SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division: 5. Philadelphia Flyers

En ny generation är på väg in i Philadelphia. Bär det frukt redan 16/17?

Philadelphia är mitt uppe i en ombyggnation. Det gamla rivs omkull samtidigt som det nya byggs upp – och här har Ron Hextall gjort ett smått fantastiskt jobb med Flyers.

Överbetalda och mer eller mindre odugliga veteraner har försvunnit och på bara några år har Hextall byggt upp en av de mer intressanta talangbankerna i ligan. Redan förra säsongen såg vi vad den talangbanken kan bjuda på när Shayne Gostisbehere charmade hela hockeyvärlden.

Gostisbehere – som missade merparten av säsongen 14/15 på grund av en knäskada – kallades upp i november när Mark Streit skadade sig. Succén blev lika omedelbar som fantastisk.

i januari och februari riktades NHL:s samtliga blickar mot Philadelphia och Gostisbehere. Den numera 23-årige backen gjorde då poäng efter poäng och skrev in sig i historieböckerna när han gjorde poäng i 15 raka matcher. Det var den längsta poängsviten av en back på 20 år och den längsta sviten av en rookieback någonsin.

Gostisbeheres intåg satte fart på ett slirande Flyers. Redan i den andra matchen kollapsade man fullkomligt mot Florida och förlorade med hela 1-7. Kring månadsskiftet oktober/november blev det pinsamma förluster mot New Jersey, Buffalo, Vancouver, Edmonton och Colorado. När Gostisbehere kallades upp härjade Flyers i bottenskiktet av Eastern Conference och det såg ut som att man skulle tampas om Auston Matthews istället för slutspelsplatser.

Men när Gostisbehere kom in hände alltså någonting. Med en högklassig playmaker i försvaret kom Flyers sakta men säkert på rätt köl.

Det ledde till en mäktig slutspelsjakt. Hoppet tändes och släcktes bara för att tändas igen under grundseriens sista veckor – men så såg man trots allt ut att gå miste om slutspel efter några jobbiga förluster. 2-6 mot Pittsburgh, 0-3 mot Detroit och 3-4 mot Toronto – inom fem dagar – såg ut att grusa förhoppningarna.

Men så kraschade Boston, slarvade bort sin slutspelsplats och bjöd in Philadelphia. Flyers viftade utan några större problem undan Pittsburgh – där Sidney Crosby och Kris Letang inte vågade spela på grund av Philly flu – och bokade sin plats i slutspelet.

Väl där ställdes man mot Washington och det blev inte helt oväntat respass redan i förstarundan. Capitals gick upp till 3-0 på ett mycket förargligt och på tok för enkelt sätt, men Flyers putsade till siffrorna tack vare två raka segrar. I Game 6 pressade man Washington, men till slut kunde favoriterna vinna med 1-0 och ta sig vidare till andrarundan.

Ett surt uttåg, men slutspelet bar mycket positivt med sig. Den sista månaden av grundserien visade potentialen som finns i laget och de mindre rutinerade spelarna fick värdefull erfarenhet under såväl den perioden som i slutspelet.

Den gångna säsongen är väl värd att bygga vidare på – och Ron Hextall har fortsatt sin utrensning.

Förra sommaren skickade han iväg Zac Rinaldo, Chris Pronger och Nicklas Grossmann. Under säsongen försvann Vincent Lecavalier och Luke Schenn. Den här sommaren har RJ Umberger och Ryan White plockats bort.

Hextall fortsätter alltså att sätta sin prägel på det nya Flyers. Det blev också tydligt förra sommaren när Dave Hakstol hämtades in som head coach när den komplett oduglige Craig Berube fick sparken.

Istället för att försöka ta in tunga namn som Mike Babcock, Todd McLellan, Dan Bylsma eller Peter DeBoer föll valet på den okände Hakstol. Han kom från en lång och framgångsrik karriär inom NCAA-hockeyn, där han byggde upp University of North Dakota till en respekterad väg mot NHL. Han blev den blott fjärde coachen att gå direkt från college till NHL och när vi summerar hans första NHL-säsong får han klart godkänt.

Visst snubblade Hakstol här och där, men det är också att vänta av nybörjare. Framför allt är det fascinationen av VandeVelde-Bellemare-White-kedjan som irriterar, men förra säsongens fjärdekedja förblir i alla fall inte intakt då White försvann som UFA.

När Hakstols system väl satte sig en bit in på säsongen blev det ett attraktivt spel för ögat. Flera unga spelare tog kliv under hans ledarskap – och hans förmåga att hantera och utveckla unga spelare i University of North Dakota var förmodligen en stor anledning till att han fick jobbet av Hextall. Utöver Gostisbehere såg vi även Brayden Schenn, Sean Couturier, Nick Cousins och Scott Laughton ta olika stora steg i rätt riktning.

Förra säsongen slussades Gostisbehere, Cousins och Laughton in på allvar och den här säsongen förväntas ett nytt gäng ungdomar lyftas in.

Ivan Provorov och Travis Konecny står i täten när den nya generationen är på väg in i Philadelphia – och duon kan mycket väl ta plats redan den här säsongen. Ser man på det i ett större perspektiv vore det förmodligen gynnsamt för Flyers att introducera någon eller några ungdomar varje säsong, så man inte hamnar i ett läge om ett eller två år där man hastigt och lustigt ska göra plats för sex-sju spelare över en sommar.

Efter Gostisbehere, Cousins och Laughton är det alltså logiskt att gå vidare med Provorov och Konecny. Båda två har sett pigga ut under pre-season och i synnerhet Provorov bör vara väldigt nära en NHL-plats, om han inte redan har säkrat den. Den irriterande men förståeliga regeln som hindrar duon från att spela i AHL gör alltså att de måste spela i NHL eller gå tillbaka till juniorligorna – där de egentligen inte har något kvar att bevisa.

Flyers behöver nytt blod och pigga ben och såväl Provorov som Konecny bidrar med det.

Vi är mitt uppe i en fantastiskt rolig period att följa. För första gången på en halv evighet har Flyers flera årskullar på rad som knackar på dörren. Under säsongen kan till exempel spelare som Taylor Leier, Travis Sanheim och Sam Morin mycket väl få smaka på NHL-spel vid skador.

Hextall har sannerligen stått vid sitt ord om att bygga inifrån, via draften. Dagarna då Flyers bytte bort draftval och prospects för quick fixes är borta. Under 25 års tid resulterade det egentligen bara i tre egendraftade spelare (Chris Therien, Simon Gagne och Claude Giroux) som gjorda långa karriärer i just Flyers.

Nu står istället Hextalls prospects på kö.

De unga spelarna – i första, andra och tredje hand Gostisbehere – gjorde den gångna säsongen till en fröjd. Men den gångna säsongen präglades också av tragedi.

I april avled nämligen Ed Snider.

Flyers grundare och ägare förlorade kampen mot cancern och somnade in vid 83 års ålder. Snider var en extremt driven och engagerad ägare, på gott och ont. Han lade grunden för Broad Street Bullies och personifierade sitt lag med sin passion. Viljan att vinna har till exempel gjort Flyers till det mest framgångsrika expansionslaget sett till antalet grundseriesegrar, 1895 stycken.

Snider tvekade aldrig att spendera pengar för att ge sitt Flyers bästa möjliga förutsättningar, oavsett om det handlade om lagets scoutingnätverk eller ett stort kontrakt. Ibland slog hans engagemang bakut, men han önskade alltid det bästa för Flyers – vilket återigen visade sig när den åldrande och sjuka ägaren fullt ut accepterade Hextalls krav om att bygga långsiktigt.

På många sätt går Flyers nu in på okänd mark. Ed Snider var en kraft att räkna med inom NHL och hade Gary Bettmans öra. Han sitter inte längre högst upp i hierarkin och tar beslut som innebär ekonomiska belastningar för att gynna Flyers. Kommer till exempel ledarskapet från ägarbolaget Comcast Spectacor att förändras när Snider inte längre styr över sin stora kärlek? Kommer ligans behandling av, och förhållande till, Flyers att förändras när Snider inte längre är en maktfaktor?

Och vad kan man egentligen förvänta sig av laget på isen? Är den förra säsongens sista månad representativ för det ”riktiga” Flyers?

Philadelphia är så klart ingen contender. Men det finns några faktorer som kan tala för att man är ett bättre lag idag än för ett år sedan.

Steve Mason och Michal Neuvirth utgör fortfarande ett väldigt bra par – folk verkar ha en tendens att glömma, alternativ ignorera, att Mason har varit en toppmålvakt i ligan sedan traden från Columbus. Båda två går dessutom in på det sista året på sitt respektive kontrakt så kanske får vi se en härlig målvaktsduell under säsongen.

Försvaret ser spännande ut. Dagarna när Nicklas Grossmann och Luke Schenn härjade i varsitt backpar är glömda och vi ser ett betydligt mer spelskickligt försvar idag. Shayne Gostisbehere fortsatte på den inslagna vägen under World Cup och med Ivan Provorov får Flyers ytterligare en puckskicklig back.

I forwardsbesättningen behöver egentligen både Claude Giroux och Jakub Voracek höja sig. Duon hade såväl form- som skadeproblem under den förra säsongen och kom inte upp i förväntad nivå i sin produktion. Hittar de två stjärnorna tillbaka till gammal god form har Flyers fina möjligheter att hota. Framför allt som djupet har förbättrats avsevärt.

Dale Weise, Boyd Gordon och Roman Lyubimov är inga sexiga värvningar, men har spetsat till konkurrensen i bottom-6 under training camp och gör att Flyers bör kunna rulla fyra kedjor utan några större orosmoln.

Philadelphia går in i säsongen 16/17 med ett bättre och djupare lag än tidigare. I takt med att den nya generationen börjar sätta sin prägel på laget ökar också hoppet. Vi såg effekten av Gostisbeheres intåg förra säsongen. Får Provorov och Konecny samma effekt nu?

Målvakter:

Steve Mason var kass under merparten av tiden i Columbus. Därför måste han per definition fortfarande vara kass. Ett resonemang som förvånansvärt många verkar hålla fast vid, även de som borde vara som mest initierade.

Men det är långt från sanningen.

Sedan traden från Columbus har Mason varit en toppmålvakt i ligan. Det kan alltid vara svårt att utvärdera och jämföra målvakter då så många parametrar ska blandas in – men kikar vi på räddningsprocent i 5-mot-5-spelet är Masons storhet otvetydig.

Från säsongen 13/14 – hans första hela i Flyers – och framåt har Mason överträffat samtliga målvakter utom Carey Price i den statistikkategorin, enligt stats.hockeyanalysis.com. I 5-mot-5-spelet har Mason en räddningsprocent på 93,49 över den perioden. Det får ses som ett smått mirakel med tanke på försvaret han har haft framför sig under samma period. Tittar vi bara på den gångna säsongen toppar Mason listan, om vi inkluderar målvakter med minst 2000 5-mot-5-minuter.

Är räddningsprocent allt? Nej. Ger det en tydlig indikation på vilken klass din målvakt håller? Ja.

Under sina tre säsonger i Flyers har Mason vuxit fram till en ledare och en nyckelspelare. Man har en trygg och positionssäker sista utpost som sällan behöver flaxa till med akrobatiska räddningar. Han sprider ett lugn omkring sig och har för vana att ge Flyers chansen att vinna matcherna.

Det stora orosmolnet över Mason är annars hans skadeläge. 28-åringen har en tendens till att bli skadad här och där, vilket givetvis inte är en optimal situation. Man brukar få 50-60 matcher av honom, vilket i och för sig är en lagom arbetsbelastning, men den osäkerheten gör också att Flyers är beroende av en pålitlig backup.

Och det är precis vad man har fått i Michal Neuvirth. Tjecken kommer från sin första säsong i Flyers och skötte sig väldigt bra. I 5-mot-5-spelet landade hans räddningsprocent på fina 93,14, strax bakom Masons 93,68. Det gör också att Neuvirth parkerar på plats 15 när vi kikar på ligans samtliga målvakter med minst 1000 5-mot-5-minuter. Bakom sig har han namn som Braden Holtby, Cory Schneider, Ben Bishop och Jonathan Quick.

Nu ska vi inte lyfta upp Neuvirth till en orimligt hög nivå, men det är en alldeles utmärkt backup. Han visade i såväl grundserien som slutspelet att han kan kliva in och prestera när det behövs – en nog så viktig uppgift i rollen som backup.

Tyvärr har Neuvirth samma problem som Mason när det kommer till skadehistorik. En knäskada på Neuvirth tvingade till exempel Flyers att spela Mason orimligt hårt under grundseriens sista veckor, då man inte vågade riskera något under slutspelsjakten.

Målvaktspositionen är en stark sådan i Philadelphia – och det kan mycket väl bli en intressant kamp där. Såväl Mason som Neuvirth går nämligen in på det sista året på sina respektive kontrakt. Kanske kan Neuvirth pressa Mason så pass hårt att Flyers får det tufft att ta beslutet vem man går vidare med. Mason är så klart förhandsfavoriten att vara förstamålvakt, både i ett kortare och längre perspektiv. Men Mason kan också föra fullt logiska argument för att han ska ha betalt nästa säsong. Är man en toppmålvakt så är man…

Neuvirth har annars en bra situation i Flyers. Han får en hel del matcher och är inte begravd bakom en extremt välbetald stjärna. Förmodligen vill han ha en roll som förstamålvakt och kanske landar Flyers i en situation där Mason anses vara för dyr att förlänga med. Förlänger man hellre med Neuvirth på kanske $4 miljoner över 3-4 år än att signa upp Mason på $6 miljoner över sex år?

Att Flyers skulle förlänga med båda två känns osannolikt. Dels skulle den gemensamma kostnaden bli relativt hög, dels har man unga målvakter som knackar på dörren.

Anthony Stolarz har utvecklats på ett härligt sätt i AHL och bör få smaka på NHL-hockey den här säsongen – man bör trots allt behöva räkna med att Mason och/eller Neuvirth går skadade en tid. Att slussa in honom lite lätt den här säsongen för att sedan låta honom agera backup 17/18 förefaller inte helt ologiskt.

Men även Stolarz har fått konkurrens. I våras signade Flyers upp Alex Lyon, en av NCAA-hockeyns främsta målvakter. 23-åringen ger Lehigh Valley Phantoms en intressant målvaktssituation den här säsongen och kan över tid mycket väl utmana om en plats i NHL.

I ett lite längre perspektiv har Flyers även tillgång till Felix Sandström, Matej Tomek och Carter Hart – så återväxten på målvaktssidan ser finfin ut.

Backar:

För några år sedan hade Philadelphia en backbesättning med Chris Pronger, Kimmo Timonen, Braydon Coburn och Matt Carle i spetsen. Det förvandlades så småningom till Nicklas Grossmann, Luke Schenn och Andrej Meszaros.

Men nu börjar Ron Hextalls fokus på att bygga om Flyers internt ge resultat, i synnerhet i försvarsbesättningen. Den nya generationen börjar så sakteliga ta över – och vi såg redan förra säsongen vilken effekt det gav.

När Shayne Gostisbehere kallades upp i november tog hela Flyers säsong fart på allvar. I takt med att Gostisbehere satte sin prägel på Flyers och Dave Hakstols nya system fick fäste började spelet ordna upp sig. Med en skridskostark, modig och skicklig playmaker i försvaret fick helt plötsligt Flyers transition game en nytändning.

Efter årsskiftet var Gostisbehere varm i kläderna på allvar – och då skrev han in sig i historieböckerna. Poäng i 15 raka matcher var den längsta poängsviten av en back på 20 år och den längsta sviten någonsin av en rookieback. Det blev 18 poäng under den sviten och när säsongen summerades hade Gostisbehere landat på 46 poäng (17+29) på 64 matcher.

Den numera 23-årige backen blev därmed en av Flyers bästa rookiebackar genom tiderna. Hans 17 mål slog Behn Wilsons rekord från 70-talet och med 46 poäng placerade han sig på andra plats bakom Wilsons 49 poäng. Gostisbeheres poängsnitt var däremot det bästa någonsin av en rookieback i Flyers.

För första gången sedan säsongen 00/01 fick Flyers en försvarare med minst 15 mål och genom alla år är det bara tre backar i Flyers som har överträffat Gostisbeheres 17 fullträffar. Kikar vi på ligan i stort placerade sig Gostisbehere på sjätte plats i backarnas skytteliga och var en finalist till Calder Trophy.

Hans betydelse för Flyers går inte att förminska. Kanske ser vi en sophomore slump den här säsongen – men att döma av insatserna i World Cup är det inte mycket som tyder på det.

Vi såg alltså effekten av Gostisbeheres intåg förra säsongen. Nu är det dags för Ivan Provorov – det stora framtidshoppet. Det är enkelt att segla upp i molnen när man tänker på Gostisbeheres succé, och då kan det vara värt att reflektera över det faktum att Provorov faktiskt ses som en större prospect.

Flyers lade beslag på Provorov med sjundevalet i draften 2015 och ryssen har tagit enorma kliv under säsongen. Han har spenderat sin uppväxt i Nordamerika och de två senaste säsongerna i Brandon Wheat Kings har skvallrat om att något stort är i antågande.

Han kan beskrivas som den kompletta försvararen och visar vid 19 års ålder upp en imponerande mognad. Många jämför honom med Kimmo Timonen – och det är en hyllning om något. Provorov är kanske inte samma producerande back som Gostisbehere var direkt, men han har å andra sidan varit Flyers bästa back under pre-season.

De kommande säsongerna kommer Flyers släppa fram den ena talangen efter den andra – men allting tyder på att 16/17 blir säsongen då den största talangen visar upp sig. Det skulle nämligen förvåna oerhört mycket om man väljer att skicka tillbaka Provorov till juniorligan. Där har han överbevisat sin kapacitet. Nu ska ha ta NHL med storm.

Dave Hakstol & Co har provat lite olika kombinationer under pre-season. Bland annat har Gostisbehere och Provorov spelat tillsammans, men förmodligen bör de väl inleda i varsitt backpar.

Det är få backar som lämnar Nashville och Barry Trotz för att blomma ut hos Philadelphia och Craig Berube, men det var precis vad som hände med Michael Del Zotto. Den numera 26-årige försvararen visade upp en lovande framtid i New York Rangers, men lyckades aldrig ta det där klivet och dumpades bort till Nashville.

I Predators blev han långt ifrån lyckosam, fick inget qualifying offer och stod som UFA helt utan intresse sommaren 2014. Men när Kimmo Timonen drabbades av blodproppar panikvärvade Flyers in Del Zotto – och det visade sig bli lyckosamt.

Trots att Berube gjorde sitt bästa för att ställa till det för Del Zotto – och alla andra också, för den delen – fick kanadensaren ordning på sin karriär i Flyers. Han har nu gått och blivit en mycket pålitlig tvåvägsförsvarare med fin puckhantering och tog ytterligare ett litet kliv under Dave Hakstol. En handledsskada gjorde att han missade säsongsavslutningen – och en knäskada gör att han missar den första månaden nu. Del Zotto har en nyckelroll i Flyers försvar och går nu in på det sista året på sitt kontrakt. Det skulle inte förvåna om Flyers förlänger med honom en bit in på säsongen, om nu inte skadesituationen skrämmer för mycket.

Del Zotto bildade ett väldigt effektivt par tillsammans med Radko Gudas förra säsongen och duon kan mycket väl återförenas när Del Zotto är i speldugligt skick igen. De var ett starkt possession-par och kan utan problem matchas mot motståndarnas toppspelare.

Gudas är ett intressant fall. Han var Flyers främsta possession-back förra säsongen och tillhörde till och med ligans toppskikt i såväl CF% (54,0) som CF% RelTM (5,1). Under säsongen tvingades han användas som en förstaback, löste den uppgiften galant och gjorde i det stora hela en mycket fin säsong.

Men det finns ju också en baksida med Gudas. Ovårdat spel och våldsamma tacklingar präglar fortfarande hans spel, även om han har en lustig förmåga att undvika avstängningar mest hela tiden. Han uppmärksammades en handfull gånger den förra säsongen och är inte direkt motståndarnas favoritspelare. Men tacklingarna gör också att man lätt glömmer vilken kompetent försvarare det är i övrigt och i somras belönades han med ett nytt fyraårskontrakt.

Gostisbehere, Provorov, Del Zotto och Gudas är Flyers fyra främsta försvarare, men det återstår alltså att se om de också utgör topp-4 eller sprids ut när alla är tillgängliga.

Mark Streit sjunger på sista versen idag men har under många år varit en effektiv försvarare, med lite övervikt mot en powerplay-specialist. Under sina tre säsonger i Flyers har han fått dras med allt annat än sexiga partners, men har över lag gjort ett gott jobb. Han har ankrat ett framgångsrikt powerplay och skött sig godkänt i 5-mot-5-spelet.

Det var också Streit som öppnade upp för Gostisbehere för ett knappt år sedan. Veteranen drabbades av pubic plate detachment och fick gå under kniven. Frånvaron gav Gostisbehere chansen, men gjorde också att Streit såg stabbig ut när han väl kom tillbaka. Vid 38 års ålder är det knappast förvånande att man tar ett steg tillbaka och med bara ett år kvar på kontraktet utgör Streits regression inget större problem.

Under pre-season har veteranen fått kampera ihop en del med Ivan Provorov, och vem vet – kanske kan Provorov ge sin dubbelt så gamla lagkamrat en nytändning? Merparten av den gångna säsongen spenderades annars ihop med Nick Schultz, en av få kvarvarande hackkycklingar i Flyers.

Schultz har ingen vidare skridskoåkning, åstadkommer inte allt för mycket med pucken och är ingen spelare du vill behöva spela allt för mycket. Han blir UFA nästa sommar och bör nu göra sin sista säsong i Flyers – men han har trots allt en viktig roll i framför allt penalty killing. I numerärt underläge gör han inte bort sig och håller i synnerhet Gostisbehere och Provorov borta från den spelformen.

Ron Hextall har gjort ett mycket bra jobb när det kommer till att rensa ut skräp, med Vincent Lecavalier som det tydligaste exemplet. Men inte ens Hextall lär kunna bli av med Andrew MacDonald. 30-åringen är den enda stora huvudvärken som finns kvar – men det är å andra sidan också det största problemet.

Nu är det inte så att MacDonald är komplett oduglig, utan det är snarare hans kontrakt som gör att skon klämmer. Men kontraktet utgör ett så stort problem att smärtan i foten nästan är outhärdlig. Det återstår fyra år med en cap hit på $5 miljoner – för en försvarare som var nere i AHL och vände förra säsongen.

MacDonald gör ett gott jobb som sjätte- eller sjundeback, men har så klart betalt för att vara så mycket mer. Någon trade lär Hextall knappast kunna skaka fram – även om man sa samma sak om Lecavalier – så Flyers lär vara fast med honom till kontraktet löper ut eller han blir utköpt. En mindre rolig sits som Paul Holmgrens panikartade spenderande satte Flyers i.

Brandon Manning har precis dragit på sig en skada, men hinner kanske tillbaka i speldugligt skick till de första matcherna. Inte heller Manning är någon vidare försvarare och känns som ett typexempel på en spelare som är för bra för AHL men för dålig för en ordinarie roll i NHL. Att behålla honom som billigt alternativ för en mer undanskymd roll – helst på läktaren merparten av säsongen – är dock inget som skadar laget på något sätt.

Gostisbehere och Provorov står i täten för den nya generationen, men de är inte de enda som kan få speltid den här säsongen. Det är oundvikligt att slippa undan från skador över 82 matcher, så dörren lär stå öppen för Sam Morin. Elftevalet från draften 2013 har sakta men säkert tagit kliv i rätt riktning och bör utan problem bli en fullgod back på NHL-nivå.

Räckvidden, storleken och hans mean streak tilltalar, i synnerhet som han även har en kompetent skridskoåkning och puckhantering. Det skulle förvåna om Morin inte testas under säsongen. Även Travis Sanheim står på kö, men gör nu sin första AHL-säsong och – om utvecklingen inte tar fart direkt – lär man nog vilja se honom skolas in i Phantoms på allvar innan NHL-chansen tar vid. Sett till potential står Sanheim klart före Morin, men Morin – draftad ett år före Sanheim – förefaller vara mer NHL-redo idag.

I sin strävan att utveckla sina prospects via AHL har Ron Hextall sett till att rusta upp Lehigh Valley Phantoms. Flera etablerade veteraner har hämtats in till AHL och för första gången på länge ser Phantoms högst konkurrenskraftiga ut. Hemmasonen TJ Brennan var en av veteranerna som signades upp under sommaren och 27-åringen kan mycket väl vara spelaren som får chansen vid skada, om nu Morin och Sanheim inte bedöms vara redo.

Spelare som Mark Alt, för tillfället skadad, och Robert Hägg har fallit en bra bit ner på organisationens depth chart och det ska nog mycket till om de når NHL.

Forwards:

Ungdomarnas utveckling och några värvningar över sommaren har förbättrat Philadelphias forwardsbesättning. Djupet ser betydligt mycket bättre ut – men Flyers eventuella framgång vilar så klart fortfarande på spetsen.

Högst upp i hierarkin står Claude Giroux. Flyers lagkapten är katalysatorn i laget och har i flera år varit en av ligans bästa powerplay-forwards. 28-åringen är i det närmaste komplett och mycket skicklig i alla tre zoner.

Men de två senaste säsongerna har varit ett litet steg tillbaka för Giroux. Hans P/60 har droppat av lite och assistskörden har minskat. Giroux är däremot alltjämt en skicklig possession-spelare och hans kedjor har en tendens att ha hög CF%. Under samma period har däremot Giroux tvingats ta en mer defensiv roll då de lägre kedjorna inte alltid har gått att lita på. Han har även fått hoppa in och ta viktiga defensiva tekningar titt som tätt. Det är givetvis något som påverkar helheten och med ett bättre djup kommer förhoppningsvis Giroux slippa en del hårda minuter och få en mer offensiv roll.

Giroux gick mot en bra säsong under de första månaderna, men svalnade av en bit efter årsskiftet. I efterhand har det avslöjats att en skada ställde till med problem för honom och ger lite förståelse för den dåliga produktionen. Hans 67 poäng var den sämsta noteringen på flera år – och Giroux behöver producera bättre.

Under den gångna började Dave Hakstol sära på Giroux och radarpartnern Jakub Voracek allt oftare. Efter att framgångsrikt ha kamperat ihop i några säsonger ska de nu istället leda varsin kedja. Precis som Giroux kommer Voracek från en problemfylld säsong – men problemen var på en helt annan nivå.

Voraceks säsongsinledning var katastrofal och poängen uteblev nästan helt under en månads tid. När han väl kom igång producerade han på point per game-nivå fram till en skada höll honom borta från nio matcher. En aningen för snabb comeback – Flyers jagade ju slutspel – gjorde att han inte var fullt återställd och han plågades märkbart av sin fotskada under de avslutande veckorna.

Kanske påverkades han av sitt nya och välbetalda kontrakt. Kanske påverkades han av att hans syster blev allvarligt sjuk. Kanske drar vi för stora växlar av några veckors formsvacka. Kanske kan man bara skylla på otur. Kanske var det början på en regression.

Men även under den kaosartade inledningen såg Voracek sällan dålig ut. Det var ”bara” poängen som uteblev. Det ger ändå någon form av trygghet. Han var fortfarande en av lagets främsta possession-spelare och under en stor del av säsongen var han väldigt effektiv i andrakedjan. Men 55 poäng var hans sämsta notering efter genombrottet och med tanke på att han nu kliver in på sitt nya kontrakt behöver produktionen i såväl 5-mot-5 som powerplay öka.

Så är Giroux och Voraceks glas halvfulla eller halvtomma? Tittar vi tillbaka på 15/16 i besvikelse eller blickar vi fram mot 16/17 med tanken att Flyers har ett finfint sparkapital att utnyttja? Oavsett vilket kan vi konstatera att duon måste leda sitt Flyers om laget ska ta ytterligare ett steg.

Om Giroux och Voracek hade problem under den gångna säsongen såg vi raka motsatsen från Brayden Schenn. 25-åringen tog äntligen det där sista klivet och stod förhoppningsvis för det definitiva genombrottet.

På den här sidan årsskiftet var det enbart fyra forwards – Anze Kopitar, Patrick Kane, Joe Thornton och Sidney Crosby – som producerade bättre än honom. När säsongen summerades hade Schenn landat på 59 poäng (26+33) och satte personligt rekord i såväl mål- som assist- och poängskörd.

Utvecklingen var anmärkningsvärd och grundade sig förmodligen i en längre tid jämte Claude Giroux. Säsongens första månader var däremot inte lika övertygande och påminde mycket om den gamla vanliga ojämna Schenn. Så var Schenns avslutning en formtopp, om än en lång sådan, eller ett genombrott?

Svaret på den frågan kan mycket väl bli en nyckelpunkt för Flyers framgångar den här säsongen.

På andra sidan Giroux hittade vi Wayne Simmonds. Trion var sällan dåliga tillsammans och precis som Schenn fick Simmonds önskad effekt av en säsong jämte Giroux. Han gjorde sin bästa 5-mot-5-säsong sedan traden från Los Angeles och nådde för första gången i karriären 15 5-mot-5-mål och 30 fullträffar totalt.

Simmonds är en av ligans bästa spelare framför motståndarnas målvakt och ett viktigt inslag i Flyers powerplay, som är lagets giftigaste vapen. Han placerade sig strax bakom toppskiktet när vi tittar på flest powerplay-mål i ligan och 28-åringen har varit väldigt pålitlig under sin tid i Flyers.

Den gångna säsongen var dessutom hans bästa possession-säsong och lika hastigt som lustigt suddade Simmonds bort sin stora svaghet, nämligen spelet i even strength. Eller så var den gångna säsongen bara en tillfällighet – men med tanke på att han för första gången spenderade en stor del av sin tid jämte Giroux kan vi nog tillskriva Giroux den effekten.

Om inget oförutsett inträffar bör förstakedjan vara spikad, även om Schenn missar de tre inledande matcherna på grund av avstängning. Giroux kan koncentrera sig på spelet med pucken medan Schenn och Simmonds flankerar honom med kraft och mean streak.

Istället för Giroux kommer Voracek nu få Sean Couturier som sin center. Couturier blev mer eller mindre levande begrav under defensiva uppgifter när Craig Berube var coach. Hård matchning och en begränsad offensiv roll fick, föga förvånande, ingen vidare effekt på hans produktion.

Men när Berube äntligen försvann och Dave Hakstol kom in släppte man loss Couturier på ett helt annat sätt – och det gav resultat. Produktionen låg på samma nivå som tidigare, men nu missade Couturier också 20 matcher på grund av skada. Hans P/60 (1,96) var inte bara nytt personbästa utan dessutom bäst i laget.

När han slapp Berubes extrema behandling såg vi också hans possession-siffror skjuta i taket. Couturier gick från 48-49 CF% under de föregående säsongerna till 54,2 CF% den gångna säsongen. I rollen som andracenter var han en av lagets främsta possession-spelare och inte långt bakom ligans toppskikt.

Nu går 23-årige Couturier in på det första året på sexårskontraktet han signerade för ett år sedan och baserat på den gångna säsongen finns det inget att oroa sig över. Couturier är redan nu en av ligans främsta defensiva forwards och har för vana att gå upp mot – och inte sällan plocka bort – motståndarnas stjärnor.

I försvaret får vi alltså se Ivan Provorov äntra NHL som Flyers mest hypade prospect. I forwardsbesättningen tillhör den rollen Travis Konecny. 19-åringen har sett smått fantastisk ut under pre-season och precis som i Provorovs fall har Flyers testat honom ordentligt.

Konecny har fått spela med de största stjärnorna i förstakedjan och i en något anonym roll med mer begränsade spelare. Men Konecny har imponerat oavsett förutsättningar. Fem träningsmatcher har gett sex poäng (3+3) och ett allmänt lovande spel.

Han visar ingen rädsla för att göra sitt, är positivt respektlös och hävdar sig mer än väl i det fysiska spelet. Han är en kvick och ettrig winger som mer än gärna sätter sin prägel på matchen. Skridskoåkningen kommer åstadkomma stordåd och det i kombination med en fin puckhantering gör Konecny till ett väldigt intressant framtidsnamn.

Under den gångna säsongen blev han bortbytt från Ottawa 67’s till Sarnia Sting. Efter traden gjorde han 56 poäng på 31 matcher och härjade i toppen av OHL:s poängliga. Konecnys intensiva och fysiska spelstil kommer omgående göra honom till en publikfavorit i Philadelphia – och vanan att producera förminskar inte direkt chanserna.

Det finns så klart fortfarande en risk att Konecny skickas tillbaka till juniorligan – men han har gjort precis allting och lite till för att visa att han hör hemma i NHL. Det är inte någon spelare som nödvändigtvis måste spela i topp-6, men det är där man maximerar hans potential och mycket tyder på att Konecny får inleda jämte Couturier och Voracek i andrakedjan.

Konecnys intåg lär peta ner Michael Raffl i tredjekedjan. Inget ont om Raffl – hans resa från HockeyAllsvenskan till NHL är fascinerande – men han passar in bättre där än i en topp-6-roll. Österrikaren är annars en underskattad spelare. Han kan hantera vilken roll som helst i vilken kedja som helst och anpassar sig väl till omgivningen.

Behöver han agera vattenbärare åt Giroux och Voracek gör han det fördelaktigt. Behöver han ta en mer framträdande och kreativ roll längre ner i hierarkin gör han det fördelaktigt. Raffl lyckades inte upprepa bedriften med 21 mål säsongen 14/15, men dubblade å andra sidan sin assistskörd och landade på 31 poäng. Anmärkningsvärt nog är 27-åringen lagets bästa, och en av ligans bästa, possession-spelare trots att han slängs runt i laguppställningen.

Nick Cousins var en av den gångna säsongens stora överraskningar. 23-åringen fick chansen i februari och blev snabbt ordinarie säsongen ut. Produktionen står inte ut i vid första anblick, men faktum är att hans G/60 (0,99) är bäst av samtliga Flyersforwards med minst 100 5-mot-5-minuter. Cousins var en frisk fläkt, var säker i possession-spelet och gjorde sig bra i rollen som tredjecenter.

Om han fortsätter som center får man nog, baserat på training camp, vänta och se – men Cousins skulle inte heller göra bort sig på vingen. De många skadorna gör dock att Cousins mycket väl kan bli offer för lönetakssituationen, men skulle han skickas ner till AHL lär det bara vara tillfälligt, kanske till och med bara ett paper move beroende på hur man vill använda LTIR.

Några större nyförvärv har Philadelphia inte gjort, men två veteraner hämtades in för att stabilisera upp djupet. Dale Weise må ha fått ett för långt kontrakt – $2,35 miljoners cap hit får väl ses som rimligt, men fyra år är saftigt – men det råder ingen tvekan om att han förbättrar Flyers bottom-6.

Weise är en winger med god skridskoåkning, hyggliga händer och bra checking. Han har visat sig vara god för 10-15 mål och kan under perioder gå uppåt i kedjehierarkin vid behov. Han har varit en duktig possession-spelare och har positiv effekt på sina kedjekamrater i det avseendet.

Förmodligen lär vi även få se Weise framför målburen i Flyers andrauppställning i powerplay – och det lär vara ett uppköp från förra säsongens Ryan White. 28-årige Weise är på inga sätt en stjärna, men pluggar igen ett behov i Flyers.

Boyd Gordon var den andra forwardsveteranen som Ron Hextall hämtade in – och 32-åringen kommer få en nyckelroll. Framför allt kommer hans intåg att frigöra tuffa minuter från Claude Giroux, vilket bara det lär lyfta såväl Giroux som Flyers. Flyers lagkapten slipper ta lika många tekningar i egen zon och ska inte behöva utnyttjas lika hårt i penalty killing.

Nu har Flyers fått en riktig fjärdecenter. Gordon är skicklig i numerärt underläge, effektiv i tekningscirkeln och härjar inte i utvisningsbåset. Han är ingen vidare possession-spelare, men har man spenderat de senaste åren med hårda defensiva uppgifter i Arizona och Edmonton kommer du inte ha några vidare siffror i de statistik-kolumnerna. De tre senaste säsongerna har han exempelvis fått inleda 55-59 procent av sina byten i egen zon – förra säsongen var det bara Paul Gaustad som fick hårdare minuter.

Värvningen av Gordon gör förhoppningsvis att Pierre-Edouard Bellemare petas ut till vänsterkanten i fjärdekedjan, även om det har spekulerats i att fransmannen kan centra en tredjekedja. Han gjorde det bra i den rollen under World Cup, men bör också göra sig bättre som winger.

Man måste annars imponeras av Bellemares tid i NHL. Efter flera säsonger i HockeyAllsvenskan och SHL tog han klivet över Atlanten som 29-åring och hittade omgående en lämplig roll i Flyers fjärdekedja. Visserligen kom den rollen något oväntat som center, men Bellemare har varit effektiv. Han är klok, har en fullgod skridskoåkning och checkar bra, men ibland går det lite, lite för sakta med pucken. Bellemare fick en stor roll i PK under såväl Berube som Hakstol och bör ha goda förutsättningar för att bilda par med Gordon i den spelformen.

Paul Holmgren får mycket skit, men när man är mitt uppe i all kaos han lämnade efter sig är det också enkelt att glömma att han också gjorde mycket positivt. Värvningen av Matt Read är ett exempel på det. Read må ha fallit av lite framåt slutet, men var under några år en lika mångsidig som effektiv forward.

Lite skadeproblem i kombination med relativt hårda defensiva uppgifter har nog slagit hårt mot honom, vilket man framför allt har märkt under de två senaste säsongerna. Produktionen har gått stadigt nedåt, men faktum är att Read kommer från sin bästa possession-säsong (53,3 CF%). Bortser man från den uteblivna produktionen är Read alltjämt en bra spelare i en liten mindre roll – men $3,625 miljoners cap hit är mycket för en begränsad bottom-6-roll.

Det skulle inte förvåna om Ron Hextall jobbar för en Read-trade, i synnerhet som de senaste dagarnas skador kan ställa till det lite när den slutliga truppen ska spikas.

Det tog något år längre än vad man hade hoppats, men förra säsongen tog Scott Laughton det där klivet. Han har haft svårt att övertyga som center, framför allt i uppbyggnadsspelet från egen zon, men när han placerades som left winger såg det plötsligt ut som att alla bitarna hamnade på rätt plats.

Trion Laughton-Cousins-Read bildade en nyttig tredjekedja, men Laughton hade också lite skadeproblem under slutskedet av säsongen – och den här säsongen inleds som den förra avslutades, i sjukstugan. 22-åringen blir borta under den inledande månaden på grund av en lower-body injury – och vill det sig illa kan han mycket väl få svårt att ta en ordinarie plats efter det.

Konkurrensen om bottom-6-platserna var som sagt hård under training camp, och Flyers slutliga trupp är ännu inte klar. Lite i skuggan av Dale Weise och Boyd Gordon hittar vi dessutom ett tredje nyförvärv, Roman Lyubimov.

Ryssen signades upp på ett ettårskontrakt i somras efter ett bra slutspel med CSKA Moskva och ett framgångsrikt VM. 24-åringen har fått en hel del beröm under campen, framför allt för hur han har anpassat sig till den mindre nordamerikanska rinken. Lyubimov är tung och stark, men har också beskrivits som något av en straffspecialist – och gudarna ska veta att Flyers har behov av det.

Högst oförklarligt har både Craig Berube och Dave Hakstol fastnat för Chris VandeVelde, veteranen som knappt kan göra något vettigt alls. Berube hade till och med uppe honom i förstakedjan – ju mer begränsad man var, desto bättre skulle man nämligen passa med Giroux och Voracek enligt Berube. Men så fick han också sparken.

Hakstol gjorde en mycket imponerande debutsäsong, men fascinationen av fjärdekedjan irriterade. De slängdes ofta in i viktiga lägen för att bidra med energi, men det resulterade allt för ofta – nästan alltid? – med att de istället hamnade tillbakatryckta i egen zon. VandeVelde skulle väl fylla en funktion som 13:e eller 14:e forward – han bör nog inte bli märkbart sämre av att sitta på läktaren mest hela tiden – men kommer han verkligen få den rollen om han är en del av 23-mannatruppen?

Ron Hextall borde helt enkelt bara tänka på allas välbefinnande och hiva ner honom till AHL.

En spelare som det är svårt att få grepp om är Jordan Weal. 24-åringen var en del av den smått fantastiska Vincent Lecavalier-traden och skötte sig väldigt bra i AHL under tiden i Los Angeles organisation. Men i Kings hade han svårt att ta en plats – och i Flyers har det varit samma sak.

Nu blev det visserligen bara fyra matcher förra säsongen – en på tok för liten sample size för att avgöra något åt endera håll – men har verkligen Weal vad som krävs för att hålla en fast plats i NHL? Han är skicklig och går lite åt playmaker-hållet, men bristande fysiska förutsättningar kan alltid ställa till det. Weal är fortfarande kvar på campen, men kan mycket väl bli den sista som skickas ner – om nu inte hans låga cap hit gör honom attraktiv med tanke på skadesituationen.

Kanske kan veteraner som Colin McDonald och Andy Miele kallas upp för enstaka matcher under säsongen, men även Taylor Leier lär ligga bra till för det. Leier har tagit steg efter steg i AHL och bör snart kunna utmana om en NHL-plats. Förmodligen är han fortfarande lite för klen, men på sikt skulle det förvåna om Leier, en duktig tvåvägsforwards, inte blir en NHL-spelare.

Philadelphia kommer alltså till start med en härlig spets och betydligt bättre djup. Förutsättningarna för att bättra på förra säsongens prestationer är goda – men då krävs det rimligtvis att såväl Giroux som Voracek studsar tillbaka.

Men oavsett vilket blir det en fröjd att skåda Konecny. Han kommer bli så avskydd i ligan. Och Flyersfansen kommer älska honom för det.

---

Nyckelspelare:

Steve Mason, Claude Giroux, Jakub Voracek

Nyförvärv:

Dale Weise – från Chicago Blackhawks – free agent
Boyd Gordon – från Arizona Coyotes – free agent
Roman Lyubimov – från CSKA Moskva – free agent
Andy Miele – från Detroit Red Wings – free agent
TJ Brennan – från Toronto Maple Leafs – free agent

Förluster:

RJ Umberger – ny klubb ej klar – utköpt
Ryan White – till Arizona Coyotes – free agent
Yevgeni Medvedev – till Avangard Omsk – free agent
Sam Gagner – till Columbus Blue Jackets – free agent
Jason LaBarbera – slutar

Svenskar:

Robert Hägg, Jesper Pettersson

Coach:

Dave Hakstol

Preliminär laguppställning:

Brayden Schenn – Claude Giroux – Wayne Simmonds
Travis Konecny – Sean Couturier – Jakub Voracek
Michael Raffl – Nick Cousins – Dale Weise
Pierre-Edouard Bellemare – Boyd Gordon – Matt Read

Shayne Gostisbehere – Radko Gudas
Ivan Provorov – Mark Streit
Nick Schultz – Andrew MacDonald

Steve Mason (Michal Neuvirth)

Andra notabla spelare: Anthony Stolarz, Alex Lyon, Michael Del Zotto (skadad), Brandon Manning (skadad), Sam Morin, Travis Sanheim, Mark Alt (skadad), Robert Hägg, TJ Brennan, Scott Laughton (skadad), Roman Lyubimov, Chris VandeVelde, Jordan Weal, Taylor Leier, Colin McDonald, Andy Miele

---

Bästa nyförvärvet: Boyd Gordon

Det är inte så att man ska förminska Boyd Gordons kompetens och betydelse – han kommer sköta sig bra på egen hand. Men det är framför allt det faktum att han kommer avlasta Claude Giroux som förhoppningsvis ger så stort genomslag.

Värsta förlusten: Yevgeni Medvedev

Flyers har inte tappat någon spelare av betydelse, så Yevgeni Medvedev får se som den enda anmärkningsvärda förlusten. Ryssen var väldigt effektiv i possession-spelet och utmärkte sig där. Osäkerheten i egen zon gjorde dock att coachstaben inte litade på honom och när han dessutom åkte fast för fyllekörning blev det ingen förlängning.

Årets poängkung: Claude Giroux

Kampen om den interna poängligan ska stå mellan Claude Giroux och Jakub Voracek, men Giroux bör ha ett litet övertag. Dels lär han spela med mer utpräglade målskyttar, dels är det han som styr powerplay. Enbart en långtidsskada kan hindra Giroux från att husera i toppen här.

Årets nykomling: Ivan Provorov

Flyers största prospect har sett oförskämt bra ut under pre-season och med tanke på skadorna lär han få sitt elddop direkt. Efter Shayne Gostisbehere kommer alltså Ivan Provorov… och Travis Konecny. Det är skoj att vara Flyerssupporter nu.

Årets genombrott: Nick Cousins

Kanske kan man lika gärna upprepa sig angående Ivan Provorov även i den här kategorin, men vi dämpar hypen lite och uppmärksammar Nick Cousins istället. 23-åringen är redo att etablera sig på allvar.

###

TRUPPEN:

###

REDAKTIONENS RANKNING:

Metropolitan Division:

1.
2.
3.
4.
5. Philadelphia Flyers
6. New Jersey Devils
7. Carolina Hurricanes
8. Columbus Blue Jackets

---

NHL:s 30 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.