Rivaler, den nionde delen: Detroit Red Wings
Detroit Red Wings, det "original six" lag som klarat sig bäst under 2000-talet. Laget kallades "Detroit Dead Wings" när laget var som sämst under sjuttiotalet.
The Original Six lagen är så gamla att jag kommer att lägga upp spelarprofilerna lite annorlunda, jag listar som vanligt men sedan har jag gjort två All-Star Team med 2 målvakter, sex backar och tolv forwards. Lag ett är från tiden före 1966-67 och ett lag är från och med säsongen 1967-68.
Detroit Cougars debuterade i NHL säsongen 1926-27 tillsammans med New York Rangers och Chicago Black Hawks. Detroit räknas som det näst yngsta av ”Original Six” lagen pga att Rangers fick sitt godkännande 4 månader före Chicago och Detroit. Ägaren till Detroits franchise köpte upp Victoria Cougars från WHL som lagts ned efter förra säsongen och förde över samtliga spelare till det nya NHL-laget i Detroit som också kallades Cougars. Det har förekommit försök från fans för att få NHL att godkänna att Detroit Red Wings även ska få räkna Victoria Cougars Stanley Cup vinst från 1925 som en av organisationens, men än så länge har NHL varit kallsinniga (NHL vill egentligen inte erkänna att det funnits andra proffsligor än NHL, i all NHL statistik står alltid Canadiens på 23 Stanley Cup vinster, vinsten från NHA och 1916 är tydligen mycket mindre värd än de andra 23).
Detroits första ägare var en grupp affärsmän med Charlie Hughes i spetsen, eftersom det inte fanns någon färdig arena i Detroit så fick Cougars spela hela första säsongens hemmamatcher i Windsor, Canada i något som då hette Border Cities Arena som som under den kommande sommaren ska byggas om till en saluhall och därmed försvinner den äldsta arenan där NHL spel förekommit. Säsongen 1927-28 flyttar Cougars in i den nybyggda Detroit Olympia som kommer att vara deras hem ända tills den 27 december 1979. Jack Adams får från den andra säsongen ansvaret som coach och GM för laget, han kommer att ha minst en av de positionerna de närmaste 36 åren.
Cougars går till slutspel för första gången under deras tredje säsong ledda av Carson Cooper som var lagets första stjärna, Toronto besegrar Detroit i den första omgången. Säsongen 1929-30 missar laget slutspel igen och inför nästa säsong byter laget namn till Detroit Falcons, men det hjälper inte laget missar slutspelet igen. Nästa säsong tar sig laget till slutspel igen men den här gången är det Montreal Maroons som stoppar laget i den första omgången. Under sommaren 1932 köper spannmålshandlaren James E. Norris laget och ändrar namnet för till Detroit Red Wings och kombinerar Montreal HC's gamla logo med ett modernare hjul för att på så sätt flörta med alla de som arbetade på Fords och General Motors bilfabriker i Detroit. Adams fick vara kvar på prov under en säsong men eftersom laget för första gången vinner en omgång i slutspelet så får Adams vara kvar. Rangers sätter sedan stopp för Detroit i semifinalen.
Nästa säsong tar laget ännu ett steg framåt och når för första gången Stanley Cup-finalen, Chicago besegrar Detroit med 3-1 i matcher när Chicago vinner sin första Stanley Cup. John Sorrell, Ebbie Goodfellow, Herbie Lewis, Marty Barry, Carl Liscombe och Larry Aurie är lagets stjärnor och efter att Detroit missat slutspelet 1934-35, så för de Detroit till lagets första Stanley Cup vinst 1936. Toronto besegras med 3-1 i matcher i finalen och följande säsong så upprepar Detroit Stanley Cup vinsten, den här gången besegras New York Rangers med 3-2 i matcher. I semifinalmatcherna 1936 mot Montreal Maroons skriver Mud Brunteau för alltid in sig i historieböckerna när han avgör den första semifinal efter 16 minuter och 30 sekunder av den sjätte övertidsperioden genom att göra matchens första mål. Det är den längsta matchen någonsin i NHL.
Detroit missar slutspelet igen nästa säsong men under hösten 1938 åker Detroit och Canadiens över till Europa för en PR-turné. Lagen spelar 9 matcher mot varandra i Paris och London, Canadiens vinner fem av matcherna, en match slutar oavgjort och Detroit vinner följaktligen tre matcher. Detroit återvänder inte till Europa förrän 2009-10 då laget spelar två matcher mot St. Louis Blues i Sverige. Nu har Detroit en riktigt bra period, laget når slutspelet 20 säsonger i rad mellan 1938-39 och 1957-58 med 11 finaler och 5 Stanley Cup vinster under tiden. Lagets stora stjärna Syd Howe får uppbackning av spelare som Joe Carveth och Sid Abel som kommer att vara lagets storstjärna fram till att Gordie Howe debuterar. Efter att ha förlorat i semifinalen två år i rad 1939 och 1940 så tar sig Red Wings till sin fjärde Stanley Cup final 1941, Boston Bruins vinner lätt med 4-0 i matcher. Följande säsong så tar sig Detroit till en ny final som blir betydligt tuffare, Toronto vinner efter sju tuffa matcher. Säsongen 1942-43 så är Detroit för första gången poängbäst i NHL och följer upp det med att vinna sin tredje Stanley Cup när Boston besegras med 4-0 i matcher.
Laget har nu fått förstärkning även på backsidan genom "Black" Jack Stewart och Bill Quackenbush, men laget misslyckas med att upprepa Stanley Cup vinsten 1944 då Chicago blir för svåra redan i semifinalen. Säsongen 1944-45 går laget till final igen men får stryk i ännu en gång efter sju matcher av Toronto trots att en ung Ted Lindsay slagit sig in i laget. Boston blir för svåra i semifinalen 1946 och året efter är det Torontos tur att vinna över Detroit i semifinalen. Efter säsongen tvingas Jack Adams sluta som coach och in kommer Tommy Ivan, Adams stannar däremot kvar som GM. Gordie Howe debuterade för Red Wings 1946-47 lite försiktigt med att göra 22 poäng och 1947-48 ansluter Red Kelly till Detroit. Laget har nu blivande legender på alla positioner förutom i målet, det kommer det att dröja några år till innan även den positionen är besatt med en superstjärna. 1947-48 sätts Gordie Howe och Ted Lindsay på var sin sida av Sid Abel och ”Production Line” var född, kedjan är en av de största i NHL historien och namnet är givetvis en hänvisning dels till trions förmåga att producera mål men även en hyllning till Fords uppfinning det löpande bandet.
Både 1948 och 1949 tar sig Detroit till Stanley Cup finalen bara för att få stryk av Toronto med 4-0 i matcher båda åren. Detroits riktiga storhetstid är från 1947-48 till 1955-56 då laget är poängbäst i NHL sju säsonger i rad och går till sju Stanley Cup finaler med 4 segrar som följd. Den här perioden är en av de sju sk. dynastier som NHL erkänner. 1949-50 blir laget bäst i NHL för andra året i rad och det här året kan inget stoppa dem från att vinna Stanley Cup även om det behövs sju matcher både i semifinal mot Toronto och i finalen mot Rangers. Året efter debuterar Terry Sawchuk i Detroits mål och vinner Calder Trophy, i serien är Detroit bäst för tredje året i rad men laget förlorar mot Canadiens i semifinalen. Säsongen efter är det dags för revansch, bäst i serien igen och i finalen var Canadiens chanslösa, Detroit vann åtta raka matcher under slutspelet när både Toronto och Canadiens förlorade med 4-0 i matcher. Det är under den här säsongen som traditionen med att kasta in bläckfiskar på isen under slutspelet i Detroit startar, Peter Cusimano en lokal fiskhandlare tar med sig en bläckfisk och kastar in den, bläckfiskens åtta armar ska representera de åtta segrar som krävs för att vinna Stanley Cup. Efter säsongen lämnar Sid Abel laget och ersätts i första kedjan av ”Fat” Alex Delvecchio
Säsongen 1952-53 är laget bäst i serien igen nu för femte året i rad men i slutspelet går laget på pumpen mot Boston redan i semifinalen. Den 5 december avled James E. Norris och han efterträddes av sin dotter Marguerite, Norris hade under sin tid som boss sina tentakler i samtliga amerikanska NHL lag, det var bara Montreal och Toronto han aldrig hade något inflytande i. Marguerite Norris blir den första kvinnan som får sitt namn på Stanley Cup pokalen 1954. Hans son tog efter faderns död kontroll över Chicago men Norris inflytande i Boston och New York försvann snabbt när familjens fiender blixtsnabbt tog chansen att ta över själva istället. Det är nog tur det, FBI hade flera gånger försökt komma åt NHL och dess amerikanska lag både för skattefiffel och för brott mot konkurrenslagstiftningen. Nu följer två raka Stanley Cup vinster 1954 och 1955 bägge gångerna går det åt sju matcher för att besegra Canadiens i Stanley Cup-finalen, Detroit vinner serien bägge säsongerna men nu syns det ganska tydligt att Detroit är på väg nedåt. Norm Ullman kommer att debutera för laget säsongen 1955-56 och hans karriär kommer att bli ihågkommen därför att han kom till Detroit när deras storhetstid var över sedan tradas han till Toronto året efter de vunnit sin senaste Stanley Cup.
Laget går till final även 1956 men den här gången är det Canadiens tur att vinna, säsongen 1956-57 vinner Detroit ligan igen men förlorar semifinalen mot Boston Bruins med 4-1 i matcher. Året efter börjar nedgången på allvar, laget blir bara trea i NHL och förlorar fyra raka matcher mot Canadiens i den första omgången, säsongen som följer blir laget sist i NHL och missar slutspelet för första gången på 20 säsonger. Nedgången beror mycket på att Jack Adams försöker straffa Ted Lindsay som försökte starta en fackförening tillsammans med bland annat Montreals Doug Harvey. Lindsay skickas säsongen efter att han kommit tvåa i poängligan till NHL's sämsta lag Chicago som på några få år kommer att gå från sämst till att bli NHL's roligaste lag under 60-talet. Glenn Hall ingår i samma trade till Chicago och där löste Adams Chicagos målvaktsproblem. Red Kelly flyttar till Toronto där han omskolas till defensiv center, anledningen till att han lämnade Detroit var att han hade tvingats spela med ett brutet ben i foten under nästan halva säsongen 1958-59 och han ville bara bort från Adams. Adams får sparken sparken från Detroit 1963 men då är det för sent, han har på några få år nästan lyckats sänka det som var NHL's absolut bästa lag för bara tio år sedan. Laget är fortfarande bra just nu men framtiden ser väldigt mörk ut, Adams som hade haft ett system för att plocka fram talanger som var lika bra som både Torontos och Montreal hade de sista åren monterat ned det för att spara pengar.
Detroit lyckas ta sig till slutspel både 1960 och 1961, 1961 når laget till och med finalen efter att överraskande slagit ut Toronto i semifinalen. Nästa säsong missar laget slutspel igen och 1963 når laget Stanley Cup finalen igen men där spelar ett rutinerat Toronto ut dem och vinner med 4-1 i matcher. 1963-64 lyckas laget nå ännu en Stanley Cup final men även den här säsongen är Toronto för starka. Säsongen 1964-65 är ett sista riktigt bra år för Detroit, laget vinner serien igen men i semifinalen snubblar laget på Glenn Hall och Chicago som vinner med 4-3 i matcher. Nästa säsong leder Gordie Howe laget till slutspel och Stanley Cup final, Canadiens vinner finalen med 4-2 i matcher och nu är Detroits storhetstid över.
Detroit kommer att missa slutspelet 15 gånger på de kommande 17 säsongerna. Mellan 1967 och 1982 kommer laget att ha 14 olika coacher, lagets sex första coacher täckte en period som varade i 42 år. Efter att laget missat slutspelet tre säsonger i rad så tar sig laget till slutspel igen säsongen 1969-70 där blir laget snabbt utslaget av Chicago i fyra raka matcher. Året efter anställs Ned Harkness som coach och efter en intern strid så blir han under säsongen även utnämnd till GM, utnämningen av Harkness till GM slår in flera spikar i kistan, den näst sista spiken slås in när Harkness tradar Frank Mahovlich till Canadiens 1970 och den sista spiken i kistan är när Gordie Howe slutar efter 1971. Howe hade antagligen inte sluta om inte Harkness varit GM och med en någorlunda vettig ledning hade han fått jobb inom Detroit när han slutade men inte av Harkness. Howe hoppade över till WHA bara två säsonger senare för att spela tillsammans med sina söner i Houston Aeros.
Efter den tillfälliga återkomsten till slutspelet 1970 så missar laget nu slutspelet ända fram till 1978 då Detroit efter att slagit ut Calgary förlorar med 4-1 i matcher till Canadiens i kvartfinalen. Lagets stjärnor under 70-talet är Mickey Redmond som gör över 50 mål under två säsonger (Redmond är numera bisittare till Detroits matcher i TV och blev i höstas invald i HHoF som TV-kommentator), Reed Larson, Gary Bergman och Marcel Dionne som innan han tradas till LA Kings visar glimtar av vad han kommer att prestera på västkusten. 1979 spelas den sista matchen i Olympia och laget flyttar till Joe Louis Arena, ett drag som var kraftigt ifrågasatt då Detroit vid den här tiden knappt fyllde halva Olympia med publik. 1982 säljer Bruce Norris laget efter att familjen Norris ägt laget i 50 år till pizzakungen Mike Ilitch som är grundare och ägare till Little Caesars Pizza. Ilitch första drag var att anställa Jimmy Devellano som GM och det var minst sagt ett genidrag. Devellano var GM för laget fram till 1990 och tog tillbaka positionen 1994-97, han är numera lagets Senior Vice-President och han valdes 2010 in i Hockey Hall of Fame.
Bland det första Devellano gjorde var att 1983 drafta Steve Yzerman, han plockade också ihop ett hyfsat lag med spelare som John Ogrodnick, Ivan Boldirev och Ron Duguay. När laget 1983-84 kämpar för att ta sig till slutspel igen så tradar han till sig veteranen Brad Park som hjälper försvaret och Detroit når slutspelet igen för första gången sedan 1978, laget åker ut direkt mot St. Louis Blues efter 3-1 i matcher och säsongen som följer blir det slutspel på nytt, den här gången är det Chicago som slår ut Detroit med 3-0 i matcher. Säsongen 1985-86 blir ett riktigt magplask efter att Brad Park övertalats att ta över som headcoach, Park får sparken efter halva säsongen men Detroit kan inte rädda säsongen utan missar slutspelet igen.
Danny Gare som är lagets kapten slutar och Yzerman tar över som lagkapten 1987 och tillsammans med nya stjärnor som Petr Klima, Adam Oates, Gerard Gallant och Bob Probert tar Yzerman och lagets nye coach Jacques Demers laget till slutspel igen. Säsongen 1986-87 börjar Detroit bli ett lag att frukta igen, Laget når nu Conference-finalen där Edmonton Oilers besegrar laget med 4-1 i matcher och samma sak upprepas även säsongen 1987-88, Laget vinner sin division 1988 och även 1989 men då går det sämre i slutspelet, Chicago vinner i första omgången med 4-2 i matcher. Efter att Detroit missat slutspel 1989-90 spekuleras det i om Yzerman ska tradas men Devellano väljer istället att sparka coachen Jacques Demers. Den nye coachen Bryan Murray lyckas få laget tillbaka till slutspelet men de riktiga framgångarna uteblir, laget fylls på med nya stjärnor Sergei Fedorov, Ray Sheppard, Paul Coffey, Slava Kozlov, Darren McCarthy, Nicklas Lidström och Vladimir Konstantinov är bara några som gör sina första säsonger i Detroit under 90-talets början.
Säsongen 1994-95 som förkortas på grunds av lockout är säsongen då det lossnar på allvar för Red Wings som nu coachas av Scotty Bowman, laget hade gått till slutspelet de fyra föregående säsongerna och bara kommit förbi första omgången en gång. Nu tar sig Detroit lätt förbi Dallas med 4-1. San Jose med 4-0 och Chicago med 4-1 i matcher. I Stanley Cup finalen väntar en ung Martin Brodeur och New Jersey Devils, Detroit är chanslösa mot Devils som vinner fyra raka matcher. Året efter är Detroit en av favoriterna men spelplanen ritas om efter en trade mellan Canadiens och Colorado. När Colorado och Detroit möts i Conference-finalen blir det både blodigt och välspelat, Patrick Roy och Claude Lemieux knäcker Detroit som förlorar med 4-2 i matcher och Colorado går vidare till att vinna Stanley Cup.
Året efter blir det blodiga möten mellan Colorado och Detroit möts i serien, bland annat så slåss Mike Vernon och Patrick Roy. Detroit har fyllt på laget med Igor Larionov, Larry Murphy, Brendan Shanahan, Tomas Holmström och Slava Fetisov. Laget tar sig via St. Louis, Anaheim och Colorado till Stanley Cup finalen igen. Den här gången har laget inga problem att vinna, Philadelphia Flyers besegras i fyra raka matcher. I firandet efter Stanley Cup vinsten drabbas laget av en tragedi, Vladimir Konstantinov, Slava Fetisov och lagets massör Sergei Mnatsakanov blir alla tre skadade i en bilolycka när limousinen de färdades i krockar med ett träd. Fetisov får inga svårare skador men både Mnatsakanov och Konstantinov får svåra hjärnskador. När Detroit säsongen 1997-98 upprepar sin triumf så ger Steve Yzerman Stanley Cup pokalen till Konsantinov och även Mnatsakanov är på plats bland publiken. Nu följer tre säsonger då laget inte lyckas i slutspelet, två gånger är det Colorado som sätter stopp för avancemanget och tredje gången är det LA Kings.
Säsongen 2000-01 går laget hela vägen igen, nya spelare i laget är Chris Osgood, Dominik Hasek, Chris Chelios, Luc Robitaille, Brett Hull och en ung Pavel Datsyuk. Colorado är även den här gången den hårdaste nöten att knäcka men Detroit vinner semifinalen med 4-3 i matcher, i finalen väntar överraskningen Carolina Hurricanes som avfärdas med 4-1 i matcher. Säsongen efter åker laget ut direkt mot Anaheim Ducks och säsongen 2003-04 är det Calgary Flames som slår ut Detroit med 4-2 i den andra omgången.
Efter lockouten 2005 så fortsätter Red Wings att dominera i serien, Laget har bytt ut coachen Dave Lewis mot Mike Babcock, och Henrik Zetterberg har nu debuterat i laget. I November 2005 faller backen Jiri Fischer ihop i Detroits bås, det konstateras att hans hjärtfel tvingar honom att sluta med ishockey. Laget gör trots det sin näst bästa säsong i NHL och får ihop 124 poäng (1995-96, 131 poäng är deras bästa säsong), men laget blir chockat av Edmonton Oilers som besegrar Detroit i den första omgången med 4-2 i matcher. Steve Yzerman pensionerar sig och Nicklas Lidström blir ny lagkapten inför säsongen 2006-07. Laget tar sig förbi Calgary och San Jose innan det blir stopp mot Anaheim Ducks i Conference-finalen med 4-2 i matcher. 2007-08 tar Detroit nya tag, laget går hela vägen igen och besegrar i finalen Pittsburgh Penguins med 4-2 i matcher.
Den följande säsongen tar sig båda lagen till en ny final men den här gången är det Pittsburgh som vinner Stanley Cup efter 4-3 i matcher. De senaste två säsongerna har Detroit efter en stark säsong åkt ut i den andra omgången mot San Jose Sharks bägge säsongerna. Inför den här säsongen har laget mist tre veteraner som lämnat laget och föryngringen av Red Wings går trögt, ska laget kunna fortsätta att hålla sig i toppen eller börjar vi se slutet på den här storhetstiden?
Här är sammanfattningen av Detroits meriter:
Antal säsonger: 84, säsongen 2011-12 blir lagets 85:e i NHL
Bästa säsong: 1995-96, 131 poäng
Sämsta säsong: 1796-77, 41 poäng (1956-27, 28 poäng på 44 matcher)
Slutspel: 59, 1928-29, 1931-32, 1932-33, 1933-34, 1935-36, 1936-37, 1938-39,1939-40,1940-41, 1941-42, 1942-43, 1943-44, 1944-45, 1945-46, 1946-47, 1947-48, 1948-49, 1949-50, 1950-51, 1951-52, 1952-53, 1953-54, 1954-55, 1955-56, 1956-57, 1957-58, 1959-60, 1960-61, 1962-63, 1963-64, 1964-65, 1965-66, 1969-70, 1977-78, 1983-84, 1984-85, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1990-91, 1991-92, 1992-93, 1993-94, 1994-95, 1995-96, 1996-97, 1997-98, 1998-99, 1999-2000, 2000-01, 2001-02, 2002-03, 2003-04, 2005-06, 2006-07, 2007-08, 2008-09, 2009-10, 2010-11
Bästa slutspel: 1935-36, 1936-37, 1942-43, 1949-50, 1951-52, 1953-54, 1954-55, 1996-97, 1997-98, 2001-02, 2007-08. Har vunnit Stanley Cup sammanlagt 11 gånger, dessutom har laget förlorat 13 gånger i Stanley Cup finalen, senast 2009 mot Pittsburgh Penguins.
Resultat NHL: GP 5,812, W 2,663, L 2,256, T/OL 893, Points 6,219
Resultat Stanley Cup: GP 586, W 312, L 273, T 1 67 vunna serier och 48 förlorade serier
Flest matcher för laget: Gordie Howe 1,687 matcher
Flest poäng genom tiderna: Gordie Howe 1,809 poäng
Flest poäng under en säsong: Steve Yzerman 1988-89, 155 poäng
Största profiler genom tiderna: Gordie Howe, Ted Lindsay, Steve Yzerman, Terry Sawchuk, Glenn Hall, Nicklas Lidström,Syd Howe, Alex Delvecchio, Red Kelly, Jack Stewart, Bill Quackenbush, Marcel Pronovost, Sid Abel, Norm Ullman, Frank Mahovlich, Mickey Redmond, Mud Brunteau, Herbie Lewis, Harry Lumley, Chris Chelios, Larry Murphy, Dominik Hasek, Reed Larson, Bob Probert, Steve Chiasson, Sergei Fedorov, Pavel Datsyuk, Igor Larionov, Henrik Zetterberg, Luc Robitaille, Brett Hull, John Ogrodnick, Dino Ciccarelli, Brian Rafalski, Kirk Maltby, Kris Draper, Darren McCarthy, Brendan Shanahan, Tomas Holmström, Roger Crozier, Warren Godfrey, Gary Bergman, Thommie Bergman, Niklas Kronwall, Jimmy Rutherford, Marcel Dionne, Dale McCarthy, Slava Fetisov, Vladimir Konstantinov, Paul Coffey, Larry Aurie, Martyy Pavelich, Ebbie Goodfellow, Marty Barry, Bruce MacGregor, Leo Reise Jr., Lynn Libett, Slava Kozlov, Shawn Burr, Gerard Gallant, Paul Henderson, Vic Stasiuk, Val Fontayne, Joe Carveth, Carl Liscombe, Roy Edwards, Jimmy Howard, Willie Huber, Mathieu Schneider, Eddie Wares, Metro Prystai, Floyd Smith, Dan Cleary, Todd Bertuzzi, Martin Lapointe, Johan Franzén, Ray Sheppard, Joe Kocur, Bill Dineen, John Sorell.
All Star Team -1967
MV:
Terry Sawchuk 1949-1969 HHoF
Harry Lumley 1943-1950 HHoF
BA:
Red Kelly 1947-1960 HHoF
Jack Stewart 1938-1950 HHoF
Marcel Pronovost 1950-1965 HHoF
Bill Quackenbush 1942-1949 HHoF
George Hay 1927-1934 HHoF
Warren Godfrey 1955-1968
Centers:
Alex Delvecchio 1950-1974 HHoF
Norm Ullman 1955-1968 HHoF
Sid Abel 1938-1952 HHoF
Syd Howe 1934-1946 HHoF
RW:
Gordie Howe 1946-1971 HHoF
Mud Brunteau 1935-1946
Larry Aurie 1927-1939
Joe Carveth 1940-1951
LW:
Ted Lindsay 1944-1965 HHoF
Herbie Lewis 1928-1939 HHoF
Carl Liscombe 1937-1946
Marty Pavelich 1947-1957
All Star Team 67-
MV:
Chris Osgood 1993-2011
Dominik Hasek 2001-2008
BA:
Nicklas Lidström 1991-
Reed Larson 1976-1986
Chris Chelios 1998-2009
Steve Chiasson 1986-1994
Larry Murphy 1996-2001 HHoF
Gary Bergman 1964-1975
Centers:
Steve Yzerman 1983-2006 HHoF
Sergei Ferdorov 1990-2003
Pavel Datsyuk 2001-
Igor Larionov 1995-2003 HHoF
RW:
Mickey Redmond 1970-1976
Darren McCarthy 1993-2009
Brett Hull 2001-2004 HHoF
Dino Ciccarelli 1992-1996 HHoF
LW:
Brendan Shanahan 1996-2006
Henrik Zetterberg 2002-
John Ogrodnick 1979-1993
Tomas Holmström 1996-
Nära men ändå inte.
Målvakter:
Stentuff konkurrens speciellt i det äldre laget där 3 målvakter invalda i HHoF blev utslagna. Här är de som var närmast att platsa i lagen: Roger Crozier, Glenn Hall, Tim Cheveldae, Jimmy Rutherford, Roy Edwards, Jimmy Howard, John Ross Roach, Hap Holmes, Tiny Thompson och Mike Vernon.
Backar:
Ganska givna backar, de som var närmast att platsa i de två lagen är: Willie Huber, Niklas Kronwall, Brian Rafalski, Slava Fetisov, Vladimir Konstantinov, Mathieu Schneider, Leo Reise Jr., Doug Young, Bill Gadsby, Eddie Wares och Paul Coffey.
Centers:
Konkurrensen på centerplatsen är förödande, här är de som var närmast att ta en plats i något av lagen: Kris Draper, Dale McCourt, Ebbie Goodfellow, Marcel Dionne, Bruce MacGregor, Marty Barry och Metro Prystai.
RW:
Fruktansvärt dåligt djup, först kommer Howe sen kommer ingenting, sen kommer ingenting sen kommer Mickey Redmond, Mud Brunteau och Larry Aurie sen kommer spelare som Darren McCarthy och Johan Franzén. De två sistnämnda hade inte varit med bland de 10 bästa i Boston eller Montreal. Jag har valt Hull och Ciccarelli före Franzén eftersom de under de få säsonger de spelade för laget trots allt var enormt viktiga för laget. Ray Sheppard, Dan Cleary och Martin Lapointe är närmast att platsa förutom de redan nämnda, Floyd Smith och Bill Dineen är de enda som möjligen kunde tagit en plats i det äldre laget.
LW:
Också en ganska blek position för laget i det äldre laget var John Sorrell, Vic Stasiuk och Val Fonteyne närmast en plats. Frank Mahovlich var bara i Detroit några få säsonger och laget vann inget när han var där annars hade han lika given i Detroit som han är i Toronto -67 och Canadiens 67-. Lynn Libett, Kirk Maltby, Slava Kozlov, Shawn Burr och Gerard Gallant var alla nära att platsa i det yngre laget.
Har ni synpukter på lagen kommentera gärna men ta gärna reda på fakta innan ni gör det, sök på legendsofhockey.net, google eller wikipedia. Fyra aktiva och flera som slutat under de senaste åren gör att Detroit säkert är det lag där ni känner igen flest namn. Det beror ju på att Detroit är det ”Original Six” lag som haft den senaste formtoppen, den har ju varat de senaste tjugofem säsongerna med 4 Stanley Cup vinster som facit. Canadiens vann när de var som bäst, 15 Stanley Cup under 25 säsonger från 1955-1979 så givetvis är det därifrån de flesta spelarna i Canadiens lag kommer att komma ifrån..
Detroit har hedrat sex spelare genom att pensionera deras tröjnummer:
#1 Terry Sawchuk målvakt, Har hållit nollan näst flest gånger genom tiderna, hade även rekordet för flest vinster i NHL, som Roy och sedan Brodeur överträffat.
#7 Ted Lindsay forward, om pokalen som delas ut efter att spelarna röstat om vem de tycker är bäst i NHL döps efter någon, då betyder det något.
#9 Gordie Howe forward, Mr Hockey, smeknamnet säger allt.
#10 Alex Delvecchio forward, Var den spelare som spelat flest matcher i NHL för ett och samma lag innan Lidström slog rekordet under säsongen.
#12 Sid Abel forward, den förste centern i Production Line, Vann Hart Trophy 1948
#19 Steve Yzerman forward, det moderna Detroits galjonfigur, utan honom så hade kanske laget aldrig lyckats resa sig igen
#5 kommer säkert att bli nästa nummer som hissas upp i taket, Nicklas Lidström ska givetvis hyllas men varför har inte Red Kelly med tröja #4 inte hyllats än. Kelly som vann 4 Stanley Cup, 1 Norris och 3 Lady Byng under sin tid i Detroit borde varit hyllad för länge sedan.
Hur har då Red Wings klarat sig mot Canadiens under de 84 säsonger lagen mött varandra i NHL. Lagen har mött varandra 567 gånger hittills i NHL och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 567 327 199 98 638 poäng och målskillnaden 1,719 – 1,455
I Stanley Cup sammanhang har lagen stött på varandra 12 gånger och Detroit har besegrat Canadiens sju gånger. Lagen har mötts i fyra Stanley Cup finaler och ställningen där är 2-2 i vunna serier. Eftersom lagen inte har spelat i samma conference de senaste säsongerna så är det länge sedan lagen möttes i slutspelet, senaste mötet var 1978 då Canadiens vann i första omgången med 4-1 i matcher.
Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 62 33 29 0 och målskillnaden 161 - 149
Här finns alla delar av serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Rivaler-417874.aspx
Källor: NHL.com, Canadiens.com, wkipedia.org
