Preview inför säsongen: ”Flyers behöver vinna tillbaka sitt anseende”
Sommaren bjöd på stora förändringar i Philadelphia. Men var det rätt förändringar?
Vi går tillbaka till de första månaderna av 2020. Chuck Fletcher hade satt sin prägel på Flyers inför säsongen 19/20 och efter en något långsam inledning – som kan förklaras med såväl säsongspremiär i Europa som flera nya spelare och coacher samt Oskar Lindbloms cancerbesked – tog Flyers fart kring årsskiftet och framåt.
Flyers trummade på och i mars hade man precis klarat av en nio matcher lång förlustfri svit – men så stängde världen ner. NHL hade försökt streta emot pandemin så länge det gick. I slutändan tvingades man dock inse situationen och det var givetvis inte aktuellt med några hockeymatcher.
I stället återupptogs slutspelet i augusti och då hade Flyers kommit av sig. I mars/april hade man med stor sannolikhet kunnat gå in i slutspelet som ett av ligans hetast lag – från januari och framåt hade man ligans fjärde bästa poängsnitt – men i bubblan i Toronto visade sig det så småningom att den formtoppen var som bortblåst.
Slutspelet inleddes visserligen hoppfullt med tre raka round robin-segrar, men när man såg hur resterande del av slutspelet såg ut så betydde nog de insatserna inte så värst mycket.
Nu kunde man visserligen glädja sig åt att Flyers vann en slutspelsrunda för första gången sedan 2012, men det såg inte så värst övertygande ut vare sig mot Montreal eller New York Islanders.
Det som hade sett så bra ut under stora delar av 19/20 kraschade alltså i slutspelet. Trots det fanns det i alla fall förhoppningar att ta med sig in i säsongen 20/21. Flyers hade visat att man var tillbaka och kanske kunde man i ärlighetens namn bara skaka av sig tidernas märkligaste slutspel.
Säsongen 20/21 blev sedan kaos. Flyers förlitade sig på samma grupp av spelare som föregående år, med undantag av Matt Niskanen – som hade tackat för sig i förtid. Man förväntade sig helt enkelt att de unga spelarna skulle fortsätta sin utveckling och både kompensera för förlusten av Niskanen samtidigt som laget kunde lyfta sig.
Där och då var det inte orimliga förväntningar. Flyers hade cap space att spara inför trade deadline och nog borde man kunna sätta sig i en vettig position inför trade deadline – för att gå efter en toppback då. Chuck Fletchers plan var uppenbar och det var lätt att ställa sig bakom den.
Men vilken missräkning det blev.
Joel Farabee var ett tydligt undantag, men alla andra unga spelare tog ett steg tillbaka eller stod, i bästa fall, stilla i sin utveckling.
Veteranerna kunde inte bära upp laget på egen hand och när Sean Couturier dessutom blev skadad tämligen omgående – och såg hindrad ut när han väl kom tillbaka – så kraschade Fletchers plan.
Att saker inte stod rätt till i Flyers var uppenbart tidigt på säsongen och i mars så kulminerade sedan kaoset.
Inom bara ett par veckor hade Flyers radat upp den ena storförlusten efter den andra, där 0-9 och 3-8 mot New York Rangers samt 1-6 mot Buffalo stod ut. Spelarna visade ingen självbevarelsedrift på isen, coachstaben stod mest bara och såg handlingsförlamade ut och ledningen verkade inte bry sig.
0-9 var Flyers näst största förlust någonsin och den största i modern tid. Vid ett tillfälle gick man 13 raka matcher utan ledning efter första perioden. När mars avslutades med den där 1-6-förlusten mot Sabres – där Buffalo för övrigt bröt sin förlustsvit efter 18 raka nederlag – hade Flyers gått igenom månaden med 75 insläppta mål. Det var så klart den sämsta månaden i Flyers historia.
Trade deadline kom och gick utan några större justeringar i truppen. Coachstaben satt säkert. Chuck Fletcher gjorde ingenting och frustrationen blev större och större bland fansen. När 56 matcher hade spelats var Flyers 13 poäng från slutspel i East Division och de senaste tio årens trend att missa slutspel vartannat år höll i sig.
Det började komma fler och fler rapporter om att Flyers förberedde sig för stora förändringar över sommaren – och nu levererade sannerligen Chuck Fletcher.
Jakub Voracek, Nolan Patrick, Phil Myers, Shayne Gostisbehere, Robert Hägg och Brian Elliott föll alla offer för hans utrensning.
Voracek skickades ”hem” till Columbus i utbyte mot Cam Atkinson. Patrick och Myers användes för att hämna in Ryan Ellis. Gostisbehere var en ren lönedump. Hägg var en del av paketet för att värva Rasmus Ristolainen. Elliott fick kort och gott inget nytt kontrakt. Via free agency hämtade Flyers in Martin Jones, Keith Yandle, Derick Brassard och Nate Thompson.
Det är definitivt stora förändringar. Framtiden får utvisa om det var korrekta förändringar, men Fletcher gjorde onekligen vad han lovade att göra.
Det ska också påpekas att Fletcher i all sin tydlighet, med utrensningen, har lagt skulden för den gångna säsongens fiasko på spelartruppen. Inte ens i mars, när det definitivt såg ut som att Flyers spelade som ett lag som bara väntar på att coachen ska få sparken, verkade Fletcher vara nära att skicka ut Alain Vigneault.
Nu går det ju att hitta argument till varför man inte ville sparka honom. Vigneault var trots allt en Jack Adams Award-finalist under 19/20 och var bara inne på sitt andra år på ett välbetalt femårskontrakt. Upplevde man det dessutom som att spelartruppen var det stora problemet skulle kanske inte ett coachbyte få någon större effekt heller.
Kring alla nyförvärv av betydelse har det pratats om rätt karaktär, ledaregenskaper och glädjespridare. Det verkar inte hymlas om att det var en begravningsstämning inne i Flyers omklädningsrum förra säsongen. Intangibles som dessa har nog en tendens till att antingen över- eller underskattas av supportrarna, men det verkar vara en viktig faktor här.
Sätt det i kontrast till att Alain Vigneault rimligtvis satt säkert och att ingen av hans assisterande coacher fick lämna.
Mike Yeos ansvarsområden – försvaret och penalty kill – kollapsade fullkomligt under den gångna säsongen. Vad Michel Therrien håller på med i powerplay är obegripligt. Men den enda justeringen blev att Ian Laperriere fick ta över som head coach i AHL och det är snarare en befordran än något annat. Dessutom har Darryl Williams, Vigneaults assisterande i både New York Rangers och Vancouver, anslutit över sommaren.
Fletcher har backat Vigneault. Men Fletcher har också utmanat Vigneault. Truppen är förhoppningsvis åtgärdad och nu är det upp till Vigneault att förbereda den så bra som möjligt och få ut max av den. Det är väl rimligt att anta att Vigneault inte överlever två kaossäsonger i rad.
Nu är Flyers i ett läge där man måste bli relevanta och kunna utmana i någon form. Efter tio år där man har definierat ordet ”mediokert” kan man mycket väl hävda att den senaste tioårsperioden har varit organisationens värsta någonsin.
Under Flyers första år i ligan flög man väl på hypen över något nytt – och det dröjde trots allt bara sju år innan man vann Stanley Cup två år i rad. Efter Stanley Cup-segern 1975 missade man inte slutspel förrän 1990 och under 70- och 80-talet hade man nått final vid ytterligare fyra tillfällen.
90-talets början var visserligen en mörk period med fem raka år utan slutspel – men då lade Flyers beslag på hockeyvärldens shiny new thing i form av Eric Lindros. 1997 var man i final igen och under kommande tio åren en regelbunden utmanare. Efter kraschen säsongen 06/07 levererade Paul Holmgren en mycket imponerande off-season och året efter var man i Conference-final. Ytterligare några år senare var det dags för en ny final.
Säsongen 12/13 missade man slutspel för första gången sedan 06/07 och påbörjade den nuvarande sviten. Innan 12/13 hade man bara missat slutspel vid åtta tillfällen sedan grundandet 1967. Från 12/13 och fram till nu har man missat slutspel vid fem tillfällen och när man äntligen vann en slutspelsserie 2020 var det första gången sedan 11/12.
Det är en otroligt frustrerande period som vi kommer från. Flyers har som sagt inte varit relevanta på en halv evighet och har dessutom lyckats slösa bort tiotalet år av vad som sannolikt är organisationens näst bästa spelare genom tiderna i Claude Giroux.
Nu behöver man vinna tillbaka sitt anseende och sina supportrar. Fansen får äntligen invadera arenan igen och då måste Flyers ha en slagkraftig produkt på isen. Om inte för de sportsliga ambitionerna så för de ekonomiska faktorerna.
Chuck Fletcher har varvat briljanta åtgärder med till synes uppenbara frågetecken över sommaren. Ryan Ellis-traden är fantastisk. Det förefaller vara väldigt lätt att gilla Cam Atkinson. Derick Brassard är en spelare med viss potential för bottom-6 och efter training camp framstår den värvningen som en mycket viktig sådan.
Men Rasmus Ristolainen är en massiv chansning. Martin Jones inger inte direkt det största förtroendet. Nate Thompson borde inte vara i närheten av Flyers med tanke på hur det såg ut under hans senaste sejour.
Oavsett vilket känner man sig i alla fall mer positivt inställd till laget nu än vad man gjorde för några månader sedan. Frågan är bara hur länge det håller i sig?
---
Målvakter:
Målvaktspositionen är det stora frågetecknet inför säsongen. Det är på inga sätt att överdramatisera situationen om man påstår att Philadelphias säsong lever och dör med Carter Hart.
Den gångna säsongen var direkt oroväckande för Harts utveckling. Det var inte bara så att han halkade till – han var katastrofal. Efter att ha varit mycket stabil under 19/20 och imponerat stort under slutspelet kom den gångna säsongens kollaps som en chock.
Det kollektiva försvarsspelet var under all kritik, backarna kunde knappt hantera pucken vid uppspel eller pucktransporter och målskyttet tog ett stort steg tillbaka – men det var målvaktsspelet i allmänhet och Carter Hart i synnerhet som var det stora problemet förra säsongen.
Isoleringen under pandemin ska ha påverkat honom hårt och det fanns knappt några träningstillfällen där han kunde justera det som behövde justeras. Under normala omständigheter skulle det här kanske bara ha blivit en mellansäsong – i princip alla målvakter kan få det då och då – men nu kanske alla faktorer gjorde att situationen eskalerade och blev till den perfekta stormen.
Det slutade faktiskt med att Flyers hade ligans sämsta målvaktsspel när säsongen summerades. Inget lag hade en sämre kombinerad räddningsprocent än Flyers 87,96.
Hart noterades för en Sv% på 88,73 i 5-on-5-spelet. Bland målvakterna med minst 20 spelade matcher var det den sämsta noteringen. Även hans Sv% i alla situationer (87,66) var en bottennotering. Vidare landade hans HDSv% på 76,6, hans GSAA på -17,03 och hans GSAx på -18,88. Inte heller det är några siffror som imponerar.
I ärlighetens namn borde sannolikheten för att Hart återigen är en av ligans absolut sämsta målvakter vara låg. Och Hart behöver väl inte heller vara bäst. Det räcker att han är above average för att Flyers som helhet ska lyfta sig. Ska Flyers hoppas kunna utmana vill det nog till att Hart studsar tillbaka med full kraft.
Flyers visade också att man tror på Hart när man signade honom till en kontraktsförlängning. Hans nya treårskontrakt värt strax under $4 miljoner per säsong är faktiskt ett av de dyraste andrakontrakt för en målvakt de senaste åren.
Hart måste studsa tillbaka den kommande säsong. Det är den överlägset viktigaste faktorn om Flyers ska bli att räkna med.
Om Hart studsar tillbaka och blir den målvakten han var innan 20/21 så är det av mindre betydelse vem som backar upp honom. Det såg vi under 19/20. Då hade Brian Elliott en Sv% på 89,9 över 31 matcher och Flyers låg tvåa i Metropolitan Division när grundserien avbröts med ett tiotal matcher kvar.
Så länge Hart levererar behöver inte hans målvaktspartner vara fantastisk. Och tur är väl det eftersom Chuck Fletcher landade Martin Jones som hans backup. Tittar man vad som fanns tillgängligt och vad andra målvakter fick för kontrakt så var nog Fletchers alternativ få och då får man kanske bara nöja sig med Jones.
Men så värst förtroendeingivande är det inte. Hans första säsonger i San José var på en god nivå, men de senaste åren har han fallit av. Hans Sv% har landat på 89,6 tre år i rad och även om man kan hitta flera anledningar till att San José har kraschat så var Jones spel definitivt en sådan.
Över de senaste tre åren är hans Sv% i 5-on-5-spelet (89,71) den sämsta noteringen bland de 33 målvakter som har haft som mest att göra.
Vidare ger även Jones bedrövliga GSAA och GSAx – Goals Saved Above Average respektive Goals Saved Above Expected – tydliga indikationer. Hans GSAA (-63,46) är överlägset sämst bland gruppen vi nämnde ovan. Näst sämst är Jonathan Quick (-37,54) följt av Braden Holtby (-24,36). Som jämförelse toppar Andrei Vasilevskiy listan på 37,7.
Angående GSAx hittar vi Jones i botten även där, med -52,09. Devan Dubnyk (-43,77) är näst sämst medan Connor Hellebuyck (24,56) toppar listan. Vidare är även Jones HDSv% (79,7) på en låg nivå.
Det är lätt att rygga tillbaka när man ser Jones prestationer de senaste åren – och pressen på Hart blir än större.
Men samtidigt kanske det finns ett intressant reclamation project i Jones. Att bli utköpt och utsparkad kan ge ett uppvaknande. En ny miljö kan också skaka liv i en dalande karriär. Men framför allt ska man kanske sätta sina förhoppningar till Kim Dillabaugh – Flyers målvaktscoach, som var ansvarig för målvakternas utveckling i Los Angeles när Jones kom fram där.
Jones borde vara duglig som backup. Det är inte heller orimligt att hoppas att han kan vara en uppgradering över Brian Elliott. Behöver man däremot använda honom som något annat än backup kan det börja bli jobbigt.
Bakom Hart och Jones hittar vi trion Samuel Ersson, Felix Sandström och Kirill Ustimenko. Ersson är sannolikt den med störst framtidsförhoppningar och kan nog bli intressant på sikt, men ingen av dem känns som så värst självklara NHL-alternativ i dagsläget.
Backar:
Chuck Fletcher var som sagt väldigt aktiv under sommaren och de störta förändringarna skedde i försvarsbesättningen. Hälften av de ordinarie backarna skickades ut och ersattes utifrån, vilket ger en indikation på vad Fletcher ansåg om förra säsongens försvar.
Sommarens viktigaste åtgärd var att hitta en högerfattad veteran för förstaparet – och där slog Fletcher en home run. Han landade nämligen Ryan Ellis från Nashville och behövde inte ge upp mer än Phil Myers och Nolan Patrick.
Det är ett byte man gör tio dagar i veckan och den största värvningen som Flyers har gjort sedan Chris Pronger-traden 2009. Så pass bra och respekterad är Ellis.
I Ellis får Flyers en etablerad toppback som kommer betydligt billigare om man jämför med backkontrakten som signades i somras. Hans $6,25 miljoner är mycket prisvärt och även om han vid 30 års ålder kommer med term är Flyers inte i ett läge där man ska oroa sig över konsekvenserna 2026 idag.
Ellis har allt man kan önska sig utom möjligtvis storleken och han har varit en uppskattad försvarare i många år. Flyers transition game var ett stort problem under den gångna säsongen och där var Fletcher tydlig med att påpeka hur mycket Ellis kommer bidra där och förbättra det.
Vidare har Ellis varit en analytics darling länge. Även om hans fina siffror gav med sig något under den gångna säsongen kan det sannolikt förklaras med en trasig knoge som gjorde att han bara kom upp i 35 matcher.
Ryan Ellis är allt som Flyers behöver. Och om Matt Niskanen fick ut det bästa av Ivan Provorov – vad borde då inte Ellis kunna göra?
Niskanen slutade som bekant efter slutspelet 2020 och då försvann Provorovs partner. När Fletcher sedan inte hittade någon ny partner till honom under off-season – trots att han enligt flera rapporter ska ha försökt hårt – gick inte Provorov att känna igen under den gångna säsongen.
Istället slängdes Provorov mellan flera olika partners. Man lyckades inte återskapa magin från säsongen 17/18 med Shayne Gostisbehere, Phil Myers verkade krackelera under större utmaningar och Justin Braun är sannerligen ingen för ett förstapar. Man kan ju tycka att Provorov borde vara mogen att leda ett fungerande par, men så var inte fallet under den gångna säsongen.
Förhoppningen är i alla fall att Ellis kan lyfta Provorov på samma sätt som Niskanen gjorde under grundserien 19/20. Innan säsongen avslutades i förtid såg det ut som att Provorov kunde gå mot ett career year, men när Niskanen gjorde bort sig i slutspelet tog även Provorov ett steg tillbaka. Det var sedan skakigt även under den gångna säsongen, men i grunden är det trots allt en mycket kompetent back.
Att han skulle bli den där odiskutabla förstabacken känns inte längre självklart, men vem vet vad Ellis kan få ut av honom. Pre-season har i alla fall sett lovande ut.
Travis Sanheim var en annan ung spelare som inte levererade som förväntat under den gångna säsongen. Även han har haft stora förhoppningar på sig och även i hans fall får man kanske revidera sina förhoppningar nu.
Inte heller Sanheim var mogen för större uppgifter och det tidigare så lovande Sanheim/Myers-paret gick ofta bort sig. Positionsspelet och agerandet kring den egna kassen lämnade mycket att önska i Sanheims fall, men det finns givetvis fortfarande en talang i honom.
Något stort kontrakt blev det inte i somras, utan istället fick Sanheim ta en ny bridge deal – och med tanke på alla förändringar som Flyers ville göra var det kanske lite tur i oturen.
Sanheim har en hel del att bevisa under kommande säsong och frågan är hur lätt det blir jämte Rasmus Ristolainen. Chuck Fletchers andra stora rekrytering till backsidan är sannerligen en vattendelare.
Om Ryan Ellis tilltalar såväl analytics-nördarna som old school-gänget så är Ristolainen snarare ett typexempel på en spelare som ställer de olika skolorna mot varandra. Hans storlek, fysiska spel och poängproduktion samt det faktum att han är högerfattad gör honom attraktiv hos old school-gänget. Analytics hävdar snarare motsatsen.
Since 2013, 68 defenseman have played at least 8,000 5v5 minutes. Where Rasmus Ristolainen ranks among them in:
— Kevin (@ntrider825) July 18, 2021
Goals-For %: 68th
Shots-For%: 68th
Corsi-For%: 68th
Fenwick-For%: 68th
Goals-For/60: 68th
Goals-Against/60: 65th
xGF/60: 68th
xGA/60: 55th
Expected Goals-For%: 68th
Förutsättningarna i Buffalo har definitivt inte varit enkla under hans åtta år i ligan. Det är verkligen inte Ristolainens fel att Sabres har varit det kaoset som man har varit, men nog har han bidragit till det till viss del. Nu hoppas Flyers att han i en ny och bättre miljö kan bli något han ännu inte har varit i NHL – och det känns nog avlägset för en 26-åring.
Det ska dock sägas att Ristolainen faktiskt kommer med vissa spännande inslag. Den fysiska aspekten är en faktor som har saknats i Flyers försvar. Finländaren har också en bättre produktion än samtliga av Flyers backar över den senaste treårsperioden och är en tillgång i powerplay.
Men det går inte att komma till någon annan slutsats än att Ristolainen är en massiv chansning från Fletcher. 5-on-5-siffrorna är skoningslösa mot honom och det är inte direkt en liten sample size som det baseras på. Man betalade dessutom dyrt för honom i såväl traden som det faktum att man behövde dumpa Shayne Gostisbehere för att få plats med Ristolainen.
Tacksamt nog har Ristolainen bara ett år kvar på sitt kontrakt, så skulle Fletchers chansning slå bakut är det bara att släppa honom.
Gostisbehere har alltså skickats ut efter en längre tids traderykten kring honom. Att vare sig Dave Hakstol eller Alain Vigneault föll för honom var oerhört uppenbart och båda två petade honom återkommande, ofta för avsevärt mycket sämre spelare.
Man fick betala en 2nd rounder och en 7th rounder till Arizona för att bli av med honom och det var kanske inte helt oväntat med tanke på att Gostisbehere passerade waivers under den gångna säsongen.
Hans fenomenala rookiesäsong ligger fortfarande varmt i minnet, men nu har det trots allt varit några år sedan han senast gjorde rejäla avtryck – närmare bestämt säsongen 17/18 – och Flyers fick trots allt in en betydligt billigare variant av Ghost i Keith Yandle.
Den numera 35-årige Yandle blev utköpt av Florida i somras och signade ett billigt ettårskontrakt med Flyers. Som powerplay-specialist i en skyddad 5-on-5-roll får han anses vara en klart intressant budgetlösning.
I just powerplay håller han fortfarande hög nivå. Han har till exempel ligans åttonde bästa P/60 (5,9) bland backar med minst 300 PP-minuter över de tre senaste säsongerna. Provorov (3,55), Sanheim (3,01) och Gostisbehere (3,4) är en bra bit bakom honom där. Tittar vi bara på den gångna säsongen faller Yandle av något, men är alltjämt topp-20 och topp-30 gällande P/60 och A/60 bland backarna med minst 100 PP-minuter.
Det blev stor uppmärksamhet när Panthers sånär petade Yandle under den gångna säsongen och bröt hans svit om 922 raka matcher. Han har Doug Jarvis rekord (964) inom räckhåll och vi kan räkna med uppståndelse när Alain Vigneault får för sig att peta honom för nån AHL-veteran.
I 5-on-5-spelet behöver nog Yandle som sagt skyddas och allt tyder på att han paras ihop med Justin Braun i tredjeparet. I teorin kompletterar de varandra väl. Yandle bidrar med skridskoåkning, pucktransporter och passningsspel, medan Braun tar det defensiva ansvaret – och om man bara använder duon rätt borde det funka även i praktiken.
Braun exponerades när han tvingades upp i hierarkin och fick spela jämte Ivan Provorov, men annars är han fortfarande en användarbar defensivt lagd veteran. Han är också ett nyttigt inslag i penalty kill.
Provorov-Ellis, Sanheim-Ristolainen och Yandle-Braun kommer alltså inleda säsongen som Flyers ordinarie backuppsättning.
Bakom de tre mer eller mindre självskrivna paren är det mer öppet kring sjundeplatsen, i alla fall inledningsvis. De flesta hade nog skrivit in Sam Morin i den rollen, men 26-åringen tvingas till vila under den första månaden av säsongen på grund av en knäskada.
Morin är annars tämligen perfekt som sjundeback. Det rör sig inte om någon talang som skadas av att sitta på läktaren och han har visat att han kan hoppa in och vara effektiv. Det skadar inte heller honom att han är två meter lång och kommer med rejäla fysiska inslag i sitt spel.
Ett av få glädjerus under den gångna säsongens mörkaste period i mars var när Morin fick göra karriärens första mål efter stora skadeproblem de föregående åren.
När Morin är i speldugligt skick igen lär han ta upp platsen som sjundeback – eventuellt efter en kort stint i AHL – men innan dess väntades det stå mellan Linus Högberg, Nick Seeler och Adam Clendening. Faller allt väl ut kan kanske Högberg bli en NHL-spelare medan Seeler och Clendening inte borde vara något mer än AHL-spelare som kan hoppa in i någon enstaka match vid behov.
Det förefaller som att det är Seeler som, i alla fall inledningsvis, har vunnit jobbet som sjundeback. 28-åringen blev visserligen uppsatt på waivers och nerskickad till AHL, men det rör sig snarare om roster management och han var den sista veteranen att skickas ner. Noterbart är för övrigt att Seeler var en av spelarna som tog ett uppehåll under den gångna säsongen.
Skulle någon av de sex ordinarie backarna bli borta en längre tid lär förtroendet istället gå till Cam York, organisationens stora talang. 20-åringen fick testa på NHL-spel förra säsongen och imponerade under sina tre matcher.
Många hade säkert förväntat sig att han skulle få rollen jämte Braun och det överraskade lite när Yandle anslöt. Men samtidigt är det rimligt att Fletcher tog in en veteran. Flyers blev rejält brända när man inför den gångna säsongen chansade på att ungdomarna skulle ta kliv – och nu är man inte redo att göra samma sak. Det är tydligt såväl här som i forwardsbesättningen.
Yorks tid kommer och den lär med all sannolikhet bli framträdande, men han tar inte skada av ytterligare utveckling i AHL – och man vill definitivt inte ha honom på läktaren som sjundeback.
Även Yegor Zamula kan vara aktuell för att kallas upp under säsongens gång, men en skada under training camp satte stopp för honom och nu lär han behöva spela sig i form i AHL.
Forwards:
Även i forwardsbesättningen såg vi stora förändringar, men inte i samma proportioner som i försvaret. Det klart största är givetvis att Jakub Voracek offrades. Vad man än tycker om honom så har han varit en framträdande del av Flyers senaste årtionde.
Den 32-årige wingern kunde ofta frustrera med att antingen falla bort ur matcherna eller hålla inne skotten för att söka den perfekta passningen. Men han var samtidigt en av ligans bäst producerande högerforwards.
Efter traden till Flyers sommaren 2011 är det bara tre ordinarie right wingers (Patrick Kane, Blake Wheeler och Phil Kessel) som har gjort fler poäng än honom. Med 604 poäng på 727 matcher placerar han sig på plats 15 i poängligan över den perioden. Sett till antalet poäng är han också den överlägset bästa europeiska spelaren i Flyers historia.
Nu hade han tre år kvar på ett dyrt kontrakt och ville man skaka om Flyers core var det sannolikt Voracek som var alternativet. Fletcher och Voracek själv har uttalat sig om att det helt enkelt kanske var dags att gå skilda vägar. När det så inte blev något kring expansionsdraften hamnade Voracek istället i Columbus.
Därmed är det bara Claude Giroux och Sean Couturier kvar från den gruppen av spelare som präglade Flyers 10-tal.
I skymundan av alla andra förändringar den här sommaren kritade Couturier på en ack så viktig kontraktsförlängning. Ett år innan hans nuvarande – snorbilliga – kontrakt skulle gå ut satte han sin kråka på ett åttaårskontrakt värt $7,75 miljoner per säsong.
”Sean is our best hockey player right now. If he had left, it would have significantly changed the direction of our team”, kommenterade Chuck Fletcher förlängningen och det går inte annat än att hålla med.
Couturier är en av ligans klart bästa tvåvägsforwards och vann exempelvis Selke Trophy säsongen 19/20. Hans betydelse för laget blev också uppenbar när han skadade sig 45 sekunder in i säsongens andra match. Flyers såg aldrig riktigt bra ut utan honom – trots att man lyckades vinna några matcher under de inledande veckorna – och när han väl var tillbaka var han inte i fullgott slag. Trots det gjorde han nästan point per game.
I Couturier har Flyers en fullvärdig förstacenter som alltid gör sin omgivning bättre. Han kan gå upp mot vem som helst utan att man känner sig det minsta nervös och det var som sagt otroligt viktigt att man fick till en förlängning den här sommaren.
De senaste åren har Couturier och Giroux, med några få undantag, oftast kamperat ihop – och det har sett oförskämt bra ut. Lagets två bästa och mest intelligenta spelare har höjt varandra och även om Couturier har gått förbi Giroux i MVP-snacket är Giroux alltjämt en högklassig spelare.
Lagkaptenen har hunnit bli 33 år och vill det sig illa kan den kommande säsongen mycket väl vara hans sista i Flyers. Efter att organisationen har slösat bort hela hans prime under 10-talet vill det nog till att den här sommarens satsning bär frukt – annars är nog risken överhängande att Giroux jagar den där efterlängtade Stanley Cup-ringen någon annanstans.
Hans kontrakt går nämligen ut sommaren 2022 och det verkar som att såväl Giroux själv som Flyers vill avvakta den kommande säsongen innan det blir diskussioner om någon förlängning. I Couturiers fall vore det direkt oroväckande att gå in i säsongen med honom som pending UFA, men kanske är det rätt med Giroux.
Baserat på hur det går den här säsongen kan Giroux vara allt ifrån en tremiljonersspelare till en sjumiljonersspelare på sitt nya kontrakt – och det är värdefull cap space som Flyers inte vill pricka fel på.
Couturier i mitten och Giroux till vänster i förstakedjan ser alltså sannolikt ut – till höger förefaller det som att Travis Konecny kommer inleda. Likt många andra unga spelare var Konecny en stor besvikelse under den gångna säsongen och har en hel del press på sig att leverera nu.
Det vilade annars stora förhoppningar på honom efter en mycket stark grundserien 19/20. Då blev han såväl Flyers bästa målskytt som poängplockare och hade över tid varit en av ligans bättre G/60-spelare. Men när slutspelet inleddes i bubblan 2020 var han som försvunnen. 16 slutspelsmatcher resulterade bara i 0+7 och den formsvackan höll i sig in i säsongen 20/21.
Konecny fick hoppa runt mycket i laguppställningen och det underlättade nog inte när han försökte hitta formen, men förhoppningsvis kan en ordentlig sommarvila med riktiga förberedelser inför säsongen sätta fart på honom igen. Rapporterna från training camp är i alla fall lovande – och Giroux/Couturier/Konecny har fungerat mycket bra tillsammans tidigare.
I ovan nämnda trio har Flyers en förstakedja som måste driva laget under säsongsupptakten. Man har inte råd att låta toppkedjan spela sig i form – utan de måste leverera direkt. Dels behöver Flyers visa att man är tillbaka på allvar tämligen omgående, dels har skadeläget tunnat ut centerbesättningen.
Kevin Hayes kommer nämligen missa säsongens första månad efter en magmuskeloperation kort inpå training camp – den andra operationen den här sommaren. Han plågades av samma åkomma under den gångna säsongen och var märkbart påverkad av det då. Det är givetvis högst oroande hur han kommer se ut när han kommer tillbaka.
Vi minns exempelvis hur både Giroux och Gostisbehere har plågats av liknande grejer tidigare och hur lång tid det tog innan den duon var fullt återställda.
Hayes uppladdning inför säsongen blev ännu svårare att ta sig igenom när hans bror Jimmy gick bort och – även om det låter ytterst osympatiskt – så oroar man sig givetvis hur hans säsong kommer arta sig.
Med Hayes borta ser det plötsligt tunt ut bakom Couturier. Många fans hade lagt stora förhoppningar på Morgan Frost – och det är kanske inte helt rättvist, men oavsett vilket så har 22-åringen svikit.
Frost blev nämligen nerskickad till AHL under slutskedet av training camp. Han har inte tagit pre-season med storm – rookie camp undantaget – men det var nog lite naivt att förvänta sig några stordåd med tanke på vad han kommer ifrån.
Han har nämligen inte spelat mycket hockey den senaste tiden. Faktum är att han gick in i training camp med två matcher och totalt 20 minuters speltid sedan mars 2020. En axelskada gjorde ju att han missade i princip hela den gångna säsongen. Det är inte direkt optimala förutsättningar för någon som plötsligt får den här pressen på sig.
Startsträckan kan kort och gott vara lite längre än i vanliga fall. Men nog har man blivit skeptisk till Frost, även om förutsättningarna var tuffa. Centerpositionen var vidöppen efter Hayes skada – i ärlighetens namn snudd på vidöppen även innan dess – och Frost lyckades inte övertyga tillräckligt mycket. Platsen som en av två middle-6-centrar var hans att förlora och han förlorade den.
Frågan är nu om Flyers har råd att vänta så värst länge på att Frost får upp farten i AHL. Det skulle inte förvåna om Chuck Fletcher känner sig tvungen att gå efter en trade för att stärka upp en tunn centerbesättning – eller om man faller tillbaka på vad som sannolikt är en av backup-planerna i form av Giroux som center.
En av få unga spelare som faktiskt gjorde väldigt positiva avtryck under den gångna säsongen var Joel Farabee. 21-åringen blev Flyers bästa målskytt med 20 fullträffar på 55 matcher – och hade ligans näst bästa G/60 (1,46) bland alla forwards med minst 600 5-on-5-minuter. Det kan vara värt att notera att hans Sh% (17,58) var hög och kanske inte kan bibehållas på den nivån över tid.
Efter lovande insatser under 19/20 var 20/21 som sagt det stora genombrottet. Farabee kan ta upp position till vänster såväl som till höger om sin center och kan utan problem vandra upp och ner i hierarkin. Under sommaren blev han också belönad med en kontraktsförlängning ett år i förtid. Det nya kontraktet sträcker sig över sex år och har en cap hit på $5 miljoner.
Lägger han sig på den nivån han höll under den gångna säsongen är det ett rimligt kontrakt, men skulle han ta ytterligare kliv finns det helt klart fyndpotential där.
Frost och Farabee fick spendera stora delar av training camp tillsammans med James van Riemsdyk. Det finns god offensiv potential i den trion – i synnerhet om Frost skulle ha utvecklats som förväntat – men de skulle nog ha haft behov av att matchas med omtanke. Det krävs inte allt för stor fantasi för att se en risk där den kedjan ofta trycks tillbaka i egen zon annars.
När det blev Voracek som offrades i somras kändes det tämligen naturligt, men även JVR var ett alternativ. Båda två lämnades exempelvis tillgängliga i expansionsdraften och när Seattle nobbade båda två jobbade säkert Chuck Fletcher på flera olika tradealternativ. JVR har i alla fall fördelen av att både vara billigare och ha ett kortare kontrakt än Voracek.
På ålderns höst har han blivit mer ansvarsfull defensivt och borde fortfarande vara en tillgång i powerplay, men det är andra spelare som måste driva laget framåt – trots att JVR faktiskt delade på segern i den interna poängligan under den gångna säsongen.
När nu Frost stod för ett underväldigande training camp skulle det kanske vara det mest logiska att bara placera in Scott Laughton som center mellan Farabee och JVR innan man eventuellt faller tillbaka på Giroux eller går efter en trade.
27-åringen signade ett nytt femårskontrakt värt $3 miljoner per säsong i våras och är en användbar och mångsidig utfyllnadsspelare. I grunden gör han sig bäst som winger i en checkande roll, men han kan utan problem hoppa in i en kedja högre upp i hierarkin och bidrar alltid med några mål här och där.
Trion JVR, Laughton och Farabee fick en knapp timmes 5-on-5-spel tillsammans under förra säsongen och gjorde positiva avtryck då (85,71 GF%, 52,38 CF% och 95,45 Sv% för att rabbla några snabba och grundläggande siffror). Man är inte särskilt orolig över Laughton i sig – han är ett typexempel på en spelare som skulle kunna kliva fram under en cup run… om nu Flyers bara skulle kunna nå en sådan – men centerdjupet är helt klart lidande av Hayes frånvaro.
Någon JVR/Laughton/Farabee-kedja verkar det däremot inte bli. Istället ser det ut som att Laughton och JVR får inleda säsongen tillsammans med Oskar Lindblom.
Alla känner till cancerbehandlingen och den fantastiska comebacken – och nu rapporteras det att Lindblom är tillbaka på samma testnivåer som innan cancerbeskedet.
Det är inte bara glädjande på ett personligt plan, utan även viktigt för Flyers slagkraftighet. När Lindblom tvingades till sin paus under vintern 2019 gjorde han det som Flyers bästa målskytt. Hans fina tvåvägsspel är väldokumenterat och om Lindblom skulle nå samma nivåer som tidigare har Flyers tillgång till en ytterst kompetent winger.
När Voracek lämnade var det alltså Cam Atkinson som anslöt. Flyers gjorde sig av med en dyrare spelare på ett kortare kontrakt och fick in en billigare spelare på ett längre kontrakt. 32-årige Atkinson sitter på ytterligare fyra år till en kostnad av $5,875 miljoner per säsong.
Det rör sig också om en helt annan spelartyp än Voracek. Där Voracek var en pucktransporterande playmaker är Atkinson snarare en ansvarsfull tvåvägsforward som är mer av en målskytt.
Flyers kollektiva försvarsspel var ett stort problem under den gångna säsongen och där är Atkinson, nästan odiskutabelt, en uppgradering. Ser vi däremot till ren poängproduktion har Voracek överträffat Atkinson de senaste åren. I målskyttet är dock Atkinson mer framträdande, även om vi exkluderar 41-målssäsongen för några år sedan.
Dessutom är Atkinson en stor tillgång i penalty kill. Där ser vi exempelvis att han, tillsammans med Sebastian Aho och Brad Marchand, har gjort flest mål i numerärt underläge i ligan med tolv fullträffar över de senaste fem säsongerna.
Att få in ytterligare en spelare som tänker skott först är inte obetydligt och Atkinson är som sagt mer ansvarsfull i tvåvägsspelet. Det man tappar i Voraceks poäng hoppas man ska kompenseras av Atkinsons mer mångsidiga inslag. Hans siffror gick dock ner under den gångna säsongen. frågan är om det är på grund av en naturlig decline eller om det berodde på ett sällan skådat kaos i Columbus.
Slutligen ska Atkinson vara en uppskattad lagkamrat och inflytelserik ledartyp – karaktärsdrag som går att känna igen i samtliga av Fletchers större värvningar under sommaren.
Med Hayes borta går den sista centerplatsen i topp-9 till nyförvärvet Derick Brassard. När han signades i slutet av augusti kändes det mest som en försäkring i fall Frost inte skulle visa sig vara redo för topp-9-tjänstgöring, på samma sätt som Keith Yandle signades i försvaret. Men efter Hayes skada och Frosts prestationer framstår Brassard hastigt och lustigt som ett viktigt inslag.
Brassard fyllde 34 år under hösten och har flyttat runt en hel del de senaste åren. Flyers blir hans sjunde lag sedan våren 2018 och efter en besvikelse till säsong 18/19 har han studsat tillbaka på ett dugligt sätt.
Han kommer med förmågan att kunna spela såväl center som winger och den mångsidigheten kan behöva ersättas i bottom-6 efter vårens Michael Raffl-trade. Nu ser det däremot ut som att han får inleda säsongen med Farabee och Atkinson som sina wingers i vad som får antas vara Flyers andrakedja.
Skadeläget garanterar mer eller mindre att 37-årige Nate Thompson blir fjärdecenter. Innan Hayes och andra forwards försvann hoppades man att Thompson kanske skulle bli utkonkurrerad under campen, men nu lär det inte finnas på kartan att Alain Vigneault ställer upp utan honom i laget. Vi såg hur Thompson överanvändes gång efter annan under slutspelet 2020 och det är direkt oroväckande inför den här säsongen.
Att Thompson signades i somras – dessutom under första dagen av free agency – är smått obegripligt med tanke på slutspelet 2020. Nu gjorde han visserligen en duglig säsong för Winnipeg och har varit ansedd som en nyttig defensiv center i flera år. I ett vakuum framstår han kanske inte som en dålig värvning, men Vigneault förtjänar inte the benefit of the doubt i det här fallet.
Nicolas Aube-Kubel – en annan som sannolikt gynnas av skadeläget – tar den näst sista platsen i forwardsbesättningen. NAK kom in som en frisk fläkt under 19/20 men gick inte alls att känna igen senast. Från att ha varit en mycket effektiv checker som kunde bidra med poäng försvann han in i ett svart hål förra säsongen.
Tanner Laczynski och Wade Allison var sannolikt två av de största utmanarna om platserna i bottom-6 innan båda två försvann med skador. Allison är borta på obestämd tid med en high ankle sprain som eventuellt behöver operation och Laczynski missar hela säsongen på grund av en höftoperation.
Allison fick testa på NHL under slutskedet av den gångna säsongen – efter avklarad collegeutbildning och fina avtryck i AHL – och såg omgående så pass intressant ut att många fans kanske till och med hade honom som en självklar ordinarie spelare den här säsongen. Även Laczynski imponerade i AHL efter fyra år inom NCAA-hockeyn men vill det sig illa kan kanske NHL-karriären till och med vara i fara nu.
Många hade nog förväntat sig att Connor Bunnaman skulle få en NHL-plats under säsongsinledningen, framför allt när andra konkurrenter försvann på grund av skadorna. Han gör sällan bort sig i en begränsad roll i fjärdekedjan, men så värst stor uppsida – jämfört med framför allt Allison – kommer han inte med. Nu får han däremot inleda säsongen i AHL.
Istället framstod det länge som att det var Jackson Cates som hade vunnit jobbet som sista forward. 24-åringen signades som odraftad i våras och testades i fyra matcher under säsongsavslutningen. Han tog inte ligan med storm då, men såg inte heller vilsen ut. Han har inte samma offensiva uppsida som andra prospects och borde inte vara aktuell för den där centerplatsen i middle-6. Samtidigt borde han inte göra bort sig i en fjärdekedja.
Ju längre training camp pågick blev det mer och mer uppenbart att Alain Vigneault & Co har kärat ner sig i Garrett Wilson. 30-åringen är en stor och tung AHL-veteran som tidigare har spelat NHL-hockey för Florida och Pittsburgh. Men han gjorde sin senaste NHL-match våren 2019 och har totalt bara gjort 84 matcher, fördelat på fyra säsonger över sex år.
Size matters, tydligen, men Wilson är bara på ett AHL-kontrakt och skulle således behöva signa en NHL-deal om han ska användas. Nu ska en långsam 30-årig AHL-veteran eventuellt kampera ihop med en långsam 37-årig Thompson. Varför envisas så många GM:s och coacher med att sätta ut dåliga spelare på isen?
Vigneault har bekräftat att Flyers kommer inleda säsongen med 20 spelare på grund av lönetaket. Man inleder med fyra raka hemmamatcher, så kan man undvika att sätta Hayes på LTIR kan man lika gärna hålla ut så länge det går. Det innebär alltså att en av Cates eller Wilson tar den sista ordinarie forwardsplatsen.
Djupet har tunnats ut efter skadorna, där det givetvis är Hayes frånvaro som påverkar allra mest. Framför allt är centerpositionen ett stort orosmoln i väntan på Hayes comeback – och det känns inte som någon självklarhet att Hayes är tillbaka i storform så fort han kommer tillbaka.
Men Flyers har alltjämt en bred forwardsbesättning, i synnerhet bland wingers. Förmågan att sprida ut målskyttet istället för att bara förlita sig på en topptung förstakedja – som man fick göra så många gånger under Giroux/Voracek-åren – är betryggande, även om det givetvis fortfarande är upp till toppspelarna att driva laget.
Måtte man bara kunna hantera centerutmaningen i väntan på Hayes.
Uppdatering: Efter artikelns publicering beslutade sig Flyers för att claima Vegas Patrick Brown via waivers. 29-åringen är en tung center/right winger som gjorde fyra grundseriematcher för Vegas förra säsongen – i slutspelet fick han däremot tolv matcher. Han hade hyggliga underliggande siffror för Golden Knights, men det kan lika gärna vara ett resultat av omgivningen.
Brown har även representerat Carolina i NHL. Totalt har det blivit 33 grundseriematcher under karriären. Noterbart dock att han har kommit upp i 22 slutspelsmatcher. Säsongen 18/19 var han lagkapten när Charlotte Checkers vann Calder Cup.
Det blir väl rimligt att anta att Brown tar den sista forwardsplatsen före Cates och Wilson.
---
Tre styrkor:
Forwardsbredden
Centerdjupet oroar under inledningen, men i övrigt har Flyers en bra forwardsbredd. Förstakedjan är – och behöver vara – givetvis drivande och det finns uppsida bakom toppspelarna. Man borde inte vara beroende av att enbart några få forwards ska producera.
Förstaparet
Flyers har äntligen ett värdigt förstapar. Ryan Ellis kan bli en revolution och det ska bli otroligt spännande att se vad han kan få ut av Ivan Provorov. Pre-season har sett lovande ut. Man är inte så värst skraj för att släppa ut duon mot vilken motståndare som helst. Nu ska man bara motsvara förväntningarna också.
Den interna pressen
Det går givetvis att debattera huruvida Chuck Fletchers åtgärder var de rätta, men det är odiskutabelt så att han levererade förändringar. Organisationen har visat att man inte tolererar förra säsongens kaos och man lär inte sitta handlingsförlamade om den här säsongen är på väg att glida ur händerna.
Tre svagheter:
Special teams
Såväl powerplay som penalty kill var kaos under förra säsongen och special teams är ett viktigt område att förbättra. Powerplay borde vara dugligt med tanke på vilka spelare man har tillgång till, men Michel Therrien har gjort sitt bästa för att motverka det.
Flyers PK gick från ett av ligans bättre under 19/20 till det näst sämsta under 20/21 och det finns fortfarande kvar orosmoln över pre-seasons insatser. Är verkligen en 37-årige Nate Thompson och Rasmus Ristolainen spelarna som kommer hjälpa till att boosta upp Flyers PK?
Är special teams fortfarande extremt svaga en bit in på säsongen finns det inga argument till varför Therrien och Mike Yeo borde få behålla sina jobb.
Osäkerheten kring målvaktspositionen
Enligt the law of average borde Carter Hart i synnerhet och målvaktsspelet i allmänhet stabiliseras, men innan vi faktiskt ser bevis på att så är fallet är målvaktspositionen en potentiell svaghet.
Det är inte orimligt att hoppas att Martin Jones blir en uppgradering över Brian Elliott, men det är Hart som måste övertyga oss.
Hur hanterar man centerdjupet?
Det är betryggande att man alltid kan falla tillbaka på Claude Giroux som nödlösning på centerpositionen, men han är numera mer effektiv som winger – och så mycket skulle ha underlättats, både kort- och långsiktigt, om Morgan Frost visar sig vara redo för en fullskalig roll i topp-6, eller i varje fall i topp-9, tämligen omgående.
Med en Hayes på skadelistan och en Frost som inte ser redo ut blir det plötsligt jobbigt värre för Flyers under säsongsinledningen. Med tanke på hur tight Metropolitan Division ser ut att vara lär man inte ha råd att hamna efter och behöva jaga säsongen ut.
---
Preliminär laguppställning:
Claude Giroux – Sean Couturier – Travis Konecny
Joel Farabee – Derick Brassard – Cam Atkinson
Oskar Lindblom – Scott Laughton – James van Riemsdyk
Jackson Cates/Garrett Wilson – Nate Thompson – Nicolas Aube-Kubel
Ivan Provorov – Ryan Ellis
Travis Sanheim – Rasmus Ristolainen
Keith Yandle – Justin Braun
Carter Hart (Martin Jones)
---
Säsongens poängkung: Sean Couturier
En återställd Sean Couturier är Flyers bästa spelare och han brukar ligga strax under point per game numera. Om förstakedjan med Giroux/Couturier/Konecny förbli intakt och lever upp till förväntningarna lär vem som helst ur den trion kunna ta hem den interna poängligan.
Säsongens viktigaste spelare: Carter Hart
Sean Couturier kan mycket väl återfinnas även här, men det är Carter Hart som avgör om Flyers säsong blir en framgång eller ett nytt bottennapp.
Säsongens unga spelare: Joel Farabee
Den gångna säsongen gav förhoppningar om något mycket spännande och fortsätter Joel Farabee på den inslagna vägen kan han bli en publikfavorit under många år framöver.
Säsongens doldis: Cam Atkinson
Är Cam Atkinson en doldis? Sannolikt inte, men han kommer inte med samma stjärnstatus som Jakub Voracek. Det finns absolut goda förutsättningar för att Atkinson kan bli en trevlig överraskning för många.
Säsongens besvikelse: Kevin Hayes
Det är hårt att säga det, men omständigheterna kring Kevin Hayes uppladdning inför säsongen gör att man blir lite orolig. Dubbla magmuskeloperationer i kombination med hans brors död gör att man definitivt kan se en tung säsong framför sig.
---
