SvenskaFans rankar NHL: 28. Calgary Flames
De missade slutspelen är nu många. Förra säsongen var inget undantag. Fast trots att det mer eller mindre gick rekorddåligt var det ett klart fall framåt. Flames har hittat sig själva igen. Det betyder inte att man kommer nå slutspel denna säsong heller. Flames kommer att vara ett av lagen som aspirerar på att drafta först. Vägen dit kommer emellertid vara underhållande.
Calgary Flames mål är slutspel. Fast inte nu. Organisationen bestämde sig efter alla fiaskon till slut för att bygga nytt. En process som påbörjades under mars 2013, då skeppades spelare som Jarome Iginla och Jay Bouwmeester bort och Miikka Kiprusoff pensionerade sig efter säsongen. Nybygget väntas bära frukt först om ett par säsonger till. Längs vägen ersattes General Manager Jay Feaster, allt annat än oväntat, av Brian Burke som sedan ersatte sig själv med Brad Treliving. Fast alla tror ändå att det är Burke som styr laget från sin roll som president för hockeylaget.
Laget Flames ställde på isen säsongen som gick saknade stjärnor och kvalité. Det närmsta stjärna det kanadensiska laget kom var Mike Cammalleri och även ”Cammy” är nu borta. Trots detta och trots en usel tabellplacering var det den bästa säsongen på väldigt länge. Det ledning, lag och fans sökte efter var en identitet. Och det var precis vad man fick. Ett lag som jobbade hårt, aldrig gav upp och som var villiga att offra något för framgång. Ett sådant lag är också roligt att titta på, ett sådant lag vinner hjärtan.
Det var bara tre lag som var sämre än Flames säsongen som gick. Men tro det eller ej, Calgary Flames var ett väldigt svårspelat lag säsongen 2013-2014. De slutade aldrig åka skridskor eller jobba hårt, trots underlägen. Flames tycktes samla på hedersvärda förluster och man tangerade ett rekord för uddamålsförluster. Det innebär alltså att Flames förlorade 24 matcher med blott ett måls marginal.
Såklart vittnar uddamålsförlusterna även om att Flames inte kan hålla en ledning. Det är sant men samtidigt inte oväntat för ett lag som bygger nytt. Flames organisation och fans måste ärligt inse att den kvalitén saknas i nuläget, på sikt och med erfarenhet blir laget bättre på detta. Detta för oss in på något annat positivt. Genombrott. Det fanns en hel del av den varan och mer är på gång. Flames har exempelvis gått från att vara ett av ligans minst talangfulla lag till att vara ett av de mest talangfulla vilket också syns i AHL där man gått från att vara en katastrof till ett bra och spännande lag (då Abbotsford nu Adirondack). Fast hockey är inte så enkelt att det går att stapla talang på hög för att nå framgång. Det är bara att titta på grannen i Alberta, Edmonton Oilers.
Försvaret och målvaktssidan inledde förra säsongen lite skakigt men spelade upp sig allt eftersom. Försvaret visade att de kan bidra med poäng samt ett mer än hyggligt försvarsspel medan Karri Ramo visade att han håller som målvakt i NHL. Med Jonas Hiller vid sin sida kommer målvaktsspelet bara bli bättre. De lagdelarna kommer inte vara problemet 2014-2015.
Problemet är bland forwards. Flames har hittat en skön samling större spelare som kan spela hockey också men laget saknar målskyttar och poängplockare i största allmänhet. Det problemet fanns förra säsongen och det finns fortfarande. Det är svårt att värva den typen av spelare till ett lag som bygger nytt.
Framåt kommer man därför förlita sig på att spelare som Sean Monahan, Sam Bennett, Sven Baertschi, Markus Granlund, Émile Poirier och Johnny Gaudreau är framtiden. Fast flera av dem är inte aktuella för NHL än. Publiken kommer i åtminstone en säsong till få hoppas på att ganska medelmåttiga forwards ska överprestera. Flames är fyllt med spelare som kan göra mellan 20 och 50 poäng men saknar mer eller mindre någon med potential att göra mycket mer än så redan kommande säsong. Mikael Backlund? Kanske! Jiri Hudler? Kanske! Monahan? Visst är han bra men inte kan Flames förvänta sig att han öser in poäng redan nu.
Målvakter:
Inför förra säsongen var detta lagets osäkraste position men idag är det förmodligen den starkaste. Borta är schweizerosten Reto Berra och veteranen Joey MacDonald. Kvar är 28-årige Karri Ramo. Den finländske burväktaren som dominerat i Europa hade inledningsvis en del anpassningsproblem samtidigt som Bob Hartley inte verkade vilja ge honom en riktig chans. Det blev en match där och en match där medan först MacDonald och sedan Berra fick start efter start. Fast när säsongen var slut hade de två spelat bort sig medan Ramo gjort sig förtjänt av förstaspaden. Ramo avslutade säsongen mycket starkt.
Laget tradade faktiskt bort Berra under trading deadline. Delvis för att man inte såg någon NHL-framtid för honom men även för att en annan finländare tog chansen, unge Joni Ortio. Den 23-årige Ortio var en vägg i AHL, och när Flames drabbade av skador på målvaktspositionen fick det forna sjätterundsvalet chansen i NHL. Det blev nio matcher med bitvis imponerande spel.
Ortio kommer emellertid stå på tillväxt i AHL även denna säsong och istället kommer en annan schweizare dela på jobbet med Ramo, nämligen Jonas Hiller.
Veteranmålvakten Jonas Hiller fick under förra säsongen se sig utkonkurrerad av Frederik Andersen och John Gibson i Anaheim Ducks och fick därför inget förlängt kontrakt med laget han gjort 326 matcher för. Hiller är i sina bästa stunder en elitmålvakt men alltför ofta dras han med skavanker och har därför, karriären igenom, varit väldigt ojämn. Burväktaren kommer emellertid ge Flames stabilitet där bak och kommer få dela på målvaktssysslan med Ramo. Något som kan gynna 32-åringen att behålla hälsa och form.
Där bakom finns nydraftade kanadensaren Mason McDonald, Amerikanske JVM-målvakten och tillika tredjerundsvalet från 2012 Jon Gillies samt AHL-veteranen Brad Thiessen.
Backar:
En efter en har stjärnorna lämnat Flames försvar. Ur detta har en ny general klivit fram. Vi pratar såklart om Calgary Flames 19:e lagkapten, som styr ett försvar som tycks älska att täcka skott och följa med upp i offensiven.
Kapten Mark Giordano har länge ansetts vara en underskattad back. Bra på allt, dålig på inget. Fast som odraftad får man sällan strålkastarna på sig utan man får jobba sig framåt lite i skymundan. Nu är det sannolikt slut med det. Giordano nämndes som kandidat till Norris Trophy och slutade på en tionde plats i omröstningen. Långt efter vinnaren Duncan Keith men långt före spelare som P.K. Subban och Oliver Ekman-Larsson.
Torontofödde Giordano var även en hårsmån från att komma med i Kanadas OS-lag. Kaptenen fyller förvisso 31 senare i år men har precis stått för sin bästa säsong med en andraplats i Flames poängliga. Det blev 47 poäng på blott 64 matcher. Dessutom var ”Gio” +/- 12 att jämföra med exempelvis Chris Butler som var +/- -23. Detta gör kanadensaren för fyra miljoner dollar per säsong. En summa som knappt placerat honom som fjärde bäst betalda back i Washington Capitals.
Vid Giordanos sida kommer en annan underskattad back husera. Det är den 24-årige T.J. Brodie. Det forna fjärderundsvalet (2008) har mognat och växt i takt med ansvaret och attitydsproblemen är som bortblåsta. Brodie stod för 31 poäng och spelar solitt bakåt men briljerar offensivt med fin speluppfattning och bra fart på skridskorna. De där 31 poängen kan växa i takt med erfarenheten och självförtroendet.
Näste man till drabbning för bli den hårdföre tjecken Ladislav Smid. Smid anlände en bit in på förra säsongen från trätobrodern Edmonton Oilers. Det forna förstarundsvalet är en spelare som jobbar hårt och offrar sig. Vilket tydligt syns då han alltid ligger i toppskiktet avseende täckta skott. Offensivt är han emellertid totalt harmlös.
Harmlös offensivt är även ruskigt överbetalda nyförvärvet Deryk Engelland. Hans styrka är att han är högerskjuten och att han är skrämmande. Albertabördige Engelland draftades redan år 2000 (runda 6, 194) av New Jersey Devils. Emellertid kom den nu 32-årige backen inte in i ligan förrän nästan tio år senare då i Penguins. Har varit mer eller mindre ordinarie i Pittsburgh Penguins sedan debuten.
Motsatserna till de två defensiva tuffingarna finns i Dennis Wideman och Kris Russell. Dennis Wideman, som är lagets bäst betalda spelare, började förra säsongen lysande. Den offensive högerskjutne veteranbacken hade ett lugn och en hög skicklighet i allt han gjorde. Så kom en skada som höll den 31-årige kanadensaren borta 16 matcher och efter det var det en helt annan Wideman vi fick se. Hög felprocent och bitvis direkt dålig. Till råga på allt blev han skadad igen och missade de tjugo avslutande matcherna. Wideman är och förblir ifrågasatt, särskilt då han är lagets bästa betalda spelare.
Widemans frånvaro var dock inte bara utav ondo. Första skadetillfället gav Kris Russell chansen till ökad speltid och som han tog den. Det forna tredjerundsvalet som härstammar från trakten har alltid haft talangen men saknat storlek och inte heller har han fått förtroende hela vägen ut. Efter flera år i Columbus Blue Jackets och en säsong i St. Louis Blus hamnade han inför förra säsongen i Flames. Skolad av defensivspecialisten Ken Hitchcock, som faktiskt plockade honom till Blues efter deras tid i Jackets, så var defensiven redan klanderfri och väl i Flames tilläts han att även bidra offensivt. Det slutade med 29 poäng på 68 matcher och perioden då han gick skadad var en av lagets sämsta under säsongen. Snabb, passningssäker och spelskicklig är Russells signum.
Vid Widemans andra skadetillfälle fick ynglingen Tyler Wotherspoon chansen. Den välväxte kanadensaren är 21 år ung och valdes i andra rundan 2011. Då sågs han mer eller mindre enbart som en defensiv back men han fick klara direktiv om vad han skulle göra och succesivt har han utvecklats till en back som är väldigt allround. Såklart är det fortfarande defensiven som är hans styrka men han visade under sina 14 matcher i NHL att han kan åka skridskor, skjuta och passa med mer än godkänd kvalité. Dock föredrar man nog ha ynglingen i AHL där han kan få rikligt med speltid.
En som denna säsong har bra chans på sjundebacksjobbet, vilken sannolikt även är den sista chansen, är Mark Cundari. Den 24-årige Cundari anlände i den trade som såg Jay Bouwmeester lämna för St. Louis Blues och inledde piggt. Inför säsongen som gick hade emellertid den lille odraftade amerikanen blivit alltför självsäker och inte brytt sig så mycket om att träna. Cundari var en av de första att petas ned till AHL. Något som blev en läxa för honom och till denna säsong så är han fullt medveten om vad som krävs.
Flames tycks inte lita på att Cundari klarar axla uppgiften som sjundeback och har därför gett den ganska typiska sjundebacken Corey Potter ett säsongslångt avtal. Potter är storväxt och högerskjuten men har inga styrkor eller något signum. Trots sin storlek är 30-åringen ingen fysisk back. Potter valdes i runda fyra 2003 (NY Rangers) men har endast skrapat ihop 123 matcher i NHL sedan dess. Amerikanen har gjort matcher för New York Rangers, Pittsburgh Penguins, Edmonton Oilers och Boston Bruins.
Skulle det inte funka med Cundari eller Potter så kan kanske det odraftade nyförvärvet från San José Sharks, Sena Acolatse, få en chans. Amerikanen hoppas säkerligen och efter några hyggliga säsonger i AHL är den snart 24-årige backen kanske inte alltför långt ifrån en chans i NHL. Beskrivs som en högerskjuten back med ett grymt skott.
Bakom här väntar andrarundsvalet från 2012, Patrik Sieloff, som fick hela förra säsongen spolierad på grund av en allvarlig infektion. Den 20-årige Sieloff har de fysiska verktygen som krävs men har trots allt tappat en hel säsong. Även fjärderundsvalet från 2010, John Ramage, finns att tillgå. Ramage är en solid defensiv back som utmärkte sig offensivt i ECHL´s slutspel. Ramage hade en mycket lång säsong men sannolikt ville Flames se hur 23-åringen skötte sig i en ledarroll och lät honom därför fortsätta säsongen i ECHL.
Titttar man längre ner finns tidigare val i tjugoårsåldern som allroundbackarna Brett Kulak och Ryan Culkin, jätten Keegan Kanzig, den offensive Eric Roy. Kortväxte collegebacken John Gilmour, ryske Rushan Rafikov samt nydraftade Brandon Hickey och Adam Ollas Mattsson finns också inom organisationen. Samtliga kommer stå på tillväxt.
Ska även tilläggas att 33-årige tuffingen Sheldon Brookbank är inbjuden på try-out till höstens camp. Blir inte förvånad om han kontrakteras. Brookbank är emellertid inte den enda som är inbjuden utan även 28-årige Raphael Diaz kommer delta. Diaz är en offensiv och högerskjuten back som stod för en fin förkortad säsong men som sedan inte nått den nivån.
Kanske uppfattas det som märkligt med dessa inbjudningar samt att Corey Potter kontrakterats. Det ska belysas att försvaret ska räcka till både NHL och AHL. Derek Smith, Chris Butler, Chad Billins, Chris Breen och Shane O´Brien har lämnat och de måste ersättas.
Forwards:
Flames kommer bestå av tre ganska jämna kedjor samt en mer renodlad fjärdekedja. Det är mer av akademisk karaktär att diskutera vilken kedja som är etta respektive tvåa och trea. Det är emellertid inte heller helt omöjligt att man göra fyra jämna kedjor då Flames har relativt kompetenta spelare i kedja fyra. Fast oavsett så tror jag det är en svensk som kommer stå där med mest istid (bland forwards) match in och match ut.
Den svensken är såklart Mikael Backlund som är Flames totalt sett bästa forward. Inledningen på förra säsongen var förvisso en besvikelse för det forna förstarundsvalet. Ett par matcher in så gick det troll i det och Backlund blev kritiserad, bänkad och dömd till fjärdekedjetjänst. Kanske precis vad 25-åringen behövde? Att någon verkligen sa till att det var dags att skärpa sig. Andra halvan av säsongen var Backlund en av Flames bästa spelare. Han var under en period faktiskt en av NHL´s bästa spelare. Det betyder inte att man gör mest poäng. Backlund spelade ligans tuffaste minuter och startade oftast och mest i ”fel” zon och hörn. Grym defensivt och bra offensivt. Svensken skapade chans på chans på chans och jagade ikapp puck efter puck efter puck. Om, och det är ett ganska stort om, Backlund kan hitta ett sätt att vinna tekningar och att omsätta alla dessa chanser till mål så…
Förra säsongens succé Sean Monahan ska försöka nå 20 mål igen. Ett mål förstarundsvalet från 2013 nog kan klara av. Den unge centern har en näsa för att stå rätt och för att peta in puckar. Till skillnad från Backlund fick den unge "Mony" spela i ”rätt” zon. Flames skyddade honom så mycket de kunde och gav honom många minuter men främst enkla sådana. Totalt sett imponerade 19-åringen väldigt mycket. Centern höll sig till att börja med kvar i NHL istället för att returneras till OHL efter sina nio matcher och han blev den första rookien sedan Jarome Iginla att peta in minst 20 mål. Monahan har potential men fortfarande finns det mycket att lära.
Tredjecenter, om man så vill, på pappret lär bli Matt Stajan. Stajan är snart 31 och är urtypen av trevlig kille. Dessvärre har fansen aldrig riktigt accepterat honom. Delvis för lönen, delvis för att Dion Phaneuf gick åt andra hållet och delvis för det bitvis undermåliga spelet. Så fansen var allt annat än nöjda när Toronto Maple Leafs andrarundsval från 2002 kritade på ett nytt flerårskontrakt med Flames. Stajan själv har emellertid aldrig klagat eller yppat några onda ord. Han gör sitt jobb i det tysta och har anammat en alltmer defensiv roll.
The Alberta Boy´s skulle en kedja kunna kallas. Det skulle emellertid förutsätta att Joe Colborne skiftar tillbaka till centerpositionen och flankeras av nyförvärven Mason Raymond och Devin Setoguchi. Mest sannolikt är det emellertid att dessa spelare flankerar någon av de tre redan nämnda centrarna.
Calgaryfödde Joe Colborne anlände ganska nära inpå förra säsongen från Toronto Maple Leafs och det tog lite tid och ett positionsbyte innan han hittade rätt. Bitvis såg man varför Boston Bruins valde honom redan i runda ett 2008. När han får upp farten är han svår att stoppa, täcker pucken väl och har en bra teknik och så är han ju nästan två meter lång. Säsongen var 24-åringens första hela i NHL och 28 poäng är ett godkänt facit men han står lite vid samma vägskäl som Backlund gjorde inför säsongen som gick. Han måste mer än glimta till ibland.
Näste man från Calgary omnejd är Mason Raymond. Han anlände i somras och ses som en direkt ersättare till Mike Cammalleri. Raymond är ruskigt snabb och har en bra teknik. Yttern har ett långt förflutet i Vancouver Canucks som draftade honom i runda två 2005. Efter en svår skada hittade Raymond aldrig rytmen igen och när han inför förra säsongen lämnade Canucks för Toronto Maple Leafs var det sannolikt skönt för båda att få vända blad. I Leafs inledde han lysande och såg ut att kunna nå sitt poängbästa (25+28) men 28-åringens form stannade av och han slutade på respektabla 45 poäng (19+26). Nu tar han ny fart i hemmalaget och det är något han är väldigt exalterad över. Redan inför förra säsongen ville han ”hem” men då fanns ingen plats.
Siste man från Calgarys bakgård är även det senaste av Flames nyförvärv, Devin Setoguchi. Setoguchi draftades något kontroversiellt högt av San José Sharks 2008. Totalt gick han redan som nummer åtta trots att han spåddes gå sent i första rundan. Redan andra säsongen kom genombrottet med 31 mål och 65 poäng och Sharks trodde de hittat guld. Setoguchis kärriär har aldrig nått sådana höjder igen. Efter några okej säsonger gick flyttlasset från Kalifornien till Minnesota och efter en säsong vidare till Manitoba. Säsongen i Winnipeg Jets vill han nog helst glömma och nu tar förhoppningsvis karriären ny fart. Setoguchi är väl medveten om att detta kan vara hans sista chans. Som spelare gillar 27-åringen att skjuta och han har ett bra skott. Det är en spelare som tar ansvar och är bra på skridskorna.
Nästa man till drabbning är inte heller uppväxt så långt ifrån Calgary, utan i Kindersley i Saskatchewan. Det är veteranen Curtis Glencross. Glencross blir 32 i december och har en sargad kropp och det hör såklart ihop med hans spelstil. En spelstil som även gör honom eftersökt hos andra lag. Förra säsongen blev det bara 38 matcher och generellt spelar han inte max 70 matcher på en säsong.
Ursprungligen kom forwarden in i ligan via Anaheim Ducks som signade honom som en odraftad free agent redan 2004. Tåget gick sedan vidare till Columbus Blue Jackets och Edmonton Oilers och slutligen Calgary Flames. Först i Flames kom genombrottet. Och det är med hårt arbete och uppoffrande spel kryddat med ett bra skott och faktiskt en ganska hög spelskicklighet som han arbetat sig in i ligan och fansens hjärtan. Som redan nämnts är detta även anledningen till att han är både skadedrabbad och eftersökt. Glencross hade sannolikt kunnat nå 30 mål och runt 60 poäng om han fått spela en hel säsong, istället är han ”bara” en stabil 20 målsskytt. De flesta trodde nog att han skulle bli trogen Flames karriären ut men ”GlennX” sitter på ett utgående kontrakt och det är relativt sannolikt att han lämnar under sin sjunde säsong i laget.
Så över till förra säsongens bästa poängplockare, tjeckiske Jiri Hudler. Hudler var efter flera år i Detroit Red Wings ett relativt ifrågasatt nyförvärv när han anlände men efter två säsonger har vinden vänt. Då sågs kontraktet för den nu 30-årige Hudler som idiotiskt medan det idag ses som ett bra kontrakt. Hudler har två säsonger kvar på ett kontrakt med en snittlön på fyra miljoner dollar. För det får man en av ligans mest tekniska spelare och en stabil poängplockare som är god för ungefär 50 poäng. Tjecken är väldigt svår att ta pucken från trots sin ringa storlek, borde dock skjuta mer.
Näste man är sannolikt den enda spelare i Flames som fansen tycker mindre om än Matt Stajan. Det är såklart David Jones som åsyftas. När Jones anlände var det mot Alex Tanguay (Cory Sarich - Shane O´Brien) och vid det tillfället var alla nöjda då Tanguay var ett problem. Idag är det annat ljud i skällan. Jones är stor, klumpig och saknar timing. Kanadensaren såg väldigt bra ut i Colorado Avalanche 2010-2011 samt säsongen efter. Jones blev rikligt belönad och sedan var det roliga slut. Jones har två år kvar på kontraktet och Flames får hoppas att han hittar tillbaka till sitt spel annars kan det bli AHL för den blivande 31-åringen. Jones är till råda på allt lagets, tillsammans med Hudler, dyraste forward.
Den 25-årigen och kortväxte snabbskrinnaren Paul Byron fick ett nytt kontrakt efter att först inte ha blivit kvalificerad som RFA. Frågan är om det var särskilt klokt? Efterhand har fler och fler veteraner lagts till samtidigt som det finns liknande spelare inom organisationen. Ottawafödde Byron är förvisso underskattad och stod för 21 poäng på 47 matcher. Trots sin storlek så jobbar han hårt, tacklar och står upp för sig utan problem. Han är även duktig och konstruktiv med puck. Det blev även fyra poäng i numerärt underläge där han är ett effektivt hot. Undertecknad gillar Byron men kan bara inte riktigt se var någonstans han passar in i laget. Byron får slåss om att bli trettonde forward.
Byron konkurrerar kanske främst med en annan kortväxt tekniker och det är Johnny Gaudreau. Båda är strax över 1,70 och väger mindre än 70 kilo. Den 21-årige amerikanen Gaudreau är Flames mest hypade spelare. Han valdes förvisso så sent som i runda fyra 2011 men efter att ha dominerat i NCAA, JVM och även imponerat i VM så är hyllningskören samstämmig. Gaudreau har en skicklighetsnivå som få matchar. Tekniken är otrolig, likaså fotarbetet och speluppfattningen men kan han verkligen undvika motståndarna i NHL? Klarar han stå upp? Risken finns att han aldrig får en chans att briljera, för tufft, för hårt. Å andra sidan är det sannolikt så att om ynglingen faktiskt tar plats i NHL så är han en framtida stjärna, en Martin St. Louis 2.0.
Om det sker förändringar eller exempelvis Byron och Gaudreau misslyckas finns där andra på tur. Det handlar kanske främst om två namn från draften 2011, schweiziske Sven Baertschi och finländske Markus Granlund.
Skadeförföljde Sven Baertschi har hittills inte levt upp till den hype som omgav honom efter hans tre mål på fem matcher när han blev nöduppkallad 2011-2012. Utöver det snittade han den säsongen två poäng per match i WHL. När Brian Burke anlände var en av hans första händelser en offentlig sågning av Flames förstarundsval från 2011. Och head coach Bob Hartley var inte heller direkt vänlig. När han inte levde upp till förväntningar verkade som om man omedelbart gav upp hoppet. Ofta glöms det bort att Baertschi bara är 21 och borde få tiden att utvecklas. Nu är där andra högre rankade talanger i laget och det kanske passa ynglingen som är snabb, teknisk och målfarlig. Dessutom ska man komma ihåg att Baertschi på sina 51 matcher i NHL har ett något högre poängsnitt än Sean Monahan.
Markus Granlund är mer av en överraskning, trots att han inte kan engelska eller ansetts vara lovande på samma sätt som sin storebror så anpassade det forna andrarundsvalet sig oerhört kvickt. I Abbotsford blev han den mest framstående rookien någonsin med 46 poäng på 52 matcher, bland det bästa en Flamestalang presterat på AHL-nivå. Prestationen gav honom en chans i NHL. Det blev sju matcher och tre poäng innan en axelskada stoppade honom från mer spel i NHL 2013-2014. Granlund kan åka skridskor bra, hitta skottlägen och har inget problem att ta sig in i trafiken framför mål.
Bakom nämnda spelare finns några spelare till som kan få istid i någon av lagets offensiva formationer på sikt. Vi pratar om fyra förstarundsval och närmast till hand finns Emile Poirier. Poirier var lite av en skräll då Flames valde honom med St. Louis Blues förstarundsval 2013 (22). Såklart ifrågasattes valet rejält då Flames samtidigt ignorerade hemmapojken Hunter Shinkaruk. Sedan dess har vindarna vänt. Montrealfödde Poirier är väldigt intressant som spelare, han besitter en avig teknik, en något märklig skridskoteknik, är ful och tuff. Samtidigt gör detta även den stundande 20-åringen till snabb, explosiv, målfarlig och svårfångad spelare. Var en av QMJHL´s bästa spelare förra säsongen och hann även med två matcher i AHL. Det blev fyra poäng på de två matcherna.
Många fans hoppas säkert på Sam Bennett, Flames högsta val någonsin och en av OHL´s bästa spelare säsongen som gick. Det är möjligt att kanadensarna gjorde ett jättefynd då han föll från plats ett till fyra i årets draft. Dock är spelaren med Doug Gilmour som förebild inte den största. Dessutom var 18-åringen en av draftens yngsta spelare. Det är alltså inte realistiskt att förvänta sig att han ska gå in i laget. Därmed inte sagt att han inte kan få sina nio matcher. Som spelare är han lik sin förebild Gilmour. Mångsidig och bra på det mesta, småful och en förmåga att kliva fram när det gäller, vilket är mer eller mindre samma ord som TSN´s Bob McKenzie använde för att beskriva honom.
Näste yngling är Bennetts rumskamrat med Kanadas juniorlag, Morgan Klimchuk. Klimchuk är från Calgary och har tagit flera kliv sedan han draftades. Poängmässigt har hans snitt i WHL ökat. Den största skillnaden är att han nu gör det samtidigt som han tänker på de defensiva aspekterna. Det tog ett tag förra säsongen innan lyckades kombinera offensiv med defensiv, därmed gick det lite knackigt inledningsvis. Klimchuk är lite kort i rocken men en ledare som jobbar hårt och har ett nästa för var målet står.
Sist men inte minst är långtidsprojektet Mark Jankowski. Den gänglige centern huserar i college och utvecklingen har gått på ett ungefär som planerat. Jankowski var bland de yngsta när han draftades, en rejäl och omdebatterad skräll. Nu är han på väg att fylla 20 och hans tredje säsong i NCAA väntar. Jankowski har tekniska färdigheter, speluppfattning och ett målsinne men nu är det dags att visa registret i mer än varannan match.
Vi avrundar med lagets tänkbara spelare för fjärdekedjan. Det får vara lite av en egen avdelning. Där finns först och främst tre spelare som fans lätt tar till sina hjärtan om de inte redan är där. Brandon Bollig, Lance Bouma och Brian McGrattan
Ny för säsongen är Brandon Bollig som anlände från Chicago Blackhawks under draften. Den odraftade 27-åringen är ingen poängmaskin men kan med istid sannolikt producera mer än förra säsongens sju mål och sju assist. Amerikanen är ingen dålig hockeyspelare, han arbetar hårt och är bra på skridskorna. Dessutom håller han sig borta från korkade utvisningar. Kan likt nästa man logga mer minuter än den genomsnittlige fjärdekedjespelaren.
Näste man är ligans näst mesta eller bästa puckmotare bland forwards. Vi pratar såklart om 24-årige Lance Bouma. Bouma är snabb, hård och jobbar kopiöst. Det forna tredjerundsvalet (2008) slog igenom säsongen som gick efter att suttit vid sidan av säsongen innan med en knäskada. Genombrottsäsongen gav totalt 15 poäng och Bouma kan utan problem logga större minuter. Tar inga dumma utvisningar.
Siste man är den renhårige fightern Brian McGrattan vars karriär när den närmar sig slutet fortfarande är ett effektivt hot. Kanske är han lagets största profil. Han har nyss fyllt 33 är stor som ett hus och fruktad av de flesta. Enligt ”drop your gloves” har den väldige fightern inte förlorat en fight sedan säsongen 2009-2010 och det var mot den nu framlidne Derek Boogaard.
Säsongen som gick gav McGrattan faktiskt två av nyförvärven på nöten, såväl Bollig som Engelland åkte på stryk. Just Bollig pratade en del om detta efter ankomsten från Blackhawks. Han berättade att det var stort att slåss mot McGrattan och det sägs vara det ögonblick som gjorde Bollig till en av Chicago-fansens favoriter. Bollig mottog 38 slag, varav 21 träffade, han svingade fyra gånger men missade alla. Att stå upp så länge älskar såklart fansen.
McGrattan är populär lite varstans i NHL, vid sidan av isen är han en helt vanlig snäll jätte och även om det är killen att slå i NHL så är han ingen spelare som åker runt och söker fighter. Han tar inga dumma utvisningar och han kan faktiskt spela hockey, hyggligt! Personligen tycker jag bäst om att han ofta klappar eller kramar om motståndarna om de åkt rejält på nöten, en fin gest.
Det finns även en hel del potentiella ersättare för kedjan, de flesta i samma skola. Den 23-årige Ben Hanowski och 22-årige Kenny Agostino som båda kom från Pittsburgh Penguins när Jarome Iginla lämnade. Den storväxte och odraftade 22-åringen Bryce Van Brabant och 23-årigen Corban Knight. Samtliga fick istid säsongen som gick men har begränsat med talang. En viss reservation för Florida Panthers-draftade Knight som var ganska hypad när han anlände efter att han och Panthers inte kunde enas om ett kontrakt.
Där finns några till spelare i tjugoårsåldern som är lite mer intressanta att följa och som är lite svårare att sia om deras framtid eller potential. Johnny Gaudreaus amerikanske radarpartner Bill Arnold som växt säsong efter säsong i college. Fjärderundsvalet från 2010 är dock främst en defensivt skicklig center. Där finns Max Reinhart som stadigt har utvecklats och nu står på gränsen till NHL efter en mycket bra säsong i AHL. Kanadensaren är jämngammal med Arnold och båda draftades samma år men Reinhart i rundan före. Där finns faktiskt en till intressant 22-åring från den draften, Michael Ferland. Femterundsvalet Ferland började trögt men hittade formen och dominerade mer eller mindre i AHL innan han gick sönder och missade mestadels av säsongen. Ferland är kanske mest intressant bland lagets mindre hypade talanger då han har en härlig mix av tuffhet och talang. Frågan är om han kan ta det med sig till NHL.
Där finns även odraftade Josh Jooris som bitvis imponerade i AHL. Sjätterundsvalet från 2013, amerikanen Tim Harrison samt sjätterundsvalet från 2012, Matt DeBlouw. Även de nydraftade välväxta herrarna Hunter Smith och Austin Carroll (andrarunds- respektive sjunderundsval) finns inom organisationen.
Sist men inte minst så finns det 24-åriga tyska nyförvärvet David Wolf att tillgå. Wolf beskrivs som ett irriterande kylskåp med målkänsla. En ovanligt hårdtacklande europé som varit väldigt stabil i Tysklands DEL. Fast NHL är som alla vet en helt annan sak.
---
Nyckelspelare:
Mark Giordano - Fantastisk säsongen som gick. Måste fortsätta på den vägen.
Jonas Hiller/Karri Ramo - Målvakterna måste spika igen.
Mikael Backlund - En ung ledare som förra säsongen till slut visade var skåpet ska stå.
Nyförvärv:
Mayson Raymond - Toronto Maple Leafs - Free Agent
Jonas Hiller - Anaheim Ducks - Free Agent
Deryk Engelland - Pittsburgh Penguins - Free Agent
Brandon Bollig - Chicago Blackhawks - Trade (3rd round 14)
David Wolf - Hamburg Freezers - Free Agent
Devin Setoguchi - Winnipeg Jets - Free Agent
Brad Thiessen - Pittsburgh Penguins - Free Agent
Sena Acolatse - San José Sharks - Free Agent
Corey Potter - Boston Bruins - Free Agent
Förluster:
Mike Cammalleri - New Jersey Devils - Free Agent
Derek Smith - ZSC Lions - Free Agent
Kevin Westgarth - Free Agent
Chris Butler - St. Louis Blues - Free Agent
Ben Street - Colorado Avalanche - Free Agent
Blair Jones - Philadelphia Flyers - Free Agent
Shane O´Brien - Utköpt
T.J Galiardi - Winnipeg Jets - Free Agent
Chris Breen - Boston Bruins - Free Agent
Chad Billins - CSKA Moscow - RFA (Flames behåller rättigheterna)
Joey McDonald - Montreal Canadiens - Free Agent
Lane MacDermid - Pension
Svenskar:
Mikael Backlund, Adam Ollas Mattson
Coachstab:
Bob Hartley - Huvudtränare (tredje säsongen)
Martin Gelinas - Assisterande tränare
Jaques Cloutier - Assisterande tränare
Jordan Sigalet - Målvaktstränare
Preliminär laguppställning:
Hudler - Monahan - Colborne
Raymond - Backlund - Setoguchi
Glencross - Stajan - Jones
Bollig - Bouma - McGrattan
Byron (Gaudreau)
Giordano - Brodie
Smid - Wideman
Russell - Engelland
Potter (Cundari)
Hiller (Ramo)
Andra notabla spelare: David Wolf, Tyler Wotherspoon, John Ramage, Sven Baertschi, Bill Arnold, Max Reinhart, Markus Granlund.
---
Värsta förlust: Mike Cammalleri
Lagets bästa målskytt är borta och kanske är det lika bra. Het som en kamin ena månaden och som fast i en isvak nästa. Populär lagkamrat, stabil målskytt och en spelare som trots att han är liten jobbar hårt. Dilemmat, han är skadedrabbad som få. Senast han spelade mer än 70 matcher var under hans första sejour i laget, 2008-2009. Så sett är undertecknad ganska nöjd att det inte är Flames som är sittandes med ett dyrt och långt kontrakt på en skadedrabbad 32-åring.
Bästa nyförvärv: Jonas Hiller
Finns inget stort utbud att välja mellan så 32-årige schweizaren Jonas Hiller får axla rollen. Hiller är suverän i sina bästa stunder och kan vinna matcher till sitt lag men karriären är fylld av ojämna prestationer. En del kan tillskrivas eviga småskavanker, problem med vätska, yrsel med mera. Nu kommer han få dela på jobbet med Karri Ramo och kanske kan han hitta en jämnare nivå och hålla sig frisk när han får mer automatisk vila.
Poängkung: Mikael Backlund
Ja inte är det Jarome Iginla som annars abonnerade på titeln säsong efter säsong. Mikael Backlund som poängkung? Ärligt talat beror detta mer på brist på alternativ än att Backlund kommer ösa in poäng. En poängkung i Flames lär producera runt 50-60 poäng och den 25-årige svensken visade förra säsongen att han kan göra poäng och han visade att han kan leda ett lag. Formen bar han även med sig över VM. De där 60 poängen är ingen omöjlighet och han slåss sannolikt främst med Jiri Hudler om titeln.
Bästa nykomling: Johnny Gaudreau
Finns egentligen bara en riktig kandidat. Svårt att argumentera emot vilken. Ingen har en större hype runt sig. Inte ens Sam Bennett som är lagets högsta val någonsin. Så är ju inte Johnny ”Hockey” någon vanlig spelare. Den lille teknikern dominerade fullständigt i erkänt tuffa NCAA genom att hålla ett snitt på två poäng per match, han har levererat poäng i både JVM och VM och han målade i sin debut i NHL. Utmärkelserna är många men Hobey Baker Memorial Award det mest åtråvärda. Extrem klubbteknik som tillsammans med fint och kvickt fotarbete gjort att han hittills varit svårstoppad. Amerikanen letar konstant efter fria ytor och är hela tiden i rörelse allt med målet som sikte. Fast hur klarar sig lilla och lätta Gaudreau i NHL?
Årets genombrott: Joe Colborne
Vad är ett genombrott? Var går liksom gränsen mellan en hygglig säsong och ett genombrott. I Joe Colbornes fall handlar det nog om en tio till femton poäng och förra säsongen antar jag att exempelvis T.J. Brodie, Mikael Backlund och Sean Monahan betraktas ha fått sina genombrott.
Colborne visade förra säsongen att han platsar i NHL. Ibland glimtade 24-åringen till och genuin skicklighet visade sig och efter att ha producerat respektabla poäng så är det dags att kliva upp ett steg. Andra tänkbara kandidater är Sven Baertschi och Paul Byron men undertecknad tvivlar på att de kommer ges den möjligheten.
###
REDAKTIONENS RANKNING:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28. Calgary
29. Florida
30. Buffalo
