Veckans profil: Rick MacLeish

”Veckans profil” går mot sitt slut, två artiklar återstår och näst på tur står Rick MacLeish. Han var den riktiga liraren under Philadelphia Flyers glansår under 1970-talet och en av de giftigaste mål- och poänggörarna i klubbens historia.

Rick MacLeish är en av de främsta spelarna som någonsin har burit Philadelphia Flyers matchtröja. Han har spelat 741 grundseriematcher för klubben och gjort 697 poäng (328+369), men vad som är än mer imponerande är hans facit i slutspelet. På 108 matcher har han stått för imponerande 105 poäng (53+52).

Han spenderade tolv säsonger i Flyers under 70- och 80-talet och var en av de viktigaste spelarna under lagets Stanley Cup-segrar 1974 och -75. Han hade en fin skridskoåkning, ett giftigt skott och en underbar speluppfattning. Allt detta tillsammans gjorde honom till en offensiv kraft att räkna med, och under den senare delen av sin karriär blev han även en högklassig defensiv center. Trots att han stundtals kunde se ointresserad och oengagerad ut på isen gav han alltid sitt yttersta när det hettade till och han hade en förmåga att prestera som bäst när det gällde som mest.

Poängmaskin som junior

Rick MacLeish föddes den 3 januari 1950 och växte upp i Cannington, strax norr om Toronto i Kanada. I sin barndom hade han två stora passioner– hockey och hästar. På vintern brukade hans pappa spola upp en is på bakgården och där spenderade MacLeish junior flera timmar per dag. Först ägnade han sig enbart åt skridskoåkning, men i takt med att han blev äldre började han även ta med sig en klubba och puck. När vädret blev varmare och isen smälte gick han istället över till hästryggen. Hans farföräldrar bodde på en gård och födde upp hästar, så MacLeish spenderade flera somrar hos dem.

Han inledde sin hockeykarriär redan som knatte och dominerade då matchbilden totalt. Han var så pass överlägsen när han spelade att han snabbt blev populär och nästan uppnådde kändisstatus hemma i Cannington. Han var oftast den bästa spelaren på isen i sin ungdom, men blev aldrig arrogant eller kaxig utan han föredrog anonymiteten. Som mest gjorde MacLeish 19 mål i en och samma match som ungdom.

Säsongen 1966/67 värvades han till juniorlaget Peterborough Petes i OHA och fortsatte att utvecklas där. Hans coach där var ingen mindre än den kommande NHL-legenden Roger Neilson och MacLeish har vid flera tillfällen tackat Neilson för sin framgång. Bland annat var Neilson en stor beundrare av MacLeishs fina handledsskott och hjälte sin unge forward att utveckla det ännu mer. Just hans snabba och precisa handledsskott kom sedermera att bli hans adelsmärke i NHL.

MacLeish spenderade fyra säsonger i Peterborough och gjorde fantastiska 119 mål och totalt 242 poäng på 170 matcher, dessutom drog han på sig sammanlagt 180 utvisningsminuter, varav 135 av dessa kom under hans sista säsong hos klubben. Efter framgången hos Peterborough valdes MacLeish som nummer fyra totalt av Boston Bruins i 1970 års NHL Entry Draft. Han anslöt därefter till Bostons farmarlag Oklahoma City Blazers, men lyckades inte alls där. På 46 matcher gjorde han bara 26 poäng, den tidigare centern hade placerats som vänsterforward och var långt ifrån NHL-klass.

Han skulle dock snart ges chansen i NHL, men inte för Boston. Philadelphia Flyers legendariska general manager Keith Allen såg potential i MacLeish och den 31 januari 1971 anslöt han till Flyers i en bytesaffär som inkluderade tre lag. Flyers skickade målvakten Bernie Parent till Toronto och Mike Walton till Boston samtidigt som man fick MacLeish och Ron Shock från Boston och målvakten Bruce Gamble från Toronto. MacLeish var glad över att lämna Oklahoma, men blev ännu gladare när han fick veta att han skulle representera Philadelphia Flyers i NHL och inte deras farmarlag Richmond Robins.

– Jag lärde mig inte ett dugg i Oklahoma City. Alla spelare vill till NHL, och jag var inte annorlunda, har MacLeish senare berättat.

Inledningsvis såg bytesaffären ut att bli en katastrof för Flyers. Gamble ådrog sig en hjärtattack under en match mot Vancouver och tvingades avsluta sin hockeykarriär och MacLeish hade oerhörda problem på isen. Han spelade 26 matcher för Flyers säsongen 1970/71, men lyckades bara göra två mål och fyra assist. Säsongen efteråt blev det bara ett mål och två assist på 17 matcher innan Flyers valde att skicka ner honom till Richmond Robins. Keith Allen hade visat stort tålamod med MacLeish, men ansåg att det bästa för hans utveckling vore en nystart hos Richmond.

– Rick är ett offer för sin framgång som junior. Han var så bra under sitt sista år med Peterborough att han inte behövde anstränga sig allt för mycket för att få resultat. När han kom till oss spelade han i samma tempo och var lite loj, han var inte alls explosiv. Det verkade nästan som att han trodde att stjärnorna inte behövde jobba hårt här, kommenterade Allen.

Vistelsen i Richmond blev dock allt annat än trevlig för MacLeish. Petningen från Flyers slog ner hans redan låga självförtroende och han trivdes inte alls med coachen Eddie Bush. MacLeish blev en av Bushs slagpåsar och i takt med att självförtroendet sjönk gjorde även hans arbetsvilja det. På 42 matcher stod MacLeish för hyfsade 24 mål och sammanlagt 35 poäng, men fick ofta kritik av Bush inför övriga laget.

– Under en tid hade jag inte mycket arbetsvilja. Bush kunde sin hockey, men jag tycker inte att han visste hur han skulle förmedla det till sina spelare, förklarade MacLeish.

Genombrottet

Inför säsongen 1972/73 anslöt MacLeish till Flyers training camp motiverad som aldrig förr. Han hade mycket att bevisa inför Flyers tvivlande ledning, tränarstab och supportrar samtidigt som han inte såg fram emot kanske ännu en säsong under Bush i Richmond. Flyers hade en ledig plats som andrecenter och rookien Bill Clement spåddes få den platsen före MacLeish. Konkurrensen sporrade dock MacLeish och då han även manades på av Bobby Clarke och Gary Dornhoefer stod han för en imponerande försäsong. Många menar att han även var Flyers bästa spelare under försäsongen, och därmed belönades han med en centerplats i andrakedjan, medan Clement fick en plats i fjärdekedjan. MacLeish placerades mellan Gary Dornhoefer och Ross Lonsberry i andrakedjan samtidigt som han fick spela tillsammans med Bobby Clarke i powerplay. Inför säsongen satte han även upp ett personligt mål – han ville göra minst 20 mål.

– Jag tyckte till och med att det var i överkant, har han senare berättat.

De 20 målen passerades dock utan några större problem. När grundserien var färdigspelad hade MacLeish stått för 50 mål och 50 assist och slutade på en imponerande fjärdeplats i NHL:s poängliga, bakom Phil Esposito, Bobby Clarke och Bobby Orr. Vid 23 års ålder hade han slagit igenom på allvar och var Flyers bästa målskytt. 

Flyers slutade på en andraplats i sin Conference och hade därmed för första gången i klubbens korta historia vunnit fler matcher än de hade förlorat. I slutspelet ställdes man mot Minnesota North Stars som slogs tillbaka med 4-2 i matcher och i andrarundan väntade Montreal Canadiens. Rutinerade Canadiens blev dock för svåra och vann matchserien med 4-1 i matcher. För MacLeishs del blev det tre mål och sju poäng på tio spelade matcher.

Under sommaren återvände MacLeish tillsammans med sin fru Carolyn till deras hemstad Cannington och möttes där av en enorm överraskning. Staden utsåg den 18 augusti till Rick MacLeish Day och anordnade en parad till MacLeishs ära. Först ville den blyge och tillbakadragne MacLeish inte delta i paraden, men blev övertalad av sin familj. Under Rick MacLeish Day satt han därför i en öppen bil och åkte genom stan samtidigt som han vinkade till invånarna och tog emot deras jubel. Hela 500 personer dök upp för att hylla traktens stjärna.

Det var dock bara början på vad som kom att bli ett minst sagt spännande år för Rick MacLeish och Philadelphia Flyers. Säsongen 1973/74 blev en enda stor fest. Flyers slutade etta i sin Conference, man hade gjort mest mål i Conferencen och släppt in minst, samtidigt som man hade dragit på sig hela 1750 utvisningsminuter, vilket var överlägset mest i hela ligan. Broad Street Bullies med sin fysiska och småfula spelstil hade etablerat sig i NHL och skördade nu framgångar. Lagsammanhållningen var på topp och stämningen i omklädningsrummet märktes – och hördes – lång väg. Men det var en spelare som var tillbakadragen och lugn – Rick MacLeish. Han trivdes aldrig riktigt bra runt media och supportrar utan föredrog lagkamraterna, familjen och sina hästar. Hans nervositet i samband med intervjuer märktes framförallt vid ett speciellt tillfälle.

Efter en match borta mot Montreal Canadiens hade MacLeish varit en av matchens bästa spelare och skulle ge en tv-intervju med Flyers egna kommentator Gene Hart. MacLeish – till synes mycket nervös – lade dock aldrig märke till tv-kameran då han hela tiden tittade ner i isen under hela intervjun utan trodde att han intervjuades för radio. Gene Hart har sedan förklarat vad som hände i sin bok Score:

”Jag kunde ju inte låta bli att märka att Rick hade snutit sig mitt framför mig. Jag blev ju lite förvånad, men fortsatte med intervjun. Då tar han statistikpappret ifrån mig och börjar läsa på det. Jag försöker lite diskret att ta tillbaka det och hoppas att han ska lägga märke till kameran, men lyckas inte så jag fortsätter med intervjun. När jag senare ställer en fråga och för mikrofonen mot honom så för han ner handen innanför sina byxor och börjar klia sig. ’Herregud, vad ska jag göra nu’ tänkte jag, men vi lyckades på något sätt ta oss igenom intervjun.”

Helt ovetande om vad som hade hänt under intervjun så fick MacLeish sig en chock när han senare under kvällen fick veta att fansen hade sett allting. Inte helt otippat fick han höra vad hans fru, som hade sett matchen på tv, tyckte om hans uppträdande. Dessutom fick ju hans lagkamrater reda på händelsen och givetvis fick han höra det om och om igen.

Stanley Cup-seger och hjälteparad

MacLeish var dock mer hemmastadd på isen – och tur det. Han kom inte riktigt upp i samma fina siffror som säsongen innan utan fick nöja sig med 32 mål och sammanlagt 77 poäng på 78 matcher. Flyers hade ett spännande lag på uppgång med spelare som Bobby Clarke, Bill Barber, Ross Lonsberry, Dave Schultz, Andre Dupont och Jim Watson i laguppställningen. De riktiga nyckelspelarna i det kommande slutspelet kom dock att bli Rick MacLeish och målvakten Bernie Parent, som hade återvänt till Flyers.

I förstarundan ställdes Flyers mot Atlanta Flames, som dock blev en munsbit och Flyers vann med 4-0 i matcher. MacLeish stod bland annat för ett hattrick i den andra matchen. I andrarundan – och tillika Conferencefinalen – ställdes man mot New York Rangers och det kom att bli en tuff matchserie, som också gick till sju matcher. I den avgörande matchen vann dock Flyers med 4-3 efter att MacLeish hade spelat fram Gary Dornhoefer till det matchvinnande målet.

I finalen väntade sedan favorittippade Boston Bruins, med spelare som Phil Esposito, Bobby Orr, Ken Hodge, Wayne Cashman och målvakten Gilles Gilbert i laguppställningen. Boston började också starkast med en seger i den första matchen, men Flyers kom igen och drog iväg till 3-1 i matcher. I den femte matchen fick dock Boston tag i det berömda halmstrået och vann med 5-1. I match sex var det dock dags för Rick MacLeish och Bernie Parent att presentera sig på allvar.

Dryga kvarten in i den första perioden får Flyers ett powerplay efter att Bostons Bobby Orr visas ut för roughing. Andre Dupont skickar iväg ett skott mot mål som MacLeish styr in bakom Gilles Gilbert och ställningen blir 1-0 till Flyers. Ett mål var dock allt som behövdes den dagen då Bernie Parent räddade 30 av 30 skott och därmed spikade igen sin kasse. Philadelphia Flyers hade som NHL:s första expansionslag vunnit Stanley Cup.

MacLeish hade varit magisk i slutspelet och stått för 13 mål – varav åtta hade kommit i powerplay – och sammanlagt 22 poäng på de 17 matcher Flyers behövde på sig för att vinna. Därmed var han såväl mål- som poängfarligast i hela slutspelet, men det var Bernie Parent som vann Conn Smythe Trophy. Efter Stanley Cup-segern hyllades Flyers av hela två miljoner supportrar i Philadelphia. Det sägs vara den största enskilda paraden sedan andra världskrigets slut.

För MacLeish lekte livet. Han och hans fru köpte ett fint hus strax utanför Philadelphia och MacLeish fortsatte med sin stora passion i livet – hästar. Han köpte ett par tävlingshästar och hjälpte till med deras träning och omskötsel. Han fick dock inte ha hästarna på bakgården så därför gjorde han det bästa av situationen och köpte en gigantisk hund – som nästan var lika stor som en häst – som han döpte till Caesar.

Upprepningen av Stanley Cup-succén

Säsongen 1974/75 fortsattes att domineras av Philadelphia Flyers. Man slutade som överlägsen etta i sin division samtidigt som man släppte in minst mål i hela ligan. Tillsammans med Boston Bruins och Montreal Canadiens blev man även delad etta i hela NHL med 113 poäng. För MacLeish fortsatte framgången och han stod för 38 mål och sammanlagt 79 poäng på 80 matcher.

Philadelphia Flyers fick dock inte riktigt den respekt i hockeyvärlden som man förtjänade, och detta på grund av sin hårda spelstil. MacLeish var dock en av få som fick mer uppmärksamhet för sin spelskicklighet än sin hårdhet. Detta trots att MacLeish – när han väl fightades, vilket var sällan – var en av lagets bästa slagskämpar. Hans lagkamrat Bob Kelly – en av de mest fruktade slagkämparna i Flyers historia – har berättat om MacLeishs kunskaper som slagskämpe. Duon hade mötts flera gånger i juniorligorna innan sina respektive NHL-karriärer och hade en gång mötts i en fight.

– Rick stod bara där och vevade. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig förlorade en fight i juniorligan, men det där var en fight som jag inte vann, berättade Kelly.

Det var dock som målskytt och offensiv nyckelspelare som MacLeish var mer känd som och i slutspelet 1975 höjde han återigen sitt spel ett snäpp. I den första slutspelsrundan ställdes Flyers mot Toronto Maple Leafs och MacLeish presenterade sig omgående med ett hattrick och Flyers vann matchen med 6-3. Toronto blev en munsbit för Flyers, som vann med 4-0 i matcher och i nästa runda fick möta New York Islanders.

I matchserien mot Islanders tog Flyers en till synes stensäker 3-0-ledning, men var nära en gigantisk kollaps då Islanders vann de tre nästkommande matcherna och tvingade fram en sjunde och direkt avgörande match om vilka som skulle avancera till Stanley Cup-final. Men när det gällde som mest skärpte sig Flyers och vann match sju med klara 4-1 efter en imponerande laginsats. Islanders tilläts bara skjuta 15 skott mot Bernie Parent och i offensiven dominerade MacLeish. För andra gången i slutspelet smällde han in ett hattrick och Flyers var i deras andra raka Stanley Cup-final.

Väl där väntade Buffalo Sabres, som slogs tillbaka med 4-2 i matcher. I finalserien gick det dock tyngre för MacLeish – rent poängmässigt. På de sex matcherna gjorde han enbart ett mål och tre assist. Men målvakten Bernie Parent visade ännu en gång varför han rankas som en av de främsta målvakterna i historien och i den sjätte matchen – när Flyers säkrade Stanley Cup-segern – höll han nollan, precis som han hade gjort året innan.

Allt som allt hade Rick MacLeish dock återigen stått för ett fantastiskt slutspel. Han blev poängbäst i hela slutspelet med sina 20 poäng (11+9) på 17 matcher och hade givetvis en gigantisk del i Flyers slutspelssuccé, men ännu en gång blev Bernie Parent mycket välförtjänt tilldelad Conn Smythe Trophy som slutspelets viktigaste spelare.

Skadorna och 80 stygn

Philadelphia Flyers inledde säsongen 1975/76 lika starkt som man hade avslutat den föregående. Även Rick MacLeish stod för en stark säsongsinledning och snittade nästan en poäng per match, men den 5 februari 1976 kom nådastöten. I en match mot Vancouver Canucks skadade MacLeish knäet och missade resten av grundserien och det efterföljande slutspelet. Trots att Flyers saknade MacLeish och Bernie Parent i slutspelet tog man sig hela vägen till Stanley Cup-final, men orkade inte stå emot Montreal Canadiens.

MacLeish kom tillbaka starkt säsongen 1976/77 och stod för 49 mål och sammanlagt 97 poäng, vilket gjorde att han vann såväl den interna mål- som poängligan. Flyers vann ännu en gång sin division och ställdes mot återigen mot Toronto Maple Leafs i slutspelets förstarunda. Flyers tog sig förbi Toronto i en matchserie som gick till sex matchen och mötte Boston Bruins i nästa runda, men Boston blev för svåra och vann med 4-0 i matcher. Totalt stod MacLeish för 13 poäng (4+9) på tio slutspelsmatcher.

Den 7 maj 1977 var MacLeish inblandad i en allvarlig bilolycka och skadade sin nacke, vilket tvingade honom till att bära ett stort gips, men han missade inte en enda match på grund av skadan den nästkommande säsongen.

Istället kom den stora chocken den andra april 1978 när Flyers mötte Los Angeles Kings på bortais. Rick MacLeish fick sin hals uppskuren av Marcel Dionnes skridsko och vore det inte för att Flyers lagläkare för en gångs skull var med på Flyers bortamatcher och rusade in på isen och stoppade blodflödet så vet man inte vad som skulle ha hänt med MacLeish. Såret krävde 80 stygn, men MacLeish missade endast fyra matcher på grund av skadan. När han återvände till Flyers omklädningsrum i Philadelphia möttes han av en hälsning på taktiktavlan:

”Vad är skillnaden mellan Rick MacLeish och Frankensteins monster? Två stygn!”

MacLeish tog dock det hela med ro och sägs ha kommit med en passande kommentar:

– Nacken är det ingen fara med killar, men när jag puffar på en cigarett så kommer det rök från min hals.

I takt med att MacLeish blev äldre och Broad Street Bullies löstes upp fick MacLeish en defensivare roll i Flyers under nye coachen Bob McCammon. MacLeish drog dock inte jämnt med McCammon och sprickan fick sin kulmen när McCammon sågade MacLeish öppet efter en förlustmatch mot New York Islanders. Det visade sig dock att MacLeish hade spelat med en bruten handled och så småningom missade nio matcher på grund av skadan.

McCammon blev dock inte långvarig i Flyers utan ersattes av Pat Quinn efter endast 49 matcher. MacLeish fungerade bättre under Quinn och kom tillbaka starkt mot slutet av säsongen och han stod sammanlagt för 26 mål och 58 poäng på 71 matcher, normalt sett en svag säsong med MacLeishs mått mätt, men med tanke på de defensivare rollen, osämjan med McCammon och handledsskadan framstår det inte som så dåligt.

I slutspelet ställdes Flyers mot Vancouver i förstarundan och tog sig tämligen enkelt vidare och ställdes mot New York Rangers i andrarundan. Rangers blev dock för svåra och gick vidare efter 4-1 i matcher. För MacLeish var slutspelet en stor besvikelse och han mäktade endast med en assist på sju matcher.

Rekordsviten, Stanley Cup-final och återkomsten

1979/80 stod Flyers för en stark säsong, från att tidigare år har tappat i kvalitet och poäng svarade laget för en fantastisk prestation då man var obesegrade under 35 raka matcher – än idag står sig det rekordet. 30-åriga MacLeish centrade nu lagets tredjekedja och fick mindre speltid i fem-mot-fem, men fick en större defensiv roll av Pat Quinn. Han var dock fortfarande en spelare att räkna med när det verkligen gällde, under rekordsviten och slutspelet höjde han sig ännu ett snäpp och sammanlagt blev det 31 mål och 66 poäng på 78 matcher för MacLeish.

Efter två raka säsonger på en andraplats i divisionen återtog Flyers förstaplatsen efter grundserien och inledde slutspelet mot Edmonton Oilers, med en 19-årig rookie vid namn Wayne Gretzky i laget. Edmonton slogs tillbaka med 3-0 i matcher och Flyers ställdes mot New York Rangers i andrarundan. Även Rangers blev en munsbit och Flyers avancerade vidare till Conferencefinal mot Minnesota North Stars. Flyers – anförda av det gamla gardet med Bobby Clarke och Rick MacLeish i spetsen – tog sig dock förbi Minnesota och i Stanley Cup-finalen väntade New York Islanders.

MacLeish gjorde vad han kunde mot Islanders, som dock blev för starka och kunde titulera sig Stanley Cup-mästare efter seger med 4-2 i matcher. MacLeish hade bland annat gjort två mål – bland annat det matchavgörande – i den femte matchen, som Flyers vann med 6-3, och hade två assist i match sex. Sammanlagt hade han stått för nio mål och 15 poäng på 19 slutspelsmatcher.

Säsongen 1980/81 blev början på slutet för Rick MacLeish. Trots att han stod för stabila 38 mål och 74 poäng på 78 grundseriematcher och fem mål och tio poäng på tolv slutspelsmatcher så bestämde Flyers sig för att göra sig av med honom medan han fortfarande hade något värde. Under sommaren 1981 skickade de därför honom till Hartford Whalers i en affär som sammanlagt innehöll fem spelare och fem draftval. Vistelsen i Hartford blev dock kortvarig, redan i december 1981 skickades MacLeish vidare till Pittsburgh Penguins mot Russ Anderson och ett draftval. Sammanlagt blev det 19 mål och 47 poäng på 74 matcher hos Hartford och Pittsburgh för den numera 32-åriga MacLeish.

MacLeish fick sedan den efterföljande säsongen – 1981/82 – förstörd av diverse skador och spelade endast sex matcher, och gjorde då fem assist. Hans karriär såg ut att vara över och Pittsburgh valde att inte förlänga kontraktet med den falnande målskytten. Han skrev då på ett kontrakt med Kloten i den schweiziska ligan, men innan säsongen hade börjat i Europa tog han kontakt med Philadelphia Flyers och blev sedermera erbjuden ett tryout-kontrakt av självaste Bob McCammon, som nu hade återvänt till Flyers och var kombinerad headcoach och general manager.

Många ansåg att MacLeish var slut i NHL och att kontraktserbjudandet bara var ett tack för hans långa och trogna tjänst hos klubben. Men MacLeish imponerade under försäsongen, där han gjorde fem poäng på sju matcher och blev inledningsvis erbjuden ett kontrakt över 40 matcher. MacLeish verkade ha hittat ny motivation när han återigen drog på sig Flyerströjan och inledde grundserien strålande, men mattades allt eftersom. 34-årige MacLeish hade under sin kontraktstid stått för åtta mål och sammanlagt 22 poäng på 29 spelade matcher, men blev inte erbjuden ett nytt kontrakt och hans rättigheter såldes vidare till Detroit Red Wings i januari 1984. Han spelade klart säsongen hos Detroit och gjorde på 25 matcher två mål och sammanlagt tio poäng, men blev poänglös i en slutspelsmatch. Efter säsongen drog sig MacLeish tillbaka från hockeyn och flyttade ”hem” till Philadelphia där han inledde en civil karriär som försäkringssäljare.

En av de största

Rick MacLeish är en av de största spelarna som någonsin har burit Philadelphia Flyers tröja. På 741 grundseriematcher för Flyers gjorde han imponerande 328 mål – varav 98 kom i powerplay – och 697 poäng, vilket ger honom en femteplats i Flyers målliga och en fjärdeplats i Flyers poängliga genom historien. När MacLeish stod på toppen av sin karriär var han en fantastisk spelare som alltid levererade i grundserien, men det var i slutspelet som han var som bäst.

På 108 slutspelsmatcher stod MacLeish för 53 mål och sammanlagt 105 poäng. Hans 53 slutspelsmål gör honom tillsammans med Bill Barber till Flyers målfarligaste spelare någonsin i slutspelssammanhang. Hans 105 poäng är fjärde bäst genom historien hos Flyers och hans 21 powerplay-mål och elva matchvinnande mål i slutspelet är bäst genom tiderna i Flyers.

Trots hans enorma framgångar steg de aldrig honom över huvudet och genom hela sin karriär var MacLeish en tillbakadragen person som gärna höll sig för sig själv. Han gjorde sällan mycket väsen av sig på eller utanför rinken, utan lät istället hans spel tala för honom. Trots att han ibland kunde framstå som en loj och lat forward tände han alltid till när det gällde som mest och kunde i många matcher bära Flyers öden på sina axlar. Hur som helst så fick han utstå en del kritik under början av sin karriär, bland annat från Flyers dåvarande coach Fred Shero.

– Vi försöker få honom att använda kroppen mer. Om spelaren som han skulle markera passade pucken så var hans jobb att ta bort honom från spelet istället för att åka i cirklar och jaga honom. Jag blir galen när han åker i cirklar, sa Shero tidigt i MacLeishs karriär.

– När hans huvud lutar för mycket åt ena hållet vet vi att han är på väg att somna, berättade Ross Lonsberry skämtsamt om sin kedjekamrat.

Men MacLeish körde alltid för fullt i de viktigaste matcherna och var då nästintill ostoppbar, vilket hans fina statistik i slutspelet visar på. Under sin karriär vann han två Stanley Cup-ringar, vann slutspelets poängliga båda gångerna Flyers vann Stanley Cup, gjorde minst 30 mål under sju säsonger, blev uttagen till All Star-laget tre gånger och blev i mars 1990 invald i Flyers Hall of Fame. 

Hockeylegenden Alex Delvecchio sammanfattade MacLeishs spelstil på det bästa sättet och får avsluta artikeln:

– Man kan inte köra för fullt hela tiden. Rick sätter fart när han behöver sätta fart för han läser och förutser spelet så fruktansvärt bra, kommenterade han.

---

Statistik, Rick MacLeish:

Grundserien: 

0 kommentarer

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2007-09-30 22:55:00