Decenniets bästa och sämsta lag i Flyers

Decenniet är över och det är dags att blicka tillbaka på spelarna som har representerat Philadelphia Flyers.

Det senaste decenniet har inte alltid varit så värst exalterande för Philadelphia-fansen. Det började med ett häftigt slutspelsäventyr som slutade med en finalförlust innan merparten av årtiondet präglades av mellanmjölk eller direkt uselhet.

Men som sig bör ska vi blicka tillbaka på årtiondet och vi gör det genom att ta ut det bästa och sämsta laget bestående av spelare som representerat Flyers under det gångna decenniet. För enkelhetens skulle börjar vi med säsongen 09/10 och stänger decenniet med dagens datum.

###

Decenniets bästa lag:

Förstakedjan:

Claude Giroux – Sean Couturier – Jakub Voracek

Trion i förstakedjan i decenniets bästa lag i Philadelphia är så självskrivna som man kan vara. Visst kan man tycka att Claude Giroux ska positioneras som center – det är ändå där han har spenderat mest tid under sin NHL-karriär – men han är nu etablerad som winger och givetvis måste man inkludera Sean Couturier som center.

Giroux är Flyers överlägset bästa poängplockare i den här eran. 824 matcher har resulterat i 767 poäng och enbart tre spelare i ligan – Alexander Ovechkin, Sidney Crosby och Patrick Kane – har överträffat den siffran. Ser vi på hans karriär i helhet är Giroux den fjärde bästa poängplockaren genom tiderna i Flyers. Han närmar sig 800 poäng och borde inte ha några problem med att ta sig förbi Bill Barber och Brian Propp upp till andraplatsen bakom Bobby Clarke.

Några större argument för Giroux behövs egentligen inte.

Inte heller Sean Couturier behöver försvaras nämnvärt. Efter att ha blivit draftad som en offensiv spelare sattes han i en defensiv roll i NHL och blev snabbt en framträdande defensivspecialist. Han låg stadigt kring sina 35-40 poäng per säsong i några år innan han lyftes upp i en ännu större roll – och går nu mot sin tredje raka säsong med minst 70 poäng.

Couturier har etablerat sig som en av ligans absolut bästa tvåvägscentrar och stänger ner motståndarnas bästa spelare i match efter match. Han är Flyers tredje bästa poängplockare under det här decenniet – med 384 poäng på 625 matcher – och hans tandlösa leende är Bobby Clarke-klass.

Jakub Voracek fyller ut förstakedjan på ett lika självklart sätt som sina två kedjekamrater. Han har hunnit med 542 poäng på 652 matcher, vilket gör honom till den näst bästa poängplockaren i Flyers under den här perioden. Inkluderar vi åren i Columbus har det blivit 638 poäng under det här decenniet – något som bara 17 spelare har överträffat.

Tjecken må vara frustrerande under stunder, men att han har varit – och fortfarande är – en producerande winger råder det ingen tvekan om.

Andrakedjan:

Scott Hartnell – Daniel Briere – Wayne Simmonds

Om vi fortsätter att studera poängligan är Scott Hartnell och Wayne Simmonds två av de tre efterföljande spelarna. Simmonds – som dessutom är den näst bästa målskytten med sina 203 mål – återfinns på fjärdeplatsen med 378 poäng och var i många år en av ligans mest effektiva powerforwards.

Publikfavoriten, som var så underbetald under sina bästa år i Flyers, har en självklar plats i ett sådant här lag.

På andra vingen hittar vi ytterligare en powerforward i Scott Hartnell. Han hade visserligen några skakiga år, där framför allt avslutningen såg oroväckande ut, och Ron Hextall bytte bort honom. Med facit i hand skulle man ha haft is i magen för Hartnell kom tillbaka med några gedigna säsonger efter traden, men det är framför allt hans första säsonger under decenniet som vi minns tillbaka på.

Hartnell var en nyttig utfyllnadsspelare som kunde kliva fram när det behövdes. Han var en stor anledning till att Flyers gick till Stanley Cup-finalen 2010 och är fortfarande väldigt uppskattad i Philadelphia, inte minst för sin personlighet.

Mellan Simmonds och Hartnell får Daniel Briere ta plats, trots att han lämnade Flyers redan 2013. Då tvingades man köpa ut en skadedrabbad Briere med hjälp av en amnesty buyout, men innan dess hade Briere varit en mycket uppskattad nyckelspelare.

Det är framför allt han makalösa slutspel 2010 som står ut. Då vann han slutspelets poängliga och även i de två efterföljande slutspelen var han framträdande. Faktum är att Briere är Flyers näst bästa spelare i slutspelet – med 52 poäng på 45 matcher – under det här decenniet.

Tredjekedjan:

James van Riemsdyk – Brayden Schenn – Travis Konecny

Det är förmodligen få som skulle ifrågasätta någon av James van Riemsdyk, Brayden Schenn och Travis Konecny i ett sådant här sammanhang. Schenn är den femte bästa poängplockaren under decenniet och såväl JVR som Konecny är strax utanför topp-10.

Nu hade visserligen Schenn svårt att nå sin fulla potential i Flyers och han fick ofta, av flera olika anledningar, hoppa mellan olika roller och positioner. Schenn gjorde karriärsbästa 70 poäng direkt efter traden till St. Louis, men i relation till hypen kring draften och de efterföljande åren får man ändå måla upp honom som någon form av ett misslyckande. Med det i bakhuvudet blir också hans poängskörd i jämförelse med andra spelare till och med lite imponerande och det är klart att Baby Schenn ska in i det här laget.

Även van Riemsdyk hade svårt att nå sin potential innan han blev bortbytt. Men han gjorde ändå några hyggliga insatser innan dess och har varit mer eller mindre stabil sedan återkomsten 2018.

Konecny är den nuvarande publikfavoriten och efter två lovande säsonger har han tagit ytterligare ett kliv den här säsongen. Det är bara en tidsfråga innan han redan i januari eller februari gör sin karriärsbästa notering och trots en kort karriär är han redan på plats tolv i decenniets poängliga.

Fjärdekedjan:

Michael Raffl – Mike Richards – Matt Read

Mike Richards och lämnade Flyers sommaren 2011. Ändå känns han mer eller mindre självklar när det här laget ska kompletteras. Vi hittar honom på plats 15 i poängligan och studerar vi slutspelets poängliga återfinns Richards på fjärdeplatsen.

Den stora överraskningen – och en stor indikation på hur det senaste decenniet faktiskt har gått för Flyers – är snarare Michael Raffl. Österrikaren är Flyers tionde bästa målskytt – och den sjätte bästa i even strength – under den här perioden och har varit en väldigt nyttig rollspelare från dag ett. Han har figurerat som utfyllnad i förstakedjan och har varit såväl center som winger i bottom-6.

Raffl är en klart underskattad spelare.

Slutligen får Matt Read fylla ut forwardsbesättningen. Han påminner mycket om Raffl i att han kunde ta flera olika roller och har producerat på en fin nivå. Han är en aningen bättre målskytt och poängplockare än Raffl och tar sig till exempel in i topp-10 i poängligan. Under många år var han en nyttig PK-spelare och ett viktigt inslag i Flyers middle-6.

---

Första backpar:

Kimmo Timonen – Braydon Coburn

Braydon Coburn och Kimmo Timonen är förmodligen det bästa backparet som Flyers har satt på isen under det här decenniet, så de får kampera ihop även här. Även om det finns mer framträdande individer än Coburn bör han ändå inkluderas bland sex backar. Under sin prime i början av decenniet var han nyttig i båda riktningarna och kombinerade framför allt storlek med skridskoåkning på ett mycket effektivt sätt.

Vid sidan av Timonen var Coburn ett perfekt komplement och han tillät Timonen att göra sitt. Det gjorde Timonen till en av ligans bättre backar och trots att han bara fullföljde halva decenniet i Flyers är han tvåa i backarnas poängliga under den här perioden. Finländaren behärskade allt och var den perfekta toppbacken.

Andra backpar:

Ivan Provorov – Chris Pronger

Chris Prongers karriär tog slut i november 2011 men han måste givetvis inkluderas i det här laget. Hans betydelse i samband med slutspelet 2010 är uppenbar och trots att han bara hann med 145 matcher under decenniet är han på sjätte plats i backarnas poängliga.

Många gånger har man funderat över hur Flyers årtionde skulle ha sett ut om inte Pronger skulle råkat ut för den där klubbspetsen och huvudtacklingen…

Nog känns det som att Pronger och Ivan Provorov skulle bilda ett episkt backpar. Tillsammans besitter de alla kvaliteter som krävs för att dominera och orosmolnen som vilade över Provorov under förra säsongen är numera som bortblåsa. Han har varit den nuvarande generationens viktigaste försvarare.

Tredje backpar:

Shayne Gostisbehere – Mark Streit

Shayne Gostisbehere må ha haft lite problem den här säsongen, men han har varit det här decenniets mest framträdande back i Flyers. Han är den poängbästa backen – och på sjunde plats totalt – med 199 poäng på 338 matcher. Hans makalösa rookiesäsong gav en uppmärksamhet som få andra har varit i närheten av och bara den hypen ger nästan en självklar plats i det här laget.

Den sista platsen är kanske lite mer öppen, men det blir Mark Streit som får fylla ut försvarsbesättningen. Han hade redan börjat komma till åren när han anslöt 2013 men man fick ut två-tre bra säsonger av honom innan kroppen började säga ifrån. Det var framför allt hans två första säsonger i Flyers som imponerade och poängskörden då lägger grunden för tredjeplatsen i backarnas poängliga.

---

Målvaktspar:

Steve Mason/Carter Hart

Steve Mason är målvakten som har gjort överlägset flest matcher under den här perioden – han är den enda som har kommit över hundra matcher – och han har dessutom högst räddningsprocent (91,8). Efter några tyngre år i Columbus fick Mason chansen i Flyers och etablerade sig på en hög och jämn nivå. Det verkar dock som att relationen med klubben inte alltid var den bästa och när han dessutom började skaka under säsongen 16/17 valde Flyers att släppa honom.

Att han hade varit en väldigt framträdande målvakt innan dess råder det däremot ingen tvekan om.

Bakom Mason finns det några kandidater som alla har gjort avtryck, men det är svårt att inte inkludera Carter Hart. Det stora framtidshoppet har redan visat sina kvaliteter och när kommande årtionde ska summeras lär Carter Hart vara det självklara namnet att lyfta fram.

---

Bubblare:

Jeff Carter, Matt Carle, Sergei Bobrovsky

Jeff Carter hann göra avtryck innan han blev bortbytt, men föll nu bort i den sista gallringen. Matt Carle satte ordentlig press på Mark Streit om den sista platsen i försvaret – och Carle är faktiskt fortfarande sexa, som bästa back, i slutspelets poängliga – men Streits betydelse i en avsevärt mycket svagare försvarsbesättningen fällde avgörandet.

Sergei Bobrovsky är givetvis en av Flyers stora what if-resonemang. Man hade inte tålamod nog att vänta på hans utveckling utan ville få en snabb lösning i Ilya Bryzgalov – och valde att skicka bort Bobrovsky. Hur det sedan gick i Columbus vet vi alla…

---

Claude Giroux – Sean Couturier – Jakub Voracek
Scott Hartnell – Daniel Briere – Wayne Simmonds
James van Riemsdyk – Brayden Schenn – Travis Konecny
Michael Raffl – Mike Richards – Matt Read
Jeff Carter

Kimmo Timonen – Braydon Coburn
Ivan Provorov – Chris Pronger
Shayne Gostisbehere – Mark Streit
Matt Carle

Steve Mason/Carter Hart

###

Decenniets sämsta lag:

Förstakedjan:

Chris VandeVelde – Vincent Lecavalier – Jori Lehterä

Vi sätter givetvis ihop en anti-All Star-kedja när decenniets sämsta lag ska formeras. Chris VandeVelde, Vincent Lecavalier och Jori Lehterä var kanske inte nödvändigtvis de absolut sämsta individerna, men i relation till lönekostnad, antalet matcher och faktiskt användande så står de ut.

Gudarna ska veta att Flyers har haft många mediokra och direkt usla spelare under det senaste årtiondet – det är kanske inte så konstigt att man inte har vunnit någon slutspelsserie sedan 2012 – och hela 10-talets uselhet illustreras kraftigt i att det faktiskt bara är tolv forwards som har spelat fler matcher än VandeVeldes 250.

Av någon oförklarlig anledning så föll både Craig Berube och Dave Hakstol för VandeVelde. Båda två lät honom hoppa in i förstakedjan och han fick en nyckelroll i såväl det defensiva spelet i allmänhet och penalty kill i synnerhet. När Flyers äntligen släppte honom lyckades han inte hitta något nytt jobb i ligan – och även det får ses som talande.

Vincent Lecavalier signades upp till stor hype sommaren 2013. När han köptes ut från monsterkontraktet i Tampa Bay slängde Paul Holmgren sommarens ursprungliga planer – hur såg egentligen de planerna ut? – och gick all-in på Lecavalier. Debutsäsongen inleddes lite lovande men kraschen kom tämligen omgående.

Lecavalier kunde inte längre åka skridskor, verkade ha tappat sitt skott och var allmänt kaosartad. Under hans tredje säsong lyckades Flyers äntligen bli av med honom – Los Angeles tog på sig honom mot löfte att han skulle sluta i förtid. Den tidigare så aktade centern är en ytterst värdig förstacenter i det här laget.

För att verkligen boosta upp förstakedjan slänger vi in Jori Lehterä till höger. I relation till faktisk lönekostnad är finländaren utan någon större konkurrens årtiondets sämsta spelare i Flyers. Lehterä gjorde ingen nytta. Ingen. Men var givetvis en av Dave Hakstols favoriter och att Oskar Lindblom petades till förmån för Lehterä i Hakstols sista match säger allt.

Att Lehterä dessutom drogs in i en kokainhärva gör inte saken bättre. Bland alla forwards med minst 82 matcher under årtiondet är det enbart Zac Rinaldo, Adam Hall och Jody Shelley som har färre poäng än Lehterä.

Det här är en lika episk som tragisk förstakedja, men Flyers fick i alla fall draftvalen som resulterade i Morgan Frost och Joel Farabee i Lehterä/Brayden Schenn-traden.

Andrakedjan:

Dale Weise – RJ Umberger – Ryan White

I andrakedjan hittar vi ytterligare två spelare som var grovt överbetalda, nämligen Dale Weise och RJ Umberger. Den sistnämnda kom in i utbyte mot publikfavoriten Scott Hartnell när Hartnell såg ut att ha tagit slut. Men Hartnell kom igång igen i Columbus – samtidigt som Umberger inte gjorde någon glad i Philadelphia.

Med ett år kvar på ett relativt välbetalt kontrakt kände sig Ron Hextall tvungen att köpa ut Umberger och den traden är helt klart en av Hextalls sämsta.

Sommaren 2016 signade Flyers upp Dale Weise på ett fyraårskontrakt. Han hade varit hygglig i Montreal och nog hoppades man att han i alla fall skulle kunna fylla en roll även i Flyers. Så blev verkligen inte fallet och Weise kan sorteras in i samma fack som storheter som Chris VandeVelde och Jori Lehterä.

Ryan White hade sina stunder och kunde här och där faktiskt göra lite nytta. Men både Craig Berube och Dave Hakstol kom att falla för honom under vissa perioder och White fick faktiskt obegripligt nog powerplay-tid. Under säsongen 15/16 snittade han exempelvis nästan en minuts powerplay-tid per match.

Nu är det givetvis inte Whites fel att han används på ett konstigt sätt, men det resulterar likväl i en plats i det här laget.

Tredjekedjan:

Zac Rinaldo – Valtteri Filppula – Roman Lyubimov

Valtteri Filppula hade en något konstig Flyers-karriär. När han anslöt under slutskedet av säsongen 16/17 såg det ut som en lovande veteranlösning för det bristande centerdjupet. Finländaren stabiliserade alltså inledningsvis upp Flyers centerbesättning, men över sommaren hände någonting. Filppula gick ner sig rejält och även om poängskörden låg på en hyfsad nivå var veteranen ett stort problem.

De underliggande siffrorna var mindre bra och han hade en direkt negativ inverkan på sina kedjekamrater. Trots det fick Filppula ett fortsatt förtroende av Dave Hakstol – det här börjar bli ett tema… – och när han slutligen lämnade Flyers var det ingen som saknade honom.

Filppula får flankeras av Zac Rinaldo och Roman Lyubimov. Rinaldo visade tidigt i sin karriär lite tendenser till att kanske kunna utvecklas till en duglig rollspelare som kan fylla ut ett PK, men de tendenserna höll inte i sig och hans goon-status blev bara tydligare och tydligare. Lyubimov anslöt från KHL med vissa förhoppningar på sig om att kunna bli ett Europafynd, men han hade problem att bara hålla en ordinarie tröja och försvann tillbaka till CSKA Moskva efter enbart en säsong.

Fjärdekedjan:

Jay Rosehill – Adam Hall – Taylor Leier

Jay Rosehill var inte mycket att ha ens när fighters var etablerade i ligan. Men så blev det också enbart 45 matcher i Flyers tröja – det räcker dock för att han ska kvala in i ett sådant här lag. Det ska också sägas att Rosehill faktiskt hade ett vackert mål i sig…

Adam Hall gjorde en dryg säsong i Flyers och några större avtryck blev det inte. De efterföljande åren spenderades i Schweiz och trenden att dåliga Flyersspelare inte får något nytt jobb i NHL när de lämnar Flyers är fortsatt talande.

Inte heller Taylor Leier har lyckats etablera sig i NHL sedan han lämnade Flyers, och 25-åringen kan nog se tillbaka på sin tid i Flyers med lite bitterhet. När han hade chansen att slå sig in på rostern kom en skada i vägen och Leier sladdade till. Sedan såg han sig bli omsprungen av andra hypade yngre förmågor och hamnade för långt ner i hierarkin. Det var ingen större förlust för Flyers del för så värst mycket visade han inte upp under sina 55 NHL-matcher.

---

Första backpar:

Andrew MacDonald – Christian Folin

Andrew MacDonald var egentligen ingen kass spelare om man bara tog honom för vad han faktiskt var. Problemet var bara att han hade en lönecheck som indikerade på att han skulle vara så mycket mer – och han användes ofta i en för stor roll. Visst är det inte spelarens fel hur man används och hur mycket man tjänar, men det går ändå ut över honom.

Givetvis går det inte att sätta ihop det sämsta Flyers-laget det senaste decenniet utan att inkludera Andrew MacDonald. Han har trots allt förstört många nätter.

Vid sin sida får han Christian Folin, en av många usla svenska backar i Flyers. Det blev bara 26 matcher i Flyers – ofta kaosartade sådana – och Folin hann sannerligen lämna avtryck bakom sig.

Det finns inte mycket kompetens i det här förstaparet. Som sig bör i decenniets sämsta lag.

Andra backpar:

Brandon Manning – Nicklas Grossmann

Läsningen blir mer och mer tragisk när vi går vidare i laguppställningen. Vare sig Brandon Manning eller Nicklas Grossmann väcker så värst trevliga minnen till liv. Mannings största avtryck var när han skadade Connor McDavid under stjärnskottets rookiesäsong och sedan dess har han mest varit utskrattad.

Det mest fascinerande med Manning var att han kunde vara en väldigt effektiv offensiv kraft i AHL, men han fick inte ut det minsta av de kvaliteterna på NHL-nivå.

Grossmann såg faktiskt ut som en klart kompetent defensivspecialist under sin första tid i Flyers. Men i takt med att kroppen började gå sönder och han fick allt större problem att hänga med i tempot blev det värre och värre. Saken blev inte bättre av att han bibehöll sin relativt stora roll – och lön – under en inte helt obetydlig del av den dåliga perioden.

Tredje backpar:

Andreas Lilja – Johnny Oduya

Johnny Oduya har gjort en match för Philadelphia. Ändå kvalificerar han sig för en plats i decenniets sämsta lag. Då har man gjort avtryck. Andreas Lilja fick i alla fall 50 matcher på sig innan han begravdes i AHL och inte heller han visade sig vara NHL-värdig under slutskedet av sin karriär.

---

Målvaktspar:

Ilya Bryzgalov/Petr Mrazek

Ilya Bryzgalov är givetvis så självskriven som man kan vara i det här laget. Ryssen hämtades in under uppmärksammade former sommaren 2011 – i samma veva som Mike Richards och Jeff Carter skickades ut – och skulle frälsa Flyers från målburen. De inledande matcherna såg också lovande ut. Han besegrade Boston i debuten och nollade New Jersey i sin andra match.

Men det började snabbt gå utför. Bryzgalovs spel övertygade inte och för varje dag blev han en allt större kuf – och distraktion, enligt många – utanför isen. Bryzgalov överlevde två säsonger i Philadelphia innan man köpte ut honom – med hjälp av en amnesty buyout – sommaren 2013. Det var en investering för $51 miljoner som går till historien som en av de sämsta målvaktssatsningarna någonsin.

Petr Mrazek hämtades in under säsongen 17/18 för att ge ett Flyers som jagade slutspel en etablerad målvakt under en skadekris. Likt så många andra spelare såg det lovande ut under de första matcherna, innan även Mrazek kraschade.

---

Chris VandeVelde – Vincent Lecavalier – Jori Lehterä
Dale Weise – RJ Umberger – Ryan White
Zac Rinaldo – Valtteri Filppula – Roman Lyubimov
Jay Rosehill – Adam Hall – Taylor Leier

Andrew MacDonald – Christian Folin
Brandon Manning – Nicklas Grossmann
Andreas Lilja – Johnny Oduya

Ilya Bryzgalov/Petr Mrazek