Krönika: Vad tar vi med oss från säsongen?
Bitterheten över säsongens prestationer börjar så smått försvinna – och vad passar då inte bättre än att börja analysera säsongen som gick, och då närmare bestämt de positiva aspekterna?
Det finns mycket att vara missnöjd över med säsongen. Till stor del är det självklara saker – den faktiska tabellplaceringen, spelet i even strength, team defence, skadeläget, en drös veteraners prestationer och tillika en drös sophomore slumps, samt givetvis målvaktsspelet.
Men det finns också en del som lovar gott inför framtiden. Det är inte många punkter – men de är trots allt genomslagskraft i dem. Det som Flyersfansen faktiskt kan glädjas åt över den här säsongen – det kan vi glädjas åt ordentligt.
Vi börjar med en uppenbar punkt – special teams. Det räcker att titta i statistikkolumnen för att konstatera att Flyers tillhörde ligans toppskikt i såväl powerplay som penalty killing. I numerärt överläge förvaltade Flyers 21,6 procent av chanserna, vilket bara överträffades av Washington och Pittsburgh. I numerärt underläge stod Flyers emot vid 85,9 procent av utvisningarna man drog på sig – och Flyers drog på sig mest minors i ligan. Fyra lag i ligan var bättre i penalty killing.
Flyers prestationer i special teams är givetvis glädjande och man fortsätter att ha spelare i sin kärna som känns väl anpassade för tunga roller i special teams. Men man kan också använda special teams för att belysa problemen i even strength – och då blir de problemen smärtsamt tydliga. Flyers var ensamma om att vara topp-5 i båda special teams-kategorierna, men var också ett av ligans sämsta lag i even strength. Att sitta på special teams av toppklass och ändå vara i tabellens källare under stora delar av säsongen… ja, det är inget smickrande betyg till even strength.
Angående powerplay är det också intressant att notera skillnaderna mellan hemma- och bortaspel. I Wells Fargo Center bjöd Flyers på en effektivitet strax under 28 procent, vilket var bäst i ligan, medan bortaspelet var 16,3 procent, vilket gav en mittenplacering. Hemma/borta-skillnaden var inte i närheten av att vara lika påtaglig i penalty killing.
Ser vi vidare till spelarkritik – så småningom kommer det en sammanställning där alla spelare betygssätts – var det enormt glädjande att se Jakub Voraceks utveckling. Att Voracek skulle ta nästa steg i sin utveckling efter en stark avslutning på förra säsongen var det många som förväntade sig, men vi såg inte mycket av det under säsongsinledningen.
Faktum är att Voracek behövde en sju-åtta matcher på sig för att komma igång. Han fick inleda säsongen i en andra- eller tredjekedja, precis som i fjol, men när han väl lyftes upp jämte Claude Giroux i förstakedjan small det till. Efter fem poäng (1+4) på de tio första matcherna gjorde Voracek 41 poäng (21+20) på de avslutande 38 matcherna. Totalt blev det alltså 46 poäng på 48 matcher och Voracek var fyra ynka poäng från att sätta karriärsbästa, vilket givetvis är imponerande med tanke på att säsongen var förkortad.
Wayne Simmonds fortsätter att ta kliv mot en fullfärdig powerforward. Kimmo Timonen håller fortfarande en hög nivå och är lagets viktigaste försvarare. Zac Rinaldo har vuxit fram till en agitator av klass och hans energi är ovärderlig för laget. Luke Schenn var något svajig under inledningen, men allt eftersom växte han ut och visade varför han så många gånger har jämförts med Adam Foote.
Erik Gustafsson fick vad som bara kan ses som ett genombrott när han fick fullt förtroende framåt slutet av säsongen. Oliver Lauridsen visade att det kan finnas en NHL-framtid för dansken. Scott Laughton visade på sina fem matcher, och under resterande del av OHL-säsongen, att hans framtid är mycket ljus. Slutligen kom Steve Mason in sent och överglänste Ilya Bryzgalov i målet, vilket slängde ny ved på den eld som är buyout-snacket kring den ryske burväktaren.
Som helhet är säsongen givetvis en enorm besvikelse, och för en organisation som Philadelphia är missat slutspel alltid ett stort misslyckande. Det faktum att det var en kortare säsong, som dessutom plågades av skadesituationen, gör nog att organisationen – från spelare, till coacher och vidare upp i ledningen – kommer undan från den mesta interna kritiken.
Men kommande säsong kommer tålamodet och acceptansen vara betydligt hårdare.