Tio år efter Paul Holmgren – en tillbakablick
Paul Holmgren tog över som general manager i Philadelphia den 11 november 2006. Hur ser vi, tio år senare, tillbaka på hans tid som GM?
Paul Holmgren har varit en god soldat för Philadelphia under många år, i flera olika befattningar. Han var en framträdande spelare under 70- och 80-talet innan han sadlade om till assisterande coach. 1988 blev han den första ex-spelaren att bli utnämnd till head coach och efter några år i Hartfords organisation återvände han till Flyers i mitten av 90-talet.
Han satt på olika befattningar innan han fullt ut tog över som general manager efter Bobby Clarke den 11 november 2006, efter några veckor med interim-status. Holmgren var Flyers general manager under åtta år innan Ron Hextall tog över tyglarna 2014.
Paul Holmgrens tid som GM var sällan händelsefattig. Han tog över ett lag i kaos, byggde ett nytt slagkraftigt lag över en sommar, riktade helt om inriktningen på sitt lagbygge, försökte med ett gäng quick fixes och lämnade över ett lag i kaos till Hextall.
Hur ser vi tillbaka på hans tid som GM?
---
Sedan Philadelphia klev in i ligan i expansionen 1967 har man varit ett framgångsrikt lag – så även under Paul Holmgrens era. Man tog sig till slutspel och var mer eller mindre slagkraftiga i fem raka säsonger, innan det började gå desto tyngre och man återigen kom av sig.
När Holmgren tog över 2006 började han nästan omgående att bygga nytt. Åldrande veteraner skeppades iväg och yngre förmågor hämtades in. Alexei Zhitnik blev till Braydon Coburn. Peter Forsberg blev till bland annat Ryan Parent – en enorm talang där och då – och ett förstaval, som i sin tur blev till Kimmo Timonen och Scott Hartnell. Även Martin Biron hämtades in för att stabilisera målvaktspositionen.
Över sommaren anslöt alltså Timonen och Hartnell, samt Daniel Briere, Joffrey Lupul och Jason Smith. Flyers egna yngre spelare hade dessutom tagit kliv och lika hastigt som lustigt blev Flyers – efter organisationens sämsta säsong någonsin – ett slutspelslag igen. Ett härligt slutspels bar hela vägen till Conference-final, där rivalerna Pittsburgh tyvärr blev för svåra.
Men Holmgren hade byggt något spännande och förfogade över ett slagkraftigt lag de följande åren – i synnerhet efter Chris Pronger-traden 2009. Som vanligt följdes Pronger av framgång och under hans första säsong i Flyers gick man till Stanley Cup-final.
Den bedriften lyckades man aldrig upprepa, men man fortsatte att vara ett slutspelslag – trots de uppmärksammade traderna av Mike Richards och Jeff Carter – innan laget kraschade under Peter Laviolettes sista tid. När Holmgren senare lämnade över laget till Hextall var alltså Flyers tillbaka där man var när han själv tog över.
---
Det finns några händelser som präglar Paul Holmgrens era, och det är oundvikligt att ge en helhetsbedömning utan att fokusera på dessa.
Den första är så klart ombyggnationen 2007. På några månader anslöt en ny stomme i form av Timonen, Briere, Hartnell, Coburn och Biron. Det enda av intresse som man gav upp för den kvintetten var en skadad Forsberg på utgående kontrakt och en 2nd rounder.
När vissa lag tar flera år på sig – eller ett decennium i Edmontons fall – för att bygga nytt lyckades Holmgren på bara några månader, utan att ge upp något kostsamt. Med tanke på vilken inverkan Timonen, Briere, Hartnell och Coburn hade på Flyers måste Holmgren få en hel del beröm för de där månaderna 2007.
Nästa sekvens kretsar kring Chris Pronger. Holmgren undersökte alltid möjligheten att förbättra Flyers och hörde sig för mest hela tiden när framträdande spelare var tillgängliga. När han fick chansen att ta in Pronger högg han. Men kostnaden var hög, bland annat fick man ge upp två 1st rounders och Luca Sbisa, en finfin talang när det begav sig.
En vecka senare kritade Pronger på en kontraktsförlängning – och den blev uppmärksammad. Han fick ett sjuårskontrakt värt strax under $5 miljoner per säsong. Kontraktet undersöktes av NHL och ifrågasattes lite överallt, men godkändes. De två sista åren var extremt billiga, för att få ner hans cap hit, och alla var överens om att han skulle sluta innan de två åren kickade in.
Problemet var bara att Flyers – utan vetskap – hade signat honom till ett 35-plus-kontrakt, vilket alltså innebar att hans cap hit inte skulle försvinna om han gick i pension. Ett extremt pinsamt scenario.
Nu blev det en ickefråga då Prongers karriär abrupt avslutades på grund av en allvarlig skada, men även den sekvensen hade en stor inverkan på Holmgrens sejour. Efter Prongers skada försökte han desperat hitta sätt att hantera förlusten, vilket slutade med att man slängde iväg tillgångar på Nicklas Grossmann, Pavel Kubina, Luke Schenn och Andrew MacDonald. Det gick ju sådär…
Slutligen sorterar vi in Mike Richards, Jeff Carter och Ilya Bryzgalov undre samma punkt. Sommaren 2011 var det återigen dags för en ombyggnation. Den här gången fick Richards och Carter – huvudpunkterna i den unga stommen – bära hundhuvudet, men båda de traderna blev väldigt lyckosamma för Flyers, även om chocken där och då givetvis var enorm. Holmgren fick ut ett väldigt fint värde för duon och Jakub Voracek, Sean Couturier, Wayne Simmonds och Brayden Schenn utgör en stor del av dagens stomme.
Men fiaskot som var Ilya Bryzgalov kommer man inte glömma i första taget. Det kostade inte så värst mycket att ta in hans rättigheter från Phoenix, utan istället är det nioårskontraktet som förmodligen skulle ha satt Flyers rejält i skiten om det inte vore för två compliance buyouts i det senaste CBA:t.
---
Paul Holmgren gjorde många bra saker under sin tid som general manager. Han var duktig på att leda draften – vilket han gjorde redan som assisterande GM – och fick ett slagkraftigt lag på isen under större delen av sin tid. Han hanterade sina tillgångar bra när det kom till stora trades, då det egentligen bara är i Pronger-traden man betalade dyrt.
Men det fanns tre väldiga problem under hans tid vid rodret. Han delade ut flera stora kontrakt, hanterade sin asset management dåligt i mindre trades och fokuserade allt för ofta på quick fixes.
På ett sätt är det svårt att bedöma Holmgrens agerande i vissa frågor – i synnerhet i Bryzgalov-fallet – då Ed Snider var en krävande och styrande ägare. Snider spekuleras ha beordrat en ny målvakt och ville ständigt ha slagkraftiga lag på isen. Det var först under de senare åren, när Hextall tog över, som Snider vände inriktning och tolererade en långsiktig uppbyggnad. Kanske är det således orättvist att hänga Holmgren. Kanske var han bara en feg ja-sägare. Kanske såg han på saker på exakt samma sätt som Snider och vi övervärderar helt enkelt Sniders inflytande.
Oavsett vilket satte han Flyers i problem med dåliga kontrakt och många bortbytta picks.
Chris Prongers kontrakt skulle ha kunnat ställa till med rejäla problem om han skulle ha kunnat spela vidare och åldrats på ett mindre attraktivt sätt. Ilya Bryzgalovs kontrakt skulle förmodligen ha hållit tillbaka Flyers under många år om det inte vore för compliance buyouts. Mike Richards kontrakt plågade visserligen inte Flyers, men skulle ha gett problem på sikt. Samma sak kan eventuellt sägas om Jeff Carter om några år. Scott Hartnell kontrakt visade sig snabbt vara en missbedömning. Vincent Lecavaliers kontrakt var ett annat fiasko. Andrew MacDonalds kontrakt plågar fortfarande Flyers.
Jaroslav Modry, Steve Eminger, Dan Carcillo, Andrej Meszaros, Matt Walker, Kris Versteeg, Nicklas Grossmann, Pavel Kubina, Luke Schenn och Andrew MacDonald är alla exempel på mindre lyckosamma trades till ett mer eller mindre högt pris.
---
Paul Holmgrens fascination av att skicka iväg picks för mediokra spelare påverkade givetvis den interna återväxten och Flyers hade några mörka draftår under hans sejour. Men över lag har Holmgren under sina många år i Flyers tjänst draftat bra och det övergripande betyget i den kategorin får bli ett gott sådant.
Den första snabba ombyggnaden, de lyckosamma stora traderna och ett gäng fynd i form av bland annat Steve Mason, Ville Leino och Michael Raffl ger också det ett fint betyg.
Så frågan är hur hårt helheten ska dömas av de många stora kontrakten och offrade picks. Holmgren lämnade över en klart attraktiv stomme till Hextall, men lagbygget präglades också av flera problematiska kontrakt. Hextall har gjort ett utomordentligt jobb i att göra sig av med i princip alla problem samtidigt som han har byggt upp en väldigt intressant prospect pool.
Har vi dömt Holmgren för hårt? Det är trots allt han som har satt dagens stomme, som vi tycker om så mycket. Eller höll han tillbaka den så nödvändiga ombyggnaden i flera år på grund av sina quick fixes och sina stora kontrakt?
Personligen anser jag det senare vara mest representativt för Holmgrens tid som Flyers general manager. Till stor del är det tur och Hextalls skicklighet som har gjort att Flyers inte har suttit i seriösa problem över de senaste åren. Den kaosartade cap-situationen han lämnade efter sig, fiaskot med Bryzgalov, Lecavalier och MacDonald samt alla misslyckade quick fixes är det som präglar Holmgrens tid som general manager.
Och Holmgrens behandling av Simon Gagne smärtar än idag.