Veckans profil: Dave Poulin
”Veckans profil” den här veckan handlar om Dave Poulin, centern, lagkaptenen och Sverigebekantingen som personifierade Philadelphia Flyers spelstil under 1980-talet. Med en smärttröskel utöver det vanliga, ett stort hjärta och en enorm vinnarskalle är han alltjämt ihågkommen och älskad i Philadelphia.
Genom hela sin historia har Philadelphia Flyers haft förmånen att ha fantastiska lagkaptener i sin trupp. Bobby Clarke är det klart bästa exemplet och på senare tid har spelare som Keith Primeau fört traditionen vidare. Den spelare som näst efter Bobby Clarke rankas som Flyers bästa lagkapten genom historien är Dave Poulin.
Poulin inledde sin karriär i Flyers 1982/83 och två säsonger senare blev han utsedd till lagkapten, han stannade i klubben i ytterligare sex år och var bland annat med om två Stanley Cup-finaler. 1986/87 tilldelades han Frank J. Selke Trophy som ligans bästa defensiva forward. Totalt spelade Poulin åtta säsonger och 467 grundseriematcher för Flyers och han gjorde 161 mål och sammanlagt 394 poäng.
Utbildningen före hockeyn
Dave Poulin föddes den 17 december 1958 och precis som många andra kanadensiska ungdomar började han tidigt lära sig åka skridskor, men med en stor skillnad. Som ung grabb började Poulin med konståkning, och höll på med det tills hans familj flyttade när han var nio år gammal. Istället började han lira hockey och tack vare skolningen i konståkningen hade han en fantastisk skridskoåkning. Han gled retfullt enkelt förbi sina motståndare, men Dave Poulin hade ett problem – som barn var han oerhört liten till växten.
På grund av sin bristande fysik blev Poulin översedd av i stort sett de flesta talangscouterna och blev dessutom petad från de lokala lagen han spelade för. Han bedömdes helt enkelt vara för liten för att klara av en eventuell framtida karriär inom NHL. Trots att han hade en ordentlig potential fick han ingen riktig chans och fick rikta in sig på amatörligorna som tonåring. Ett faktum som Poulin accepterade och på inrådan av sina föräldrar satsade han därför allt på skolan.
Poulin hade trots det siktet inställt på ett idrottsstipendium när det började bli dags för college, men inte med baktanken att det vore en bra språngbräda för en framtida hockeykarriär – utan för att det rent ekonomiskt skulle göra utbildningen lättare. Poulin fick ett ansökningsbrev till University of Notre Dame av en lagkamrat som hade siktet inställt på en annan skola. Trots att Notre Dame främst var en skola inriktad på amerikansk fotboll skickade Poulin in ansökan och blev också antagen.
På grund av en skada och det faktum att han var småväxt blev han översedd i NHL Entry Draft när han blev tillgänglig, och faktum är att han aldrig blev draftad. I Notre Dame gick det dock bra, under sin första säsong hos klubben – 1978/79 – imponerade han stort och gjorde 28 mål och 59 poäng på 37 matcher och utsågs till Årets rookie på skolan.
Poulin stannade på Notre Dame i fyra säsonger och gjorde sammanlagt 89 mål och 196 poäng på 135 matcher. Samtidigt höll han hög klass i skolan och tog sin examen med fina betyg. Han lämnade Notre Dame, gifte sig med sin fästmö Kim och kom in på en högt rankad utbildning hos företaget Procter & Gamble. Poulin var redo att lämna hockeyn bakom sig och satsa helhjärtat på den civila karriären, men fick en dag ett oväntat telefonsamtal.
Ted Sator, tränare i svenska Rögle och som hade täta kontakter med Philadelphia Flyers organisation, var på andra sidan luren och erbjöd Poulin en plats i Rögle. Poulin gav erbjudandet en tanke och accepterade det så småningom, tillsammans med sin fru flyttade han sedan till Ängelholm och samtidigt som han spelade hockey jobbade han för Procter & Gamble.
När säsongen 1982/83 började inledde Poulin sin karriär i Rögle, som då som nu spelade i den svenska andraligan. Tack vare sin fantastiska skridskoåkning och speluppfattning skördade Poulin stora framgångar i Rögle, på 32 matcher stod han för smått otroliga 36 mål och sammanlagt 62 poäng. Men livet utanför rinken var jobbigt, trots att i stort sett alla spelarna i laget talade engelska genomfördes alla samtal och instruktioner på svenska. Trots att Poulin fick sina lagkamraters respekt blev han inte medbjuden på aktiviteter utanför hockeyn och började känna sig isolerad.
Poulins ensamhet gav honom dock en ovärderlig erfarenhet. När han senare i sin karriär blev utsedd till lagkapten i Flyers var han väldigt noga med att välkomna nya spelare – framförallt européer – in i gänget och tog sig tid för alla spelare.
Succédebuten
Vistelsen i Sverige blev dock kortvarig, redan mot slutet av sin första säsong valde Poulin att återvända till USA. På Ted Sators inrådan blev Poulin kontaktad av AHL-klubben Maine Mariners, Flyers farmarlag. Säsongen i Nordamerika närmade sig slutet och Mariners behövde förstärkningar inför det stundande slutspelet. Poulin skrev på för klubben och imponerade stort i AHL. På 16 matcher stod han för sju mål och sammanlagt 16 poäng.
Poulins starka inledning i Mariners hade inte gått obemärkt förbi hos Philadelphia Flyers. När två matcher återstod av NHL:s grundserie och Flyers vänsterforward Lindsay Carson skadade sig fick Poulin chansen i NHL. Den 2 april 1983 spelade han sin första match för Flyers och gjorde succé.
Debuten skedde borta mot Toronto – inför familjen och flera goda vänner – och Poulin hade missat lagets värmning på morgonen. Utan att ha spenderat ett enda träningspass hos Flyers klev han in på isen och under sitt första byte gjorde han sitt första mål, vilket betydde 1-0 till Flyers. Senare i matchen gjorde han även 4-0 i numerärt underläge – vilket också kom att bli det matchvinnande målet då matchen slutade 6-3 till Flyers. Poulin blev utsedd till matchens tredje stjärna och succédebuten var ett faktum.
I slutspelet fortsatte Poulin att imponera, trots att det gick tyngre för Flyers. Man åkte ut redan i förstarundan mot New York Rangers och det enda positiva var Dave Poulin, som på tre matcher gjorde ett mål och tre assist. Under den kommande sommaren blev Poulin god vän med Flyers lagkapten Bobby Clarke, som tog den unge centern under sina vingar och de tränade tillsammans hela sommaren. Clarke, som närmade sig slutet på sin fantastiska karriär, såg sin efterträdare i Poulin och när säsongen 1983/84 började var Poulin i bättre form än någon annan spelare i Flyers.
Efter en framgångsrik försäsong tog han en plats hos Flyers och fick centra en kedja med de två offensiva maskinerna Brian Propp och Tim Kerr vid sin sida. Under Flyers sju första matcher smällde Poulin in sju mål och när grundserien var färdigspelad hade han stått för den bästa rookiesäsongen i klubbens historia. På 71 matcher gjorde han 31 mål och sammanlagt 76 poäng – ett rekord som stod sig till Mikael Renberg slog det med sex poäng tio år senare.
I slutspelet gick det dock återigen tungt för Flyers och återigen åkte man ut redan i förstarundan, nu mot Washington Capitals. Sommaren 1984 blev därför en hektisk tid i Flyers. Lagets headcoach och tillika general manager Bob McCammon fick lämna sitt jobb, Bobby Clarke drog sig tillbaka som spelare och tog över som general manager medan den unge, lovande och framförallt hetlevrade Mike Keenan tog över som headcoach.
I och med att Clarke drog sig tillbaka behövde Flyers utse en ny lagkapten och valet var självklart. Trots att Dave Poulin endast hade spelat en hel säsong i NHL blev 25-åringen Philadelphia Flyers nya lagkapten.
Lagkaptenen och föredömet
Under sin första säsong som lagkapten ledde han sina unga spelare – Flyers hade NHL:s yngsta trupp 1984/85 – föredömligt.
– Det läggs mycket fokus på spelaren med C-et på bröstet, men en ensam spelare kan inte leda ett lag. Ett framgångsrikt lag har en stark grupp med ledaregenskaper och det hade vi definitivt i Philadelphia. Förutom mig själv så hade vi spelare som Ron Sutter, Mark Howe och Brad Marsh som alla var föredömen som ledare, berättade Poulin för Flyers officiella hemsida.
Förutom den uppenbara ledarrollen för spelarna på och vid sidan av isen hade Poulin ett annat vanligt – men ack så viktigt – ansvarsområde. Lagkaptenen är alltid spelarnas representant gentemot coachen och vice versa. I Poulins fall innebar detta att han stundtals var tvungen att sätta sig upp mot Mike Keenan, som hade ett minst sagt hetsigt humör och som ofta – för att inte säga alltid – visade sina känslor.
Poulin tvekade dock inte en sekund när det krävdes att han sade ifrån under träningar eller matcher, men han var inte heller sen att stötta och hålla med sin coach när det behövdes. Keenan hade en klar uppfattning om hur hockey ska spelas och hade sitt egna lilla sätt för att motivera sina spelare. Det kunde vara genom att skälla på dem, hota dem eller elda upp dem. För att den taktiken ska vara framgångsrik måste man ha en stark disciplin i sin trupp – och där hade lagkapten Poulin ett stort ansvar. Hans mentala styrka, vinnarskalle och målmedvetenhet utgjorde en perfekt grundbult för en framgångsrik lagkapten.
– Det är omöjligt att uppnå perfektion i den här sporten, men det finns variabler som man kan kontrollera och det påpekade Mike Keenan gång på gång. Man ska aldrig förlora för att det andra laget är bättre förberett, oavsett om det gäller fysiskt eller psykiskt. För att bli framgångsrik krävs det disciplin. Själv lärde jag mig mycket av min disciplin under studieåren på Notre Dame och tog med mig det till rinken, berättade Poulin.
Stanley Cup-final
Under den efterföljande säsongen tog Philadelphia Flyers hela NHL med storm. Man hade ett ung men ack så talangfullt lag, mellan stolparna fanns målvaktstalangen Pelle Lindbergh, i försvaret hade man spelare som Mark Howe och Brad McCrimmon och bland forwards utmärkte sig Tim Kerr, Brian Propp, Ilkka Sinisalo och Dave Poulin. I grundserien flög man fram och blev det poängbästa laget i hela ligan. Även för Poulin gick det bra, på 73 matcher gjorde han 30 mål och sammanlagt 74 poäng, trots att han spelade stora delar av säsongen med ljumskproblem.
Skadeproblemen ville dock inte ge med sig i slutspelet, där Flyers ställdes mot New York Rangers i förstarundan. Rangers blev dock en munsbit och slogs tillbaka i tre raka matcher – på den tiden spelade man endast fem matcher i förstarundan. I den andra matchen skadade han sig dock i knäet och missade den efterföljande matchserien mot New York Islanders, där Flyers dock vann med 4-1 i matcher.
I Conferencefinalen mot Quebec Nordiques återvände han dock, men drabbades i den andra matchen av ännu en skada. Efter en ful slashing av Quebecs Mario Marois rakt över bröstkorgen knäckte han några revben, men innan han tvingades bryta matchen gav han Flyers ledningen med 1-0 genom ett mål i numerärt underläge. Poulin missade de två efterföljande matcherna, men återvände inför match fem med ställningen 2-2 i matcher.
Flyers vann den femte matchen med 2-1 och hade i match sex chansen att avgöra på hemmaplan. Poulin, som märkbart led av sin revbensskada, krigade som aldrig förr och trots att Flyers saknade viktiga spelare som Tim Kerr och Brad McCrimmon lyckades man vinna den avgörande matchen med 3-0. Pelle Lindbergh hade varit fantastisk i hela slutspelet och Poulin gjorde viktiga 2-0 i ett av de mest minnesvärda ögonblicken för Flyers.
Tidigt i den andra perioden drabbades Flyers av två täta utvisningar och tvingades spela med två man mindre på isen. In på isen klev givetvis Dave Poulin, lagkaptenen och lagets bästa defensiva center. Han bröt en slarvig passning av Quebecs Mario Marois i Flyers zon och satte full fart mot Quebecs målvakt Mario Gosselin.
– Jag visste att jag var helt fri innan jag ens kom till mittlinjen, och det brukar innebära att man har alldeles för mycket tid på sig att tänka. Under hela matchserien hade vi pratat om vikten av att skjuta högt på Gosselin, så det hade jag redan bestämt mig för, minns Poulin.
Poulin stänkte in pucken högt över Gosselins plockhandske och publiken i Philadelphia blev som galna. Flyers red vidare på det målet och publiken hjälpte laget fram till en klar 3-0-seger och nu väntade Edmonton Oilers i Stanley Cup-finalen.
Inför finalen hade Flyers vunnit åtta raka hemmamatcher mot Edmonton och i kraft av en bättre grundserie fick man nu fördel av hemmaplan i finalserien, men Flyers saknade flera viktiga spelare och när man dessutom fick Pelle Lindbergh skadad i den tredje matchen orkade man inte stå emot suveräna Edmonton. Wayne Gretzkys mannar vann finalserien med 4-1 i matcher, men Flyers unga lag hade satt sig i respekt i NHL.
Tragedin
Philadelphia Flyers inledde säsongen 1985/86 på ett strålande sätt. Man hade vunnit tolv av de 14 inledande matcherna och hade tio raka segrar i bagaget när den värsta händelsen i Philadelphia Flyers historia tog plats. Efter en 5-3-seger över Boston Bruins den nionde november 1985 valde några spelare att ge sig ut på krogen för att fira de tio raka segrarna. En av dem var målvakten Pelle Lindbergh, som på hemvägen kraschade med sin Porsche och avled några dagar senare. Spelarna i Flyers tog givetvis förlusten av Lindbergh hårt, och Poulin var en av dem som tog den hårdast. Men som lagkapten fick han – tillsammans med ledningen – en viktig roll i att få spelarna att fortsätta behålla fokus på hockeyn.
– Pelles död skakade givetvis om oss. Illusionen att idrottsmän är oövervinnliga, som framförallt yngre idrottsmän ofta känner, slog i spillror. Att spela hockey var en sorts avreagering för oss, men det var oerhört svårt att fortsätta med det i början, berättar Poulin.
Lagkaptenen Dave Poulin tog sig dock samman och tog ett stort ansvar i sorgebearbetningen och under träningarna och matcherna. Poulin höll samman laget, fick dem att trots all sorg behålla fokus på hockeyn och han höll ett hjärtskärande tal på Lindberghs minnesgudstjänst.
Pelle Lindberghs död var dock inte den enda händelsen som vände upp och ner på Poulins liv. Några månader efter Lindberghs död fick Poulin och hans fru reda på att hon väntade tvillingar, men de föddes tre månader för tidigt och under förlossningen uppkom komplikationer. De två flickorna vägde bara drygt ett kilo vardera och trots att de föddes i början av oktober 1986 fick de inte komma hem förrän runt jul.
För Poulin blev säsongerna 1985/86 och 1986/87 minst sagt omtumlande. En av hans lagkamrater avled den ena säsongen och hans nyfödda tvillingflickor fick behandling på sjukhus den andra, men trots det imponerade Poulin på isen. 1985/86 gjorde han klart godkända 27 mål och sammanlagt 69 poäng på 79 matcher, men det var i det defensiva spelet som Poulin tog flera kliv framåt. Kombinationen av snabbhet, fin speluppfattning, en enorm vinnarskalle och uppoffringen för laget gjorde honom inte bara till Flyers bästa defensiva forward, utan även en av de främsta i hela ligan.
Slutspelet 1986 blev en enorm besvikelse för Flyers då man åkte ut redan i den första rundan mot New York Rangers. För Poulin blev det endast två mål.
Ännu en gång Stanley Cup-final och skador
Säsongen 1986/87 kom istället att bli en enda stor triumf för Poulin och Flyers. Ännu en gång vann man sin division i överlägsen stil och Poulin hade gjort 25 mål och 70 poäng på 75 matcher och slutade grundserien med imponerande +47 i plus/minus-statistiken. Samtidigt som han var en viktig kugge i Flyers offensiv var han ovärderlig i det defensiva spelet, han matchades hårt i numerära underlägen och blev efter säsongen belönad med Frank J. Selke Trophy som NHL:s bästa defensiva forward.
I Stanley Cup-slutspelet ställdes man återigen mot New York Rangers i förstarundan, men till skillnad från säsongen innan var det Flyers som stod som segrare. Men precis som under slutspelet 1985 knäckte Poulin några revben och kunde inte göra comeback förrän i den sjätte matchen i Flyers matchserie mot New York Islanders i andrarundan. Flyers – som hade förlorat de två tidigare matcherna – behövde sin lagkapten på isen och Poulin trotsade smärtan och snörade på sig skridskorna, precis som under slutspelet 1985 tvingades han bära ett speciellt skydd över revbenen. Sporrade av Poulins uppoffring spelade Flyers ut Islanders och vann med 5-1, efter två assist av Poulin.
Poulin tvingades dock vila under de fem första matcher i Conferencefinalen mot Montreal Canadiens, trots att han deltog under matchvärmningen inför den femte matchen kunde han inte delta. Han gjorde dock comeback i nästa match, Flyers ledde matchserien med 3-2 och match sex spelades i Montreal. Under uppvärmningen utbröt ett stort bråk mellan lagen och känslorna svallade, när Montrealpubliken dessutom buade ut Flyers och den amerikanska nationalsången eldades de upp ännu mer.
Montreal tog ledningen redan efter 59 sekunder av matchen och kontrollerade inledningsvis matchbilden. Halvvägs in i perioden fick hemmalaget ett powerplay och in på isen för att försvara Flyers mål klev givetvis Dave Poulin. Under en kontring frispelades Poulin av försvararen Doug Crossman och gjorde inget misstag när han ensam med Montreals målvakt kvitterade till 1-1. Montreal kom dock tillbaka och drog sedermera ifrån till en 3-1-ledning, innan Flyers både reducerade och kvitterade.
I den tredje perioden avgjorde sedan rookien Rick Tocchet med sitt 4-3-mål och under matchens sista del matchades den defensiva specialisten Poulin oerhört hårt. Trots en intensiv Montrealpress lyckades man dock värja sitt mål och gick till Stanley Cup-final, där Edmonton Oilers ännu en gång väntade. I finalserien matchades Poulin stenhårt mot Wayne Gretzky, vilket bland annat ledde till att han inte gjorde en enda poäng under finalen. Ett skadedrabbat Flyers tvingade Edmonton till sju matcher, men precis som 1985 var det Edmonton som stod som slutsegrare.
Skadorna och nedgången
Efter slutspelet kallades Poulin in till Kanadas trupp till Canada Cup, men blev den sista spelaren att petas från den slutgiltiga truppen. Han hade inte varit sig själv under träningslägret och säsongen 1987/88 blev ett misslyckande för såväl Flyers som för Poulin. Flera tongivande spelare – framförallt Tim Kerr – lyckades inte återhämta sig fullt ut från sina tidigare skador. Poulin lyckades bara spela 68 matcher och gjorde då 19 mål och 51 poäng, men fick trots det spela i sin tredje raka All Star-match.
För laget del blev säsongen ett stort misslyckande jämfört med föregående säsonger. Man gick från 100 poäng säsongen 1986/87 till 85 poäng, endast tre poäng bakom divisionsvinnarna New York Islanders. I slutspelet ställdes man mot Washington Capitals i den första rundan, men förlorade efter sex matcher. Poulin var dock en av få som imponerade och stod för sex poäng och +5. Spelarna i Flyers hade fått nog av coachen Mike Keenan och krävde hans avgång redan under säsongen, men Poulin och de andra veteranerna lyckades få spelarna att hålla ut säsongen ut, och istället lämnade Keenan laget under sommaren 1988.
Poulins karriär i NHL var nu på nedgång. För varje säsong som gick blev det allt mer uppenbart att han gick från en offensiv kraft att räkna med till en defensivt specialiserad center. Han var alltjämt en kompetent passningsläggare, men hans målskytte blev sig aldrig detsamma. Istället tog han ett allt större ansvar som mentor för de yngre talangerna i laget och lät de yngre Rick Tocchet och Ron Sutter ta ett allt större ansvar som ledare.
Säsongen 1988/89 blev en stor besvikelse för Flyers, som slutade fyra i divisionen, men precis tog sig vidare till slutspel. Under grundserien hade Poulin drabbats av flera olika skador, bland annat en hjärnskakning, en axel ur led och ett skenande hjärta under en match. Slutspelet blev dock framgångsrikt för Flyers då man tog sig hela vägen till Conferencefinal mot Montreal. För Poulin och de andra forwardsveteranerna blev detta den sista riktiga framgången med Flyers. Trots att han under vissa delar av slutspelet spelade med ett brutet finger – och klippte upp handskarna för att få plats med gipset – stod han för sex mål och elva poäng på 19 slutspelsmatcher.
Den efterföljande säsongen – 1989/90 – blev en enda stor besvikelse för Flyers. För första gången sedan säsongen 1970/71 förlorade man mer matcher än man vann och man missade därmed slutspelet. Dave Poulin var en av dem som fick ta konsekvenserna. Redan i december 1989 blev han borttagen som lagkapten och ersatt av Ron Sutter, ett beslut som chockade Poulin.
– Jag vet inte om bitter är rätt ordval, jag var djupt besviken. Jag bar Flyers tröja med stolthet och jag var stolt över att vara lagkapten. Jag tror att mycket av min framgång kom från min stolthet och det faktum att jag tog saker personligt, det var bara så jag kunde bli framgångsrik, förklarade Poulin efteråt.
En månad efter det att Poulin hade blivit fråntaget kaptensrollen blev han tillsammans med Brian Propp bortbytt till Boston Bruins i utbyte mot Ken Linseman. I Flyers saknade man Poulins ledaregenskaper något fruktansvärt och Linseman gjorde inte mycket nytta, han hade hämtats för att göra mål, men misslyckades med det och stannade bara i Flyers säsongen ut.
Poulin gjorde dock succé i Boston. Han gick från bottenlaget Flyers till topplaget Boston, som var poängbäst i NHL när grundserien var färdigspelad. Han gjorde 25 poäng på de 32 matcher han hann spela för Boston i grundserien och tog ett jättekliv framåt i slutspelet. Viktige Ray Bourque missade flera matcher i slutspelet och Poulin hade en stor del i att Boston tog sig hela vägen till Stanley Cup-final, där han dock ännu en gång förlorade mot Edmonton Oilers. På 18 slutspelsmatcher gjorde Poulin åtta mål och 13 poäng.
Han stannade i Boston i ytterligare tre säsonger, varav de två första blev enormt skadedrabbade. Trots smärtor spelade han dock varenda match i slutspelen där Boston två år i rad förlorade mot de kommande Stanley Cup-mästarna Pittsburgh Penguins i Conferencefinalen. Säsongen 1992/93 blev hans sista i Boston och under sommaren fick han sin andra utmärkelse av NHL då han tilldelades King Clancy Memorial Trophy, som delas ut till den spelare som visar bäst ledaregenskaper på och utanför isen samtidigt som han har varit aktiv vid välgörenhet.
Inför säsongen 1993/94 skrev Poulin på för Washington Capitals och stannade där i två säsonger innan han drog sig tillbaka efter strejksäsongen 1994/95.
Tillbaka där det började
När Poulin bestämde sig för att dra sig tillbaka från hockeyn hade han tankar på att ta upp sin civila karriär igen, han hade arbetat med just det under lockouten. Men hockeyintresset fanns fortfarande där och när hans gamla skola University of Notre Dame kom med ett erbjudande som deras headcoach accepterade han det. Han stannade på den positionen i tio säsonger innan han inför säsongen 2005/06 istället blev en av de ansvariga för Notre Dames utvecklingsprogram.
Trots att Notre Dame aldrig var ett riktigt framgångsrikt hockeylag fortsatte Poulin att trycka på samma saker och principer som han själv höll stenhårt på under sin egna aktiva karriär: förberedelse, disciplin, respekt och vikten av den civila utbildningen. Under åren har flera av hans spelare valts i NHL-draften, dessutom har många spelare draftats när de spelade i andra lag, men utvecklats hos Poulin. Idag är Poulin dessutom anställd som scout av Anaheim Ducks och när han besökte Flyers hemmaarena Wachovia Center i början av säsongen 2006/07 drog han ner många applåder.
En ledare utöver det vanliga
Dave Poulin är inte ihågkommen främst för sin offensiva speluppfattning eller defensiva högklassiga spel, utan för sina fantastiska ledaregenskaper. Han var ett föredöme såväl på isen som utanför rinken och hade en förmåga att alltid motivera sina lagkamrater. Hans uppoffrande spelstil märktes flera gånger, han tvekade aldrig att slänga sig för att täcka ett skott och spelade ofta trots att han var skadad. Poulins smärttröskel var något utöver det vanliga, under i stort sett hela sin karriär drabbades han av skador, men som lagkapten bet han hela tiden ihop och fortsatte kriga på isen.
Han var den ultimata lagspelaren som man inte lägger märke till eller saknar förrän han är borta. Under sin karriär hos Flyers spelade han i alla viktiga situationer, matchades mot motståndarnas bästa spelare och vek aldrig ner sig. Samtidigt som han var en offensiv kraft att räkna med, låg hans främsta egenskaper i defensiven.
– Jag är stolt över mitt defensiva spel. Det är lite som att städa, det är jobbigt, men om du har viljan att lära dig och viljan att utföra det så blir det bra. Men jag var oerhört stolt över det. Vissa kvällar när man åkte till matcher visste man att så fort Wayne Gretzky äntrade isen skulle jag göra detsamma. Under min sista tid mötte jag Eric Lindros, Mario Lemieux och Mark Messier åtta gånger per säsong och på träningarna ställdes jag mot Adam Oates. Jag är oerhört stolt över att ha fått äran att matchas mot dem, berättar Poulin.
På 724 grundseriematcher, fördelat på 13 säsonger, stod Dave Poulin för 205 mål, 325 assist och sammanlagt 530 poäng. På 129 slutspelsmatcher gjorde han 31 mål och sammanlagt 73 poäng.
Hos supportrarna i Philadelphia Flyers är han alltjämt älskad och saknad. Flyers har inte haft någon lagkapten i Poulins kaliber sedan han lämnade klubben, och förutom Bobby Clarke har laget inte haft någon bättre lagkapten tidigare heller. Dave Poulin sållar sig också till skaran med stora NHL-spelare som aldrig vann Stanley Cup. Han var i final inte mindre än tre gånger under sin karriär, men varje gång var det Edmonton Oilers som stod som segrare. Dessutom var han i Conferencefinal tre gånger.
Poulins lag- och kedjekamrat Brian Propp förklarar hans storhet bäst och får det avslutande ordet:
– Man kan inte önska sig en bättre ledare än Dave Poulin. Han var ett föredöme för alla såväl på isen som vid sidan av den och alla följde honom. Det var en ära att vara hans lagkamrat och vän.
---
Statistik, Dave Poulin
Grundserien:
Säsong | Lag | GP | G | A | P | PiM | +/- |
1982/83 | Flyers | 2 | 2 | 0 | 2 | 2 | +1 |
1983/84 | Flyers | 73 | 31 | 45 | 76 | 47 | +31 |
1984/85 | Flyers | 73 | 30 | 44 | 74 | 59 | +43 |
1985/86 | Flyers | 79 | 27 | 42 | 69 | 49 | +20 |
1986/87 | Flyers | 75 | 25 | 45 | 70 | 53 | +47 |
1987/88 | Flyers | 68 | 19 | 32 | 51 | 32 | +17 |
1988/89 | Flyers | 69 | 18 | 17 | 35 | 49 | +4 |
1989/90 | Flyers | 28 | 9 | 8 | 17 | 12 | +5 |
1989/90 | Bruins | 32 | 6 | 19 | 25 | 12 | +11 |
1990/91 | Bruins | 31 | 8 | 12 | 20 | 25 | +5 |
1991/92 | Bruins | 18 | 4 | 4 | 8 | 18 | -2 |
1992/93 | Bruins | 84 | 16 | 33 | 49 | 62 | +29 |
1993/94 | Capitals | 63 | 6 | 19 | 25 | 52 | -1 |
1994/95 | Capitals | 29 | 4 | 5 | 9 | 10 | +2 |
Totalt | NHL | 724 | 205 | 325 | 530 | 482 | 210 |
Totalt | Flyers | 467 | 161 | 233 | 394 | 303 | 166 |
Slutspelet:
Säsong | Lag | GP | G | A | P | PiM |
1982/83 | Flyers | 3 | 1 | 3 | 4 | 9 |
1983/84 | Flyers | 3 | 0 | 0 | 0 | 2 |
1984/85 | Flyers | 11 | 3 | 5 | 8 | 6 |
1985/86 | Flyers | 5 | 2 | 0 | 2 | 2 |
1986/87 | Flyers | 15 | 3 | 3 | 6 | 14 |
1987/88 | Flyers | 7 | 2 | 6 | 8 | 4 |
1988/89 | Flyers | 19 | 6 | 5 | 11 | 16 |
1989/90 | Bruins | 18 | 8 | 5 | 13 | 8 |
1990/91 | Bruins | 16 | 0 | 9 | 9 | 20 |
1991/92 | Bruins | 15 | 3 | 3 | 6 | 22 |
1992/93 | Bruins | 4 | 1 | 1 | 2 | 10 |
1993/94 | Capitals | 11 | 2 | 2 | 4 | 19 |
1994/95 | Capitals | 2 | 0 | 0 | 0 | 0 |
Totalt | NHL | 129 | 31 | 42 | 73 | 132 |
Totalt | Flyers | 63 | 17 | 22 | 39 | 53 |
Källor: flyers.nhl.com, flyershistory.com, broadstreetbullies.blogspot.com, legendsofhockey.net, hockeydb.com