What if? – del 3: Keith-traden som aldrig blev av
Vi tittar närmare på några betydande situationer och hur Philadelphias framtid kunde ha sett annorlunda ut.
I artikelserien ”What if?” identifierar vi några nyckelsituationer under Philadelphias senaste 25-30 år och spekulerar kring alternativa utvecklingar. Vad skulle hänt om den traden aldrig genomfördes? Hur skulle framtiden sett ut med ett annorlunda draftval? Tänk om man kunde sluppit den där skadan?
Vi inledde artikelserien med Eric Lindros-traden, fortsatte med Chris Prongers skada och tar nu en titt på Duncan Keith-traden som aldrig blev av.
---
What if? – del 3: Keith-traden som aldrig blev av
Bakgrund
Philadelphia-fans är allt för bekanta med Chicagos moderna version av en dynasti. Det var exempelvis mot just Blackhawks som Flyers torskade i draftlotteriet 2007. Efter den katastrofala säsongen 06/07 var Flyers ligans sämsta lag, med viss marginal, och Paul Holmgren var mitt uppe i sitt nybygge.
En stor del av det var givetvis den kommande draften, där Flyers kunde få sitt första förstaval sedan Mel Bridgman 1975 – men hockeygudarna ville annorlunda och det blev Chicago som vann draftlotteriet. Blackhawks lade beslag på Patrick Kane och Flyers, som draftade som tvåa, fick nöja sig med James van Riemsdyk.
Det finns givetvis ett stort resonemang att ta kring problematiken att supporta en karaktär som Kane, men det tar vi vid ett annat tillfälle – nu konstaterar vi att Chicago fick den största stjärnan och en rejäl skjuts i sitt nybygge.
Såväl Flyers som Blackhawks blev slagkraftiga tämligen snabbt. Redan året efter gick Philadelphia till Conference-final, medan Chicago gjorde det 2009. 2010 kom man sedan att mötas i Stanley Cup-finalen – och där vet vi alla hur det gick.
Genom åren har vi dessutom fått följa gamla Flyers-favoriter – i form av Michal Handzus och Kimmo Timonen – jaga, och vinna, cupen med Chicago.
Men kanske kunde historien ha tagit en annan väg. Häromdagen kom det nämligen fram att Duncan Keith – försvarsgeneralen i Chicagos moderna dynasti – mycket väl kunde ha hamnat i Philadelphia.
I The Athletic berättade nämligen Mike Smith – general manager i Blackhawks under några år under början av 00-talet – att hans efterträdare Bob Pulford sånär bytte bort Keith till just Flyers. Tillsammans med tre andra spelare skulle Keith skeppas ut i utbyte mot Jeremy Roenick och Tony Amonte, stora Chicago-profiler tidigare i sina karriärer.
Men lockouten – och en tillhörande trade freeze – kom emellan.
Ett utbyte man kunde undvara
Duncan Keith i Philadelphia är givetvis kittlande ur flera aspekter. Dels rör det sig om en av den här erans främsta försvarare, dels har det potential att påverka så många faktorer i det här what if-scenariot.
Vi börjar med Jeremy Roenick och Tony Amonte. Båda två var relativt framträdande under säsongen 03/04, när Flyers var en match från Stanley Cup-final. De landade på 50-talet poäng vardera under grundserien och i slutspelet bidrog framför allt Roenick en hel del. Vi minns alla hur han exempelvis kom in på isen och gjorde ett avgörande mål när Sami Kapanen tvingades krypa av isen efter en tackling.
Amonte var kanske främst utfyllnad i en redan bred veterantrupp, men Roenick var något av en publikfavorit. När lockouten kom och passerade hade däremot båda två gjort sina sista matcher i Flyers. Amonte köptes ut – tillsammans med John LeClair – med hjälp av en amnesty buyout.
Roenick fick göra plats för en riktig profilvärvning. Sommaren 2005 kom nämligen Peter Forsberg hem till Philadelphia. För att få plats med ”Foppa” under det nya lönetaket behövde Flyers skaka loss lön – och Roenick offrades. Roenick waivade sin no trade-klausul och accepterade en trade till Los Angeles.
Såväl Amonte som Roenick var alltså spelare som Flyers inte direkt såg någon framtid i. De hade också svårt att komma tillbaka till tidigare nivåer efter ett års uppehåll under lockouten. Roenick körde på i ytterligare fyra säsonger och nådde milstolpen 500 mål men hans dagar som stjärna tog slut i och med lockouten. Amonte avslutade med två halvdana år i Calgary.
Att man skulle ha saknat någon av dem efter en eventuell Duncan Keith-trade förefaller inte vara så sannolikt. Det är inte känt vilka de tre andra spelarna i Keith-traden var, men kanske kunde Flyers till och med till viss – eller hel – del kunnat ha ersatt veteranerna där?
Keith och nybygget 2007
Många faktorer kan påverka om en spelare slår igenom eller inte. Kanske skulle Duncan Keiths utveckling ha blivit något helt annat i Philadelphias organisation? Kanske skulle han inte ha blivit en Norris Trophy-vinnande back i Flyers? För diskussionens skulle förutsätter vi dock att den Duncan Keith som kom fram i Chicago även skulle ha kommit fram i Flyers.
Han draftades 2002 och var alltjämt en prospect 2004. Keith ansågs vara för liten när han draftades och Mike Smith säger själv att han nästan fick sparken på grund av det draftvalet.
2004 hade han ännu inte slagit igenom fullt ut. Han hade precis avslutat sin första säsong i AHL och lyfte först under efterföljande säsong. NHL-debuten skedde 05/06 och några år senare var han en fullfjädrad toppback i ligan.
Att hoppas att Keith skulle ha haft någon större inverkan på Flyers under de första åren efter lockouten är nog att hoppas för mycket. Det var trots allt först efter kollapsen 06/07 och Paul Holmgrens snabba rebuild som Flyers blev relevanta igen.
Det intressanta är snarare vad Keith kunde ha bidragit med i samband med den rebuilden – och om den skulle ha sett annorlunda ut om man redan skulle ha haft tillgång till en backtalang av Keiths kaliber.
Det ska dock sägas att Bobby Clarke och Flyers missbedömde den nya hockeyn som skulle komma fram efter lockouten. Sommaren 2005 signade man nämligen Derian Hatcher, Mike Rathje och Chris Therien för att stärka upp försvaret.
Hatcher hade lite anpassningssvårigheter, men var inte lika kass som många förmodligen har fått för sig. Rathje var däremot ett misslyckande och fick avsluta karriären i förtid på grund av skada. Therien fullföljde säsongen innan han tackade för sig.
Kanske skulle Keiths närvaro ha gjort att någon ur den veterantrion inte värvades?
Forsberg-traden
Det intressanta är alltså kring Paul Holmgrens rebuild under slutskedet av säsongen 06/07 och under sommaren 2007, samt kompletterande värvningar under de efterföljande åren.
Under den här perioden gjorde Flyers flera justeringar med sin försvarsbesättning. Att Duncan Keiths närvaro skulle ha gjort att Flyers inte gav sig efter Kimmo Timonen under sommaren 2007 låter osannolikt, då Timonen var en etablerad toppback och en omedelbar förstärkning.
Desto mer sannolikt är det snarare att en Keith i talangpoolen mycket väl kunde ha påverkat andra trades från den här perioden. Framåt slutet av säsongen 06/07 började Flyers sälja av veteraner för att sätta fart på nybygget och det var framför allt en trade som var värd att se fram emot.
Med Peter Forsberg på ett utgående kontrakt satt Flyers på en attraktiv tillgång och det slutade med att ”Foppa” hamnade i Nashville. I utbyte fick man Scottie Upshall, Ryan Parent, en 1st rounder och en 3rd rounder.
Några månader senare använde man 1st roundern för att få in förhandlingsrättigheterna för Timonen och Scott Hartnell, men såväl Upshall som Parent var attraktiva prospects. Det är också Parent som är det intressanta namnet i det här sammanhanget.
Idag ser vi tillbaka på honom som en flopp som aldrig kom i närheten av att leva upp till sin relativt hypade potential, men han var som sagt en ansedd backtalang där och då. Med Keith i stallet skulle kanske Forsberg-traden ha sett helt annorlunda ut? Kanske skulle Flyers inte ha varit intresserade av Parent utan istället försökt inkludera ännu en forward i dealen eller uppgradera från Upshall? Namn som Patric Hörnqvist och Alexander Radulov kunde kanske ha blivit aktuella?
Det blir också spännande att resonera kring alternativa trade-destinationer. Anaheim ska ha gått hårt efter Forsberg och även om han själv fick välja vilket lag han ville gå till kanske Flyers kunde ha propsat på hårdare för Ducks om man kunde få någon forwardstalang där. Kanske kunde det ha blivit aktuellt med någon av Corey Perry, Ryan Getzlaf och Bobby Ryan?
Hade man offrat Downie?
Någon vecka efter Forsberg-traden var det dags för nästa veteran att lämna. Då tog nämligen Alexei Zhitnik sitt pick och pack och flyttade till Atlanta. Paul Holmgren fick Braydon Coburn i utbyte i vad som med facit i hand visade sig vara en briljant trade.
Coburn etablerade sig snabbt i Flyers och var en viktig kugge i det lag som seglade upp mot contender-status under den senare delen av 00-talet. Med tanke på vad Coburn utvecklades till är det ingen trade man vill göra annorlunda – utan Timonen, Keith och Coburn skulle onekligen ha varit en spännande trio att bygga kring.
Men där och då kanske man skulle ha tagit sikte på någon yngre Atlanta-forward istället?
I samband med ombyggnationen tröttnade Flyers också på Joni Pitkänen. Finländaren lyfte aldrig på allvar och ska dessutom ha haft attitydsproblem – hur mycket vikt man nu lägger vid det så här i efterhand – vilket ska ha lett till att man skickade iväg honom till Edmonton. Han fick sällskap av Geoff Sanderson och en 3rd rounder när Flyers fick Jason Smith och Joffrey Lupul i utbyte.
Smith blev tämligen omgående utsedd till ny lagkapten och det är svårt att se att Keiths närvaro skulle ha påverkat den traden. Kanske skulle han dock ha kunnat bidra till att Flyers släppte Pitkänen i ett tidigare skede?
Under säsongen 07/08 såg vi även hur Flyers tvingades gå efter såväl Jim Vandermeer som Jaroslav Modry, men ingen av dem kostade särskilt mycket och man fick tillbaka en 3rd rounder för Vandermeer vid ett senare tillfälle.
Nästa intressanta scenario är snarare under sommaren 2008. Flyers behövde skaka loss lite lönekostnader och skickade en ung RJ Umberger till Columbus. För det fick man bland annat en 1st rounder samma år – som man senare använde på Luca Sbisa. Där och då hade Flyers ett stort behov av att fylla på talangbanken med en försvarare, men kanske hade den ambitionen sett annorlunda ut med Keith i organisationen?
Kanske skulle Keith också ha gjort att Flyers inte skickade iväg sitt egna förstaval den sommaren? I viljan att stärka upp försvaret offrade man sin 1st rounder för Washingtons Steve Eminger. Eminger blev ett stort misslyckande och gjorde bara tolv matcher i Flyers. Samtidigt fick Capitals in en viss John Carlson med Flyers 1st rounder…
En bit in på säsongen 08/09 kom så nästa backtrade. Då gick Flyers efter Matt Carle och gav upp såväl Eminger som Steve Downie. Nu kom visserligen Downie aldrig att nå sin spännande potential, men vem vet vad som kunde ha hänt om han hade stannat kvar i Flyers? Behovet av en spelskicklig back som Carle skulle kanske inte ha funnits med Keith i organisationen.
Pronger-traden
Hoppar vi fram ett knappt år landar vi i den stora traden som på gott och ont kom att prägla den här eran av Philadelphias historia. Det var då som Paul Holmgren gick efter Chris Pronger.
Med Pronger kom också framgång – det hade en tendens att göra så med honom. Flyers säkrade visserligen inte slutspelsplatsen förrän i en direkt avgörande straffläggning i den 82:a matchen, men väl där tog man fart. Efter att ha slagit ut New Jersey, Boston och Montreal väntade Chicago i Stanley Cup-finalen, ett Blackhawks där Duncan Keith givetvis hade en framträdande roll.
Å ena sidan kan man resonera kring Chicagos slagkraftighet utan Keith, å andra sidan kan man resonera kring om Flyers över huvud taget skulle ha gått efter Pronger om man hade Keith i laget.
Kanske skulle Chicago fortfarande vara på väg in i en modern dynasti med Brian Campbell, Brent Seabrook, Niklas Hjalmarsson och Dustin Byfuglien i sin topp-4, men att ta bort den Norris Trophy-vinnande Keith skulle givetvis ha lämnat ett stort hål i försvaret.
Om vi bara lyfter bort Keith från Chicago och istället placerar in honom i det Flyers-lag som gick till final skiftar givetvis maktbalansen. Men så enkelt ska vi nog inte göra det för oss. Rimligtvis kan man med stor sannolikhet påstå att Keiths närvaro inte skulle ha resulterat i samma rekryteringar som man faktiskt gjorde.
Kanske innebär det att Matt Carle eller Braydon Coburn aldrig skulle ha anslutit, men det mer sannolika är snarare att Chris Pronger inte blir en Flyer… alternativt att Keith används som betalning för att få Pronger.
Paul Holmgren gick efter Pronger under sommaren 2009 i strävan att slutligen sätta sitt lagbygge och ta det där sista steget. Pronger var givetvis starkt bidragande i finalplatsen 2010, men den traden kom också att slå undan benen på Flyers.
Vi har tidigare gått in på djupet kring hur Prongers skada och förtidspensionering påverkade Flyers, men när en av den generationens främsta spelare bara försvinner blir det givetvis kännbart. Saken blir inte bättre av att Flyers dessutom betalande ett dyrt pris för att få honom.
Flyers gav exempelvis upp två 1st rounders i Pronger-traden och när han skadades tvingades man offra ännu fler draftval i panikåtgärder för att försöka plugga igen hålet. Under såväl 2009 som 2010 draftade inte Flyers förrän i tredjerundan, vilket lämnade ett glapp i återväxten.
Pronger-traden har alltså präglat den här generationens Flyers, på gott och ont. Framför allt är det hans tragiska avslut som har satt sina spår – spår som man kan se effekterna av under många år framåt.
Det är inte ett allt för vågat konstaterande att påstå att Flyers – med tanke på vad som hände med Pronger – skulle ha stått bättre rustade internt om den traden aldrig genomfördes.
What if?
Om vi förutsätter att Duncan Keith utvecklades till samma spelare även i Flyers är det enkelt att se en helt annorlunda händelseutveckling än vad som faktiskt skedde.
En stor del av kaoset under 10-talet skulle sannolikt gått att undvika. Den främsta anledningen är givetvis Chris Pronger-traden, hans skada och dess effekter. Återväxten skulle ha varit bättre och framför allt mer konsekvent utan en Pronger-trade. Panikvärvningar som utarmade en redan försvagad talangpool kunde ha undvikits.
Något offer-sheet för Shea Weber får vi inte och ett monstererbjudande till Ryan Suter lär inte bli av – två scenarion som skulle ha kunnat ge Flyers nya problem.
Det säger också sig självt att Flyers 10-tal rimligtvis ser helt annorlunda ut med en av den här erans främsta backar i sin försvarsbesättning. Finalplatsen 2010 kan mycket väl bli av utan Pronger men med Keith och de mörka åren under mitten av 10-talet kan sannolikt undvikas… och vem vet hur det kunde ha gått om Timonen, Pronger och Keith utgjorde byggpelarna i Paul Holmgrens lagbygge.
Om någon Keith-trade faktiskt var nära att genomföras är givetvis omöjligt att veta utan kommentarer från såväl Bobby Clarke som Bob Pulford. Händelserna efter lockouten gjorde det däremot tydligt att Flyers inte kunde tänka sig att skiljas från både Jeremy Roenick och Tony Amonte.
Att bara se Keith i Flyers istället för Chicago är en kittlande tanke. Att dessutom resonera kring alla andra scenarion ger flera spännande dimensioner – och nog känns det onekligen väldigt sannolikt att Flyers 10-tal skulle ha sett oerhört mycket mer annorlunda ut med Keith i laget?
---
Läs även:
What if? – del 1: Eric Lindros-traden
What if? – del 2: Chris Prongers skada
