Krönika: Är det dags att få panik?
En ny svag inledning. Samma problem kvarstår. Bör paniken falla över Philadelphia?
För lite drygt ett år sedan fick Peter Laviolette sparken från Philadelphia efter tre inledande förluster och håglöst spel. Den här säsongen har Flyers inlett med fyra raka förluster och under långa stunder ett håglöst spel.
Är det dags att få panik?
Det finns många faktorer som talar för ett ”ja”, medan det finns några enstaka punkter som pekar på motsatsen. Och fyra matcher in på säsongen inger det inte precis någon trygghet.
Fyra matcher är så klart inte i närheten av en tillräckligt stor sample size för att kunna dra några slutsatser, eller egentligen ens se några tendenser att ta på allvar. Fyra matcher är ingenting i det stora sammanhanget. Fyra matcher kan man i många fall bara svepa under mattan och rycka på axlarna åt. Även de bästa av lag hamnar i svackor.
Och Flyers visade under den gångna säsongen att man definitivt kan resa sig efter en kaosartad inledning. Då inledde man 1-7-0 och allting såg otroligt mörkt ut. Efter hand reste man sig däremot och det bar så småningom till slutspel.
Är det helt enkelt så att den här versionen av Philadelphia är ett segstartat lag? Eller är de här fyra matcherna bara en fortsättning på tidigare problem?
---
Philadelphia lever och dör med sitt power play. Det är ingen nyhet, men det tål likväl att upprepas lite här och där. Flyers förstauppställning håller högsta klass.
Wayne Simmonds har få övermän framför målburen. Claude Giroux och Jakub Voracek kan effektivt styra och ställa från varsin tekningscirkel. Mark Streit är en mycket bra quarterback på blålinjen. Scott Hartnell, Vincent Lecavalier och Brayden Schenn har alla fyllt ut uppställningen utan några nämnvärda skillnader eller försämringar/förbättringar.
Men utöver power play och några enskilda spelares insatser (Wayne Simmonds och Pierre-Edouard Bellemare har till exempel imponerat) finns det extremt få saker att glädjas åt under inledningen.
---
Spelet i even strength är fortfarande bedrövligt, offensivt såväl som defensivt. Utöver Claude Giroux och Jakub Voracek, och till viss del Wayne Simmonds, är det få spelare eller formationer som man kan förlita sig på att etablera tryck i offensiv zon. Och 2-3 spelare är givetvis inte tillräckligt.
Utan att på något sätt ha räknat så är en spontan gissning att Flyers inte har lyckats etablera ett längre tryck i even strength mer än en handfull gånger den här säsongen. Det är i alla fall intrycket man har med sig.
På andra sidan isen har det däremot varit det motsatta. Flyers trycks ner i egen zon under långa perioder gång efter gång. Allt som oftast slutar dessa situationer med att man går bort sig – antingen på grund av trötthet eller ren och skär inkompetens – och motståndarna får finfina lägen mitt i slotet eller runtomkring målburen. Oförmågan att erövra och/eller få pucken ut ur egen zon är smärtsamt påtaglig och har sänkt Flyers många gånger om.
Vi har redan sett flera exempel på det den här säsongen. Allra mest tydligt var det kanske vid Montreals upphämtning häromnatten. I samband med Canadiens första mål misslyckades man med att få pucken under kontroll vid 3-4 tillfällen. Efter den efterföljande tekningen spenderade sedan Canadiens i princip två minuter i Flyers zon, eller med full kontroll strax utanför. Visst fick Flyers iväg en panikartad icing, men man misslyckades också med att få pucken under kontroll, eller säkert ur zon, vid ett tiotal gånger. Kaoset var totalt.
Det har varit ett återkommande problem sedan Chris Pronger tvingades lämna hockeyn och Kimmo Timonen började åldras.
---
Men det går inte bara att skylla på avsaknaden av två fenomenala försvarare. Montreals upphämtning pekar nämligen på ett annat av Flyers problem – Craig Berube.
Ja, Berube ska ha ett visst beröm för Flyers comeback förra säsongen. Men Berube visar också gång efter annan att han är en bristfällig coach. Systemet han har infört är antingen bristfälligt eller så har han inte lyckats införa det.
Det går inte bara att peka på brister hos spelarna, även om försvaret till exempel består av superbackar som Andrew MacDonald, Nicklas Grossmann, Luke Schenn, Nick Schultz och Michael Del Zotto. Visst har man haft oflyt med Timonens frånvaro och Braydon Coburns skada, men problemen fanns där även med den duon i laget.
Ansvaret ligger i längden hos Berube, och bristerna är som sagt uppenbara. De defensiva kollapserna är inte acceptabla. En gång är ingen gång, men det här är ingen isolerad händelse – det har pågått under flera år. Att påstå att Berube har en annan filosofi än Peter Laviolette är också ett bristfälligt argument, då det är just Laviolette (och John Stevens, som hade samma problem i Flyers) som har fostrat Berube. Visst finns det vissa skillnader, men bristerna kvarstår.
Som många andra coacher (Dan Bylsma är ett exempel) som kommer från en goon-liknande spelarkarriär har han en smått galen förkärlek till just sådana spelartyper. Berubes totala övertro på Zac Rinaldo är talande i det här fallet. Hur många gånger har exempelvis inte Rinaldo satts på isen när motståndarna har gjort ett för Flyers tungt mål och/eller när Flyers behöver ta igen ett så viktigt men svårdefinierat momentum? Det är absurt.
---
Vidare tar Berube ofta synnerligen anmärkningsvärda beslut, med en negativ underton, när han formerar sitt lag.
Michael Raffl har gjort en imponerande resa och man måste beundra honom för det. Han har bra attityd och man får alltid en gedigen arbetsinsats av honom. Men Raffl är ingen man för en toppkedja. Ja, hans skridskoåkning och defensiv fyller en funktion med Giroux och Voracek – men hans bristfälliga offensiva kompetens på NHL-nivå är inte värdig en plats i en toppkedja.
Schenn-Lecavalier-Simmonds är en av de absolut sämsta formationerna som Flyers kan sätta ihop. Det är så uppenbart så det går inte att missa. De kan inte spela försvarsspel. De kan inte transportera puck. De kan inte etablera någon offensiv. De kan inte ta tag i en förlorad matchbild. Deras gemensamma skridskoåkning är skrattretande. Ändå envisas Berube med att sätta ihop den trion. Och det var just den trion som var på isen när Montreal fick sina två minuter i offensiv zon innan 2-3-målet.
Kommer för övrigt Brayden Schenn någonsin att nå den potentialen som alla trodde och hoppades att han skulle? Hoppet steg över sommaren när det mesta tydde på att Schenn skulle få chansen jämte Giroux och Voracek i förstakedjan – och den chansen fick han också.
I en och en halv match.
Under New Jersey-matchen slängde Berube ännu en gång om i sina formationer och Schenn skeppades ner i hierarkin. Visst hade Schenn inte direkt glänst under sin korta tid i förstakedjan, men vilken idiot som helst kan förstå att en och en halv match är för lite tid – framför allt när den första matchen spelades mot Boston.
---
Craig Berube bör inte vara det långsiktiga alternativet som head coach för Philadelphia Flyers. Men innebär det att jag anser att han ska få sparken redan nu? Nej. Men det innebär inte att jag hyser något vidare hopp om Berubes framtid. Det hoppet har lämnat mig. Det är snarare alternativen till Berube som inte tilltalar mig.
Dan Bylsma? John Tortorella? Haha.
Jag hoppas innerligt att Ron Hextall delar uppfattningen om att Craig Berube inte bör vara något långsiktigt alternativ. Finns möjligheten kommande sommar bör man i allra högsta grad undersöka ett coachbyte. Blir exempelvis Mike Babcock tillgänglig kommer Ed Sniders checkar säkerligen att erbjudas. Om det sedan finns ett ömsesidigt intresse är en helt annan femma.
---
Oktober-schemat är, som har påpekats några gånger, otroligt tufft och när oktober tickar över till november kan Flyers säsong mycket väl snarare handla om Connor McDavid än slutspel.
Det är uppgivet. Det är hopplöst. Det är kaosartat. Det är domedagsprofetia och Ragnarök. Det är Philadelphia Flyers.
Paniken börjar smyga sig på.
