Veckans profil: John LeClair

”Veckans profil” vandrar vidare med powerforwarden John LeClair. Vänsterforwarden var under framförallt 90-talets andra hälft en fruktad målskytt. Bland annat gjorde amerikanen minst 40 mål under fem raka säsonger och var en del av den skräckinjagande kedjan ”Legion of Doom”.

Vänsterforwarden John LeClair är en av Philadelphia Flyers bästa målskyttar och en av de mest uppskattade spelarna i klubbens historia. Han gjorde 50 mål under tre säsonger och har sammanlagt gjort 333 mål på 649 matcher i Flyers tröja. Tillsammans med centern Eric Lindros och högerforwarden Mikael Renberg bildade han den fruktade och ökända kedjan ”Legion of Doom” under slutet av 90-talet. En kedja med över 300 kilo muskler som antingen spelade sig igenom motståndarförsvararen eller rent fysiskt körde över dem.

John LeClair inledde karriären i Montreal Canadiens och spenderade fem säsonger i det klassiska laget. Där vann han också Stanley Cup 1993 innan han blev bortbytt till Philadelphia Flyers 1995. Det var också i Flyers som han exploderade på allvar, under sin fem säsonger i Montreal gjorde LeClair 49 mål, men under sin fem första säsonger i Flyers gjorde han hela 220 mål.

Han vann Bobby Clarke Trophy som Flyers viktigaste spelare två gånger, deltog i All Star-matchen fem gånger och vann World Cup och tog en OS-silvermedalj med det amerikanska landslaget under sin karriär hos Flyers.

Prioriterade utbildningen

Den femte juli 1969 föddes John Clark LeClair i St. Albans i Vermont och inledde sin hockeykarriär i skollaget Bellows Free Academy, där han spenderade två säsonger. På sammanlagt 45 matcher för Bellows gjorde LeClair imponerande 85 mål och 153 poäng. Efter sin sista säsong hos Bellows blev han vald som 33:e spelare totalt av Montreal Canadiens i 1987 års NHL Entry Draft.

Trots att flera lag i Nordamerika – inklusive Montreal – var intresserade av att se den kraftfulle forwarden i sitt lag valde LeClair att stanna i skolan. Han fick ett stipendium hos University of Vermont och spenderade fyra säsonger i skolans hockeylag samtidigt som han studerade. Trots att LeClair hade vräkt in mål i Bellows gick målskyttet inte lika bra hos University of Vermont, men han gjorde mål under sin första match för laget.

Det var först under sin fjärde och sista säsong – 1990/91 – hos University of Vermont som LeClair på allvar började trycka in mål på löpande band även i collegehockeyn. På 33 matcher gjorde han 25 mål och 45 poäng och blev efter säsongen belönad med ett kontrakt hos Montreal Canadiens. Bara en vecka efter skolhockeyn var färdigspelad anslöt han till Montreal och redan i sin första NHL-match nätade han. Sammanlagt hann LeClair med 10 grundseriematcher för Montreal och gjorde då två mål och fem assist, men blev på tre slutspelsmatcher poänglös.

LeClair inledde sedan säsongen 1991/92 i Montreals farmarlag i AHL, Fredericton Canadiens, där blev det dock bara åtta matcher och imponerande sju mål och 14 poäng innan han återigen kallades upp till NHL. I Montreal blev det 59 matcher och åtta mål och sammanlagt 19 poäng för den 22-årige forwarden. I slutspelet blev det åtta matcher för LeClair, men endast två poäng.

När LeClair under säsongen 1992/93 på allvar tog en ordinarie plats hos Montreal började han jämföras med en annan yngling på uppgång, nämligen kanadensaren Eric Lindros – en spelare som LeClair skulle lära känna senare under karriären. LeClair hade kraften, snabbheten och viljan att vara framgångsrik vid sargen eller framför mål, men under sin första hela säsong i NHL utmärkte han sig som en defensivt stark forward. Han såg inte på sig själv som en målskytt, vilket hans 19 mål under säsongen också visar.

Stanley Cup-hjälten

Det bristande målskyttet från LeClairs klubba i grundserien blev dock ett minne blott när slutspelet drog igång. Montreal imponerade stort och vann inte mindre än tio raka matcher under förlängning. I finalserien mot Wayne Gretzkys Los Angeles Kings avgjorde han dessutom två raka matcher under förlängning. I match tre tappade Montreal en till synes säker 3-0-ledning till 3-3 och matchen gick till förlängning. Väl där dröjde det dock endast 34 sekunder innan John LeClair avgjorde.

Även i den fjärde matchen tappade Montreal en ledning, nu från 2-0 till 2-2 efter ordinarie tid. Och återigen var det John LeClair som avgjorde, med drygt fem minuter kvar av den första förlängningsperioden såg han till att Montreal tog en bekväm 3-1-ledning i matchserien. Montreal hade nu vunnit tio raka matcher under förlängning och LeClair blev den förste spelaren som avgjorde i förlängning i två raka matcher sedan Maurice ”Rocket” Richard gjorde samma sak 1951.

Montreal tappade inte sin 3-1-ledning utan vann den femte matchen med klara 4-1 och var därmed Stanley Cup-mästare. LeClair spelade samtliga 20 matcher i slutspelet och stod för fyra mål och tio assist och 23-åringen hade en stor roll i Montreals seger. Under den efterföljande sommaren återvände LeClair till sin hemstad St. Albans med Stanley Cup-pokalen och besökte bland annat ett sommarläger för barn med cancer. Välgörenhet kom ett bli en stor fråga för LeClair och under hela sin karriär har han arbetet hårt med det. Bland annat är han grundare och ordförande i John LeClair Foundation, en organisation som drar in pengar till sjuka barn.

Under säsongen 1993/94 återgick LeClair till att rikta in sig mer på defensiven och återigen blev hans offensiv drabbad av det. På 74 matcher gjorde 24-åringen 19 mål och sammanlagt 43 poäng. Hans +17 i plus/minus-statistiken kom också att bli hans bästa notering under tiden i Montreal.

Explosionsartad Flyersdebut

Inledningen på den av strejken förkortade säsongen 1994/95 blev tung för LeClair. Efter nio spelade matcher hade han visserligen gjort fem poäng, men hans defensiv fungerade inte lika bra som tidigare. I februari kom dock vändningen i John LeClairs karriär då han ingick i en bytesaffär med Philadelphia Flyers.

Philadelphia Flyers var återigen på uppgång efter några tunga år under slutet av 1980-talet och början på 1990-talet. Med unga intressanta talanger som Eric Lindros, Mikael Renberg, Rod Brind’Amour och veteranen Mark Recchi hade man ett intressant lagbygge på gång, men man saknade en pålitlig försvarare som kunde axla ett stort ansvar. Den försvararen hittade man i Montreal Canadiens – nämligen Eric Desjardins. För att kunna byta till sig Desjardins var man dock tvungen att ge upp Mark Recchi, men då krävde man också ytterligare spelare i utbyte. Montreal slängde då in John LeClair och Gilbert Dionne i bytet medan Flyers också gav bort ett draftval.

Eric Desjardins blev en omåttligt populär spelare i Philadelphia och styrde laget från blålinjen under elva framgångsrika säsonger. Men det blev dock John LeClair som kom att bli det stora fyndet i bytesaffären. LeClair placerades tillsammans med Eric Lindros och Mikael Renberg och gjorde dundersuccé. Under sina 13 första matcher för Flyers gjorde han hela tolv mål och elva assist.

Flyers dåvarande general manager Bobby Clarke har sagt att Eric Desjardins var huvudmålet i bytesaffären, men att John LeClair var det bästa komplementet han någonsin har sett i en trade. Dessutom rankar han bytesaffären som den bästa han någonsin har gjort.

Legion of Doom

Kedjan med John LeClair, Eric Lindros och Mikael Renberg blev en enorm succé och spred – på mer än ett sätt – skräck i NHL. Med en kombination av fart, kraft, speluppfattning och en enorm vilja att vinna var trion näst intill omöjliga att få stopp på. De gånger som kedjan inte kunde spela till sig målchanser körde de helt enkelt över motståndarna.

Med en sammanlagd vikt på över 300 kilo spred de skräck i motståndarnas zon när de kom farande och kedjan fick snabbt namnet ”The Legion of Doom” – Domedagskedjan. Såväl LeClair som Lindros hade enorma skott och de tre spelarna kompletterade varandra perfekt. Urstarke LeClair hittade sig en ny favoritposition stående framför motståndarmålvakten och när kvicke Renberg åkte cirklar runt motståndarna fick playmakern Lindros stora ytor.

Trots sin storlek – över 100 kilo tung och drygt 1,90 lång – var LeClair dessutom en stark skridskoåkare. När han fick upp farten gick det många gånger inte att stoppa honom och längs med sargen hade han få övermän.

I LeClair, Lindros och Renberg hade Flyers en av NHL:s klart bästa – och definitivt mest fruktade – kedjor. När säsongen var färdigspelad hade LeClair gjort 25 mål – varav tre hattricks – och 49 assist på 37 matcher för Flyers, Lindros gjorde 29 mål och 70 poäng på 46 matcher, medan Renberg stod för 26 mål och 57 poäng på 47 matcher. Flyers sprang hem Atlantic Division och ställdes mot Buffalo Sabres i slutspelets förstarunda.

Buffalo blev dock en munsbit för Flyers och slogs tillbaka med 4-1 i matcher och i nästa runda väntade de regerande mästarna New York Rangers. Flyers formligen flög fram även i denna matchserie och redan i den första matchen mot Rangers presenterade sig LeClair med ett hattrick. Rangers slogs tillbaka med förkrossande 4-0 i matcher och Flyers var därmed klara för Conferencefinal mot New Jersey Devils.

New Jersey blev dock för svåra för ett relativt orutinerat Flyers och divisionsrivalerna vann med 4-2 i matcher och vann så småningom Stanley Cup. På 15 slutspelsmatcher hade LeClair gjort fem mål och tolv poäng. Efter säsongen blev han tilldelad Pelle Lindbergh Memorial som den spelare i Flyers som har förbättrats mest från föregående säsong.

När säsongen 1995/96 drog igång fortsatte LeClair att imponera, trots att Legion of Doom spelade färre matcher tillsammans. Svenske Mikael Renberg spelade bara 51 matcher på grund av skada, men LeClair och Lindros fortsatte att kampera ihop. 23-årige Lindros och 26-årige LeClair var ett av ligans giftigaste par och tillsammans med Rod Brind’Amour, Eric Desjardins och målvakten Ron Hextall bar de Flyers på sina axlar.

För LeClair blev hans första hela säsong hos Flyers en stor succé. Han spelade samtliga 82 matcher och gjorde hela 51 mål och sammanlagt 97 poäng. Han blev snabbt ansedd som en av ligans bästa vänsterforwards och togs efter säsongen ut i andrauppställningen i All Star-laget.

LeClair utan Lindros

Under LeClairs två första säsonger hos Flyers menade många att han endast presterade så pass bra tack vare Eric Lindros, som var en av ligans bästa spelare då. LeClair visade dock gång efter annan att han var lika dominant oavsett kedjekamrater.

LeClairs målexplosion hos Flyers innebar att han tog en plats i USA:s trupp till 1996 års upplaga av World Cup. USA kom till World Cup – som tidigare hade gått under namnet Canada Cup – med ett starkt lag och lyckades tack vare en stensäker defensiv och fantasifull offensiv gå hela vägen till slutseger. För LeClair blev turneringen en stor succé och för första gången i karriären visade han att han kunde leverera även utan Eric Lindros vid sin sida.

När turneringen var färdigspelad hade LeClair gjort sex mål och sammanlagt tio poäng på sju matcher och kom tvåa i såväl mål- som poängligan, lagkamraten Brett Hull vann båda. LeClair blev även invald i turneringens All Star-lag och var en starkt bidragande orsak till varför USA vann.

Säsongen 2001/02 deltog John LeClair i sitt andra OS, hans första – Nagano-OS 1998 – blev ett kapitalt misslyckande för såväl LeClair själv som för USA. I Salt Lake City 2002 gick det dock desto bättre. USA tog sig hela vägen till final mot Kanada, men förlorade där mot storebror, men LeClair hade stått för en fantastisk turnering. Med sex mål och sammanlagt sju poäng på sex spelade matcher blev han turneringens bäste målskytt och blev även invald i All Star-laget.

Den första gången som LeClair spelade utan Eric Lindros vid sin sida under en längre tid kom redan under säsongen 1996/97. I inledningen av säsongen skadade Lindros ljumsken och missade de 23 första matcherna, dessutom missade han ett antal matcher fördelat över resterande del av säsongen. Sammanlagt spelade han endast 52 matcher den säsongen, men kom ändå på andraplats i den interna poängligan på imponerande 79 poäng.

LeClair visade dock att han kunde producera även utan Lindros som center. 1996/97 tog han sitt ansvar när Lindros satt på läktaren och gjorde 50 mål och sammanlagt 97 poäng i grundserien. Hans +44 i plus/minus-statistiken var bäst i hela ligan och han blev därmed den första spelaren i Flyers historia som åstadkom den bedriften. Dessutom vann han Bobby Clarke Trophy som Flyers viktigaste spelare.

Stanley Cup-final

När slutspelet började ställdes Flyers mot Pittsburgh Penguins i förstarundan, men rivalerna slogs tillbaka med klara 4-1 i matcher och LeClair gjorde fyra mål i matchserien. I andrarundan ställdes man mot Buffalo Sabres, som även de blev en munsbit för Flyers och återigen vann man med 4-1 i matcher. Vanan att vinna med 4-1 i matcher satt kvar även när man mötte New York Rangers i Conferencefinalen och Flyers avancerade till Stanley Cup-final, där Detroit Red Wings stod för motståndet.

John LeClair och Eric Lindros hade i mångt och mycket på egen hand för Flyers till Stanley Cup-final. Pittsburgh, Buffalo och New York Rangers hade inte lyckats neutralisera Flyers förstakedja, och när Flyers förstakedjan producerade så vann Flyers matchen. Fram till finalserien hade LeClair stått för sju mål och sammanlagt 18 poäng på 15 matcher, medan Lindros hade gjort elva mål och sammanlagt 23 poäng på 15 matcher.

LeClairs och Lindros kraft, snabbhet, känsla och vilja att vinna inspirerade hela Flyers trupp och inför finalen mot Detroit var Flyers storfavoriter. Media och supportrar såg inte hur Detroit skulle kunna få stopp på duon och Flyers spåddes ta sin första Stanley Cup-titel sedan 1974/75.

Men väl i finalen gick allt fel. Detroits spelskickliga, rörliga och tänkande försvarare med Nicklas Lidström, Larry Murphy och Viacheslav Fetisov i spetsen lyckades på ett fruktansvärt effektivt sätt sätta stopp på LeClair och framförallt Lindros. I finalserien lyckades LeClair göra två mål och en assist, medan Lindros bara gjorde ett mål och två assist. Med Flyers två största offensiva hot neutraliserade förvandlades Flyers till ett medelmåttigt lag och Detroit kunde ta hem den slutgiltiga segern med förkrossande 4-0 i matcher.

Historisk – på mer än ett sätt

Säsongen 1997/98 skrev John LeClair in sig i historieböckerna på flera sätt. Den numera 28-årige LeClair var på toppen av sin karriär och ett hot så fort han äntrade isen. Återigen fick han spendera en stor del av säsongen utan Lindros – som bara spelade 63 matcher – vid sin sida, men återigen visade han klass på egen hand. När grundserien var färdigspelad hade han gjort 51 mål och sammanlagt 87 poäng på 82 matcher, samtidigt som han hade +32 i plus/minus-statistiken. Återigen vann han Bobby Clarke Trophy och blev invald i All Star-lagets förstafemma efter säsongens slut.

När LeClair den 13 april gjorde sitt femtionde mål för säsongen skrev han in sig i historieböckerna. I tre raka säsonger hade han nu gjort minst 50 mål per säsong och blev därmed den andre spelaren i Flyers historia som klarade av den bedriften, Tim Kerr var den första. Dessutom blev LeClair den första USA-födda spelaren i NHL:s historia som gjorde minst 50 mål under tre raka säsonger. Brett Hull hade tidigare klarat av den bedriften, men trots att legenden är amerikan är han född i Kanada.

I slutspelet gick det dock tyngre för Flyers, trots att man hade spelat Stanley Cup-final säsongen innan fick man respass redan i den första rundan mot Buffalo Sabres. LeClair gjorde ett mål och en assist på de fem matcher Flyers spelade i 1998 års slutspel.

När säsongen 1998/99 drog igång fortsatte John LeClair att producera mål, men för första gången sedan han kom till Flyers spelade han inte samtliga 82 matcher i grundserien. En krånglande höft och smärtor i ryggen gjorde att han bara kom upp i 76 matcher. Ryggproblemen var dock bara början på vad som skulle komma att drabba honom i framtiden. Trots att han hade problem med höften och smärtor i ryggen efter åratal av crosscheckings i ryggslutet när han var placerad framför motståndarmålet kom han ändå upp i 43 mål och 90 poäng. Med en plus/minus-statistik på +36 blev han återigen bäst i NHL i det avseendet.

I slutspelet fortsatte det att gå tungt för Flyers och återigen åkte man ut redan i förstarundan, nu mot Toronto Maple Leafs efter sex matcher. Eric Lindros saknades på grund av en kollapsad lunga och LeClair kom bara upp i tre mål på de sex matcherna.

Sista säsongen i toppen

Nästkommande säsong – 1999/00 – blev LeClair sista i den absoluta världstoppen. Den numera 30-årige LeClair fick återigen bära Flyers på sina axlar då Lindros bara spelade 55 matcher den säsongen, i mars drog han på sig en allvarlig hjärnskakning och gjorde inte comeback förrän mot slutet av slutspelet. För LeClair gick det dock bättre, återigen spelade han samtliga 82 matcher och gjorde nu 40 mål och sammanlagt 77 poäng.

Flyers hade nu förstärkt laget ordentligt. Mark Recchi hade hämtats ”hem” från Montreal säsongen innan, Simon Gagne gjorde sin första NHL-säsong, Keith Primeau hade hämtats in från Carolina i utbyte mot Rod Brind’Amour och Daymond Langkow gjorde sin första hela säsong hos Flyers. Man stod för en stark grundserie och slutade etta i Atlantic Division, två poäng före New Jersey Devils.

Det efterföljande slutspelet blev minnesvärt på grund av flera anledningar. I förstarundan ställdes man mot Buffalo Sabres och tog en gruvlig hämnd för förlusten två säsonger tidigare genom att förpassa dem från slutspelet med klara 4-1 i matcher. Pittsburgh Penguins väntade i andrarundan, men slog tillbaka med 4-2 i matcher och ännu en gång var Flyers framme i Conferencefinal. Där väntade New Jersey Devils.

Matchserien – som gick till sju matcher – blev oerhört tuff och kan man förvänta sig något annat när två rivaler möts i Conferencefinal och spelare som Craig Berube, Luke Richardson, Scott Stevens, Bobby Holik och Claude Lemieux finns på isen?

John LeClair, Mark Recchi och Eric Desjardins hade burit Flyers på sina axlar fram till finalserien och fortsatte med det mot New Jersey, dock så blev LeClair mållös i samtliga sju matcher. Flyers hade stått för ett starkt slutspel där flera spelare hade klivit fram, men det som de flesta fans minns av slutspelet år 2000 var tacklingen med stort t.

Eric Lindros hade vilat från hela slutspelet på grund av hjärnskakningen han ådrog sig tidigare under säsongen, men försökte sig på en comeback mot New Jersey i den sjätte match i finalserien. I match sex gjorde han direkt mål, men Flyers förlorade med 1-2 och New Jersey tvingade fram en sjunde och direkt avgörande match.

I match sju kom sedan tacklingen. Lindros hade precis fintat sig förbi Scott Niedermayer på New Jerseys blålinje och sänkte blicken för att återigen få maximal kontroll på pucken. Då kom dock Niedermayers backpartner Scott Stevens i full fart och sänkte Lindros med en brutal – men regelrätt – tackling. Stevens hade satt in en stenhård axeltackling mot Lindros nerböjda huvud och Flyersstjärnan segnade ner på isen med en allvarlig hjärnskakning.

Flyers hämtade sig inte efter att Lindros hade däckats utan New Jersey vann matchen och avancerade till Stanley Cup-finalen, som man också vann. LeClair hade stått för sex mål och sammanlagt 13 poäng på de 18 matcher han spelade i slutspelet.

Skadehelvetet börjar

Den efterföljande säsongen – 2000/01 – blev ett enda stort skadehelvete för John LeClair. I säsongens blott andra match, mot Boston Bruins, skadade han ryggen allvarligt och tvingades vila i 20 matcher innan han försökte sig på en comeback. Den 26 november gjorde han comeback, men efter bara sex matcher – där han bland annat hade gjort ett hattrick – skadade han återigen ryggen och tvingades vila till slutet av mars. Nästa comeback gick bättre och han spelade de åtta matcher som Flyers hade kvar i grundserien. Totalt kom han upp i blott 16 matcher den säsongen, men lyckades trots allt göra sju mål och totalt tolv poäng.

I slutspelet ställdes man ännu en gång mot Buffalo Sabres i förstarundan, men fick respass efter sex matcher, i den sjätte matchen vann Buffalo med hela 8-0 mot ett oerhört slappts Flyers. LeClair, som alltjämt var plågad av ryggen, stod för ett mål och två assist i slutspelet.

Säsongen 2001/02 gick dock bättre för LeClair. Under sommaren hade Flyers bytt bort en strejkande och allt mer skadedrabbad Eric Lindros till New York Rangers och istället förstärkt laget med Jeremy Roenick. Trots att den numera 32-årige LeClair alltjämt plågades och hölls tillbaka av sin sargade rygg spelade han samtliga 82 matcher, för sista gången i karriären. LeClair gjorde 25 mål och sammanlagt 51 poäng och blev därmed Flyers näst bästa målskytt efter Simon Gagne. I slutspelet eliminerades man återigen redan i den första rundan, nu mot Ottawa Senators efter fem matcher och LeClair blev poänglös i samtliga matcher. Han var dock med om att bärga hem silvermedaljen från OS i Salt Lake City den säsongen.

Skadeproblemen fortsatte att förfölja LeClair och säsongen 2002/03 missade han 47 matcher på grund av en axelskada. Trots att han bara spelade 35 matcher blev han klubbens femte bästa målskytt med 18 mål under grundserien. I slutspelet gick det dock tyngre och han mäktade bara med två mål och tre assist på de 13 matcher Flyers spelade innan man åkte ut mot Ottawa Senators i andrarundan.

Trots de oerhörda skadeproblemen var LeClair alltjämt djupt engagerad i välgörenhet och inför säsongen 2002/03 stod han för ett uppmärksammat reklamjippo. Iklädd full hockeymundering klev han ut på Broad Street – gatan utanför Flyers arena – och stod i 30 gradig värme med en skylt där det stod ”Will Score for Food”. Hela grejen gick ut på att supportrar eller företag kunde donera pengar till välgörenhet i samband med att LeClair gjorde mål under säsongen, trots att säsongen blev ett misslyckande för LeClair blev välgörenhetskampanjen lyckad. Innan den nämnda välgörenhetskampanjen hade LeClair och hans fru Christina dragit in över en miljon dollar, siffror som sedan dess har ökat markant.

Säsongen 2003/04 kom att bli John LeClairs sista hos Flyers. Han inledde säsongen med att missa de sju första matcherna på grund av en fotskada han ådrog sig under försäsongen, men spelade därefter samtliga resterande matcher. Trots att han numera var klart påverkad av ryggproblemen – bland annat hade hans tidigare så fina skridskoåkning försvagats märkbart och han tålde inte längre lika tuff uppvaktning som tidigare – kom han ändå upp i 23 mål, totalt 55 poäng och +20 i plus/minus-statistiken. 34-årige LeClair slutade trea i den interna poängligan, bakom sina kedjekamrater Mark Recchi och Michal Handzus. Dessutom blev han lagets tredje bästa målskytt.

Slutspelet 2004 är ihågkommit för två saker hos Flyersfansen – lagkaptenen Keith Primeaus dominans och att laget bara var ett enda mål ifrån Stanley Cup-final. Flyers ställdes mot rivalerna New Jersey Devils redan i den första rundan och tog där en övertygande seger med 4-1 i matcher. I andrarundan ställdes man mot Toronto Maple Leafs och behövde sex matcher på sig innan de hade förpassats till golfbanan och i Conferencefinalen väntade Tampa Bay Lightning.

För LeClair hade slutspelet gått förvånansvärt tungt, inför Conferencefinalen hade han endast mäktat med en enda assist och hade helt tappat formen. När Flyers dessutom drabbades av oerhört många skador på sina försvarare lyckades man inte stå emot Tampa Bay. Man gjorde dock en heroisk insats i Conferencefinalen och tvingade fram sju matcher, men föll med 1-2 i den sjunde matchen och Tampa Bay gick vidare till Stanley Cup-final, som man sedermera också vann. I matchserien mot Tampa Bay vaknade LeClair till lite och gjorde sina två enda mål det slutspelet. Totalt blev det två mål och två assist på 18 matcher.

Utköpt och comebackrykten

Slutspelet 2004 blev LeClairs sista matcher i Flyers tröja. Den efterföljande säsongen – 2004/05 – blev som bekant inställd på grund av spelarstrejken och de utdragna förhandlingarna om kollektivavtalet. Under den inställda säsongen vilade LeClair helt från hockeyn och inför säsongen 2005/06 blev han utköpt av Flyers.

Det nya lönetaket innebar att klubbarna fick alternativet att köpa ut spelare och i Flyers var det John LeClair, som tjänade mest i klubben och bland de mesta i hela ligan, och Tony Amonte som drabbades. LeClair tvingades lämna klubben, till ledningens och supportrarnas stora besvikelse, men lagets långsiktiga framgång prioriterades helt riktigt.
LeClair skrev istället på för Pittsburgh Penguins, där även den tidigare lagkamraten i Flyers och LeClairs gode vän Mark Recchi hade skrivit på. Hans första säsong blev klart godkänd, på 73 matcher stod LeClair för 22 mål och sammanlagt 51 poäng, och slutade fyra i den interna poängligan. I ett ungdomligt Penguins stod LeClair, Recchi och Sergei Gonchar för den mesta rutinen under säsongen, men man kom sist i Atlantic Division och missade slutspel.

Den gångna säsongen blev ett enda stort fiasko för 38-årige John LeClair. Han inledde säsongen oerhört svagt och efter 22 av Pittsburghs matcher – där han också hade varit petad i en match – hade han bara samlat på sig två mål och fem assist. I Pittsburghs matcher mot New York Islanders och Florida Panthers den 28 november respektive 5 december 2006 blev han petad och därefter placerad på waivers av klubben.

Det var dock inga lag som nappade, utan Pittsburgh beslöt sig därmed för att skicka ner LeClair till sitt farmarlag i AHL, något som LeClair vägrade. Några dagar senare kallade Pittsburgh tillbaka honom till NHL, med tanken att han då skulle sättas upp på återkallningswaivers och det lag som eventuellt skulle välja att plocka över honom skulle då bara betala halva hans lön. Men inte heller nu nappade något lag och John LeClair troddes ha gjort sitt i NHL.

När säsongen 2006/07 gick mot sitt slutskede sipprade det fram rykten om att Philadelphia Flyers – vars säsong sedan länge var körd – funderade på att värva LeClair och låta honom spela de avslutande hemmamatcherna och låta honom avsluta sin karriär framför sina gamla supportrar. Förhandlingarna var långt gångna och det mesta tydde på en kort comeback i Flyers tröja, men i sista stund tackade LeClair nej till erbjudandet med motivering att han istället ville se om han blev erbjuden ett kontrakt till den kommande säsongen. Än så länge är han dock klubblös och det mesta tyder på att John LeClair har spelat sin sista NHL-match.

Murbräcka av sällan skådat slag

När John LeClair värvades ifrån Montreal Canadiens 1995 var han inte mycket mer än en defensivt skicklig dussinlirare, en spelartyp som man med lätthet kunde hitta i varje NHL-lag. I Philadelphia Flyers tog han dock inte bara ett, utan flera steg på utvecklingsstegen och blev snabbt en av NHL:s mest fruktade forwards.

Med en imponerande kroppshydda, speed under skridskorna, fantastisk speluppfattning, ett tungt skott och en enorm vinnarskalle skördade han stora framgångar under framförallt 1990-talet. Tack vare sitt fysiska övertag var han under sin prime i NHL i stort sett ostoppbar. Han var kung framför motståndarnas målbur där han höll undan försvararna samtidigt som han skymde målvakten och han har legat bakom massvis av mål tack vare det.

Tillsammans med Eric Lindros bildade han en fruktad duo och deras kedja kunde köra mål på alla möjliga och omöjliga sätt – oavsett vem den tredje kedjekamraten var. Sammanlagt gjorde LeClair 333 mål – varav 102 kom i powerplay – och totalt 643 poäng på 649 grundseriematcher för Flyers. Dessutom har han stått för 35 mål och 74 poäng på 116 slutspelsmatcher för Flyers.

LeClairs 333 mål ger honom en imponerande femteplats i Flyers målliga genom historien och hans 643 poäng innebär en sjundeplats i Flyers poängliga genom historien. Hans 649 matcher är tionde mest i Flyers historia. Dessutom är han den spelare i Flyers historia som har avgjort mest matcher, han har gjort inte mindre än 61 matchvinnande mål i Flyers tröja.

Kort och gott är John LeClair en legend inom Philadelphia Flyers och är alltjämt djupt uppskattad för sitt uppoffrande spel på isen och samma uppoffring bland olika välgörenhetsinsatser utanför isen. När han stod på toppen av sin karriär personifierade han hur en toppforward hos Flyers ska agera och ingen spelare har ännu kommit upp i LeClairs 51 mål från säsongen 1997/98.

Trots att han aldrig lyckades vinna Stanley Cup med Flyers är han en av klubbens främsta spelare genom alla tider och kommer i framtiden att hedras på något sätt. Han kommer definitivt att bli invald i Flyers Hall of Fame och troligtvis i Hockey Hall of Fame – vilket vore en värdig avslutning för en av Philadelphia Flyers mest uppskattade, fruktade och bästa spelare genom tiderna. Att han dessutom är en av de främsta amerikanerna som någonsin har spelat i NHL försämrar ju inte chanserna.

---

Statistik, John LeClair:

Grundserien: 

0 kommentarer

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2007-09-05 07:45:00