What if? – del 6: Shea Webers offer sheet
Vi tittar närmare på några betydande situationer och hur Philadelphias framtid kunde ha sett annorlunda ut.
I artikelserien ”What if?” identifierar vi några nyckelsituationer under Philadelphias senaste 25-30 år och spekulerar kring alternativa utvecklingar. Vad skulle hänt om den traden aldrig genomfördes? Hur skulle framtiden sett ut med ett annorlunda draftval? Tänk om man kunde sluppit den där skadan?
Vi inledde artikelserien med Eric Lindros-traden, fortsatte med Chris Prongers skada samt Duncan Keith-traden som aldrig blev av och vad som kunde ha hänt om Flyers skulle ha draftat Jaromir Jagr istället för Mike Ricci. Senast tittade vi på hur det kunde ha sett ut om Flyers skulle ha satsat på Sergei Bobrovsky istället för Ilya Bryzgalov.
Nu resonerar vi kring den alternativa verkligheten där Nashville aldrig matchar det offer sheet med Flyers som Shea Weber signerade 2012.
---
What if? – del 6: Shea Webers offer sheet
Bakgrund
Vi har tidigare resonerat kring Chris Prongers ödesdigra skador hösten/vintern 2011 och hur det efterspelet mer eller mindre har präglat de senaste tio åren.
Pronger fick först Mikhail Grabovskis klubblad i ögat och missade ett par veckors spel. När han väl var tillbaka på isen hann han med tre matcher innan olyckan återigen var framme i den fjärde matchen. Då åkte Pronger på en huvudtackling från Martin Hanzal och år av hjärnskakningar gjorde sig påminda.
Han spelade visserligen ytterligare en match efter det, men det blev också karriärens sista match. Inledningsvis pratades det om att det var ett ”virus” som höll Pronger borta, men han led snarare av post-concussion syndrome och nedsatt syn.
Så småningom stod det klart att en comeback inte längre var aktuell utan Prongers kvarvarande år spenderades på LTIR, först i Flyers och senare i Arizona.
Inför säsongen hade Flyers skakat om laget – det var ju sommaren 2011 som man dumpade iväg Mike Richards och Jeff Carter i samma veva som man hämtade in Ilya Bryzgalov. Chris Pronger fick ta över kaptenskapet efter Richards och offensiven byggdes om kring Claude Giroux.
Förlusten av Chris Pronger gjorde i alla fall att Philadelphias general manager Paul Holmgren kände sig tvungen – eller pressad ovanifrån – att agera och gå efter ersättare. Stommen från finallaget 2010 fanns fortfarande kvar men att tappa en spelare som Pronger är givetvis kännbart.
Holmgren strösslade med draftval för att få in paniklösningar i form av Nicklas Grossmann och Pavel Kubina, men det var givetvis ovärdiga spelare att ersätta Pronger. Det fortsatte senare med den ökända Luke Schenn-traden, massiva kontraktsförslag till Ryan Suter och Zach Parise – och föremålet för den här spekulativa texten: Shea Webers offer sheet.
Flyers offer sheet
Det slog ner som en bomb sommaren 2012. När man fortfarande satt och funderade över vilken betydelse Ryan Suter kunde ha fått och vad Luke Schenn skulle kunna uträtta i Philadelphia-försvaret kom istället självaste Shea Weber att stjäla all ens uppmärksamhet under en veckas tid.
Tidigt på morgonen den 19 juli 2012 meddelade nämligen Flyers att man hade signat Nashville-kaptenen till ett enormt offer sheet.
I sin strävan att ersätta Chris Pronger hade man alltså först gått hårt efter Ryan Suter – och Zach Parise, då polarna tydligen kom som en duo eller inte alls. I slutändan valde Suter och Parise att flytta till Minnesota, trots att Flyers enligt rapporterna ska ha erbjudit större kontrakt är de $98-miljonerskontrakt man signade med Wild.
När man inte fick träff där riktades därför fokus mot Shea Weber, som hade ett år kvar innan han skulle kunna bli UFA. Paul Holmgren och David Poile ska ha diskuterat en potentiell trade, men förhandlingarna ska ha brakat samman. Nashville hade som sagt precis förlorat Suter så att tappa Weber bara några veckor senare var nog inget man var så värst förtjusta i.
Det återstående alternativet var ett offer sheet – och det är inte uppskattat i ligan, där det har uppstått några uppmärksammade situationer genom åren. Scott Stevens, Joe Sakic och Sergei Fedorov är några äldre exempel på offer sheets som har rört upp känslorna. På senare år har såväl Ryan O’Reilly som Sebastian Aho och Jesperi Kotkaniemi skrivit på offer sheets.
Philadelphia har givetvis också varit aktiva här historiskt. 1997 signade man Chris Gratton till ett offer sheet som Tampa Bay inte matchade. Lightning kompenserades med fyra 1st rounders, men de byttes omgående tillbaka till Flyers för Mikael Renberg och Karl Dykhuis.
2006 tog Bobby Clarke en chansning på Ryan Kesler innan han hade slagit igenom men Vancouver matchade kontraktet, ett ettårskontrakt värt $1,9 miljoner.
”Vi gjorde det för enkelt för dem”, berättar Paul Holmgren om Keslers offer sheet i boken The Philadelphia Flyers at 50 av Jay Greenberg – för övrigt ett utmärkt inslag i alla bokhyllor.
Enkelt blev det inte för Nashville.
När tradeförhandlingarna inte ledde någonstans började Flyers förbereda ett offer sheet. Weber flögs in till Philadelphia och introducerades för organisationen. Intrycken och inte minst kontraktsförslaget uppskattades och Nashville-kaptenen satte så småningom sin kråka på Flyers offer sheet.
Ett sista försök till att förhandla fram en trade gjordes med Predators, men inte heller nu resulterade det i något. Så den 19 juli small det. Shea Weber signerade ett offer sheet värt $110 miljoner fördelat på 14 år. Det var – och är fortfarande – tidernas största offer sheet.
Kontraktet var inte bara massivt, det var dessutom konstruerat för att försvåra så mycket som möjligt för Nashville – en organisation som inte hade lika djupa fickor som Philadelphia. $56 miljoner skulle betalas ut under de första fyra åren, eller $80 miljoner under de första sex åren. Merparten av de tidiga utbetalningarna var i stora signingbonusar – varav den första skulle betalas omgående.
Säga vad man vill om brukandet av offer sheets och beslutet att signa upp någon på 14 år, men om ambitionen var att försvåra för David Poile och Nashville så var det sannerligen ett välkonstruerat kontrakt.
Nashville hade nu en vecka på sig att matcha budet eller släppa Weber till Flyers, i utbyte mot Flyers fyra kommande 1st rounders. Det rapporterades frekvent om de ekonomiska utmaningarna i att matcha budet och flera gånger sipprade det ut uppgifter om att ägarna skulle behöva skjuta till egna tillgångar i så fall. Fem dagar senare kom i alla fall beskedet: Nashville matchar.
”Jag kommer inte att be om ursäkt för det. Vi bröt inte mot några regler. Jag lärde mig av Clarkie att spela för att vinna”, kommenterar Holmgren utfallet några år senare.
Men återigen gick Flyers miste om en potentiell ersättare för Chris Pronger.
Efterspelet
Det intressanta i det här What if?-scenariot är givetvis utfallet i den alternativa verkligheten där Nashville aldrig matchar Philadelphias offer sheet. Vad skulle Shea Weber kunnat uträtta i Flyers tröja? Hur skulle man påverkats av att tappa fyra raka 1st rounders?
Men innan vi går på de frågorna blickar vi lite snabbt tillbaka på efterspelet som följde efter Flyers beslut att signa upp Weber på ett offer sheet.
Paul Holmgren har öppet pratat om hur han kände att hans jobb blev svårare efter Weber-kontraktet – relationen med flera general managers, inte bara David Poile, hade tydligen försämrats avsevärt.
”Det är svårt att göra det här jobbet om du har en dålig relation, eller i alla fall uppfattar det som en dålig relation, med andra GM:s”, förklarar Holmgren.
Det var en starkt bidragande orsak till att Holmgren efter säsongen 13/14 lämnade över rollen som GM till Ron Hextall. Innan han gjorde det hade han fortsatt att slänga bort draftval på nya försök att ersätta Chris Pronger. Såväl Mark Streit som Andrew MacDonald hämtades exempelvis in. Streit var ingen dålig värvning, men MacDonald var ännu ett fiasko.
Där och då kändes Hextall otroligt spännande, men med facit i hand får man konstatera att Hextall-eran inte direkt blev någon lyckoträff. Skulle det däremot ha blivit så värst mycket bättre om Holmgren suttit kvar utan att ha blivit bränd av sitt offer sheet?
Holmgrens rykte fick sig en rejäl törn under hans avslutande år. De ständiga paniklösningarna för att ersätta Chris Pronger, van Riemsdyk/Schenn-traden, debaclet med Ilya Bryzgalov/Sergei Bobrovsky, Andrew MacDonald-kontraktet och Vincent Lecavalier-satsningen är några exempel på det.
Men man glömmer lätt att Holmgren faktiskt gjorde en otroligt imponerande rebuild 2007 och byggde två starka upplagor. 2008 var man i Conference-final och två år senare i Stanley Cup-final.
Den tidiga Holmgren-eran var både underhållande och framgångsrik. Sakta men säkert gick det däremot över till det motsatta. Paniklösningarna blev inte lyckosamma. Inte heller satsningarna på dyra nyförvärv. Nu ska det väl sägas att Holmgren sannolikt inte kan lastas för det helt själv, utan rimligtvis kom det en direkt eller indirekt press från Ed Snider.
Men Holmgren tappade det efter sina tidiga framgångsrika år. Han drev Flyers mot cap hell och det var väl inte mycket som tydde på att han skulle kunna genomföra en rebuild a la 2007 en andra gång. Att han behövde lämna över till någon annan framstod som tämligen uppenbart där och då – och gör det fortfarande, även om man bevisligen prickade fel med Hextall.
What if?
Shea Weber som en Flyer, alltså. Hur skulle det ha sett ut? 2012 var han allmänt erkänd som en av NHL:s klart bästa försvarare och höll en hög nivå flera år framöver. Så nog kan man dra slutsatsen att han skulle ha gjort nytta för Flyers – i alla fall ur ett kortsiktigt perspektiv.
Den fina topp-4 som Flyers hade haft tillgång till – Chris Pronger, Kimmo Timonen, Braydon Coburn och Matt Carle – var borta. Pronger hade som sagt fått slänga in handduken och under sommaren 2012 tvingades man släppa Carle till free agency.
Kvar fanns alltså en åldrande men fortfarande väldigt bra Timonen, en Coburn som så smått började tappa, en Andrej Meszaros som med facit i hand inte hade mycket kvar i tanken och en nyinhämtad Luke Schenn. Dessutom hade ju Nicklas Grossmann anslutit några månader tidigare och var faktiskt användbar under sina första år.
Det fanns pusselbitar för att kunna få ihop något – om man bara hade haft ytterligare ett starkt inslag i toppen av hierarkin.
Weber skulle omgående ha gått in som den självklara förstabacken och petat ner Timonen ett snäpp, vilket rimligtvis skulle ha varit en mer passande roll för en 37-åring. Att sedan ha Coburn, Grossmann och Schenn som utfyllnad ansågs inte som dåligt 2012 – med efterklokhetens makt vet vi att så inte blev fallet, men var det en orimlig åsikt där och då? Inte direkt. Och alla led sannolikt av att behöva tvingas in i en större roll än vad man faktiskt behärskade.
Säsongen 12/13 kortades ner av lockouten och utöver Claude Giroux, Jakub Voracek, Wayne Simmonds och Timonen var det inte många topprestationer i laget. Brayden Schenn kom inte igång med målskyttet, Daniel Briere sjöng på sista versen, Sean Couturier hade ännu inte slagit igenom i en undanskymd roll och Scott Hartnell var en massiv besvikelse.
Längst bak fortsatte Ilya Bryzgalov att vara medioker och när Steve Mason gjorde succé efter traden från Columbus var nog ryssens öde beseglat när man hade tillgång till amnesty buyouts. Vidare fick Bruno Gervais spela 37 av 48 matcher, vilket ytterligare indikerar hur säsongen gick.
Flyers kom på tionde plats i Eastern Conference, sex poäng från den sista slutspelsplatsen. Att tro att Flyers plötsligt skulle bli en contender med Weber i laget är så klart inte så värst logiskt, men ett slutspelslag? Det borde man nästan kunnat räkna med? Det skiljde dessutom bara två poäng mellan femteplacerade Toronto och New York Islanders på åttonde plats, så kanske skulle Flyers till och med kunnat komma några placeringar in bland slutspelsplatserna.
Annars skulle ju en slutspelsrunda, med Weber i laget, mot Pittsburgh ha varit mumma – speciellt efter galenskaperna 2012.
Under de kommande åren gick man till slutspel vartannat år och när man väl spelade slutspel blev det respass direkt. Även här är det svårt att inte landa i att Weber skulle ha inneburit fler slutspelsframträdanden samt något längre slutspelsäventyr.
2014 pressade man New York Rangers – som gick hela vägen till final – till sju matcher. Kunde Weber ha varit tungan på vågen istället? Vilken roll skulle han ha kunnat spela mot Washington 2016? Samma sak med Pittsburgh 2018. Och det är ju bara om man förutsätter att tabellerna skulle ha sett likadana ut.
Ur ett kortare perspektiv känns det onekligen som att Weber skulle ha lyft Flyers med både bättre tabellplaceringar och större avtryck i slutspelet. Det rörde sig trots allt om en av ligans bästa backar.
Långsiktigt då? Ett 14-årskontrakt är så klart oroväckande för vilken spelare som helst. Weber kom också, som bekant, att brytas ner över tid. Han höll en hög klass flera år framåt men det tog inte allt för lång tid efter traden till Montreal 2016 som kroppen började säga ifrån och spelet dippa av. Nu verkar det dessutom som att han kan ha spelat karriärens sista match, med ytterligare fyra år kvar på kontraktet.
Att ha de senaste årens osäkerhet över en så pass framträdande och dyr spelare som Weber är givetvis problematiskt. Ur ett längre perspektiv skulle nog Weber ha fått samma utveckling även i Philadelphia.
Vad Flyers skulle ha uträttat med Weber i laget är så klart intressant, men inte det enda inslaget i det här What if?-scenariot.
En konsekvens är antagligen att somliga andra trades aldrig genomförs. Nog kommer man inte gå efter vare sig Mark Streit eller Andrew MacDonald? Och har man löneutrymmet för vissa andra åtgärder? Går man till exempel efter Vincent Lecavalier?
En fascinerande fråga är hur Ilya Bryzgalov skulle ha sett ut bakom ett bättre försvar. Personligheten Bryzgalov kan man nog inte göra mycket åt, men köper man ens ut honom om målvakten Bryzgalov presterar? Nu var ju Steve Mason lyckosam i Flyers så det gör kanske vare sig till eller från huruvida Bryzgalov blir kvar eller ej.
Det stora inslaget är ju dock hur man skulle ha påverkats av att tappa fyra 1st rounders. Det skulle ha rört sig om förstavalet 2013, 2014, 2015 och 2016 – bara några år efter att man gav upp två 1st rounders för att få just Chris Pronger.
Man märkte tydligt hur Flyers återväxt påverkades bara av att ge upp vad det kostade att få Pronger – att då offra ytterligare fyra 1st rounders även för Weber skulle ha gett ett massivt hål i organisationen.
Med de fyra valen plockade Flyers åt sig Sam Morin, Travis Sanheim, Ivan Provorov och German Rubtsov. Morin och Rubtsov blev icke-faktorer så i det här sammanhanget är den duon inget att hänga upp sig på. Det är en annan sak med Sanheim och Provorov. Visst kan man hävda att båda två har misslyckats med att nå sin maxnivå, men det är två solida NHL-spelare det rör sig om.
Nu skulle ju draftvalen inte ha resulterat i samma placering och spelare om Weber flyttade till Flyers – men ett försvar som redan saknade återväxt innan Webers offer sheet skulle ha blivit än mer lidande. Shayne Gostisbehere fanns redan på plats efter draften 2012 men i övrigt hade eller fick man inte tillgång till någon relevant försvarare.
Kanske skulle man ha draftat annorlunda och kanske kunde man ha bytt till sig andra 1st rounders – men bristen på återväxt blir uppenbar. Det skulle vi bittert ha fått erfara. Vidare kan man även fråga sig om Gostisbhere får sitt massiva genombrott när Weber tar mycket plats i exempelvis ett powerplay.
Som vi har konstaterat tidigare blev Chris Prongers skador kostsamma för Flyers – på flera olika sätt. Det gav ringar på vattnet som egentligen påverkar Flyers än i dag, men konsekvenserna kunde både ha blivit annorlunda och större. Det är spekulationerna kring Shea Webers offer sheet ett bevis på.
Det kortsiktiga lyftet skulle med all sannolikhet ha följts av mer långsiktig huvudvärk, både i form av Webers hälsa och effekterna av en mer eller mindre helt utarmad återväxt. Nu har visserligen de senaste tio åren inte direkt varit någon framgångssaga för Flyers och organisationen har varit smått kaosartad. Men frågan är om inte organisationen skulle ha varit än mer kaosartad om Nashville inte matchade Webers offer sheet.
Nog känns det ändå som att Flyers trots allt kom ur den situationen bättre genom att Nashville matchade? Att man sedan har kraschat av andra anledningar och bara förvaltade två av de fyra draftvalen är andra problem…
---
Läs även:
What if? – del 1: Eric Lindros-traden
What if? – del 2: Chris Prongers skada
What if? – del 3: Keith-traden som aldrig blev av
What if? – del 4: Flyers draftar Jagr istället för Ricci
What if? – del 5: Bobrovsky istället för Bryzgalov?
