Säsongssummering del 1: Säsongen i åtta ord
Säsongen var kortare än vanligt, men ändå fylld med glädje ända fram till det bittra slutet. Canadiens har gått från sämst till näst bäst i öst, bara genom några få förändringar. Så när det nu är dags att börja summera säsongen gör vi det i åtta nyckelord för året.
Ombyggnaden
Efter förra årets fiaskoartade säsong tillsattes tidigt Marc Bergevin som ny General Manager. Hans första drag var att tillsätta Michel Therrien som nygammal coach, ett drag som skulle visa sig lyckat ganska tidigt på säsongen. Men Bergevin slutade absolut inte ombyggnaden där.
Francis Bouillon, Colby Armstrong och Brandon Prust hämtades in som free agents, och Marc Bergevin sände ett tydligt tecken till alla som är involverade med Montreal Canadiens: Laget behöver bli tuffare. Satsningen på mer tuffhet får ändå sägas vara lyckad. Canadiens har under året inte backat när matcherna blivit fysiska. Visserligen har man haft vissa problem med att stå upp när matcherna urartat mot slutet, men att det ens tillåtits urarta har nog en hel del med Therriens välkända temperament och svårigheter att hålla huvudet kallt att göra.
Bergevin fortsatte att förbättra laget även under säsongen. Den största traden skickade Erik Cole till Dallas, och i utbyte kom Michael Ryder OCH ett var i tredjerundan av årets draft. En oerhört bra trade, om man ser till vad Cole presterade under året, och hur Ryder spelade efter att han återvände till Canadiens. Men ej att förglömma är heller att Bergevin plockade upp nyttige Jeff Halpern från waivers. Mer förglömlig är dock bytet som såg till att Davis Drewiske hamnade i Montreal, men det var heller inget katastrofbyte.
Kulturförändringen
Det är självklart svårt att säga vad det beror på, men under året har man märkt av en distinkt förändring av kulturen i Canadiens jämfört med ifjol. När det under delar av förra säsongen snarast kändes väntat att matcherna skulle förloras, var det i år tvärtom. När Canadiens klev på isen förväntade man sig nästan alltid en seger, och spelarna verkade känna detsamma. När spelarna ifjol var inblandande i jämna matcher verkade de ängsliga och rädda för att förlora. I år klev spelare fram och ville avgöra matcher.
Anledningarna till att kulturen så drastiskt förändrades är nästan omöjligt att sätta fingret på. Kanske var det så enkelt så att Marc Bergevin plockade in rätt spelare som förstärkte laget på svaga positioner. Kanske kom Prust, Bouillon och Armstrong in med ledaregenskaper som var nödvändiga. Eller var det kanske så att Alex Galchenyuk och Brendan Gallagher kom in med ungdomlig energi, och satte fart på laget? Nyckelpersonen kan också ha varit Michel Therrien, som hela tiden har haft mantrat ”inga ursäkter”. Mest troligt beror kulturförändringen på att många människor har tagit många rätta beslut. Men en sak är i alla fall säker.
För att ha ens en chans att vinna en Stanley Cup måste det finnas en förväntan i omklädningsrummet om att man ska vinna varje match man kliver ut till. I år fanns det i Montreal Canadiens, och förhoppningsvis kan känslan leva kvar.
Ungdomarna
Två av nycklarna till Canadiens fantastiska säsong heter Brendan Gallagher och Alex Galchenyuk. Personligen var det också de två spelare jag njöt mest av att se på isen i år.
När vi skrev rankingartikeln i slutet på september fanns det över huvud taget inte en tanke på att någon av de två skulle finnas med i laguppställningen när säsongen började. Visserligen levde då fortfarande hoppet om en hel säsong, men det är inte poängen. Båda spelarna utnyttjade lockouten till fullo, och fick därför vara med om sina livs roligaste säsonger. Brendan Gallagher använde lockouten till att match efter match imponera i ett sorgligt dåligt Hamilton Bulldogs. Alex Galchenyuk nöjde sig med att dominera i OHL, och att åka till Ryssland för att plocka hem ett JVM-guld. När lockouten så var över, bestämde sig Bergevin och Therrien för att de båda var redo för den stora ligan. Och de tog NHL med storm.
Båda två började säsongen stabilt, för att inte säga bra. Men till skillnad från vad som kanske brukar vara fallet med rookies så ökade de bara takten, istället för att slå av. Både Brendan Gallagher och Alex Galchenyuk spelade sin bästa hockey i slutet av säsongen. Det trots att de båda hade långa och otroligt händelserika säsonger bakom sig. Det bådar verkligen gott inför framtiden. De båda var länge med i diskussionerna om Calder Trophy, men i slutändan var det bara Gallagher som fick en nominering.
Men faktum är att det inte bara är våra kära superrookies som gjort avtryck under säsongen. Tre unga backar, Jarred Tinordi, Nathan Beaulieu och Greg Pateryn fick alla chansen att visa upp sig i NHL under säsongen. Samtliga klev in och spelade enkelt och bra, utan att på något sätt göra bort sig. Mest avtryck gav kanske Jarred Tinordi, som (delvis tack vare sin storlek) fick vara med när slutspelet drog igång. Personligen gillade jag framför allt att se Beaulieu, och jag tror att han kan bli något riktigt bra.
Divisionssegern
Även om det är praktiskt taget betydelselöst att vinna divisionen, utöver att det ger en bra seedning i slutspelet, så kändes det fruktansvärt skönt att göra det. Faktum är att det är fem år sen Canadiens senast vann Northeast division, och ännu mer faktum är att det endast är vid de här två tillfällena Canadiens har vunnit den divisionen, som funnits sedan säsongen 93/94.
Divisionstiteln såg ut att glida Canadiens ur händerna när laget kom in i en dålig svacka på slutet av säsongen. Innan dess hade det länge sett bra ut, och när Canadiens vände den näst sista matchen mot Bruins och vann efter straffar, och bara en vecka senare slog björnarna igen trodde man att det var i hamn. Men Canadiens började tappa. Lyckligtvis gjorde även Boston det, och när de till sist förlorade sin sista match mot Ottawa Senators var det klart för Canadiens del. Divisionsmästare. Ingen vidare titel kanske, men ändå ett fint sätt att fira en säsong så bra som denna.
Troféerna?
Canadiens succésäsong har heller inte gått obemärkt förbi de som röstar om de olika priserna NHL delar ut efter varje säsong. Brendan Gallagher nominerades, som sagt, till Calder Trophy som delas ut till årets rookie. Han slåss om priset med Floridas Jonathan Huberdeau och Chicagos Brandon Saad, och får väl ses som någon form av favorit till priset tillsammans med Huberdeau. Säga vad man vill om att en spelare som Jonas Brodin inte är nominerad, Gallagher skulle vara väl värd Calder.
Även PK Subbans insatser under säsongen har belönats. Han var genomgående Canadiens bästa spelare under hela året, och hans höjda nivå på spelet får sägas vara en av de större anledningarna till att laget gick så bra under hela säsongen. Subban har tillsammans med Minnesotas Ryan Suter och Pittsburghs Kris Letang nominerats till Norris Trophy, som delas ut till den back som visat upp den största allroundförmågan under säsongen. Subban är antagligen favorit till att ta hem trofén, och han har faktiskt förbättrat försvarsspelet oerhört mycket sedan han kom in i ligan.
Den sista nomineringen som gick till Canadiens var inte till en spelare. Nej, det är Marc Bergevin som är nominerad som årets GM, tillsammans med Pittsburghs Ray Shero och Anaheims Bob Murray. Utöver Bergevin väntades även Michel Therrien få en nominering till Jack Adams Award, för årets tränare, men han var inte med när de tre kandidaterna nominerades. Andrei Markov nämndes också som en av favoriterna till Bill Masterton Trophy, men nominerades inte. Det är svårt att ha synpunkter på att Sidney Crosby, Josh Harding och Adam McQuaid nominerades dock.
Slutspelsförlusten
Hur rolig och fantastisk säsongen än var, så tog det ände med förskräckelse. Canadiens åkte ut mot Ottawa efter fem matcher, men man var på inget sätt utspelade trots vad matchernas resultat kanske visar. Jag kan, ganska objektivt, påstå att Habs var det bättre laget i fyra av fem matcher, och ändå lyckades man bara vinna en av de fyra. En stor anledning till det var att Craig Anderson storspelade i Ottawakassen, samtidigt som Carey Price inte gjorde det. Dessutom kan man skylla på att så många spelare blev skadade. Men ytterst var känslan att det helt enkelt var Senators serie. Man hade flyt med att puckar studsade in, man hade flyt med ett par domslut, och man hade helt enkelt lite flyt med sig i allting. Tråkigt, ja, men det förändrar inte det faktum att jag ser fram emot nästa säsong med stor tillförsikt.
Skadorna
Canadiens blev sönderslagna i slutspelet. Rejält sönderslagna. Lars Eller fick som bekant Eric Grybas axel i huvudet, med hjärnskakning och ansiktsfrakturer till följd. Och Carey Price fick en lättare skada på ett ledband i knät, vilket hade satt honom ur spel 4-6 veckor om inte säsongen tagit slut. Men de två var inte de enda skadade Canadiensspelarna, de var bara de enda som stoppades av sina skador.
Francis Bouillon spelade slutet av grundserien och hela slutspelet med ett brutet finger.
Brian Gionta tvingades avsluta sin säsong med en avsliten biceps som han drog på sig i match 1. Trots det spelade han match 3, och gjorde det ganska bra så här i efterhand, innan läkarna övertygade honom om riskerna.
Max Pacioretty slog axeln ur led i den första matchen, och spelade trots det match 3, 4 och 5. Visserligen var skadorna med största sannolikhet av olika svårighet, men betänk att Brandon Prust missade flera veckors spel när han slog axeln ur led tidigare under säsongen.
Ryan White, den lille kämpen, PUNKTERADE ena lungan i match tre. Ja, punkterade, och fortsatte spela. Faktum är att den till och med redan var punkterad när han slogs i matchen. Han hade också kunnat fortsätta spela i serien, om den hade förlängts. Och det värsta är att han inte är värst.
I den fjärde matchen, när Brandon Prust jagade efter Craig Anderson snubblade han och brakade obehagligt in i sargen. Han fortsatte spela, men det var flera gånger tydligt att något var fel. När slutspelet var slut fick vi veta vad. Han hade, i fallet, slagit ett av revbenen löst från brosket som håller fast det, och ur led. Ett revben ur led. Ett. Revben. Ur. Led.
Brandon Prust är ju inte känd som något annat än en hårding, och hans lösning var precis längst med den linjen. När han kom ut i omklädningsrummet efter att revbenet, så att säga, hade poppat ur, tryckte han med händerna så hårt han kunde över bröstkorgen, och kände hur det satte sig någorlunda på plats igen. Galet.
Tidigare under säsongen skadade också Alexei Emelin knät, och det har efter säsongen framkommit att han antagligen inte kommer att vara redo när nästa säsong startar.
Framtiden
Det går ju inte att vara annat än positiv efter en sån här säsong. Nyckelspelarna är till stor del fortfarande unga. Det finns många bra prospects som är på väg upp till Canadiens. Och man har fått tillbaka någon form av vinnarkultur till laget.
Framtiden är ljus. Som fan.
