Rivaler, den tolfte delen

Absent friends and foes, lag som funnits i och försvunnit från NHL antingen via nedläggning/konkurs eller flytt till en annan stad.

Den här tolfte delen kommer att handla om de NHL-lag som antingen lagts ned eller flyttats till en annan stad.

Atlanta Flames

Flames gjorde sin debut i NHL som Atlanta Flames säsongen 1972-73, samma säsong som New York Islanders. Flames hade åtta ganska framgångsrika säsonger i Atlanta och var egentligen aldrig riktigt dåliga med 65 poäng som sämst. Laget gick till slutspel sex gånger under de åtta säsonger laget var kvar i Atlanta. Laget flyttades inför säsongen 1980-81till Calgary och behöll namnet Flames. Anledningen till att laget flyttades till Calgary var dels dålig biljettförsäljning (liten arena som aldrig blev utsåld) och det faktum att de aldrig fick något avtal med en lokal TV-station, dels det faktum att laget aldrig lyckades avancera förbi första omgången av slutspelet.

Här är sammanfattningen av Flames meriter:
Antal säsonger: 8, 1972-1980
Bästa säsong: 1978-79, 90 poäng
Sämsta säsong: 1972-73, 65 poäng
Slutspel: 6, 1973-74, 1975-76, 1976-77, 1977-78, 1978-79, 1979-80
Bästa slutspel: 1977 åkte ut i den första omgången mot Los Angeles Kings
Resultat NHL: GP 636, W 268, L  260, T/OL 108, Points 644
Resultat Stanley Cup: GP 17, W 2, L 15, 0 vunna serier och 6 förlorade serier
Flest matcher för laget: Eric Vail 469 matcher
Flest poäng genom tiderna: Tom Lysiak 431 poäng
Flest poäng under en säsong: Bob MacMillan 1978-79, 108 poäng
Största profiler genom tiderna: Eric Vail, Tom Lysiak, Pat Quinn, Guy Chouinard, Kent Nilsson, Curt Bennett, Willi Plett, Ray Comeau, Bill Clement, Dan Bouchard, Phil Myre

Hur klarade sig Atlanta mot Canadiens under de åtta säsonger laget fanns. Lagen möttes 34 gånger och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
34  23  4  7  53 poäng och målskillnaden 123 - 71

Atlanta Thrashers

Se första delen av serien.

California Golden Seals

När NHL 1966 meddelade att de tänkte expandera med en ny division till säsongen 1967-68, så gjorde de det delvis för att hindra WHL som var en proffsliga på västkusten. Kalifornien fick rättigheter till två lag ett i Los Angeles och ett i San Francisco. San Francisco Seals spelade just i WHL och laget köptes upp av Barry Van Gerbig och blev medlem i NHL. Laget flyttades till Oakland eftersom det inte fanns någon passande arena i San Francisco, det var meningen att det skulle byggas en och då skulle laget återvända. Laget döptes om till California Seals men efter några månader av den första säsongen fick laget byta igen till Oakland Seals. Sälarna var aldrig speciellt framgångsrika på isen och en ren katastrof publikmässigt, Bert Olmstead som var coach och GM föreslog en flytt till Vancouver, bröderna Knox försökte köpa laget för att flytta det till Buffalo. NHL stoppade bägge förslagen, men de båda städerna var fick var sitt lag 1970 i den nästa expansionen (som mest försökte hindra bildandet av WHA). Laget missar playoff första säsongen men går sedan till slutspel två säsonger i rad. Inför säsongen 1969-70 säljs laget till en grupp affärsmän, men köpet går aldrig igenom eftersom gruppen splittras när flera medlemmar går i konkurs. Van Gerbig försöker sälja laget igen och inför säsongen 1970-71 säljs laget till Charlie O. Finley som även ägde baseball-laget Oakland Athetics, GM Bill Torrey lämnar laget efter halva säsongen pga att han och ägaren inte kommer överens, innan dess har laget fått ett nytt namn California Golden Seals. Laget spelar dessutom i vita skridskor men det kvittar vad laget hittar på, resultaten uteblir och Seals blir sist i NHL. Inför nästa säsong så tradar Seals sitt första val i draften 1971 till Canadiens i utbyte mot Canadiens första val i draften 1970 och Ernie Hicke. Man kan med andra ord säga att laget tradade bort Guy Lafleur mot Chris Oddleifson och Ernie Hicke i en trade som måste vara en av de sämsta genom tiderna i NHL (jag tvivlar på att Bill Torrey gjort traden). Med de nya ägarna ser det ändå lite ljusare ut, men då kommer WHA och sätter käppar i hjulet när de placerar flera lag i Kalifornien. Lagets målvakt Gilles Meloche är det enda som hindrar Seals får att sätta nya rekord för hur dåligt ett lag kan vara i NHL. 1974 säljer en frustrerad Finley laget till NHL som köper det när NHL stoppat flera affärer som skulle betytt att laget flyttats (känns det igen). 1975 spekuleras det i att Pittsburgh Penguins som också var riktigt illa ute ekonomiskt och Seals kommer att flyttas till Seattle respektive Denver. Seals försäljning till en grupp i Denver misslyckas och NHL får sköta laget en säsong till innan de kan sälja det till en ny ägare från San Francisco. Efter valet samma år stoppas planerna på en ny arena i San Francisco och nu ger äntligen NHL upp försöken att stoppa en flytt av laget. Minoritetsägarna bröderna Gund övertalar den nye ägaren att flytta laget till Cleveland och den 14 juli 1976 blir flytten officiell och lagets nya namn blir Cleveland Barons. San Jose Sharks har ett svagt släktskap med California Golden Seals, bröderna Gund ville ge Kalifornien ytterligare ett NHL lag och försökte under slutet av 80-talet köpa och flytta flera andra NHL lag bland annat Minnesota North Stars. Den 5 maj blir det klart med ett nytt expansionslag i mitten av Kalifornien och säsongen 1991-92 debuterar San Jose Sharks i NHL. Dennis Maruk som gjorde 878 poäng på 888 NHL-matcher var den siste spelaren i NHL som spelat i California Golden Seals, Maruk slutade 1989 och gjorde som mest 136 poäng för Washington Capitals säsongen 1981-82.

Här är sammanfattningen av Seals meriter:
Antal säsonger: 9, 1967-1976, 1967-68 som California Seals, 1968-1970 som Oakland Seals
Bästa säsong: 1968-69, 9 poäng
Sämsta säsong: 1973-74, 36 poäng
Slutspel: 2, 1968-69-1969-70
Bästa slutspel: 1968-69, pressade LA Kings till sju matcher i den första omgången.
Resultat NHL: GP 698, W 182, L 401, T/OL 115, Points 479
Resultat Stanley Cup: GP ?, W ?, L ?, ? vunna serier och ? förlorade serier
Flest matcher för laget: Joey Johnston 288 matcher
Flest poäng genom tiderna: Joey Johnston 185 poäng
Flest poäng under en säsong: Ted Hampson 1968-69, 75 poäng
Största profiler genom tiderna: Charlie Hodge, Gary Smith, Gilles Meloche, Gary Simmons, Ted Hampson, Bill Hicke, Gary Ehman, Carol Vadnais, Bert Marshall, Joey Johnston, Ivan Boldirev, Reggie Leach, Gary Croteau, Walt McKechnie, Stan Weir, Craig patrick, Bobby Stewart, Al Macadam, Stan Gilbertson, Dennis Maruk

Hur klarade sig sälarna mot Canadiens under de nio säsonger laget fanns i Oakland. Lagen möttes 48 gånger och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
48  32  8  8  72 poäng och målskillnaden 175 - 103
 
Cleveland Barons

Efter att planerna på en ny arena i San Francisco lades ner, så tillät NHL att California Golden Seals som hade stora finansiella problem att flytta. Laget hamnade i Cleveland inför säsongen 1976-77, Cleveland hade under flera år haft det bästa laget i Nordamerika som inte spelade i NHL, Barons var ett av AHLs mest framgångsrika lag och hade själva försökt komma in i NHL vid tre olika tillfällen men fått nej. Laget skulle komma att spela i NHLs största arena men skulle aldrig vara i närheten av att fylla hallen. Lagen hade över 10,000 åskådare vid bara 7 gånger under den första säsongen. Efter halva första säsongen var laget nära konkurs men NHL gick in med pengar (känns det igen). Säsongen 1977-78 var lite stabilare finansiellt och laget verkade också lite bättre, som mest hade laget 13,110 åskådare i en match mot Philadelphia. Efter 15 raka matcher utan poäng så försvann alla chanser till slutspel och även alla chanser till en fortsättning i Cleveland. 1978 slås Cleveland ihop med Minnesota North Stars. NHL återvänder inte till Ohio förrän 22 år senare när Columbus Blue Jackets debuterade i NHL under hösten år 2000. Cleveland Barons återuppstod under några år i AHL som San Jose Sharks farmarlag.

Här är sammanfattningen av Cleveland Barons meriter:
Antal säsonger: 2, 1976-1978
Bästa säsong: 1976-77, 63 poäng
Sämsta säsong: 1977-78, 57 poäng
Slutspel: 0, aldrig
Bästa slutspel: -
Resultat NHL: GP 160, W 47, L 87, T/OL 26, Points 120
Resultat Stanley Cup: -
Flest matcher för laget: Al Macadam 160 matcher
Flest poäng genom tiderna: Dennis Maruk 149 poäng
Flest poäng under en säsong: Dennis Maruk 1976-77, 78 poäng
Största profiler genom tiderna: Gilles Meloche, Dennis Maruk, Al Macadam,

Hur klarade sig Cleveland mot Canadiens under de två säsonger laget fanns. Lagen möttes 10 gånger och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon:
10  9  1  0  18 poäng och målskillnaden 48 – 20.

Colorado Rockies

Från början var det meningen att det var California Golden Seals som skulle flyttas till Denver men Golden Seals hamnade i Cleveland istället och Kansas City Scouts hamnade då i Denver och bytte namn till Colorado Rockies. Det gick inte mycket bättre i Denver men laget spelade i en så svag division att laget ändå gick till slutspel 1977-78 som tvåa i divisionen trots att laget bara fick ihop 59 poäng på 80 matcher. Säsongen 1979-80 blev den nyligen från Boston Bruins sparkade  Don Cherry coach för Colorado. Inför säsongen hade laget följande slogan ”Come to the fights and watch a Rockies game break out.” Det blev ingen lysande säsong och en anledning var lagets usla målvakter, Cherry blev så så trött på Hardy Åström att han efter halva säsongen började kalla honom ”The Swedish Sieve” dvs det svenska sållet. Cherry fick sparken efter bara en säsong och laget överlevde bara två säsonger till i Denver innan laget köptes av John McMullen som var redare på östkusten. Han flyttade laget till New Jersey och döpte dem till Devils inför säsongen 1982-83

Här är sammanfattningen av Colorado Rockies meriter:
Antal säsonger: 6, 1976-1982
Bästa säsong: 1977-78, 59 poäng
Sämsta säsong: 1978-79, 42 poäng
Slutspel: 1, 1977-78
Bästa slutspel: 1977-78, utslagna i första omgången
Resultat NHL: GP 480, W 113, L 281, T/OL 86, Points 312
Resultat Stanley Cup: GP 2, W 0, L 2, 0 vunna serier och 1 förlorad serie
Flest matcher för laget: Mike Kitchen 354 matcher
Flest poäng genom tiderna: Wilf Paiement 254 poäng
Flest poäng under en säsong: Wilf Paiement 1977-78, 87 poäng
Största profiler genom tiderna: Michel Plasse, Hardy Åström, Wilf Paiement, Lanny McDonald, Barry Beck, Joel Quenneville, Mike Kitchen, Paul Gardner, Rob Ramage

Hur klarade sig Colorado mot Canadiens under de sex säsonger laget fanns. Lagen har mötts 23 gånger och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon:
23  20  1  2  42 poäng och målskillnaden 118 - 47

Hamilton Tigers

Laget debuterade i NHL säsongen 1920-21 efter att NHL flyttat Quebec Bulldogs till Hamilton. Laget gjorde en imponerande debut, den 22 december besegrades Canadiens  med 5-0 i den första NHL matchen som spelats i Hamilton. Resten av säsongen var dock ingen hit och laget blev sist i NHL. De tre kommande säsongerna gick det lika illa men säsongen 1924-25 händer det något, laget med flera nykomlingar från andra proffsligor vinner ligan efter 19 vinster på 30 matcher. Eftersom NHL hade ökat antalet matcher från 24 till 30 utan att några löner höjts så krävde Hamilton spelarna 200 dollar för att spela slutspelet. NHL stängde av spelarna och istället för Hamilton så blev det Canadiens som fick spela Stanley Cup-finalen mot Victoria Cougars som vunnit WCHL, Victoria besegrade Canadiens och blev med det det senaste lag som vunnit Stanley Cup som inte varit från NHL. Efter säsongen skulle NHL expandera i USA och ägaren till det lag som fick tillstånd att etablera sig i New York köpte kontrakten för spelarna i Hamilton och gav dem den lönehöjning de begärt året innan. Hamilton lades ned officiellt den 22 september och New York Americans debuterade i NHL säsongen 1925-26. New York Americans anses inte av NHL vara en fortsättning på organisationen Quebec/Hamilton eftersom Hamilton Tigers lades ned.

Här är sammanfattningen av Hamilton Tigers meriter:
Antal säsonger: 5, 1920-1925
Bästa säsong: 1924-25, 39 poäng (30 matcher)
Sämsta säsong: 1920-21, 12 poäng (30 matcher)
Slutspel: 0, aldrig, diskvalificerade efter att ha vunnit serien när spelarna ville ha mer betalt.
Bästa slutspel: -
Resultat NHL: GP 126, W 47, L 78, T/OL 1, Points 95
Resultat Stanley Cup: -
Flest matcher för laget: Mickey Roach 112 matcher
Flest poäng genom tiderna: Mickey Roach 82 poäng
Flest poäng under en säsong: Joe Malone 1920-21, 37 poäng
Största profiler genom tiderna: Billy Burch, Babe Dye, Shorty Green, Mickey Roach, Goldie Prodgers, Joe Malone, Leo Reise Sr., Red Green, Jake Forbes

Hur klarade sig Hamilton mot Canadiens under de fem säsonger laget existerade. Lagen möttes 38 gånger och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon:
38  27  11  0  54  poäng och målskillnaden 159 - 110

Hartford Whalers

Laget bildades som New England Whalers 1972 för spel i WHA och hade sitt hem i Boston, 1974 flyttades organisationen till Hartford och där spelade laget när det 1979 blev ett av fyra lag från WHA som gick upp i NHL, Boston Bruins tvingade laget att byta namn från New England Whalers till Hartford Whalers för att de skulle rösta ja till en sammanslagning. Laget som varit ett av WHA's bästa lag fick betydligt svårare i NHL, första säsongen gick laget till slutspel men sedan missade laget slutspel fem år i rad. Vid ligaomläggningen inför säsongen 1981-82 hamnade laget i Adams division och det var inte NHL's lättaste division precis. Boston, Buffalo, Montreal och Quebec stod för motståndet och oftast var motståndarna betydligt bättre än Hartford. Under de 18 säsonger laget spelade i Hartford gick laget till slutspel bara 8 gånger och tog sig till andra omgången bara en gång. Under mitten och slutet av 80-talet går Hartford till slutspel sju säsonger i rad men blir tar sig bara vidare till andra omgången det första året 1985-86. Säsongen efter alltså 1986-87 vinner laget sin division men blir utslagna av Quebec i första omgången. Den 4 mars 1991 händer något som antagligen är dödsstöten för Hartford, lagets GM Eddie Johnston tradar iväg Ron Francis, Ulf Samuelsson och Grant Jennings till Pittsburgh Penguins. Fansen anar ugglor i mossen, Johnston kom till Hartford efter att varit GM i Pittsburgh och skulle efter att han fått sparken från Hartford 1992 hamna i Pittsburgh igen nu som headcoach. Han stannade i Pittsburghs organisation ända till han pensionerade sig 2009. Hartford får nu Brian Burke som GM och han anställer Paul Holmgren som headcoach, de gör inga större avtryck i Hartford och försvinner snabbt. 1994 får laget en ny ägare som omedelbart börjar jobba för en ny och större arena. Jim Rutherford blir ny GM och laget ser ljust på framtiden men arenabygget drar ut på tiden, spelarna visar att Hartford inte är ett populärt ställe att spela i. Lagkaptenen Brendan Shanahan begär inför säsongen 1996-97 att få bli tradad. 1997 kommer nästa dråpslag delstaten Connecticuts guvernör meddelar att det inte blir några statliga pengar till en ny arena och ägaren Peter Karmanos  meddelar att laget kommer att lämna Hartford efter säsongens slut. Den 13 april spelas den sista matchen i Hartford och laget flyttas till North Carolina.

Här är sammanfattningen av Hartford Whalers meriter:
Antal säsonger: 18, 1979-1997
Bästa säsong: 1986-87, 93 poäng
Sämsta säsong: 1982-83, 45 poäng
Slutspel: 8, 1979-80, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92
Bästa slutspel: 1985-86, förlorade i den andra rundan mot Canadiens med 4-3 i matcher.
Resultat NHL: GP 1,420, W 534, L 709, T/OL 177, Points 1,245
Resultat Stanley Cup: GP 42, W 15, L 27, 1 vunnen serier och 8 förlorade serier
Flest matcher för laget: Ron Francis 714 matcher
Flest poäng genom tiderna: Ron Francis 821 poäng
Flest poäng under en säsong: Mike Rogers 1979-80 & 1980-81 105 poäng
Största profiler genom tiderna: Ron Francis, Kevin Dineen, Pat Verbeek, Blaine Stoughton, Ray Ferraro, Geoff Sanderson, Ulf Samuelsson, Joel Quenneville, Dave Tippett, Adam Burt, Randy Ladouceur, Andrew Cassels, Dean Evason, Sylvain Cote, Sylvain Turgeon, Dave Babych, Mike Liut, Sean Burke, Greg Millen, Mike Rogers, Torrie Robertson, Mark Howe, Gordie Howe

Hur har laget klarat sig mot Canadiens under de 18 säsonger laget spelade i Hartford. Lagen möttes 120 gånger och så här ser tabellen ut med Canadiens ögon sett: 120  69  36  15  153 poäng och målskillnaden 477 - 364

I slutspelet stötte lagen på varandra vid fem tillfällen och Canadiens vann samtliga gånger, 1985-86 var Hartford närmast att slå ut Canadiens det krävdes sju matcher innan Canadiens gick vidare. Så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon sett:
27  19  8  -  och målskillnaden 100 - 73

Kansas City Scouts

Kansas City Scouts debuterade i NHL samtidigt som Washington Capitals, alltså säsongen 1974-75. Laget var en katastrof både på och utanför isen, efter bara två år flyttades laget till Denver och blev Colorado Rockies.

Här är sammanfattningen av Kansas City Scouts meriter:
Antal säsonger: 2, 1974-75, 1975-76
Bästa säsong:  1974-75, 41 poäng
Sämsta säsong: 1975-76, 36 poäng
Slutspel: 0, aldrig
Bästa slutspel: -
Resultat NHL: GP 160, W 27, L 110, T/OL 23, Points 77
Resultat Stanley Cup: -
Flest matcher för laget: Gary Croteau 156 matcher
Flest poäng genom tiderna: Guy Charron 113 poäng
Flest poäng under en säsong: Guy Charron 1975-76,71 poäng
Största profiler genom tiderna: Guy Charron, Wilf Paiement, Simon Nolet, Denis Herron

Hur klarade sig laget mot Canadiens under de två säsonger laget fanns. Lagen möttes 8 gånger och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon:
8  7  1  0  14 poäng och målskillnaden 44 -22

Minnesota North Stars

Minnesota North Stars debuterade in NHL säsongen1967-68 som ett av de sex expansionslagen och spelade i Bloomington en förstad till tvillingstäderna Minneapolis och St. Paul. 1978 gick Cleveland Barons (fd California Golden Seals) i graven och de flesta av lagets spelare kom att tillhöra Minnesota som vid den här tiden också hade väldigt dålig ekonomi. Under Minnesotas första säsong var laget med om en tragedi Bill Masterton en av lagets bästa poängplockare faller handlöst  efter en tackling och slår bakhuvudet i isen, han avlider två dagar senare på sjukhus. Annars är den första säsongen en succé, laget är bara en vinst ifrån att avancera till Stanley Cup finalen. När WHA bildades 1972 kom ett av deras lag att hamna i Minnesota och det fanns inte tillräckligt vare sig med fans eller sponsorer för att två lag skulle kunna överleva. 1978 var Minnesota nära konkurs men räddades när ägarna till Cleveland Barons köpte laget och samtidigt lade ner Cleveland. Laget fick också välja först i draften 1978 och valde där Bobby Smith, det blev början på en mer framgångsrik tids för laget. Laget gick till två Stanley Cup finaler men förlorade bägge (en mot NY Islanders 1981 och en mot Pittsburgh Penguins 1991). När ägaren till North Stars Norman Greene lyckades få med sig NHL på att flytta laget till Dallas hade laget precis nått Stanley Cup finalen 1991. Lagets siste ägare Norman Greene är troligen en av de absolut sämsta ägarna som funnits i NHL och även i den amerikanska proffsidrotten. Efter endast fyra år erkänner NHL att det var ett misstag att flytta laget från Minnesota när de 1997 tillkännager att från och med säsongen 2000-01 ska ett lag från Minnesota åter spela i NHL. När Dallas Stars vinner Stanley Cup 1998-99 hyllar de även sitt ursprung i Minnesota, och lagets finalförlust mot Pittsburgh 1991. Mike Modano var den siste spelaren som fortfarande var aktiv av de som spelade för Minnesota North Stars.

Här är sammanfattningen av Minnesota North Stars meriter:
Antal säsonger: 26, 1967-1993
Bästa säsong: 1982-83, 96 poäng
Sämsta säsong: 1977-78, 45 poäng
Slutspel: 17, 1967-68, 1969-70, 1970-71, 1971-72, 1972-73, 1976-77, 1979-80, 1980-81, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1988-89, 1989-1990, 1990-91, 1991-92
Bästa slutspel: 1980-81, 1990-91 Förlorade Stanley Cup finalen
Resultat NHL: GP 2062, W 758, L 970, T/OL 334, Points 1850
Resultat Stanley Cup: GP 166, W 84, L 82, 14 vunna serier och 17 förlorade serier
Flest matcher för laget: Neal Broten 876 matcher
Flest poäng genom tiderna: Neal Broten 796 poäng
Flest poäng under en säsong: Bobby Smith 1981-82, 114 poäng
Största profiler genom tiderna: Neal Broten, Cesare Maniago, Gilles Meloche, Dino Ciccarelli, Bill Goldsworthy, Danny Grant, J-P Parise, Brian Bellows, Gump Worsley, Lou Nanne, Steve Payne, Mark Tinordi, Tim Young, Craig Hartsburg, Dave Gagner, Mike Modano, Brad Maxwell, Gord Roberts, Dennis Hextall, Keith Acton, Curt Giles, Fred Barrett, Tom Reid, Al MacAdam, Bob Rouse, Basil McRae, Willi Plett, Jon Casey, Don Beaupre

Hur har det gått för Canadiens mot Minnesota under de 26 säsonger organisationen fanns i Minnesota. Lagen har mötts 122 gånger i NHL sammanlagt och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon: 101  60  22  19  139 poäng och målskillnaden 406 – 259.

I slutspelet har lagen stött på varandra två gånger under de 26 säsonger som Minnesota existerade. Canadiens slog ut Minnesota i semifinalen 1971 på väg till sin 17:e Stanley Cup medan Minnesota slog Canadiens 1980 när laget tog sig till semifinal i slutspelet. Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
13  7  6  -  och målskillnaden 48 - 37

Montreal Maroons

När Montreal Wanderers fick lägga ned sin verksamhet efter branden 1918 blev den engelskspråkiga delen av Montreal utan ett eget lag. I januari 1924 började byggandet av en ny arena som döptes till Forum. Det var meningen att Forum skulle bli hemmalag till det nya NHL-laget i Montreal som ännu inte fått något namn, men tanken var att laget skulle ha de engelskspråkiga Montreal innevånarna som sin ”fanbase”. Till en början så var planen att det nya laget skulle ta upp Wanderers fallna mantel och även kallas Wanderers men förhandlingarna om ett köp av namnet misslyckades och laget fick så småningom namnet Maroons eftersom dräkten laget spelade i var vinröd. Maroons fick betala Canadiens $11,000 för att komma in i ligan och det skulle dröja ända till 1970 innan det kom ett nytt NHL lag från Canada. Första säsongen i ligan blev ingen succé och Maroons blev tvåa från slutet i NHL. Både Maroons och Canadiens drog fulla hus till Forum så allt såg ändå ljust ut. Nästa säsong tar sig Maroons till Stanley Cup final efter att slagit ut Pittsburgh Pirates och Ottawa Senators, i finalen väntar Victoria Cougars från WHL. Maroons vinner finalen med 3-1 i matcher och det är den sista finalen där inte båda finalisterna är från NHL. Hjältarna är rookien Nels Stewart som gjorde sex av Maroons tio mål i finalerna och veteranerna Punch Broadbent och Clint Benedict som inför säsongen fått sparken från Ottawa Senators. Stewart vinner Hart Trophy efter 34 mål som rookie i serien ett rekord som står sig till 1970-71. Nästa säsong delas NHL upp i två divisioner en kanadensisk och en amerikansk och Maroons blir trea i den kanadensiska och får möta Canadiens i första omgången. Canadiens går segrande ur serien om två matcher där målskillnaden avgjorde, de två matcherna spelas inför ett fullsatt Forum med 11,000 åskådare trots att arenan egentligen inte fick ta in mer än 10,000 och tidigare under säsongen har Maroons varit premiärmotståndare till New York Rangers. Säsongen 1927-28 får Maroons revansch i den första omgången mot Canadiens och tar sig till sin andra Stanley Cup final. I finalen väntar New York Rangers som vinner efter fem hårda och jämna matcher som samtliga spelades i Forum eftersom det var cirkus i MSG. Under början av 30-talet leds Maroons av en av NHL's mest fruktade kedjor med Nels Stewart, Hooley Smith och Babe Siebert, säsongen 1929-30 blir Clint Benedict historisk när han spelar med en lädermask under 5 matcher för att skydda sin näsa som träffats av ett skott på träning. 1935 köper Canadian Arena Company som ägde Maroons Montreal Canadiens från Leo Dandurand och vikande publiksiffror under depressionen gör det svårt för både Canadiens och Maroons att klara sig. Maroons tvingas bland annat sälja sin storstjärna Hooley Smith men lyckas ändå vara det bästa laget i Montreal under början och mitten av 30-talet. Inför säsongen 1934-35 blir Tommy Gorman Maroons coach, Gorman hade säsongen innan lett Chicago Black Hawks till Stanley Cup seger. Maroons blir tvåa i serien och i slutspelet slår laget först ut Chicago Black Hawks och sedan New York Rangers. I Stanley Cup finalen besegrar Maroons Toronto Maple Leafs med 3-0 i matcher, Gorman blir därmed den förste och hittills ende coachen i NHL som vunnit Stanley Cup två år i rad med två olika klubbar. Maroons går igenom slutspelet utan att förlora en enda match och det kommer att dröja 17 år innan det händer igen. Säsongen 1935-36 blir berömd för den längsta playoffmatchen någonsin, den 24/25 mars 1936 förlorar Maroons med 1-0 mot Detroit Red Wings efter 176 minuter och 30 sekunder, alltså efter 16 minuter och 30 sekunder av den sjätte övertidsperioden. Säsongen 1936-37 blir Nels Stewart historisk när han slår Howie Morenz NHL rekord för mål, Stewart får behålla rekordet till 1952 då Maurice Richard passerar honom. I början av säsongen 1937-38 spekuleras det vilt om en flytt av något av Montreal lagen men Donat Raymond som var chef för CAC (Canadiean Arena Company) säger att båda lagen stannar. Maroons gör sin näst sämsta säsong någonsin med endast 12 segrar och inför säsongen 1938-39 anhåller Maroons om att få stå över en säsong och NHL godkänner det. Ägarna försöker under året sälja Maroons till St. Louis men NHL säger nej eftersom St. Louis Eagles misslyckades överleva. Len Peto övertar Maroons och försöker flytta laget till Philadelphia men får problem med att de två arenor som finns i Philadelphia egentligen inte är intresserade av att få ett NHL-lag som hyresgäst. NHL ger Peto till säsongen 1946-47 att ordna arena och få till ett lag, han misslyckas och 1947 förklaras Maroons officiellt vara nedlagt.

Här är sammanfattningen av Montreal Maroons meriter:
Antal säsonger: 14, 1924-1938
Bästa säsong: 1935-36, 54 poäng på 48 matcher
Sämsta säsong: 1937-38, 30 poäng på 48 matcher
Slutspel: 11, 1925-26, 1926-27, 1927-28, 1929-30, 1930-31, 1931-32, 1932-33, 1933-34, 1934-35, 1935-36, 1936-37
Bästa slutspel: 2 Stanley Cup vinster 1925-26, 1934-35
Resultat NHL: GP 622, W 271, L 260, T/OL 91, Points 633
Resultat Stanley Cup: GP 50, W 20, L 21, T 9, 11 vunna serier och 9 förlorade serier
Flest matcher för laget: Jimmy Ward 491 matcher
Flest poäng genom tiderna: Hooley Smith 281 poäng
Flest poäng under en säsong: Nels Stewart 1929-30, 55 poäng
Största profiler genom tiderna: Nels Stewart, Dave Trotter, Hooley Smith, Baldy Northcott, Paul Haynes, Jimmy Ward, Bob Gracie, Earl Robinson,, Babe Siebert, Cy Wentworth, Lionel Conacher, Herb Cain, Merlyn Phillips, Red Dutton, Russ Blinco, Clint Benedict, Dave Kerr, Alec Connell, Flat Walsh, Lorne Chabot, Punch Broadbent, Reg Noble, Toe Blake

Hur klarades sig lokalkonkurrenten Maroons mot Canadiens under de fjorton säsonger Maroons existerade. Lagen möttes 92 gånger och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon: 92  40  35  17  97 poäng och målskillnaden 214 – 201

Lagen möttes två gånger i Stanley Cup slutspelet och vann vars sin serie. Tabellraden för Stanley Cup ser ut så här med Canadiens ögon:
4  1  1  2  med målskillnaden 4-3

Montreal Wanderers

Laget bildades 1903 efter ett bråk i Montreal Hockey Club (vann 4 Stanley Cup vinster under namnet Montreal A.A.A. (Amateur Athletic Association) och är ett av sex lag från Montreal som vunnit Stanley Cup). Lag från staden Montreal har vunnit Stanley Cup sammanlagt 39 gånger sedan priset instiftades 1893. Wanderers tog över efter Ottawa Silver Seven som Canadas bästa lag och vann 4 Stanley Cup titlar, den sista när laget spelade i NHA som upplöstes 1917 då NHL bildades av Wanderers, Montreal Canadiens, Ottawa Senators, Quebec Bulldogs och ett lag från Toronto som så småningom (1927) bytte namn till Maple Leafs. Wanderers  hade stora bekymmer med ekonomin under det första NHL-året så när hemmarinken Montreal Arena brann ned efter 5 matcher hade laget ingen möjlighet att skaffa ny utrustning. Wanderers tvingades dra sig ur NHL och lades ned efter säsongen. Flera av ishockeyns pionjärer spelade en eller flera säsonger för Wanderers under lagets sexton säsonger.

Här är sammanfattningen av Montreal Wanderers meriter:
Antal säsonger: 1, 1917-1918 NHL, sammanlagt 15 (9 i NHA)
Bästa säsong: -
Sämsta säsong: -
Slutspel: -
Bästa slutspel: -
Resultat NHL: GP 6, W 1, L 5, T/OL 0, Points 2
Resultat Stanley Cup: 4 vinster i Stanley Cup, 1906, 1907, 1908, 1910 .
Flest matcher för laget: -
Flest poäng genom tiderna: -
Flest poäng under en säsong: -
Största profiler genom tiderna: Dickie Boon, Sprague Cleghorn, Jimmy Gardner, Riley Hern, Tom Hooper, Harry Hyland, Jack Marshall, Ernie ”Moose” Johnson, Art Ross, Ernie Russell, Bruce Stuart, Bert Lindsay, Jack MacDonald, Phil Stevens,

Lagen hann bara mötas en gång i NHL innan branden förstörde Wanderers utrustning och laget fick ge upp. Canadiens vann den enda matchen med 11-2. Sammanlagt har lagen mötts 37 gånger i NHL och NHA och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon:
37  20  17  0  40 poäng och målskillnaden 182 - 151

New York Americans

1923 fick den kanadensiske affärsmannen och sportpromotorn Thomas Duggan tillstånd att ordna tre ”NHL franchises” söder om gränsen. Duggan hade under flera år försökt få till stånd ett engelskspråkigt lag i Montreal efter att Wanderers fick läggas ned utan att lyckas. Den första ”franchisen” sålde han till Charles Adams i Boston (Boston Bruins blir NHL's första lag söder om gränsen), den andra sålde han till boxningspromotorn Tex Richards som höll på att bygga en ny arena i New York (New York Rangers blir så småningom det fjärde amerikanska laget i NHL). Den sista använder han själv när han tillsammans med Bill Dwyer en av New Yorks mest kända spritsmugglare under förbudstiden bildar ett lag i New York som döps till Americans efter förebilden Canadiens i Montreal. Americans spelare den första säsongen 1925-26 bestod till största delen av de spelare som begärt mer i lön efter att ha vunnit NHL i Hamilton Tigers säsongen 1924-25. Dwyer köpte rättigheterna till samtliga spelare i Hamilton när laget lades ned och alla spelarna fick den löneförhöjning de begärt säsongen tidigare. Första året blir ingen succé varken på isen eller publikmässigt, och när Rangers gör debut säsongen efter så får flera av Rangers spelare judiskt klingande namn för att locka den rika judiska befolkningen på Manhattan, stjärnmålvakten Lorne Chabot kallas t. ex. för Leopold Shabotsky. Americans gör också allt för att locka publiken, de byter dräkter till en som ser ut som den amerikanska flaggan med stjärnor över bröstet och randig över magen. Färgerna är starka och stjärnorna består av strass som blänker ordentligt i strålkastarljuset. Canadiens stjärnytter Aurel Joliat sa att Americans spelare mer liknade cirkusartister än ishockeyspelare i de nya dräkterna. Andra säsongen i NHL placeras Americans av någon oförklarlig anledning i den kanadensiska divisionen av NHL, Americans är chanslösa mot de kanadensiska lagen och blir sist i divisionen trots att laget vann fem matcher mer än debutsäsongen. Säsongen 1927-28 signar Americans sin första riktigt stora stjärna, målvakten Roy Worters som kallades för ”The Shrimp” på grund av sin korta längd. Säsongen 1928-29 vinner Worters Hart Trophy som ligans MVP efter att han lett Americans till lagets första slutspel, han hade 1,21 i GAA under säsongen. I slutspelet stöter Americans på Rangers i den första omgången och trots att Worters bara släpper in ett mål under de två matcherna så förlorar Americans efter 0-0 och 0-1 efter OT. Säsongen efter är både laget och Worters helt under isen, Americans blir sist i NHL och Worters GAA blir 3,75. Säsongen 1930-31 kommer laget och Worters igen, Worters snitt blir 1,68 men Americans förlorar den sista slutspelsplatsen på färre segrar än Montreal Maroons som hade lika många poäng. Säsongen 1931-2 är Americans med och skriver NHL historia och tillsammans med Boston Bruins ser de till att icingregeln införs i NHL. Under en match mot Boston Bruins slog Americans pucken över hela isen 61 gånger, nästa gång lagen möttes kontrade Boston med att göra precis likadant 87 gånger, bägge matcherna slutade 0-0. NHL kommer att införa icing regeln bara ett par säsonger senare. Förbudstidens slut i december 1933  innebar att Dwyer nu fick stora problem med ekonomin och efter flera dåliga säsonger både på isen och ekonomiskt tvingas han sälja laget. Han hittar inga köpare och säsongen 1936-37 övertar NHL kontrollen av Americans efter en överenskommelse med Dwyer som innebar att han fick tillbaka kontrollen så fort han betalt sina skulder till NHL. Dwyer lyckas aldrig betala sina skulder och ger upp, laget fortsätter att misslyckas i NHL trots att laget nu har en ny stjärna i Sweeney Schriner som vinner poängligan i NHL 1936-37. Red Dutton legendarisk spelare övertar laget och signar flera veteraner som Hap Day och Ching Johnson och laget tar sig nu till slutspelet tre säsonger i rad utan att ta sig till finalen. Säsongen 1940-41 är en katastrof för Americans som tappat flera kanadensiska spelare till det andra världskriget och när USA också går med så är det den sista spiken i kistan. Americans blir sämst i NHL efter endast 8 segrar på 48 matcher och inför säsongen 41-42 försöker Dutton desperat få något att hända, han döper om laget till Brooklyn Americans och börjar planera för en arena i Brooklyn. Efter säsongen tvingas han inse att det inte går längre och han och NHL kommer överens om att lägga laget i malpåse tills världskriget slutat. När världskriget slutat vägrar NHL att släppa in Americans igen trots att finansiering finns till en ny arena i Brooklyn, Dutton blir ursinnig och svär sin berömda ed, även känd som ”Dutton's curse”. Han svär på att New York Rangers aldrig kommer att vinna Stanley Cup så länge som han lever, Dutton blir 89 år och dör 1987, förbannelsen håller sig i sju år till innan Rangers vinner Stanley Cup igen 1994 efter att ha väntat sedan 1940. Dutton är så bitter på NHL att han under resten av sin livslängd vägrar att sätta sin fot på en NHL arena. När Calgary Flames spelar sin första match i NHL ber man Dutton som är den ende levande spelaren som var med och spelade Stanley Cup final med Calgary Tigers 1924 att göra det ceremoniella nedsläppet, han vägrade.

Här är sammanfattningen av Americans meriter:
Antal säsonger: 17, 1925-1942 sista säsongen som Brooklyn Americans
Bästa säsong: 1928-29, 50 poäng på 44 matcher
Sämsta säsong: 1940-41, 27 poäng på 48 matcher
Slutspel: 5, 1928-29, 1935-36, 1937-38, 1938-39, 1939-40
Bästa slutspel: 1935-36, 1937-38 utslagna i Stanley Cup semifinalen
Resultat NHL: GP 784, W 255, L 402, T/OL 127, Points 637
Resultat Stanley Cup: GP 20, W 8, L 10, T 2, 2 vunna serier och 5 förlorade serier
Flest matcher för laget: Normie Himes 402 matcher
Flest poäng genom tiderna: Normie Himes 219 poäng
Flest poäng under en säsong: Normie Himes 1929-30, 50 poäng
Största profiler genom tiderna: Normie Himes, Sweeney Schriner, Lorne Carr, Art Chapman, Tom Anderson, Nels Stewart, Charlie McVeigh, Billy Burch, Red Dutton, Bill Brydge, Hooley Smith, Hap Emms, Lionel Conacher, Leo Reise Sr, Mel Hill, Busher Jackson, Eddie Wiseman, Harry Oliver, Murray Armstrong, Roy Worters, Earl Robertson, Jake Forbes, Chuck Rayner

Hur klarade sig Americans mot Canadiens under de sjutton säsonger som laget existerade. Lagen möttes 118 gånger och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon: 118  63  39  16  142 poäng och målskillnaden 323 – 255

Ottawa Senators

Se den sjätte delen av serien.

Philadelphia Quakers

Laget som flyttades från Pittsburgh pga depressionen fick ingen lysande start på säsongen 1930-31, det dröjde tre matcher innan laget gjorde sitt första mål och sex matcher innan laget vann. Efter bara fyra vinster på 44 matcher beslutar ägarna att lägga laget på is nästa säsong. Från början var det meningen att laget skulle spela i Philadelphia under ett par säsonger under tiden som det byggdes en ny arena i Pittsburgh. Ägarna förstod att de skulle förlora enorma pengar innan det kunde bli verklighet med en ny arena i Pittsburgh så efter fem säsonger utan ishockey meddelar NHL 1936 att laget officiellt inte längre finns utan är nedlagt.

Här är sammanfattningen av Quakers meriter:
Antal säsonger: 1, 1930-1931
Bästa säsong: 1930-31, 12 poäng
Sämsta säsong: 1930-31, 12 poäng
Slutspel: 0
Bästa slutspel: -
Resultat NHL: GP 44, W 4, L 36, T/OL 4, Points 12
Resultat Stanley Cup: -
Flest matcher för laget: Syd Howe mm 44 matcher
Flest poäng genom tiderna: Gerry Lowrey 27 poäng
Flest poäng under en säsong: Gerry Lowrey 1930-31, 27 poäng
Största profiler genom tiderna: Syd Howe, Gerry Lowrey, Wilf Cude, Hib Milks, Wally Kilrea

Hur klarade sig då Quakers mot Canadiens under sin enda säsong. Lagen möttes 4 gånger och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon:
4  3  0  1  7 poäng och målskillnaden 15 - 6

Pittsburgh Pirates

Pittsburgh Pirates blev det tredje amerikanska laget i NHL, laget debuterade säsongen 1925-26. Laget gick till slutspel under sina första två säsonger sedan kom kraschen på aktiemarknaden och depressionen, när säsongen 29-30 var slut hade laget skulder på nästan en halv miljon dollar. Canadiens fans minns Pittsburgh Pirates av en enda anledning, det var mot dem som Georges Vezina stod sin sista match och kollapsade i den första periodpausen, Vezina avled i TBC fyra månader senare. Odie Cleghorn som coachade Pirates under lagets första säsonger var den förste coach i NHL som lät spelare byta med varandra under spelets gång och inte bara vid avblåsningar. När Pittsburgh mötte New York Americans den 26 december 1926 satte de båda lagen ett nytt NHL rekord, lagen avlossade sammanlagt 141 skott på mål (ingen förlängning) Pirates målvakt Roy Worters hade 70 räddningar men laget fick trots det stryk med 3-1.

Här är sammanfattningen av Pirates meriter:
Antal säsonger: 5, 1925-1930
Bästa säsong: 1927-28, 46 poäng (44 matcher)
Sämsta säsong: 1929-30, 13 poäng (44 matcher)
Slutspel: 2, 1925-26, 1926-27
Bästa slutspel: 1925-26 utslagna av de blivande Stanley Cup segrarna Montreal Maroons i semifinalen.
Resultat NHL: GP 212, W 67, L 122, T/OL 23, Points 157
Resultat Stanley Cup: GP 4, W 1, L 2, T 1 0 vunna serier och 2 förlorade serier
Flest matcher för laget: Hib Milks 209 matcher
Flest poäng genom tiderna: Hib Milks 98 poäng
Flest poäng under en säsong: Harold Darragh 1929-30, 32 poäng
Största profiler genom tiderna: Roy Worters, Hib Milks, Tex White, Frank Fredrickson, Gerry Lowrey, Bert McCaffrey, Rodger Smith, Lionel Conacher, Herb Drury

Hur klarade sig Pirates mot Canadiens under de fem säsonger laget överlevde i NHL. Lagen möttes 22 gånger och så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon:
22  11  5  6  28 poäng med målskillnaden 54 - 33

Quebec Bulldogs

Quebec Hockey Club bildades 1878 och spelade mest uppvisningsmatcher mot lag från Montreal. 1888 gick laget med i AHAC (Amateur Hockey Association of Canada) och spelade sedan i olika amatörligor fram till 1908 då laget var med om att bilda NHA som var föregångare till NHL. Med lagets store stjärna Joe Malone i spetsen vann laget Stanley Cup två år i rad 1912 och 1913. 1913 gjorde Joe Malone 43 mål på 20 matcher och hans lagkamrat Tommy Smith var näst bäste målgörare med 39 mål. Laget var med om att bilda NHL 1917 men kunde inte vara med de första säsongerna pga ekonomiska problem. Joe Malone spelade för Montreal Canadiens under de säsonger Bulldogs inte deltog i NHL. Säsongen 1919-20 gjorde laget äntligen debut i NHL, Malone var tillbaka och gjorde 39 mål på 24 matcher men det hjälpe inte laget som blev ohjälpligt sist i ligan. Efter säsongen tog NHL kontroll över laget och sålde det till ägare i Hamilton, laget flyttades till Hamilton och bytte namn till Hamilton Tigers.

Här är sammanfattningen av Bulldogs meriter:
Antal säsonger: 1, 1919-1920 NHL, sammanlagt 1878-1920
Bästa säsong: 1919-20, 8 poäng
Sämsta säsong: 1919-20, 8 poäng
Slutspel: -
Bästa slutspel: - Vann Stanley Cup 2 gånger 1912 och 1913 då laget spelade i NHA.
Resultat NHL: GP 24, W 4, L 20, T/OL 0, Points 8
Resultat Stanley Cup: 2 Stanley Cup vinster när laget spelade i NHA, 1912, 1913
Flest matcher för laget: Joe Malone mm 24 matcher
Flest poäng genom tiderna: Joe Malone 49 poäng
Flest poäng under en säsong: Joe Malone 1919-20, 49 poäng
Största profiler genom tiderna: Joe Malone, Joe Hall, Paddy Moran, Rusty Crawford, Tommy Smith, Bruce Stuart, Jack MacDonald, Jack Marks, Harry Mumery

Hur gick det för Bulldogs när de mötte Canadiens. Lagen möttes 8 gånger i NHL och Canadiens vann 7 av dem, sammanlagt har lagen mötts 41 gånger i NHA och NHL, så här ser tabellraden ut med Canadiens ögon:
41  25  15  1  51 poäng och målskillnaden 199 - 162

Quebec Nordiques

Se den sjätte delen av serien.

St. Louis Eagles

Laget flyttades från Ottawa där Senators hade varit det mest framgångsrika laget under de 30 första åren av 1900-talet. Depressionen tvingade ned Ottawa på knä och ägarna såg ingen annan utväg än att flytta laget söder om gränsen. Valet föll på St. Louis och det var ett mindre lyckat val, det fanns ett ishockeylag i St. Louis redan som spelade i AHA som hotade att dra NHL inför domstol eftersom det fanns ett gammalt avtal som hindrade NHL från att expandera väster om Mississippi. St. Louis börjar med att förlora åtta raka matcher och laget parkerade i botten av NHL. Publiken försvinner från 12,622 åskådare i hemmapremiären till under 5,000 i januari 1935. För att rädda ekonomin säljer laget sin stjärna Syd Howe till Detroit Red Wings och Frank Finnigan skickas till Toronto Maple Leafs. Givetvis går det inte att rädda säsongen och efter att ha misslyckats att sälja laget till affärsmän i Cleveland så läggs laget ned efter bara en säsong.

Här är sammanfattningen av St. Louis Eagles meriter:
Antal säsonger: 1, 1934-1935
Bästa säsong: 1934-35, 28 poäng
Sämsta säsong: 1934-35, 28 poäng
Slutspel: 0
Bästa slutspel: -
Resultat NHL: GP 48, W 11, L 31, T/OL 6, Points 28
Resultat Stanley Cup: -
Flest matcher för laget: Carl Voss mm 48 matcher
Flest poäng genom tiderna: Carl Voss  31 poäng
Flest poäng under en säsong: Carl Voss 1934-35, 31 poäng
Största profiler genom tiderna: Carl Voss, Frank Finnigan, Syd Howe, Glen Brydson, Bill Cowley, Bill Beveridge

Hur klarade sig St. Louis Eagles mot Canadiens under den enda säsong laget fanns. Lagen möttes sex gånger och här är tabellraden med Canadiens ögon:
6  4  0  2  10 poäng och målskillnaden 15 - 9

Winnipeg Jets

Winnipeg Jets bildades 1972 och skulle komma att bli WHA's mest framgångsrika lag. Winnipeg var ett av fyra lag från WHA som debuterade i NHL säsongen 1979-80 och till skillnad från Edmonton Oilers som gjorde lyckade val och värvningar så misslyckas Winnipeg fullständigt med att få ihop ett konkurrensdugligt lag de två första säsongerna i NHL då laget blir absolut sist bägge säsongerna. Lagets usla start har en fördel, Winnipeg får välja tidigt i draften bägge säsongerna och får en mängd blivande stjärnor och gör även några lyckade trader som fyller på laget. Dale Hawerchuk, Thomas Steen, Dave Babych, Paul MacLean, Randy Carlyle, Laurie Boschman, Doug Smail och David Ellett ger laget en bra grund inför de kommande säsongerna. Winnipeg tar sig nu till slutspel sju raka säsonger men eftersom laget spelar i samma division som två av NHL's absolut bästa lag, Edmonton Oilers och Calgary Flames så får laget aldrig några framgångar i slutspelet. Winnipeg får möta Edmonton sex gånger under dessa sju säsonger och laget vinner endast fyra matcher totalt. Winnipeg var NHL's näst minsta marknad och när Canada dollarn föll mot US dollarn så fick laget enorma problem och efter att Quebec Nordiques flyttats till Denver så blev Winnipeg ligans minsta marknad. 1996 säljs laget till finansiärer som vill flytta laget till Phoenix, den sista NHL matchen i Winnipeg spelades den 28 april 1996, nu den här säsongen har ju NHL återvänt till Winnipeg efter varit borta femton år. Det finns idag endast tre gamla Winnipeg Jets spelare som är aktiva i NHL, nämligen Shane Doan, Nikolai Khabibulin och Teemu Selänne.

Här är sammanfattningen av Jets meriter:
Antal säsonger: 17, 1979-1996
Bästa säsong: 1984-85, 96 poäng
Sämsta säsong: 1980-81, 32 poäng
Slutspel: 11, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1989-90, 1991-92, 1992-93, 1995-96
Bästa slutspel: 1984-85, 1986-87 är de enda säsongerna laget kommit förbi den första omgången av Stanley Cup slutspelet.
Resultat NHL: GP 1338, W 506, L 660, T/OL 172, Points 1184
Resultat Stanley Cup: GP 62, W 19, L 43, 2 vunna serier och 11 förlorade serier
Flest matcher för laget: Thomas Steen 950 matcher
Flest poäng genom tiderna: Dale Hawerchuk 929 poäng
Flest poäng under en säsong: Teemu Selänne 1992-93, 132 poäng
Största profiler genom tiderna: Dale Hawerchuk, Thomas Steen, Bobby Hull, Ulf ilsson, Anders Hedberg, Paul MacLean, Doug Smail, Laurie Boschman, Fredrik Olausson, Teemu Selänne, Dave Babych, Randy Carlyle, Keith Tkachuk, Teppo Numminen, Morris Lukowich, Tim Watters, David Ellett, Scott Arneil, Andrew McBain, Ron Wilson, Jim Kyte, Bob Essensa, Brian Hayward, Nikolai Khabibulin, Joe Daley, Kim Clackson, Curt Larsson, Lars-Erik Sjöberg, Veli-Pekka Ketola, Kent Nilsson, Willy Lindström, Norm Beaudin

Hur klarade sig Winnipeg mot Canadiens under de 17 säsonger laget fanns. Lagen möttes 46 gånger och här är tabellraden med Canadiens ögon:
46  31  11  4  66 poäng och målskillnaden 213 – 128

Winnipeg Jets och Canadiens har aldrig mötts i Stanley Cup slutspelet.

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2012-04-22 17:00:00