Started from the top now we here
Precis tvärtemot vad Drake sjunger om i sin hitlåt ”Started from the bottom” gjorde Sharks precis det motsatta i slutspelet 2014. En början som lovade guld och gröna skogar för att sedan förvandlas till den tyngsta tiden i hela organisationens historia utspelades framför våra ögon och såhär efter några dagar av att låta det hela sjunka in tänkte jag att vi skulle ta oss en titt på vad det var som egentligen hände.
Slutspelet kunde som sagt inte börjat bättre. En serie som på förhand såg ut att bli rejält tuff och jämn började fantastiskt för Sharks som i den första matchen pangade in sex mål bakom Jonathan Quick. Där och då var man som på moln. Hela laget stod för en väldigt bra hockey och att just några av dem viktigaste kuggarna såg ut att vara med på noterna samtidigt som hela laget bidrog gjorde att man vaggades in i en fin känsla av att detta var början på något stort.
Andra matchen såg än bättre ut där Sharks drog upp intensiteten ännu ett snäpp samtidigt som Kings såg aningen vimmelkantiga ut efter utskopningen i matchen innan. Fysiken och positionsspelet var i perfekt balans och detta byggdes givetvis ännu mer på känslan av att vi kanske ändå kan ta detta hela vägen in i kaklet. Speciellt då Sharks hade ställt sig upp efter ett 0-2 underläge efter den första perioden. Mike Browns och Raffi Torres mål i början av den andra perioden var psykologiskt otroligt viktiga och så fort matchen väl var kvitterade kände man att Sharks verkligen skulle kunna köra över Kings igen. Så blev det också och ännu en gång så levererade i stort sett hela laget. Känslan inför de två bortamatcherna i LA var väldigt positiva och hur skulle dem kunna vara något annat? Sharks hade spelat ut Kings hemma och att plocka minst en match borta borde inte vara några problem.
Den första matchen i LA började på bästa tänkbara sätt. Efter tre minuter spelade fick Sharks chansen i powerplay där Brent Burns höll sig framme och kunde ge Sharks ledningen. Efter detta vaknade dock Kings till och började äta sig in i matchen och den där jämna serien som vi på förhand hade trott att vi skulle få se började nu anta den formen. Kings var bra med och kunde tack vara två mål i andra perioden också ta ledningen i matchen innan Hertl kunde replikera. Som vi alla säkert vet så avgjordes matchen i OT när Patrick Marleau fick iväg ett backhandskott på Jonathan Quick som gick strax över axeln och in i mål. Det var nog här och nu som serien började svänga. Kings var på gång uppåt igen och i OT var man helt klart det bättre laget där Sharks första skott på Quick råkade gå in. Ren tur egentligen och även om man gick på moln efter segern så började man att ana lite ugglor i mossen.
Fjärde matchen slutade också mycket riktigt med en 6-3 seger för Kings och i ärlighetens namn så var det aldrig något snack om saken. Kings var bra mycket bättre matchen igenom och Sharks spel började nu hacka precis sådär som vi tidigare har sett alldeles för många gånger under slutspelet tidigare. Fokus läggs på fel saker som till exempel det fysiska spelet där Sharks tidigare i serien låg precis på rätt sida. Nu började man ta idiotiska utvisningar och en spelare som Brent Burns såg stundtals ut att ha ett större intresse av att åka runt och proppa spelare än försöka skapa målchanser. Även positionsspelet och det tidigare så giftiga powerplayspelet började hacka och vid flera tillfällen hade man även riktigt svårt att nypa fast pucken i Kings zon. Även Antti Niemi började nu skaka och den fjärde matchen stod han för en riktigt dålig insats. Fem insläppta mål på 26 skott är på tok för dåligt i ett slutspel. Niemi ska dock absolut inte få skit för allt. Även defensiven var på tok för dålig då Kings gång på gång fick kontra på Niemi efter att försvaret slarvat i mittzonen. Även arbetet kring egen målbur som Sharks varit väldigt duktiga på säsongen igenom var som bortblåst och speciellt Stuart och Demers var vid ett flertal tillfällen ute på bärtur när Kings hade press mot Niemi.
Efter detta så vet vi nog alla vad som hände Sharks stod för en choke monumental och visade återigen upp att man inte har psyket att gå igenom ett slutspel. Så fort som pressen och förväntningarna höjs så känns det som att luften totalt pyser ut ur hela laget. Under de tre senaste målen i serien så gjorde Sharks två mål, dessa två gjordes av James Sheppard och Matt Irwin. Ska man slå ut ett lag som Kings så funkar det inte att bara dessa spelare kliver fram. De stora namnen måste kunna kliva fram och slå i sista spiken i kistan i dessa lägen och återigen så svek Marleau, Thornton och Couture. Vad som är felet kan nog bara en psykolog svara på, men något är otroligt uppenbart att man nu måste göra något. Detta är den värsta förlusten och tiden i hela organisationens historia och såhär med facit i hand så hade det känts bättre att bara bli svepta för det är precis som Todd McLellan sa på presskonferensen efter den sista matchen:
- Vi var mycket närmare att vinna denna serie mot Kings förra året än vad vi var nu. Denna gång hade vi inte en chans.
Jag har varit supporter av Sharks sedan barnsben och har följt laget intensivt under de senaste tio åren i alla fall och detta är lugnt den värsta förlusten jag någonsin har upplevt personligen. Det saknar motstycke i historieböckerna att ett lag som är såhär överlägsna i de första matcherna står för en sådan här urusel insats i ett slutspel. Joe Thornton som säger att han trivs så himla bra i organisationen och Patrick Marleau som har tillbringat hela sin karriär i San José, det är dags att visa lite hjärta och passion. Maken till uruselt ledarskap och uppgivenhet har man knappast tidigare sett av två spelare som är tänkta att leda laget på isen. Missförstå mig rätt nu, jag vill inte och tror inte heller att man kommer att göra sig av med Thornton och Marleau, men det är pinsamt uppenbart att dem inte lyckas leda laget på isen på det sätt som man kan förvänta sig av två herrar som dessa. Jag avskyr att ge kaptensämbetet för stor betydelse, men kanske bara kanske är det dags att plocka av det från Jumbos tröja och ge till någon annan. Bara som ett sätt att visa på att i denna organisation vill vi ha spelare som kämpar och slåss hela vägen in i kaklet. Vem denna spelare skulle vara i dagsläget vet jag inte, men Vlasic borde vara en kandidat.
Oavsett vilket så är det uppenbart att förändringar behövs och krävs. Detta har redan utlovats av GM Doug Wilson som sa såhär igår då spelarna samlades en sista gång innan sommaruppehållet:
- Förändringar måste och kommer att ske inom organisationen. Detta är den tuffaste tiden vi har upplevt här och vi kommer givetvis inte att sitta stilla. Vad det gäller Todd så har jag fortsatt förtroende för honom och vill fortsätta jobba med honom.
Ett uttalande som man kan tolka lite hur som helst egentligen. Uppenbart är i varje fall att Wilsons förtroende för McLellan fortfarande är stort och där skulle jag nog vilja hålla med honom. Även om jag är tveksam till McLellan efter de senaste åren så kan man rent generellt inte lägga skulden på honom. De första tre matcherna visade den typ av hockey som han vill spela och som vi har sett större delen av säsongen. Ett spel där Sharks jagar över hela banan och vill skapa målchanser hela tiden med en hög forechecking. Det enda som jag kan säga såhär på rak arm han ska få mycket kritik för är hur han i sjätte matchen slängde in Alex Stalock. Även om Niemi darrade så slänger man inte in en backup i det läget av en matchserie och som tidigare nämnt så gjorde inte Niemi bort sig så till den milda grad att man behövde starta Stalock. Se bara på Kings som hela matchserien igenom litade på Quick trots att han i början var riktigt usel. Sen får man också ta sig en titt på de alternativ som finns på marknaden. Inget namn känns särskilt hett och för de fans som skriker efter John Tortorella i Sharks kan man sannerligen undra vad dem har rökt för något. Nej jag hoppas och tror att McLellan blir kvar i organisationen. Något som dock har lyfts upp av bland annat Ray Ratto på CSN är den att dialogen mellan Wilson och McLellan måste bli bättre. McLellan måste få bli mer involverad i de beslut som tas kring truppens utformning och ett bättre och mer lyhört samarbete mellan dessa två måste till för att laget ska kunna ta det där nästa steget.
Vad det gäller Doug Wilsons vara eller icke vara så tror jag också att han blir kvar i organisationen. Wilson har genom åren gjort Sharks till ett bättre lag och denna säsong såg det som sagt länge ut som att det kunde gå hela vägen. Kritiken mot honom är dock befogad och speciellt att man har låtit situationen med Dan Boyle hänga i luften så länge har han fått kritik för samtidigt som också kritiken mot att man vid trade deadline inte gjorde några försök att förstärka truppen ytterligare. Vad det gäller situationen med Boyle är den komplicerad tycker jag. Boyle har genom åren bidragit med väldigt mycket och hans säsong rent poängmässigt var helt okej. Dock har det defensiva arbetet hamnat rejält på efterkälken nu känns det som och han ser allt segare ut i vändningar och liknande och befann sig även på isen vid några av Kings kontringar där han inte alls hängde med. Skulle man signa upp honom för ett nytt kontrakt så måste det bli ett kort med ganska låg lön, som det är nu ligger hans cap på 6,6 miljoner. Något han absolut inte kommer att kunna förvänta sig nästa säsong, men ett kontrakt runt 1,8-2 miljoner på 1-2 säsonger känns rimligt. Över det så skulle det nog vara bäst att släppa honom till marknaden. Som sagt finns det även viss kritik riktad mot Wilson vad det gäller hans uppträdande vid deadline, Sharks gjorde som bekant inte några förändringar i truppen och såhär i efterhand har det kommit många och ifrågasatt detta. Min personliga åsikt är dock att Wilson gjorde rätt där och då. Ett lag som vinner och spelar bra ska man inte in och pilla i, se bara på Penguins förra säsongen.
Utöver detta så finns det en rad saker att ta tag i och diskutera och Wilson nämnde även i intervjun att man under de kommande 10-14 dagarna kommer att utvärdera truppen och säsongen och därefter kommer med mer information kring vad som kommer att ske i organisationen. Så vi kommer att ha all anledning att återvända i ämnet.
Till sist då så kan vi sammanfatta det hela med att Sharks har stått för den sämsta insatsen under de tio senaste åren i alla fall och att förändringar kommer och måste ske i organisationen för att man ska kunna ta det där sista klivet som krävs för att plocka hem Lord Stanley till San José.
