Reflektioner efter uttåget: ”Flyers vek ner sig”
Varför gick det som det gick för Philadelphia i slutspelet?
Grundseriens avslutning tände hoppets låga hos Philadelphias fans. Den sunkiga inledningen var som bortblåst och även om man givetvis inte sågs som några förhandsfavoriter inför slutspelet fanns det förhoppningar.
New York Rangers var – och är fortfarande – en överkomlig motståndare. Men Flyers var i mångt och mycket underlägsna Rangers, trots att matchserien behövde avgöras i Game 7.
Så varför gick det då som det gick?
Var det Rangers som gjorde Flyers dåliga? Eller var det Flyers som gjorde Rangers bra? Sanningen är väl någon form av kombination. Rangers är på inga sätt oförtjänta segrare och med tanke på hur matchserien såg ut är det rätt lag som nu spelar Conference-semi mot Pittsburgh.
Det är alltså inte rättvist att måla upp en bild av att Philadelphia ”borde ha gått vidare”... och det är inte heller syftet. Men det är oerhört frustrerande att åka ur när det var så lite som trots allt skilde lagen åt – och framför allt som Flyers inte nådde den nivå man har spelat på under stora delar av säsongen.
Det var stor klasskillnad i even strength och ska man förenkla resonemanget så levde och dog Philadelphia med sitt powerplay. Flyers hade totalt sett ett av slutspelets bästa powerplay med en effektivitet på 28,6 procent, men när spelet i numerärt överläge inte levererade kunde Flyers inte vinna.
I de tre segermatcherna gjorde Philadelphia fem mål på åtta försök i numerärt överläge. I de fyra förlusterna blev det bara ett mål på 13 försök. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Penalty killing var däremot mycket bra. Efter tre insläppta mål på tolv numerära underlägen i match ett och två dödade Flyers 17 raka utvisningar.
Men detta even strength… ett hyfsat betydelsefullt inslag. Flyers lyckades enbart göra åtta mål i fem-mot-fem, vilket bara var bättre än Tampa Bay och Detroit. Samtidigt släppte man in 15 mål i den spelformen. Även här talar alltså siffrorna sitt tydliga språk.
Det var smärtsamt uppenbart att Flyers hade stora problem med sina uppspel, pucktransporter och förmågan att ta sig in i offensiv zon med pucken under kontroll. Rangers gjorde det givetvis effektivt i sin forechecking och försvarsspel – men man kan inte heller blunda för alla misstag, felbeslut och ren och skär inkompetens hos Flyers.
Problemet var Flyers tillkortakommanden, inte eventuell Rangers-suveränitet.
Matchserien var i allra högsta grad möjlig att vinna – om Flyers bara skulle ha presterat aningen bättre. Man visade att man kunde det under grundserien. Men i slutspelet vek man ner sig mot ett överkomligt motstånd. Det är den bittra sanningen.
---
Finns det då något positivt att ta med sig från slutspelet?
Jason Akeson spelade nog inte till sig en garanterad plats kommande säsong, men sannolikheten i att han huserar i NHL lär vara hyggligt stor. Han visade en skön energi, skapade målchanser och var inte rädd för att ge sig in i det fysiska spelet. En solid insats under training camp och han lär vara i NHL kommande säsong.
För alla som har följt Philadelphia under säsongen var det redan uppenbart att Steve Mason numera är en målvakt att bygga på. Hade han något kvar att bevisa, så gjorde han onekligen det under slutspelet – och presenterade sig för en bredare publik. Vem vet vad som skulle ha hänt om Mason varit frisk till match ett…
Mark Streit har varit Flyers bästa försvarare de senaste månaderna, och slutspelet var inget undantag. 44 poäng är ett godkänt resultat från grundserien – framför allt som andrauppställningen i powerplay inte direkt har fungerat smärtfritt i match efter match. Även Luke Schenn gjorde ett bra slutspel.
Claude Giroux och Jakub Voracek har ingen skuld i uttåget och de kommer undan med beröm – men samtidigt hade man önskat att Giroux skulle lyft sitt spel ytterligare ett snäpp. Rangers spelade bra mot honom, men något övermänskligt försvarsspel bjöd de inte på. Giroux var inte problemet, men han var inte heller lösningen.
---
Att peka ut besvikelser är desto enklare – framför allt är det fler sådana. Braydon Coburn gjorde någon enstaka stabil insats, men var virrig i majoriteten av matcherna. Med sin skridskoåkning ska han utan problem kunna hävda sig mot vem som helst, men Coburn blev aldrig den slutspelsförsvararen han brukar kunna bli.
Kimmo Timonen var inte i närheten av den klass han tidigare har visat i slutspelet. En sargad, gammal kropp börjar helt enkelt ta ut sin rätt. Kanske har vi till och med sett det sista av finländaren med den så galna smärttröskeln. Skulle han komma tillbaka för en ny säsong måste det vara i en mindre roll.
Ett stort problem under de senaste månaderna har varit Vincent Lecavaliers spel. Efter sin ryggskada har det märkts en tydlig försämring, framför allt har hans skridskoåkning exponerats rejält. Att spela honom som fjärdecenter var, baserat på prestationer, ett korrekt beslut – men Lecavalier signades inte för att vara en fjärdecenter. Kommande säsong blir minst sagt intressant.
Brayden Schenn har inte haft önskvärd utveckling, och säsongen avslutades precis som vanligt för honom – han fick hoppa mellan olika positioner. Något anmärkningsvärt avslöjade Paul Holmgren att man ännu inte har pratat kontraktsförlängning med den kommande RFA:n under säsongen. Kanske bör det skrämma att hans agent är Don Meehan, som även representerar Drew Doughty, PK Subban och Ryan O’Reilly…
Scott Hartnell är ett annat tragiskt kapitel. Visst blixtrade han till här och där under säsongen, men återigen blev han en jättebesvikelse – och i år kan han inte ens, till skillnad från förra säsongen, skylla på skada. Han slarvar bort mängder av fina framspelningar, går omkull till höger och vänster och har så sakteliga blivit en ofysisk powerforward. Men tiderna ser ljusare ut – nu har han bara fem år kvar på sitt kontrakt!
Spelare som Nicklas Grossmann, Andrew MacDonald, Wayne Simmonds, Matt Read och Sean Couturier var inte nödvändigtvis dåliga – men alla behöver de prestera bättre sett till hela matchserien.
---
Varför gick det som det gick i slutspelet?