Utmärkelser: Decenniets bästa…
När 2009 nu tickade över i 2010 lämnade vi ännu ett decennium bakom oss – och så gjorde givetvis även Philadelphia Flyers. Som det sig bör följer därmed en rad olika utmärkelser angående decenniets bästa spelare i Flyers.
Decenniets bästa forward: Simon Gagne
Simon Gagne är unik på många sätt och vis. Först och främst är han den enda spelaren som har representerat Flyers över hela decenniet. Dessutom kom Gagne in i ligan som center, men omskolades snabbt till vänsterforward. Som om det inte räcker kom han även in som ett offensivt storlöfte, men lotsades in i NHL via Flyers checkingline och utvecklade därmed ett mycket fint defensivt spel.
Poängproduktionen har dock alltid varit hög och under sex av åtta säsonger har han gjort minst 20 mål. Två gånger har han kommit upp i minst 40 mål och lika många gånger har det blivit minst 30 mål. De två säsongerna där 20-målsplatån inte nåddes drogs han med efterhängsna skador.
Det finns ingen forward som kan utmana Simon Gagne om titeln ”Decenniets bästa forward” – och 29-åringen är dessutom det här decenniets Mr. Flyers.
---
Decenniets bästa center: Keith Primeau
Keith Primeau var fantastisk. Det finns inte tillräckligt med superlativ för att beskriva monstercentern som tyvärr fick avsluta NHL-karriären allt för tidigt på grund av allt för många hjärnskakningar. Hans betydelse för Flyers under decenniets första hälft var enorm och i var och varannan match var det Keith Primeau som tog kommandot och gick i bräschen.
Hans insatser i slutspelet 2004 – där han stod för nio mål, varav tre var direkt matchvinnande, och sju assist – kommer aldrig att glömmas bland Flyersfansen. Primeau bar då fram Flyers på sina axlar i sann Mark Messier-stil och de misstag han begick under slutspelet kan räknas med hjälp av den ena handens fingrar.
Primeaus allt för tidiga pensionering tros också ha haft en stor inverkan i att Ken Hitchcock så småningom fick sparken från Flyers då det var Primeau som hade fått spelartruppen att ta till sig Hitchcocks hårda och extremt krävande filosofi. Keith Primeau kommer för alltid att vara en av de mest uppskattade Flyersspelarna genom tiderna och han är lika ohotad till titeln ”Decenniets bästa center” som Gagne var bland forwards.
---
Decenniets bästa offensiva försvarare: Kim Johnsson
Under decenniets första säsonger var det svensken Kim Johnsson som ankrade Flyers försvarsbesättning. Han skötte sig exemplariskt i defensiven och var lagets viktigaste offensiva försvarare. Han kom till Flyers inför säsongen 01/02 i bytesaffären som skickade Eric Lindros till New York Rangers – och gjorde omgående succé.
I samma veva som försvarsgeneralen Eric Desjardins började få mer och mer skadeproblem var det Johnsson som blev försvarets go-to guy och under sina tre första säsonger i Flyers gjorde han 41, 39 respektive 42 poäng. Den numera 33-årige försvararen var hård och robust i egen zon och gick sällan bort sig i positionsspelet – men styrkorna fanns i det offensiva spelet. Förstapassen från egen zon höll hög klass, han kunde transportera pucken framgångsrikt och hade ett tungt skott från blålinjen.
Under de tre åren missade svensken dessutom bara två matcher och han hade vuxit ut till en av ligans mest underskattade försvarare – men sen kom hjärnskakningsproblemen. Johnsson mäktade bara med 47 matcher under säsongen 05/06, men gjorde ändå 25 poäng. Efter säsongen valde dock Flyers att inte förlänga kontraktet med svensken, som istället gick till Minnesota.
---
Decenniets bästa defensiva försvarare: Derian Hatcher
Derian Hatcher har kritiserats en hel del under sin tid i Flyers, och visst höll han inte samma klass som under glansåren i Dallas – men likväl var han en effektiv defensiv försvarare. Hatcher signades till ett treårskontrakt inför säsongen 05/06 och blev överöst med kritik under sin första säsong hos Flyers. Veteranen hade visserligen problem med sin skridskoåkning på grund av en efterhängsen knäskada, men framför egen kasse var han ett monster.
Han plockade undan motståndare framför sin egen målvakt på både tillåtna och otillåtna sätt, men det var få som fick jobbet gjort lika effektivt som Hatcher. 06/07 tog han ytterligare ett kliv framåt och var en jätte i Flyers zon. Han delade ut tacklingar, rensade framför egen kasse, hjälpte till med att utbilda truppens yngre försvarare och tog ett stort ansvar såväl i omklädningsrummet som gentemot media.
Hatcher visste dessutom hur man skulle ta hand om rivalerna Pittsburghs omslagsgosse Sidney Crosby. Vem kan till exempel glömma den här videon? Hatcher var även ett föredöme när det kom till att spela igenom skador. I slutspelet 2008 missade han enbart de två inledande matcherna, men spelade sedan resterande matcher när Flyers tog sig till Conferencefinal – trots att han hade två söndertrasade knän. Det är sådant som kallas stake.
---
Decenniets bästa defensiva forward: Keith Primeau
Keith Primeau var en mästare angående positionsspelet i egen zon, forechecking, backchecking, det fysiska spelet, förmågan att blockera skott och var dessutom stark i tekningscirkeln. Det gör att han placerar sig klart framför de övriga konkurrenterna, främst Michal Handzus och Mike Richards.
Primeau sattes konstant in på isen i avgörande ögonblick i matcherna, när en utvisning behövde dödas eller när Flyers som bäst försökte försvara en ledning. Primeau var även ett föredöme när det kom till arbetsinsats och energi, vilket är nog så viktigt för defensivt starka forwards.
---
Decenniets bästa målvakt: Martin Biron
På målvaktssituationen är det ingen större konkurrens, vilket gör att Martin Biron tar hem priset. Robert Esche stod förvisso för en stabil insats under slutspelet 2004, men bortsett från det höjde han sig sällan från mängden. Biron å sin sida var mästerlig under slutspelet 2008 och skötte sig exemplariskt i matchserierna mot Washington och Montreal.
När Biron lämnade Flyers inför den nuvarande säsongen gjorde han det med ett 65-47-16-record, en räddningsprocent på 91,5, ett GAA på 2,71 och med sju hållna nollor, vilket är något bättre än Esches statistik. Biron var dessutom en mycket uppskattad truppmedlem som höll upp stämningen i omklädningsrummet.
---
Decenniets bästa powerplay-spelare, forward: Mike Knuble
Peter Forsberg, Mark Recchi, Simon Gagne och John LeClair i all ära – men det är Mike Knuble som har haft den mest betydande rollen i Flyers powerplay under det gångna decenniet. I sann LeClair-anda – LeClair hade ju sin prime under 90-talet och plågades främst av ryggproblem under det här decenniet – parkerade Knuble framför motståndarnas målbur.
I sitt kontor var det få spelare som lyckades flytta på honom med tillåtna medel och på fyra säsonger gjorde Knuble 49 powerplay-mål. Dessutom var han inblandad i så oerhört många mer mål än vad som visas i statistiken, då han även var en mästare på att skymma sikten för målvakterna och arbeta fram puckar längs med sargen.
---
Decenniets bästa powerplay-spelare, försvarare: Eric Desjardins
Eric Desjardins hade en del skadeproblem under det gångna decenniet – men när han väl spelade höll han hög klass. Skadeproblemen gjorde att han närmare kunde anses som en specialteams-försvarare under sina fem sista säsonger i Flyers. Han höll en bra klass i penalty killing – men det var i powerplay som han var som allra bäst.
Han visade upp ett nästan skrämmande lugn på offensiv blålinje, där han styrde Flyers powerplay, som spred sig till övriga lagkamrater på isen. Även om ”Rico” hade ett bra tryck i skotten så var det främst hans precision som imponerade; han missade sällan vad han siktade på.
Under decenniet blev det tolv powerplay-mål, vilket är 30 procent av hans totala produktion i den spelformen under sin tid i Flyers. Hans totalt 39 mål är dessutom, tillsammans med Mark Howe, bäst genom tiderna i Flyers.
---
Decenniets bästa penalty killing-spelare, forward: Keith Primeau
Keith Primeau håvar hem den ena utmärkelsen efter den andra – och det med rätta. Han hade en så otroligt viktig roll i Flyers, och skötte alla sina uppgifter med bravur, så även spelet i penalty killing.
---
Decenniets bästa penalty killing-spelare, försvarare: Derian Hatcher
Decenniets bästa defensiva försvarare är även decenniets bästa penalty killing-försvarare. Även när Derian Hatcher drogs med skadeproblem så spelade han alltid i numerärt underläge – och gjorde det mycket bra. Fram till dess att han spelade sin sista match i slutspelet 2008 var han alltid en kraft att räkna med.
Motståndarforwards fick alltid ett helvete när de gav sig för nära Hatcher eller Flyers målvakter. Då kunde de räkna med att få betala ett pris; på gott och ont. Hatchers tuffhet renderade ibland i utvisningar, men han var likväl en mycket användbar och viktig del av Flyers lagbygge – framför allt då i penalty killing.
---
Decenniets kultspelare: Jeremy Roenick
Jeremy Roenick gjorde bara tre säsonger i Flyers – men kommer för alltid att vara älskad i Philadelphia. Hans 173 poäng (67+106) på 216 matcher i Flyers tröja är inte överdrivet imponerande för en spelare som lirade i förstakedjan och fick en hel del powerplay-tid, men han levererade när han behövdes som mest. Vem kan till exempel glömma det klassiska övertidsmålet mot Toronto i slutspelet 2004?
J.R. var en spexare, han hade alltid tid för fansen, sade vad han tyckte och kände – och tog klivet rakt in i Philadelphiapublikens hjärtan.
---
Decenniets bästa rollspelare: Sami Kapanen
Den lille ettrige finländaren Sami Kapanen var enormt uppskattad i Philadelphia. Han var en tränares drömspelare; han gav alltid 100 procent på isen, vek aldrig ner sig, hade samma fart både i offensiven som i defensiven och hade förmågan att spela i olika roller i olika kedjor. Normalt sett återfanns han i en checkingline, men vid skador flyttades han ofta uppåt i hierarkin.
Under slutspelet 2004 klev han dessutom ner som försvarare när skadorna slog som hårdast på Flyers backbesättning – och var då lagets klart bästa försvarare. Kapanen fick dock betala ett högt pris efter det slutspelet, och skulle lockouten inte ha kommit under den följande säsongen skulle han mycket väl ha tvingats till pension. Vem glömmer till exempel bilderna på hur Kapanen försöker ta sig tillbaka till Flyers bås efter en enorm tackling av Torontos Darcy Tucker.
Tack vare lockouten kunde dock Kapanen fortsätta i ytterligare tre säsonger och höll samma fina klass som tidigare. När han lämnade Flyers och flyttade hem till Finland efter säsongen 07/08 gjorde han det som en av de mest uppskattade krigarna i Flyers historia.
---
Decenniets bästa agitator: Dan Carcillo
Dan Carcillo har förvisso bara gjort 63 matcher i Flyers härligt orangea tröja – men likväl tar han hem den här utmärkelsen. Flyers har haft en hel del hårda, tuffa och småfula spelare under decenniet, men det är ingen som har haft Carcillos förmåga att reta gallfeber på motståndarna.
24-årige Carcillo kryper under skinnet på motståndarna på alla möjliga och omöjliga sätt. Käften går konstant, han delar ut små tjuvnyp titt som tätt, tacklar allt och alla, tar mer än gärna en fight – och agerar gärna lite hånfullt när han gör mål. Dan Carcillo vet hur man jävlas med motståndarna, helt enkelt.
Dessutom visar 770 utvisningsminuter på hans 192 NHL-matcher klart och tydligt att han gärna ställer till med bråk. Tidigt i karriären hade han problem att värdera när han skulle göra vad, men under framför allt den här säsongen har Carcillo tagit flera stig framåt.
---
Decenniets bästa fighter: Donald Brashear
Den mest energiska fightern under decenniet är Dan Carcillo – men det är Donald Brashear som var den bästa fightern. När ”Brash” var i sin prime var han en mästerlig fighter och under Ken Hitchcock var han väl förtrogen med sin roll i laget. Flyers hämtade in honom under säsongen 01/02 och under sina 270 grundseriematcher för Flyers deltog han i 45 fighter och drog på sig 648 utvisningsminuter.
Brashear kunde fightas, främst tack vare sin enormt muskulösa kropp – och i Flyers visade han dessutom stundtals upp oanade kvaliteter som spelare. Då och då fick han göra något eller några byten med lagets stjärnor för att uppfylla sin roll som ”polis”, och visade då att han även klarade av en tillfällig plats högre upp i hierarkin.
---
Decenniets bästa svensk: Kim Johnsson
Peter Forsberg i all ära, men den svenska stjärncentern var mest skadad under sina två säsonger i Flyers – och osäkerheten kring hans medverkan eller ej påverkade laget klart negativt. Utmärkelsen som decenniets bästa svensk går istället till Kim Johnsson, försvarsgeneralen under decenniets första hälft.
Johnsson kom till Flyers från New York Rangers i Eric Lindros-traden och etablerade sig omgående som en av lagets klart viktigaste spelare. När Eric Desjardins fick mer och mer skadeproblem var det också Johnsson som axlade ”Ricos” ansvar som försvarsgeneral – och skötte den uppgiften galant.
Från sin backplats stod Malmöpågen för 40 mål och 147 poäng fördelat på fyra säsonger. 17 av målen kom i powerplay, och Johnsson hade en nyckelroll inte bara i powerplay utan även i penalty killing. Under slutspelet 2004 fick svensken ta ett stort ansvar när skadehelvetet slog mot försvarsbesättningen och loggade enormt med istid samtidigt som han spelade sin klart bästa hockey under sin karriär i Flyers.
---
Decenniets bästa powerforward: Keith Primeau
Då Mike Knuble inte riktigt kan klassas som powerforward och John LeClair hade en något annorlunda roll än tidigare så går även den här utmärkelsen till Keith Primeau. Veteranen var en riktig pest för motståndarna att möta, på alla sätt och vis. Han åkte skridskor, tacklades, gjorde mål, dödade utvisningar, hade en oklanderlig inställning och i sann powerforward-stil drog han även på sig en del utvisningar.
---
Decenniets bästa gamebreaker: Jeff Carter
Under det här decenniets är det bara Simon Gagne som på allvar kan utmana Jeff Carter om den här utmärkelsen. Han klev in i ligan 05/06 och sedan dess har målen trillat in i en strid ström – och så har även de matchavgörande målen gjort. Carter kan komma från ingenstans och vräka in ett mål eller två, vilket är en hyfsat uppskattad egenskap.
29 av hans 131 mål har varit matchavgörande och trots att 25-åringen bara har gjort 355 matcher för Flyers ligger han för närvarande på tolfte plats över antalet matchvinnande mål i Flyers historia. Det är bara en tidsfråga innan han passerar legender som Eric Lindros, Bobby Clarke och Mark Recchi, men det lär nog dröja några säsonger innan han passerar ledaren John LeClairs 61 mål.
---
Decenniets bästa trade: Kimmo Timonen och Scott Hartnell i utbyte mot Nashvilles förstaval 2007
Den 15 februari 2007 skickade Philadelphia Flyers iväg en skadeskjuten Peter Forsberg till Nashville, som gjorde en satsning inför slutspelet. I utbyte fick man Ryan Parent och Scottie Upshall samt Nashvilles första- och tredjeval i draften 2007. Den 18 juni skickade sedan Flyers tillbaka förstavalet till Nashville i utbyte mot Kimmo Timonen och Scott Hartnell.
Med andra ord såg Flyers general manager Paul Holmgren till att utbytet för Peter Forsberg var Ryan Parent, Scottie Upshall, Kimmo Timonen, Scott Hartnell och ett tredjeval – vilket inte är fy skam för en skadedrabbad center som bara har mäktat med 26 NHL-matcher sedan han lämnade Flyers.
---
Decenniets bästa free agent-signing: Mike Knuble
Det var Simon Gagne och Peter Forsberg som fick de stora rubrikerna när de bildade Flyers förstakedja tillsammans med Mike Knuble – men det var tack vare Knuble de lyckades. Veteranen signades i juli 2004 och efter att ha spenderat lockout-säsongen i Linköping debuterade han i Flyers 05/06 – och imponerade direkt.
Under sina fyra säsonger blev det 34, 24, 29 samt 27 gjorda mål, och under tre av säsongerna spelade han samtliga 82 matcher. Knuble var en oerhört viktig kugge i powerplay, där han parkerade framför målvakten och svarade för 49 powerplay-mål. Antalet mål som han var inblandad i tack vare sin placeringsförmåga framför målvakten är dock så mycket högre. Veteranforwarden hade dessutom en relativt viktig roll i penalty killing och var en ledare i omklädningsrummet.
---
Decenniets bästa tacklare: Denis Gauthier
Det blev bara två säsonger och 60 matcher för Denis Gauthier i Flyers tröja, sedan blev han ett offer för lönetaket och skickades ner till AHL innan han så småningom lyckades lämna Flyers organisation. Försvararen var ingen större hockeylirare, men var stor och stark – och killen kunde tacklas.
Det blev 34 tacklingar på 17 matcher under 05/06 och säsongen därefter delade Gauthier ut 111 tacklingar på 43 matcher. Gauthier tvekade aldrig på att kliva fram och sänka en motståndare; faktum är att han dock då och då gick bort sig i positionsspelet när han såg ett läge att tacklas.
Att Gauthier var en mästerlig tacklare råder det dock ingen tvekan om – fråga bara Martin Straka eller Jay Bouwmeester.
---
Decenniets bästa rentalspelare: Vaclav Prospal 07/08
Säsongen 07/08 stod Flyers för en imponerande comeback när man gick från att föregående år har varit sämst i ligan till Conference-final mot rivalerna Pittsburgh. Inför trading deadline den säsongen valde man att plocka in Vaclav Prospal från Tampa Bay för att förstärka inför grundseriens slutspurt – och Prospal, som därmed gjorde sin andra sejour i Flyers, blev en härlig injektion.
Veteranen gav Flyers en ökad balans bland kedjorna och lyckades exempelvis tända Daniel Briere inför slutspurten och slutspelet. Tillsammans med Briere och, för den mesta tiden, Scott Hartnell hade han en stor roll i Flyers spurt mot slutet, och den imponerande resan mot Conference-final.
På 18 grundseriematcher hann tjecken med 14 poäng (4+10) och på 17 slutspelsmatcher blev hans facit 13 poäng (3+10). Det var framför allt i matchserierna mot Washington och Montreal som Prospal imponerade, medan han inte lyckades behålla den fina formen i Conference-finalen mot Pittsburgh; något som han dock inte var ensam om. Efter slutspelet valde han sedan att återvända till Lightning inför säsongen 08/09.
---
Decenniets mest underskattade: Michal Handzus
Under sina tre säsonger i Philadelphia – 02/03 till 05/06 – förde slovaken Michal Handzus en relativt undanskymd roll bakom centrar som Jeremy Roenick, Keith Primeau, Alexei Zhamnov och Peter Forsberg. Handzus var dock en otroligt viktig lagmedlem och placerade sig alltid högt upp i den interna poängligan.
Den numera 32-årige Los Angeles-spelaren gjorde aldrig en dålig match, var säker i samtliga tre zoner och var ett perfekt komplement till Keith Primeau. När det visade sig att Ken Hitchcock inte kunde använda sig av Primeau mot motståndarnas stjärnor var det istället Handzus som kom ut på isen.
Handzus hade främst defensiva egenskaper och fick ofta i uppgift att säkra upp bakom två mer offensivt lagda spelare – främst John LeClair och Mark Recchi – men bidrog trots det en hel del i offensiven. Exempelvis hade han en förmåga att kliva fram med matchavgörande mål – tolv av hans 54 mål var matchvinnande – eller passningar, ofta i förlängning.
När ”Zeus" i augusti 2006 byttes bort mot Kyle Calder var det många fans som beklagade sig.
---
Decenniets bästa lagkapten: Keith Primeau
Keith Primeau tar storslam i artikeln – med all rätta. Hans inställning, defensiv, offensiv, attityd, närkampsspel, positionsspel och ledaregenskaper höll alla högsta klass. Han klev fram när han behövdes som mest – titta bara på slutspelet 2004 – och var alltid ett föredöme för sina lagkamrater och för supportrarna.
När Primeau tvingades avsluta karriären under säsongen 05/06 hävdar många att det inte bara var förödande för Primeau själv – utan när lagkaptenen försvann så började det även gå utför för Ken Hitchcock. Den hårt krävande coachen hade haft Primeau till stor hjälp när det gällde att sälja in sitt koncept till spelartruppen och det var Primeau som höll ihop gruppen.
När Hitchcock sedan stod utan sin ledare på isen började det gå sämre och sämre för Flyers – med kulmen i den fullkomligt värdelösa säsongen 06/07.
---
Decenniets bästa head coach: Ken Hitchcock
Ken Hitchcock var en mästare på att coacha lag där stommen bestod av ärrade veteraner. Han vann Stanley Cup med ett sådant lagbygge i Dallas och vore det inte för en skadeskjuten backbesättning skulle han med störta sannolikhet även ha tagit Flyers till final 2004.
Hitchcock var en hårt krävande coach som inte lade några fingrar emellan i sin ledarstil, vilket också gjorde att en del yngre förmågor inte trivdes. Patrick Sharp är ett exempel på det. Men veteranerna uppskattade Hitchcocks ledarstil, mycket tack vare Keith Primeau, och de nådde framgång.
Den väldige kanadensaren krävde disciplin, hårt arbete, oklanderlig inställning och styrde defensiven med hjärnhand. Han lyckades även få Flyers till att spela en såväl framgångsrik som attraktiv hockey – vilket inte alltid är det lättaste.
---
Decenniets bästa general manager: Paul Holmgren
När Paul Holmgren befordrades från assisterande general manager till general manager några veckor in på den katastrofala säsongen 06/07 fick han ta över ett grovt underpresterande lag med flertalet veteraner som utan tvekan hade passerat zenit. På en trading deadline och en sommar lyckades ”Homer” dock bygga om Flyers från grunden.
Gamla, underpresterande och skadeskjutna veteraner som Peter Forsberg, Alexei Zhitnik, Kyle Calder, Petr Nedved, Geoff Sanderson, Nolan Baumgartner, Mike York, Randy Robitaille och de något yngre Joni Pitkänen och Freddy Meyer försvann. In kom istället etablerade stjärnor som Kimmo Timonen, Scott Hartnell, Daniel Briere, Jason Smith och Martin Biron, samt yngre talanger som Scottie Upshall, Joffrey Lupul, Braydon Coburn och Ryan Parent.
På bara några månader hade Paul Holmgren gjort om Flyers från ligans sämsta lag till en contender – det är inte många som klarar av det.
---
Decenniets All Star-uppställning:
Simon Gagne – Keith Primeau – Mike Richards
Kim Johnsson – Kimmo Timonen
Martin Biron
---
Fotnot: artikeln baseras från säsongen 00/01 till dags datum. En förutsättning för att vara aktuell för en utmärkelse är att spelaren i fråga har representerat Flyers under minst två säsonger, vilket gör att exempelvis Chris Pronger inte är aktuell.
