SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 6. Arizona Coyotes
Sedan franchisens första konferensfinal någonsin mot LA Kings 2012 har det varit idel missade slutspelsplatser för Arizona Coyotes. Ska den trenden brytas i år? Inte nödvändigtvis, men fjolårets insatser och John Chaykas intåg som general manager har gjort att den lilla glimma hopp som redan fanns om framtiden vuxit till en hel lägereld.
Låt oss snurra tillbaka tiden till starten av den föregående säsongen. Arizona Coyotes kom från en ruskigt dålig säsong 2014/2015 där de endast skrapade ihop 56 poäng. Ingen trodde att det skulle ske några under på Gila River Arenas is i Glendale och att laget därmed skulle agera slagpåse för de hungriga kungarna, hajarna och ankorna från Kalifornien. De tre kanadensiska lagen i Pacific Division? De skulle givetvis även de placera sig före Coyotes.
Men de första månaderna charmade laget, och inte minst unge stjärnskottet Max Domi, byxorna av ishockeyvärlden och faktum är att Arizona länge (nåja) var med och tampades om en plats i slutspelet. Man slutade med en poängskörd på 78 pinnar vilket inte rådde på rivalerna längs västkusten, men väl till en respektabel fjärdeplats i divisionen. En 22 poängs skillnad mot föregående säsong och ett hopp om en ljusare framtid var född. Och mer har hänt under sommaren som har byggt vidare på den vågen.
Ja, general manager Don Maloney fick packa ihop på sitt kontor medan hans parhäst sedan sju säsonger tillbaka, coach Dave Tippett, fick en skjuts uppåt i klubbledningen när han på sidan av sitt tränarjobb numera iklär sig rollen som ”Executive VP of Hockey Operations”. Luddig titel, men i mångt och mycket handlar det om en större involvering i själva rekryteringsbiten och en förmodad boost i plånboken.
Men det var ju inte just det som var den stora överraskningen. Det var att John Chayka, då 26 år gammal, utsågs till general manager efter nämnde Maloney och i och med detta blev NHL:s yngste man någonsin på den posten. Ytterligare en historisk anställning var när man gjorde Dawn Braid till NHL:s första heltidsanställda kvinna i en tränarroll när hon tog över som skridskotränare.
Åter till Chayka. Hans första schackdrag som GM var att trejda till sig rättigheterna att förhandla med Alex Goligoski vars kontrakt som skulle gå ut med Dallas Stars den 1 juli. Ett draftval i femterundan skickades till Texas och ett femårskontrakt med amerikanens signatur på skickades in till NHL och Chayka hade tappat sin trejdoskuld.
Så till debuten på den stora draftscenen. Med sitt första val, det sjunde totalt, plockade John Chayka och Arizona Coyotes hem den skicklige centern Clayton Keller, som kommer att visa sina ishockeytalanger på collegeis de kommande åren i Boston. Undertecknad var lite chockad när man valde just Keller och inte någon av de hett eftertraktade backarna som gick strax efter honom.
Besvikelen över en utebliven försvarare gick dock över rätt snabbt. Ett paket med val nummer 20 inbakat med val nummer 57 och Joe Vitale skickades iväg till Detroit Red Wings för att i utbyte få Pavel Datsyuks kontrakt och val nummer 16. Ett val man senare kunde använda för att drafta Jakob Chychrun, backen som inför förra säsongen sågs som den ende riktigt allvarliga konkurrenten till Auston Matthews att bli draftetta. Deras tredje val, nummer 37 totalt, skickades även det iväg för att få Anthony DeAngelo från Tampa Bays Lightnings organisation. Sedan rullade det på med tre ytterligare försvarare och vips ser backdjupet mycket bättre ut.
Två backar till inkom från free agent-marknaden i form av Luke Schenn och Jamie McBain, där den förstnämnde har en väsentligt större chans att få se några nämnvärda minuter i NHL. Centern Ryan White lades till för att få lite ”grit” i bottom six-kedjorna medan Jamie McGinn anslutit för att bistå med det ack så fina uttrycket ”secondary scoring”. Den forne fanfavoriten Radim Vrbata har dessutom kommit tillbaka för ett sista(?) i år öknen efter en tvåårig semester med bröderna Sedin. En liten chansning i och med tjeckens nedåtgående trend men över ett dussin kassar ska vi åtminstone kunna förvänta oss från honom.
Ett dussin mål kan vi däremot inte räkna med att Dave Bolland gör under den resterande delen av sin karriär. Likt Pavel Datsyuks har man även åtagit sig Bollands kontrakt som sträcker sig över de tre kommande åren med ett värde av 5,5 miljoner per år. Något spel den kommande säsongen blir det däremot inte för 30-åringen som dras med en ”lower body injury”. Frågan är om han någonsin kommer att representera Coyotes.
Givetvis fick man inte bara honom av Florida Panthers utan även den spännande talangen Lawson Crouse, som gick elva totalt i fjolårets draft. För besväret gav man upp ett draftval i tredjerundan 2017 och ett i andrarundan 2018. Det senare blir även det en tredjerundare om Crouse inte spelar fler än tio matcher för Coyotes i år, så vi kan behöva vänta ett år för att få se Crouse göra debut.
Och herregud, det har hänt så mycket i sommar att jag nästan höll på att glömma en av de viktigaste bitarna i hela pusslet. Kapten Shane Doan skrev ett nytt ettårskontrakt och gör därmed sin 21:a säsong med franchisen. Legendaren fyller dessutom 40 år den 10 oktober, sicken jäklarns krutgubbe.
Ännu en nyhet under sommarens gång; Tucson Roadrunners är från och med i år Arizonas nya farmarlag i AHL. Så skulle någon åka berg- och dalbana mellan lagen är det åtminstone bara 20 mil mellan arenorna. Nåja, nu blev det långrandigt så låt oss resa oss upp från stolen för att få en bättre blick över hur det här pusslet egentligen ser ut position för position.
Målvakter:
Förra säsongen slog Louis Domingue igenom i NHL när han trädde in i kassen efter att Mike Smith skadats. Denna säsong är det återigen dessa två herrar som kommer att vara den sista utposten, med en liten justering. När den förstnämnde skrev på ett nytt tvåårskontrakt strax norr om miljonen i sommar menade John Chayka att han ser Smith och Domingue som ett tandempar snarare än en förstemålvakt och en backup. Tänk Dallas Stars, fast de tjänar totalt 6,7 miljoner mot lönetaket istället för 10,4 miljoner. Skillnaden i kvalité däremellan kan vi låta vara osagd.
Till syvende och sist lär Mike Smith ändå vara den som har stått mellan stolparna flest gånger när säsongen ska summeras. Den 34-årige veteranen har varit lagets förstemålvakt de fem senaste säsongerna och har tre år kvar på sitt kontrakt. Det återstår att se om NHL:s kanske mest överbetalde(?) målvakt kan göra en sista stark säsong innan han träder ut ur rampljuset.
Längre ner i hierarkin, i nybildade Tucson Roadrunners, har det skett lite mer förändringar. Anders Lindbäck och Niklas Treutle har tagit farväl och Justin Peters plockades in från free agent-marknaden efter att ha huserat i Capitals organisation och Hershey Bears. 30-åringen kommer att bidra med rutin i de södra delarna av Arizona och kommer troligtvis att vara en viktig pusselbit i utvecklingen av Marek Langhammer och Adin Hill, 22 respektive 20 år gamla, som båda fick se en liten gnutta istid i AHL förra året.
Den ende målvakt man har i organisationen som inte är kontrakterad är Linköpings Erik Källgren som likt förra året kommer att vara på lån i Oskarshamn. Källgren var med i JVM i vintras utan att stå en enda minut och om han någonsin ska göra NHL-debut lär det dröja en handfull massa år.
Backar:
Backsidan är kanske den enda posten där man svart på vitt kan säga att Coyotes har blivit bättre under sommaren. Den ende ordiniarie spelaren som lämnat i sommar är Nicklas Grossmann. Efter hans uttåg har det adderats en hel del pusselbitar som kanske inte får en att slicka sig runt munnen, men det är då inte kruttorrt i kakhålet på supportrarna längre. Den mest smakfulle godbiten i uppsättningen har dock varit i organisationen i sex år.
Ja, det är omöjligt att rada upp Coyotes-försvararna utan att börja med Oliver Ekman-Larsson. När prärievargarna klev av isen för sista gången i april hade den snusande smålänningen slagit sitt eget poängrekord i NHL med sina 55 pinnar och var således den bäste poängplockaren i laget och sjua i backarnas totala poängliga. Han tog även en plats i topp tio när NHL.com rankade de 20 bästa försvararna i ligan, men som Coyotes-supporter tar man hellre en titt på denna mer ”fancy stats”-baserade lista. Det är inte mycket som talar för att han ska misslyckas med att nå samma nivå även i år. En detalj som skulle kunna påverka är att hans istid på 24:26 per match kan sänkas marginellt i och med intåget av en back från grannstaten.
Jag talar givetvis om Alex Goligoski, som på talat om just istid har lett den kategorin i Dallas Stars de fem senaste säsongerna. När han i slutet på juni, efter att ha fått sina rättigheter trejdade till Arizona Coyotes, skrev på sitt femårskontrakt värt 5,475 miljoner dollar per år innebar det att han blev den tredje bäst betalde spelaren i laget. Ynka 25 000 dollar skiljer honom från ovan nämnde OEL. Den 31-årige amerikanen är likt svensken vänsterfattad och placerad till vänster på isen vilket innebär att han kommer att tillföra stor stjärnglans i det andra backparet med sin fina speluppfattning och sin förmåga att ”sätta igång pucken”. Något som det inte funnits gott om på senare år. Om han är värd det stora kontraktet? Det kan vi återkomma till i framtiden.
Vilka får då ”äran” att att komplettera dessa två stjärnor i topp fyra? Troligtvis de två spelare som skrev på nya kontrakt ungefär samtidigt i sommar, Michael Stone och Connor Murphy. Det finns vissa frågetecken kring Stones knä som gör att han troligtvis inte kan komma till spel redan i oktober, vilket var anledningen till att hans nya deal med Coyotes endast sträcker sig över denna säsong. Men när han är åter på isen lär han likt i fjol iklä sig rollen som Ekman-Larssons partner i förstaparet. Murphy, som i sin tur skrev på ett sexårskontrakt värt 3,85 miljoner dollar per år, lär även han få testa sina vingar med svensken men i det långa loppet får han ses som Goligoskis parhäst.
Så till de sista två platserna. Där kommer det att vara en rejäl huggsexa på träningslägret mellan åtta(!) spelare om ingen av dem trejdas bort innan säsongsupptakten. Ska jag ge mig på en gissning om vilka två som snor åt sig dessa landar jag till sist på Kevin Connauton och Zbynek Michalek.
Connauton plockades från waivers (uppsatt av Columbus Blue Jackets) i januari och spelade efter detta 38 matcher för Coyotes och stod för nio poäng och 39 utvisningsminuter. Hans eventuella backpartner på högersidan var en av tre Coyotes-spelare som deltog i World Cup och gjorde tillsammans med brorsan Milan Michalek en bra turnering i ett annars blekt Tjeckien. Hans rutin och lönen på 3,2 miljoner dollar är några av anledningarna till att han kanske lär gå före vissa andra i turordningen.
Men det finns ju en uppsjö av hungriga kollegor där bakom. På högerbacken hittar vi ingen mindre än nyförvärvet Luke Schenn som har hela 566 grundseriematcher i bagaget som 26-åring och lär vara fast besluten om att han platsar i laget (och bör så göra i Stones frånvaro). Till vänster finns svenske Klas Dahlbeck som gärna vill följa upp sin första NHL-säsong utan nedflyttning med att lägga beslag på en av tre vänsterbacksplatser.
Om det räcker så? Nej, jag sa att det fanns åtta spelare som krigar om de sista två platserna, då ska de banne mig nämnas också. Jarred Tinordi, den forne förstarundaren som ingick i den ”skandalomsusade” John Scott-trejden till Montreal, är förvisso avstängd till en början på grund av användning av otillåtna substanser men står inte långt ifrån en NHL-plats. En annan som gått tidigt i NHL-draften är Anthony DeAngelo som man trejdade till sig under årets draft. Med en stark AHL-säsong i bagaget har även han goda möjligheter att lira med de stora grabbarna i år. Ironiskt nog är han dessutom ”bara” 180 cm lång.
Till sist har vi två spelare kvar att nämna. Den lite osexiga värvningen av Jamie McBain kan vi snabbt stöka undan genom att säga att han med största sannolikhet lär husera i Tucson majoriteten av den kommande säsongen. Så till 2016 års 16:e draftval, Jakob Chychrun. Det unge stjärnskottet, som rasade oväntat långt ner i draftordningen under midsommarhelgen, spås likt hela Arizona Coyotes en fin framtid. Precis som för laget kanske det även för honom gäller att ha lite tålamod och vänta ytterligare ett år innan det kan smälla till. Han kan mycket väl återvända till OHL och Sarnia Sting, där han förra säsongen stod för 49 poäng på 62 matcher klädd i ett ”A” på bröstet. Större under har däremot skett, och om imponerar han på ledarstaben under försäsongen kan 18-åringen stå på den stora scenen redan i oktober. Han kan dock inte spela i AHL kommande säsong.
Forwards:
OEL i all ära, men nu för tiden är det en yngre kille som får agera ”the name of the franchise”. Max Domi slog igenom med dunder och brak i sin rookiesäsong förra året med sina 52 poäng. Max, som är son till den före detta NHL-slagskämpen Tie Domi, var länge med i snacket om ”Calder Trophy” som ligans bästa rookie men tog inte en plats bland topp tre då killar som Panarin, McDavid och Gostisbehere hade minst sagt godkända första säsonger även de. I år kan vi förvänta oss ännu fler poäng från den korte kanadensaren och är given som vänsterforward i förstalinan. Punkt.
Lika givet är det däremot inte på centerplatsen, och nog för att jag skulle vilja se killen som här listas som andracenter på denna position kan vi ända vänta oss att det är Martin Hanzal som står där när pucken släpps den 15 oktober. Speciellt i och med att han i perioder under fjolåret hade mycket fin kemi med de ovan och nedan nämnda ungtupparna. Tjecken har ett år kvar på sitt kontrakt värt 3,1 miljoner dollar per säsong och kommer att göra allt för att pumpa upp volymen på nästa dito. Förhoppningsvis får vi se en full säsong av 29-åringen, som inte har gjort en sådan sedan 2009/2010.
Först i kön på högerkanten hittar vi Anthony Duclair som likt Domi hade en riktigt fin rookiesäsong (han gjorde endast 18 matcher med NY Rangers säsongen 2014-2015 och räknades därför som just rookie). 44 pinnar räckte till en fjärdeplats i den interna poängligan och ska vi se till en mindre värdefull statistik var det han som ledde laget vad gäller plus/minus med tolv i den kolumnen. Det enda som talar emot att han når upp till 20 mål även i år är att hans skottprocent låg på hela 19 % den gångna säsongen, en utökad istid ska dock väga upp det hela.
---
I min förutspådda andralina hittar vi 96:an Christian Dvorak på den vänstra vingen. Med ett "C" på sin tröja i London Knights (OHL) i fjol stod han för en skörd på 121 poäng på 59 matcher under grundsäsongen, de 52 baljorna räckte dessutom till att vinna skytteligan. Detta följde han sedan upp med att göra 35 poäng på 18 matcher vilket hjälpte London till att lyfta Memorial Cup-bucklan, detta alltså som center. I Coyotes lär han dock få räkna med att börja på en vinge i någon av ”middle six”-kedjorna (en kamp mellan honom och McGinn om) då det redan är rätt tjockt i mitten.
Ett år yngre Dylan Strome skulle jag vilja se i en förstalina, men att inleda som andracenter är kanske inte helt fel för honom. Han gick trea i fjolårets draft efter Connor McDavid och Jack Eichel, men fick inte chansen att visa upp sig på den stora scenen i fjol. Väl tillbaka i OHL gjorde han hela 111 poäng på 56 matcher med sitt Erie Otters som han, likt Dvorak, var kapten för. Lägg därtill 21 poäng på 13 matcher slutspelet och du kan förstå att båda dessa herrar är riktigt talangfulla. Strome kan inte spela i Tucson nästa år, utan det är NHL eller tillbaka till juniorligan som gäller. Min gissning och förhoppning är att han ges stort utrymme på direkten. Att han ju längre säsongen lider skulle peta ned Hanzal känns inte heller omöjligt.
Till höger om honom är det desto svårare att utse en kedjekamrat då man fortfarande inte har skrivit ett kontrakt med Tobias Rieder, vars agent nu har gått ut och sagt att han ej kommer att komma till träningslägret efter World Cup. Han bänkas därmed och en comebackande veteran slängs in i hetluften och får agera pappa till ovan nämnda rookies. Jag talar såklart om Radim Vrbata, denne utpräglade målskytt som fått det lite svårare på karriärens höst. Efter att han tog farväl av Arizona blev det 31 mål den första säsongen i Vancouver, då som Sedinarnas tredje brorsa, men i fjol vändes de siffrorna till 13 då hans polare från Örnsköldsvik fick en annan kamrat att leka med. 35-åringen är ändå en bra chansning i och med den låga lönetaksträffen på en miljon. Denna miljon blir till 1,5 om han spelar över 30 matcher och ytterligare en halv miljon läggs till om han når upp till 20 mål eller 40 poäng. Gör han det inte? Ja, då är det inte hela världen och han kan lätt slängas ner i en fjärdelina med sporadiska power play-framträdanden.
---
Tredjelinan så, här hittar vi nyförvärvet Jamie McGinn, en fysisk powerforward med en näsa för mål som plockades in från den öppna marknaden i somras. Som jag skrev i inledningen ska han stå för ”secondary scoring” vilket han visade prov på i Anaheim under den senare delen av säsongen när han gjorde åtta mål på 21 matcher efter att ha blivit trejdad dit från Buffalo Sabres. I och med klubbytet var McGinn den ende spelaren i ligan som gjorde hela 84 matcher, så orken ska det åtminstone inte vara något fel på.
Har man en 31-årig tredjecenter i form av Brad Richardson som stod för 31 poäng under den gångna säsongen finns inte någon större anledning till förändring. Tre matchvinnande mål är inte heller något man skrattar bort. Av spelarna som återfinns i truppen var han även den som var inne på minst mål bakåt per 60 minuter, den informationen kan ni göra vad ni vill med. Nytt för i år? Richardson kommer att köra med nummer 15 på ryggtavlan istället för tolvan som prydde tröjan i fjol.
General manager John Chayka har sagt att Shane Doan kommer att få en mindre roll än han är van vid. Jag vill däremot inte se ”Doaner” i en fjärdelina där han får minimalt med speltid och ett ovärdigt avsked, om det nu verkligen är hans sista säsong. Nej, en plats i tredjelinan tillsammans med två hårt arbetande kollegor kan vara den rätta medicinen för legendaren, plus en lite större roll i power play där han genom åren alltid haft en tendens att befinna sig på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Jag menar, är man målbäst ena säsongen ska man inte behöva harva långt ner i hierarkin året därpå.
Är man kapten i laget får man två stycken i denna text, för jag tänkte att vi ska kolla på lite intressanta siffror. Förra säsongen slog han franchise-rekord i antalet poäng (945), gjorda mål (396) och power play-mål (125). De magiska siffrorna att hålla utkik efter nu är alltså mål nummer 400 som med all sannolikhet kommer att komma, och hans tusende poäng i ligan. Det senare är givetvis lite väl tufft att uppnå, men vi lär i alla fall få se Doan ta sig förbi stora spelare som Chris Chelios (948), Vincent Lecavalier (949) och Maurice ”Rocket” Richard (965) i NHL:s poängliga genom tiderna om inget oförutsett sker.
---
Jordan Martinook fick i skuggan av Domi och Duclair ett litet genombrott i Coyotes. Visst, 24 poäng är inget som skrämmer men detta var från en kille som egentligen inte skulle ha något att hämta på försäsongen. Just nämnde Doan sade i en intervju med sin forne lagkamrat Jeremy Roenick i dennes podcast att just Martinook är en av de killarna som förkroppsligar det unga och kaxiga Coyotes och att han är en av få som står upp för sig själv och kan slänga lite käft med veteranerna. Intåget av McGinn och Dvorak gör dock att Martinook förpassas ned till fjärdekedjan i år.
Det blev 14 matcher i ”Sedona-rött” för 191 centimeter långe Tyler Gaudet säsongen 2015/2016, nu lär han vilja utöka den kvoten. Denne odraftade 23-åring har kanske inte tillräckligt fina egenskaper för att göra något större avtryck i NHL, men han tar det osexiga jobbet som en fjärdecenter ska göra. Om man ska tjata lite mer om Tobias Rieder så är det just Gaudet som får ses som den pusselbit som får ramla ur lådan och göra plats för honom.
I så fall slängs en kille som likt Martinook är född och uppväxt i Brandon, Manitoba in som center i fjärdekedjan. Nämligen Ryan White. Man skulle kunna säga att Philadelphia och Arizona gjorde ett byte av centrar när Boyd Gordon flyttade till staden av broderlig kärlek medan White gjorde det omvända (båda var free agents). Denne fysiske kanadick kan logiskt nog även lira på en högerkant och får så göra i denna preliminära uppställning. 16 poäng och 101 utvisningsminuter registrerade han under fjolåret.
---
Tobias Rieder har vi redan varit inne på. Han platsar definitivt in i en andrakedja om han kritar nytt, men det är som sagt inte givet att han gör det. Dags att trejda rättigheterna kanske? Under sina två första säsonger har han stått för 21 respektive 37 poäng, så att 23-åringen skulle kliva över 40 poäng med rätt minuter vid en förlängning låter mer rimligt än orimligt.
Ska vi se till spelare som kan få agera ”healthy scratches” eller precis petas ned till Tucson Roadrunners hittar vi centern Laurent Dauphin som fick pröva på livet som Coyotes-spelare under åtta matcher i fjol. På kanterna finns talangerna Christian Fischer (gjorde 90 poäng i OHL förra säsongen), Conor Garland (128 poäng i QMJHL), Brendan Perlini (tolfte val totalt i draften 2014) och den i Sverige numera lite bortglömde sonen till ”Tuffe Uffe”, Henrik Samuelsson (har baljat i båda träningsmatcherna så långt).
De två kanske största talangerna som i dagsläget står utanför en NHL-trupp är Lawson Crouse och Clayton Keller. Crouse kan som sagt inte spela i AHL, utan måste antingen spela till sig en plats i Coyotes eller återvända till OHL-laget Kingston Frontenacs. Keller, årets draftsjua, flyttar däremot in i en universitetskorridor för att representera Boston College.
Tilläggas bör att Zach Boychuk, tidigare i Carolina Hurricanes, är med och slåss om en plats då han för tillfället deltar i försäsongen på ”try-out”. Att han skulle kliva in och ta en plats i Coyotes känns rätt långsökt men ingenting är skrivet i sten. Vem vet? Boychuk eller någon av de yngre grabbarna kanske ”gör en Martinook” och överraskar på försäsongen och således snor åt sig en plats från någon av de mer rutinerade gubbarna.
– – – – –
Nyckelspelare:
Oliver Ekman-Larsson, Max Domi, Alex Goligoski
Nyförvärv:
Alex Goligoski – från Dallas Stars – trade
Anthony DeAngelo – från Tampa Bay Lightning – trade
Lawson Crouse – från Florida Panthers – trade
Dave Bolland – från Florida Panthers – trade
Radim Vrbata – från Vancouver Canucks – free agent
Jamie McGinn – från Anaheim Ducks – free agent
Ryan White – från Philadelphia Flyers – free agent
Luke Schenn – från Los Angeles Kings – free agent
Jamie McBain – från Los Angeles Kings – free agent
Jakob Chychrun – från Sarnia Sting – entry level-kontrakt
Zach Boychuk – från Carolina Panthers – try-out
Förluster:
Antoine Vermette – Anaheim Ducks – utköpt
Joe Vitale – Detroit Red Wings – trade
Alex Tanguay – klubb ej klar – free agent
Steve Downie – klubb ej klar – free agent
Boyd Gordon – Philadelphia Flyers – free agent
Jiri Sekac – Ak Bars Kazan – free agent
Sergei Plotnikov – SKA St. Petersburg – free agent
Kyle Chipchura – HC Slovan Bratislava – free agent
Viktor Tikhonov – SKA St. Petersburg – free agent
Nicklas Grossmann – klubb ej klar – free agent
Svenskar:
Oliver Ekman-Larsson, Klas Dahlbeck och Henrik Samuelsson.
Coach:
Dave Tippett.
Preliminär laguppställning:
Max Domi – Martin Hanzal – Anthony Duclair
Christian Dvorak – Dylan Strome – Radim Vrbata
Jamie McGinn – Brad Richardson – Shane Doan
Jordan Martinook – Tyler Gaudet – Ryan White
Oliver Ekman-Larsson – Michael Stone
Alex Goligoski – Connor Murphy
Kevin Connauton – Zbynek Michalek
Mike Smith (Louis Domingue)
Andra notabla spelare: Luke Schenn, Klas Dahlbeck, Jakob Chychrun, Anthony DeAngelo, Jarred Tinordi, Jamie McBain, Tobias Rieder, Lawson Crouse, Laurent Dauphin, Brendan Perlini, Christian Fischer, Henrik Samuelsson.
– – – – –
Bästa nyförvärvet: Alex Goligoski
Backuppsättningen har länge behövt ytterligare en stjärnback för att kunna avlasta Oliver Ekman-Larsson, och nu har man äntligen landat honom. Den amerikanske vänsterskjutande backen har lett Dallas Stars i istid i de fem senaste säsongerna och noterats för över 35 poäng i de tre senaste. Goligoski är en så kallad ”puck moving” försvarare som kommer att förstärka laget oerhört i jakten på slutspel.
Värsta förlusten: Ingen
Den bästa spelaren att lämna laget i sommar gjorde det efter att ha blivit utköpt, nämligen Antoine Vermette. Ska man lita på John Chaykas kunskaper vore det därför dumt att kalla det för en stor förlust då det innebär att unga spelare som Dylan Strome och Christian Dvorak kan ta hans plats i startuppställningen. Utökar man spannet och inkluderar vad som hände i våras får Mikkel Bødker ses som det värsta tappet.
Årets poängkung: Max Domi
Efter att ha tagit plats på NHL:s topp tio-lista över backar i ligan kan man tycka att Oliver Ekman-Larsson likt förra året lär vinna den interna poängligan. Min röst går dock på Max Domi som gjorde 52 poäng under sin rookie-säsong och lär endast växa ännu mer i NHL-kostymen den kommande säsongen. Det ska bli en ynnest att få se den blixtsnabbe vingspelaren ta ytterligare kliv mot den absoluta världstoppen.
Årets nykomling: Dylan Strome
Det är bara att köpa hypen. Efter att ha draftats som trea totalt i fjol (efter McDavid och Eichel) var det bara en tidsfråga innan Dylan Strome fick ta sina första skär i NHL. I fjol sades det att han var för klen och att skridskoåkningen inte räckte till, men nu ska stjärnskottet vara redo för att kliva in på den stora scenen. Det behövs ju trots allt lite fart under rören om han till slut ska paras ihop med ovan nämnda Domi och hans fartfyllde lekkamrat Anthony Duclair.
Årets genombrott: Connor Murphy
Har man spelat VM för USA tre år i rad kanske man inte passar klockrent in i kategorin för årets genombrott, men jag tror att det är i år som fler får upp ögonen för Connor Murphy när han nu på riktigt kommer att få spela stora minuter antingen med Ekman-Larsson eller Goligoski. Han var förresten den målgladaste backen i VM senast, ett epitet som tidigare tilldelats spelare som Aaron Ekblad och Roman Josi. Inga övriga jämförelser, än så länge.
###
TRUPPEN:
###
REDAKTIONENS RANKING:
Pacific Division:
1.
2.
3.
4.
5.
6. Arizona Coyotes
7. Vancouver Canucks
– – – – –
NHL:s 30 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
