0 kommentarer

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2007-08-27 13:10:00