Inför Philadelphia-Montreal: ”Det borde vara klasskillnad”
Det vankas äntligen riktigt slutspel. För Philadelphias del innebär det Montreal.
Så är det äntligen dags. Tränings- och kvalificeringsmatcherna är över. Nu vankas det riktigt slutspel. Philadelphia briljerade i topp-4-serien i Eastern Conference och blev toppseedade inför den ordinarie förstarundan.
Det innebär spel mot Montreal – det lägst seedade laget, men också laget som spände musklerna och slog ut Pittsburgh med 3-1 i matcher.
Hur ser förutsättningarna ut?
Styrkebeskedet:
Visst kan man alltid raljera över betydelsen av matcherna i topp-4-serien. Hur motiverade var egentligen lagen och spelarna? Var det bara Philadelphia som tog matcherna på fullaste allvar eftersom de hade mest att vinna?
Oavsett hur man ser på upplägget och matchernas betydelse så är det svårt att hävda att Flyers inte övertygade stort. Tre raka segrar mot Boston, Washington och Tampa Bay är ett styrkebesked.
Nu var ju givetvis inte allting perfekt över 3x60 minuter, men man kan sannerligen inte klaga över resultatet. Flyers gick in i serien som det fjärde bästa laget och hade allt att vinna. På förhand var man givetvis orolig över om laget kunde bibehålla det momentum man hade byggt upp i våras – då man var ett av ligans bästa lag över en längre period – men den oron visade sig vara obefogad, i alla fall över de tre matcherna.
För första gången sedan säsongen 99/00 går nu Flyers in i slutspelet som det toppseedade laget i Eastern Conference och man gör det som sagt efter ett riktigt styrkebesked.
Läget i Flyers:
Philadelphia är i gott slag för tillfället, men Jakub Voracek saknades i den avslutande matchen mot Tampa Bay. Det verkar röra sig om en lättare skada, även om sådana uppgifter ju är ett gigantiskt hemlighetsmakeri numera. Voracek är i alla fall aktuell för spel i den första matchen mot Montreal och ett definitivt beslut tas på matchdagen.
Michael Raffl tvingades lämna premiärmatchen mot Boston på grund av skada och hans status inför Montreal-serien är oklar.
Nolan Patrick saknas så klart sedan tidigare och kommer inte medverka något under slutspelet, hur långt man än skulle gå. Däremot har Oskar Lindblom anslutit till laget och det finns seriösa förhoppningar om att han faktiskt ska kunna spela redan under slutspelet.
Övriga spelare ska det – i alla fall vad som är känt – inte vara någon fara med.
Nyckelspelarna:
Sean Couturier/Kevin Hayes
I Sean Couturier och Kevin Hayes har Philadelphia två centrar som kan gå upp mot vilket motstånd som helst. Efter flera års hårt slitande i sin ensamhet har Couturier äntligen fått draghjälp av en annan högklassig tvåvägscenter. All match-up måste inte längre gå via Couturier och Flyers har dessutom fått två riktigt fräscha topp-6-kedjor tack vare Hayes intåg.
Nu är givetvis Montreals centeruppsättning inte dålig. Jesperi Kotkaniemi och Nick Suzuki gjorde exempelvis fina avtryck mot Pittsburgh och lär nu få gå upp mot Couturier/Hayes. Har man precis avfärdat Sidney Crosby och Evgeni Malkin ska man inte ta för lätt på dem, men nog ska Couturier och Hayes kunna skapa ett övertag här?
Ivan Provorov
Försvarsesset är så klart alltid av betydelse och Ivan Provorov spelar klart mest i Flyers. Han får en hel del istid i alla situationer och måste visa att han äger isen under de 25 minuter han spelar.
Claude Giroux
För några år sedan var Flyers ett one line team där Claude Giroux och Jakub Voracek behövde göra allting. Idag är förväntningarna snarare utspridda på flera spelare och Giroux för en lite mer bekväm tillvaro som winger.
Men det finns utrymme för förbättring. Det fanns nämligen mer att önska från grundserien. 69 matcher resulterade bara i 53 poäng och skulle inte laget ha gått så pass bra som man trots allt gjorde skulle kritiska röster definitivt ha höjts. Nu berodde säkert mycket av den minskade produktionen på ett längre experiment med Giroux till höger i powerplay, men oavsett vilka bortförklaringar man slänger fram är det också enkelt att konstatera att Flyers sannolikt behöver gott om produktion från honom i slutspelet.
Tre utropstecken:
Djupet
Tre raka segrar mot Boston, Washington och Tampa Bay – och Philadelphias målskyttar, från forwardsbesättningen, var Scott Laughton, Nicolas Aube-Kubel, Joel Farabee, Tyler Pitlick, Nate Thompson och Michael Raffl. Det indikerar så klart att djupet är en tillgång och förmågan att rulla fyra kompetenta kedjor ska aldrig underskattas i slutspelet.
Carter Hart
Efter nästan fem månaders uppehåll spelar nu Carter Hart karriärens första Stanley Cup-slutspel. Man skulle ljuga om den kombinationen inte skulle skapa en viss frågeställning på förhand – men Hart visade inga tendenser på att svaja under sina två matcher mot Boston och Tampa Bay.
Nu får man en extra twist på Harts framfart när han ställs mot Carey Price, målvakten som Hart ska ha baserat mycket av sig själv på. Det är inte allt för långsökt att hävda att just Hart och Price var två av målvakterna som imponerade mest under kvalificeringsmatcherna och målvaktsmatchen blir givetvis fascinerande att följa.
Talangen
Det råder ingen tvekan om att Philadelphia har gått och blivit ett slagkraftigt lag under Chuck Fletcher och Alain Vigneault. De skördar visserligen mycket av det som Ron Hextall sådde, men åtgärderna inför säsongen har också fallit väl ut.
Flyers står redo att utmana. Efter flera år där det mediokra accepterades och präglade mycket av laget är man äntligen i en contender-status igen. Talangen är odiskutabel och befinner sig för närvarande mitt uppe i den där gyllene zonen där veteranerna fortfarande kan dra laget och där ungdomarna har etablerat sig på en hög nivå.
Tre frågetecken:
Produktionen från toppspelarna
Efter tre matcher står fortfarande Claude Giroux, Sean Couturier, Travis Konecny, Kevin Hayes, Jakub Voracek och James van Riemsdyk på noll mål. Resultaten styr givetvis hur stor krisstämpel det ska generera och efter tre segrar är de flesta tillfreds.
Att bottom-6 kan bidra med målskörd är en tillgång och kan bli direkt avgörande i längden. Men ska Philadelphia utmana på allvar – och kunna ta sikte på cupen – behöver toppspelarna sannolikt bära laget… annars tar man sig kanske inte ens förbi Montreal.
Powerplay
Den här punkten går att kombinera med den förra, men vad som är orsak och verkan går väl att debattera. Fungerar inte powerplay för att toppspelarna inte har producerat mål? Eller har toppspelarna inte producerat mål för att powerplay inte har fungerat?
Oavsett vilket så resulterade i alla fall elva powerplay-tillfällen i noll mål. Genom åren har mästarna inte behövt ha det absolut bästa spelet i powerplay, men det säger sig självt att ett välfungerade PP underlättar. Kanske borde man släppa loss Shayne Gostisbehere på sin gamla plats i förstauppställningen?
Noterbart är för övrigt att inte heller Montreal nätade i powerplay i sin matchserie.
Carey Price
Över tid finns det stora frågetecken över en skadedrabbad målvakt som fyller 33 år om några dagar och som fortfarande har sex år kvar på $10,5 miljoner. Carey Prices finaste glansdagar är också några år bort numera, men över kortare perioder har han fortfarande förmågan. Kanske sträcker sig en sådan period över en matchserie. Kanske över två eller tre serier. Kanske över ett helt slutspel.
När slutspelsupplägget fastställdes pratades det en del om att spelarna inte ville gå upp mot just Price i en femmatchersserie och hans namn för respekt med sig. Att få hål på honom tidigt, och inte låta honom ta sig in i ens huvud, kan mycket väl bli viktigt.
Preliminär laguppställning:
Claude Giroux – Sean Couturier – Jakub Voracek
Scott Laughton – Kevin Hayes – Travis Konecny
James van Riemsdyk – Derek Grant – Nicolas Aube-Kubel
Connor Bunnaman – Nate Thompson – Tyler Pitlick
Ivan Provorov – Matt Niskanen
Travis Sanheim – Phil Myers
Shayne Gostisbehere – Justin Braun
Carter Hart (Brian Elliott)
I forwardsbesättningen finns det sannolikt inte mycket att orda om, beroende på två faktorer. Om Jakub Voracek inte kan medverka från start lär Joel Farabee ta hans plats jämte Claude Giroux och Sean Couturier.
Farabee imponerade där mot Tampa Bay och kan mycket väl ha spelat till sig en ordinarie plats även i fall Voracek är tillbaka. Men i så fall lär det röra sig om platsen som vänsterforward i andra- eller fjärdekedjan. Bedömer man att Farabee gjorde så pass stora avtryck att man vill ha honom i en offensiv omgivning kan nog Scott Laughton få kliva ner som tredjecenter istället.
Det skulle sannolikt peta ner Derek Grant i fjärdekedjan och Connor Bunnaman upp på läktaren. Att Farabee petar Bunnaman rakt av är givetvis också en möjlighet. Alain Vigneault lär trots allt inte vara allt för sugen på att sära på Laughton, Kevin Hayes och Travis Konecny då den trion har fungerat så väl ihop.
Skulle Oskar Lindblom visa sig vara i speldugligt skick inom kort får man ytterligare en intressant fråga att ta ställning till i forwardsbesättningen.
I försvaret står det enbart – under förutsättningen att alla är friska – mellan Shayne Gostisbehere eller Robert Hägg. Under grundserien föredrog tränarstaben svensken, men sedan återkomsten har han inte sett allt för bra ut – samtidigt som Gostisbehere övertygade stort mot Tampa Bay.
Inte kan man väl peta Gostisbehere efter den uppvisningen?
Kopplingarna mellan lagen:
Det finns flera spelare och tränare som har huserat i såväl Philadelphia som Montreal. Den mest uppenbara är Nate Thompson, som ju hämtades in från just Canadiens vid trade deadline. Han ska nu jobba tight med Alain Vigneault och hans stab när man studerar Montreal.
Det hör sannerligen inte till vanligheterna att spelare som blev bortbytta vid trade deadline ställs mot sitt gamla lag i slutspelet…
Utöver Thompson har även Vigneault och Michel Therrien ett förflutet i Montreal. Vigneault var head coach där under några år kring millennieskiftet och Therrien har varit head coach i två sejourer.
I dagens Montreal spelar Christian Folin, Jordal Weal och Dale Weise – tre spelare som, om vi är snälla, lämnade mindre framträdande avtryck i Flyers. På bänken står den gamle backen Luke Richardson som assisterande coach.
Tillbakablick på säsongens matcher:
Tidigare möten:
Under lönetakseran har Philadelphia och Montreal mött varandra vid två tillfällen – 2008 och 2010. Flyers gick vidare båda gångerna.
2008 gick man upp mot varandra i andrarundan. Innan dess hade Flyers tagit sig förbi Washington och Montreal hade slagit ut Boston. I förstarundan krävdes det sju matcher för såväl Flyers som Canadiens, men när de möttes tog Flyers en enkel seger.
Canadiens – som hade vunnit samtliga fyra matcher mellan lagen i grundserien – vann visserligen också den första matchen, men därefter var det bara Flyers. I den femte matchen, där Flyers tog hem matchserien, blev exempelvis RJ Umberger tvåmålsskytt.
Två år senare var det dags igen, men den här gången i Conference-finalen. Montreal hade tagit sig fram genom att slå Washington och Pittsburgh, medan Flyers tog sig förbi New Jersey och Boston – där serien mot Bruins blev historisk då man vände 0-3 till 4-3.
Den här gången inledde Flyers med två klara segrar innan Montreal tog hem den första matchen hemma i Bell Centre. Mer än så blev det däremot inte för Canadiens. Flyers vann återigen två raka matcher och i Game 5 bjöd Mike Richards på The Shift.
Flyers och Canadiens möttes två gånger på såväl 70- som 80-talet, men det känns inte så värst relevant att gå in djupare på de matcherna. Noterbart är dock att det var just Montreal som hindrade Flyers från att vinna tre raka Stanley Cup-titlar 1976.
Summering och tips:
Det är i ärlighetens namn lite svårt att veta var man har Montreal. Å ena sidan är det ett lag som inte var i närheten av slutspelsplatserna när ligan tvingades ta ett uppehåll i mars. Å andra sidan har man precis slagit ut Pittsburgh. Å tredje sidan såg Penguins sannerligen inte bra ut.
Så var den största faktorn i Montreals avancemang att Canadiens utmanövrerade Penguins? Eller var det snarare Pittsburgh som inte kom upp i förväntad nivå? Sanningen är väl sannolikt någon form av kombination, men det är svårt att bortse från det faktum att Sidney Crosby spelade med skadeproblem och att Evgeni Malkin såg mer eller mindre ointresserad ut.
Men med det sagt så slår man inte ut Pittsburgh utan att imponera. Montreal är ett välcoachat lag och – lite likt Flyers – har man bra spridning på sin offensiva kompetens.
Tomas Tatar, Jonathan Drouin, Brendan Gallagher och Max Domi är alla småluriga och mot Pittsburgh visade även Jesperi Kotkaniemi och Nick Suzuki framfötterna. I försvaret håller alltjämt Shea Weber en förhållandevis hög nivå och Jeff Petry är en duglig vicesheriff.
Men det är så klart Carey Price som är den stora utmaningen. Han är på inga sätt en övermänsklig motståndare – och Flyers har en hygglig keeper i sin kasse – men kan nog, som sagt, jobba sig in i huvudet på sina motståndare om man börjar hamna i uppförsbacke.
Philadelphia borde ha en överlägsen bredd såväl som spets och det största hindret mot avancemang är sannolikt dem själva.
Carter Hart kan utan tvekan hålla jämna steg med Price och i försvarsbesättningen ska det vara kvalitetsskillnad. Kommer bara Flyers toppforwards igång med sin målproduktion ska det bli avancemang efter fem eller sex matcher. Det borde vara klasskillnad.
Det vore definitivt inget fiasko att bli utslagna av Montreal – så länge man inte blir svepta… – men det vore onekligen ett stort misslyckande.
Spelschema:
Onsdag 12/8: Philadelphia-Montreal
Fredag 14/8: Philadelphia-Montreal
Söndag 16/8: Montreal-Philadelphia
Tisdag 18/8: Montreal-Philadelphia
Onsdag 19/8: Philadelphia-Montreal
Fredag 21/8: Montreal-Philadelphia
Söndag 23/8: Philadelphia-Montreal