Varför missade Flyers slutspel?
Vilka problem har Philadelphia haft och vad kan de spåras tillbaka till?
Det står nu klart att Philadelphia missar slutspel för tredje gången på de fem senaste säsongerna. Efter 79 matcher står man på 84 poäng – en försämring jämfört med de 96 poäng man tog förra säsongen.
Men hur kommer det sig att man missade slutspelet?
Innan vi påbörjar den diskussionen ska det väl sägas att Flyers gör en mer eller mindre väntad säsong rent resultatmässigt. Ett rimligt antagande inför säsongen var att Flyers skulle vara ett bubble team, det vill säga att man skulle balansera på slutspelsstrecket – och så blev fallet.
Men i den ombyggnadsfas som Flyers befinner sig är prestationen viktigare än resultatet – och det är nu vi kommer in på den ursprungliga frågan. Varför missade Flyers slutspel?
Efter några år med ett väldigt fint målvaktsspel har målvaktspositionen återigen blivit ett frågetecken i Flyers. Säsongen 15/16 hade Flyers ligans bästa kombinerade räddningsprocent (93,49) i 5-mot-5-spelet, enligt stats.hockeyanalysis.com. Den här säsongen härjar man i bottenskiktet på 91,57.
Skulle Steve Mason gjort en säsong likt hans tidigare i Flyers skulle man mycket väl ha kunnat vara ett slutspelslag.
Men Mason är inte den enda nyckelspelaren som har underpresterat – det har i princip alla gjort. Claude Giroux, Jakub Voracek, Wayne Simmonds, Sean Couturier, Brayden Schenn och Shayne Gostisbehere har alla sett sin P/60, i 5-mot-5, minska – i somliga fall rejält. Ser man till laget som helhet så är såväl Flyers GF60 (1,91) som GA60 (2,39) i 5-mot-5 i ligans nedre skikt.
I special teams ser det inte mycket bättre ut. Powerplay ligger fortfarande på en anständig nivå (19,7 %), men plats 14 är en märkbar försämring jämfört med tidigare säsonger. Flyers har trots allt, under en väldigt lång tid, varit ett av ligans bättre PP-lag. Penalty killing i sin tur ligger på 79,7 %, och är även den här säsongen i ligans bottenskikt.
Flyers har alltså varit mediokra i powerplay och dåliga i såväl 5-mot-5 som penalty killing. Målvaktsspelet har fallerat och nyckelspelarna presterar inte som väntat. Och vad beror det på?
Att i princip alla viktiga spelare skulle ha en mellansäsong samtidigt känns aningen för osannolikt, så något annat ligger bakom. Och hur man än vrider och vänder på sitt resonemang kommer man alltid tillbaka till samma slutsats – ledarstaben.
”Maximerar inte spelarnas påverkan”
Många spelare har inte satts i så gynnsamma situationer som möjligt – man maximerar alltså inte en spelares eventuella påverkan på matchen och man utvärderar spelares faktiska kompetenser på ett högst udda sätt.
Andrew MacDonald är ett sådant typexempel. Det är inte svårt att se hans enorma mängd misstag, allt från ett sunkigt positionsspel till pinsamma turnovers. Men ledarstaben väljer att blunda för det och skapar någon sorts egen bild av MacDonald som en pålitlig tvåvägsback som kan göra allting. Han ska vara en pålitlig partner för en ung back, men har dragit ner såväl Ivan Provorov som Shayne Gostisbehere den här säsongen.
Provorov har fått genomlida drygt halva säsongen vid MacDonalds sida. Tillsammans har duon en CF% på 46,6, i 5-mot-5. När Provorov kommer bort från MacDonald skjuter hans CF% upp till 52,3. Gostisbehere har bara behövt spela drygt 220 5-mot-5-minuter med MacDonald, men även i hans fall ser vi en klar ökning i CF% (från 50,6 till 53,2) när han kommer bort från honom.
De två backarna vars utveckling borde betyda allt för Flyers har alltså varit MacDonalds mest frekventa partners under säsongen. En spelare som har direkt negativ inverkan på sina partners bedöms alltså vara den perfekta partnern för unga backar… på tal om det här att spelare inte sätts i de mest gynnsamma situationerna.
Vidare kan vi också blicka mot The Wonder Twins, Pierre-Edouard Bellemare och Chris VandeVelde. Två högst mediokra spelare som används i nyckelroller, som shutdown-par och det första PK-paret. De har klart högst istid i PK, men att det är mer regel än undantag att försvarsarbetet ser ut som en hönsgård med duon på isen verkar helt ha undgått ledarstaben.
Att ledarstaben inte kan utvärdera och definiera spelare för att sedan kunna maximera lagets chanser är högst oroande.
”Hans kompetens bör starkt ifrågasättas”
Ian Laperriere har varit assisterande coach sedan 2013, och har ansvarat för Flyers penalty killing – ett PK som i tre års tid inte har varit tillräckligt bra och där man enkelt förklarat sätter fel spelare på isen.
Gord Murphy har varit assisterande coach sedan 2014, och har ansvarat för Flyers försvarare. Exakt hur maktfördelningen ser ut mellan han och Dave Hakstol är svårt att säga – vem är det till exempel som sätter ihop paren? – men Murphy ansvarar för vilka backar som hamnar på isen. Det är exempelvis Murphy som – rimligtvis – är ansvarig för att Andrew MacDonald och Brandon Manning är på isen under slutsekunderna av en match.
Joe Mullen har varit assisterande coach i tio säsonger, och har ansvarat för Flyers powerplay. Under många år har Flyers powerplay tillhört ligans bästa, vilket Mullen givetvis förtjänar beröm för. Men det har också varit ett powerplay som har inkluderat spelare som Chris Pronger, Kimmo Timonen, Daniel Briere och Claude Giroux. Hur stor del har exempelvis varit spelarnas förtjänst och hur stor del har varit Mullens förtjänst?
Den här säsongen har förstauppställningen som helhet fungerat tillfredsställande – men andrauppställningen har mestadels varit mer eller mindre bedrövlig. Vänsterfattade spelare har fått styra spelet från målvaktens högra tekningscirkel, vilket inte ger något flyt i spelet och sällan innebär något reellt hot. Travis Konecny, en av de bättre producerande spelarna i andrauppställningen, har tagits bort från powerplay här och där. Michael Raffl, Flyers näst bästa 5-mot-5-målskytt över de tre senaste säsongerna, snittar sex sekunders PP-tid per match.
Dave Hakstol gör nu sin andra säsong som head coach och hans kompetens bör starkt ifrågasättas, även om debutsäsongen var hyggligt lovande. Utöver ovanstående problem – saker som en head coach kan och bör åtgärda – har han hanterat spelare lustigt och kan fortfarande inte bedöma en spelares faktiska kompetens.
Han har satt ett system på plats som är anpassat utefter lagets sämre spelare och som inte uppmuntrar de kreativa spelarna att gå loss. Enkelt förklarat söker man allt för ofta skott från blålinjen, vilket sällan är ett så värst stort hot. Kreativa spelare petas för att de försöker vara kreativa. Spelare kan inte petas för att de bedöms vara viktiga i ett PK som tillhör ligans sämre. Men spelare kan petas trots att de är viktiga i PP. Kreativa spelare kan petas när man ska försvara en ledning sent i matcherna. Men spelare som aldrig är ett offensivt hot kan finnas på isen med tre minuter kvar av ett underläge. Man rider ofta en målvakt så hårt att han nästan går i väggen och tvingas sedan förlita sig på att en målvakt ur form ska kliva in.
Under Dave Hakstols andra säsong har det blivit fult att vara en kreativ spelare. Man föredrar sämre spelare som ”rättar in sig i ledet” och där man alltid vet vad man får före en spelare som kan gå utanför ramarna för att försöka skapa något. Det har slagit tillbaka på framför allt Gostisbehere och Konecny.
Och det är ett problem. Hakstol togs in för att i första hand utveckla den nya generationen som ska slussas in i Flyers över några säsongers tid. Den första säsongen gick det mer eller mindre bra, men den här säsongen har det kraschat.
”Ett eller flera ursprungsproblem”
Resultatmässigt gör Flyers som sagt en hyfsat väntad säsong. Det viktiga var inte att ta sig till slutspel. Det viktiga var snarare att Flyers skulle ta nästa steg i sin utveckling. Prestationen skulle ligga på en liknande nivå som tidigare, gärna lite bättre. De unga spelarna skulle sättas i bra förutsättningar för att etablera sig.
Men så blev det inte. Istället har vi nästan sett det motsatta.
Och det får en att börja fundera över kommande säsong. Hur kommer spelare som Travis Sanheim, Sam Morin, Philippe Myers, Robert Hägg, Oskar Lindblom, Scott Laughton, Taylor Leier och Anthony Stolarz – som alla har chans på NHL – att behandlas? Kommer även deras utveckling att riskera bromsas upp?
Att man inte tog sig till slutspel är inte hela världen, även om det är ett litet misslyckande. Men anledningarna till att man inte tog sig till slutspel är direkt problematiska. Visst har spelarna ett individuellt och kollektivt ansvar att prestera, men sannolikheten att ”alla” spelarna skulle ha en mellansäsong samtidigt känns så pass liten att den borde vara obefintlig.
Flyers missade slutspel på grund av ett gäng mindre problem – problem som i ett större och längre perspektiv inte är gynnsamt för utvecklingen. I princip alla problem kan spåras tillbaka till ett eller flera ursprungsproblem i ledarstaben.
Det borde inte finnas någon som helst möjlighet att en intakt kvartett återvänder säsongen 17/18.