Philadelphia hissar Lindros tröja
Eric Lindros får sin tröja pensionerad och hissad i taket av Philadelphia Flyers.
Bernie Parent, Mark Howe, Barry Ashbee, Bill Barber och Bobby Clarke hänger redan i taket i Wells Fargo Center – och snart får de sällskap av Eric Lindros. Den 18 januari hissar nämligen Philadelphia upp #88 i taket, låter klubben meddela.
Lindros hann med 486 matcher i Philadelphias tröja, men hans tid i Flyers var kontroversiell på många sätt. Den enorma traden som tog honom från Quebec till Philadelphia har debatterats flitigt genom alla år – och faktum är att det berömda Lindros trade tree dog först 2016.
Efter den uppmärksammade traden präglades hans tid i Flyers av finfin produktion, skadeproblem och bråk med ledningen, allt i en salig blandning. De knappt 500 matcherna resulterade dock i 659 poäng (290+369). Det gör Lindros till Flyers femte bästa poängplockare genom tiderna. Ser man till points per game (1,36) är han överlägsen etta.
Säsongen 94/95, den första lockoutsäsongen, stod Lindros för 70 poäng på 46 matcher. För det belönades han med Hart Trophy och Ted Lindsay Award. Priset för att få in honom var givetvis högt, men Flyers behövde en ny stjärna som omgående kunde leda laget ut ur några mörka säsonger – och där lyckades han.
Lindros är förmodligen den mest talangfulla spelaren som har burit Flyers tröja men fick aldrig ihop helheten på grund av alla skadeproblem, och då främst alla hjärnskakningar. Att hävda att han aldrig nådde sin potential och att hans karriär är en besvikelse är inte ett direkt felaktigt påstående.
Relationen mellan lagkaptenen och klubben var inte alltid den bästa, för att uttrycka det milt, och man skiljdes inte åt som bästa vänner. Under många år efter hans karriär kändes det som att Flyers distanserade sig från honom, men framåt slutet har man förenats och Lindros har både representerat Flyers och blivit invald i Flyers Hall of Fame.
2016 var också dags att väljas in i Hockey Hall of Fame – och på det följer en pensionerad tröja i Philadelphia. Mark Howe fick samma behandling när han valdes in i Hall of Fame 2011 och fick tröjan hissad året efter. Så nog kan vi räkna med att vi snart ser Mark Recchis #8 i taket också…
Men är det verkligen rätt väg att gå? Att väljas in i Hall of Fame är inte längre någon värdig måttstock för att avgöra en spelares storhet. Var och varannan framträdande spelare väljs in så småningom.
I Parents, Barbers, Clarkes och Ashbees fall var de tre förstnämnda extremt betydelsefulla spelare i ett lag som vann Stanley Cup två år i rad och som skrev in sig i historieböckerna på många sätt. Ashbee var en populär spelare som fick sluta i förtid på grund av skada och som sedan avled några år senare. Det är sentimentala anledningar bakom hans tröjpensionering, men de tre övriga är odiskutabla – det är organisationens främsta målvakt, målskytt och spelare genom tiderna.
Om Howe, Lindros och – vad man i alla fall får förmoda – Recchi ska upp i taket är det många andra spelare som borde vara högaktuella, om vi bara ser på prestationer, meriter och ”storhet” i Flyers. Varför ska inte Brian Propp, Rick MacLeish, Tim Kerr, Eric Desjardins eller Ron Hextall, för att nämna några, hänga i taket?
Att få sin tröja pensionerad är den största äran en spelare kan få av en klubb. Det borde vara få förunnat. Det borde bara vara aktuellt för de allra största och mest framgångsrika, som Parent, Barber och Clarke. Är verkligen de andra på den nivån?