Krönika: Fanatism på distans
Hur kommer det sig egentligen att man viger sitt hjärta och upplåter sin tid till att följa ett lag på andra sidan atlanten? Och hur kan man egentligen fastna för en så obskyr klubb som Tampa Bay Lightning?
Om vi tar det från början så är det naturliga valet för många förstås att följa den klubb som finns i den stad där man växer upp. Men när man är liten finns ju många andra faktorer som styr, inte nödvändigtvis baserade på logik. Kanske färgen på tröjorna är det som fascinerar, det tjusiga klubbmärket eller ett påtvingat supporterskap från en övertygande förälder innan man ges möjlighet att bilda sig en egen uppfattning? Kanske fastnar man för en spelare, och laget blir till en början mer en bonus, men över tid blir det en relation som bygger sig starkare? Att helt enkelt gilla det bästa laget är nog också ganska vanligt.
När jag minns tillbaka började jag odla mitt hockeyintresse under sent 80-tal via Färjestads BK i Elitserien. Hur jag fastnade för Karlstad-laget är en bra fråga, eftersom jag är uppväxt i Stockholm. Men i mitt fall är det nog just en speciell spelare som fick mig att välja sida - Håkan Loob.
Hur tar sig då intresset och fanatismen från Elitserien till NHL? Vid en snabb jämförelse med fotboll så är det många som hellre följer sin favoritklubb i Engelska Premier League än de lokala bollsparkarna i Allsvenskan. Men för fotbollens finns samtidigt en helt annan historik och tradition via TV-klassikern Tipslördag som länge underlättat möjligheten att bygga den relationen (inte att misstolka mot att det inte finns NHL-historik, för det gör det, men inte via samma typ av TV-program på den tiden - eller?)
TV:n har förstås en stor påverkan kring hur man hittar sitt favoritlag utomlands, framförallt förr i tiden. Det faktum att de bästa spelarna beger sig utanför landets gränser väcker garanterat en nyfikenhet, och givetvis är NHL ligan att följa om man vill bevaka den bästa hockeyn som spelas här i världen. Kanske har många följt sina idoler från Elitserien ut i deras proffsliv, och därigenom hittat sitt lag? Färjestadsspelare i Tampa Bay Lightning är dock svårhittade, och inte kan jag direkt förklara mitt tycke för laget via Andreas Johanssons 12 matcher under 1999. Att Håkan Loob spelade för Calgary Flames hjälpte inte intresset för det laget heller.
Att bli fan för ett NHL-lag och hålla koll på hur laget presterar är i alla fall bra mycket enklare nu än tidigare. Intresset som på den tiden underhölls via enstaka TV-sändningar, resultatuppdatering genom text-tv (gärna den finska (!), som hade mer detaljerade matchrapporter än de svenska), enstaka artiklar i dagstidningar och fylligare månadsuppdateringar via Pro Hockey har idag ersatts av ett internet som levererar det mesta ett fan kan önska sig. Tack vare nätet kan man förkovra sig i det mesta, kolla highlights på specifika spelare, gräva djupt i all tänkbar statistik och läsa om spelarnas juniorklubbar (om man så önskar). Komplettera det med en gedigen TV-satsning av Viasat (och ESPN America) samt ett stort intresse bland övriga medier tack vare otaliga svenskar i ligan, så är det numera en fröjd att följa sitt lag. Ja, förutsatt att just de där svenska spelarna finns i laget. Om inte riskerar man att få vara mer kreativ i sitt letande efter rapportering. Men det går ganska bra om man vet var man ska titta.
Vi ska inte heller glömma att NHL numera börjat spela matcher i Europa för att promota ligan och dess lag, och mer frekvent försöker lägga matcher tidig eftermiddag amerikansk tid, för att bli till en mer passande upplevelse för oss. Tidsskillnaden är dock fortfarande en utmaning, och nog skulle intresset för NHL vara ännu större om alla matcher spelades på normal svensk tid?
Hur hittade jag till Tampa Bay Lightning då? Ja, det var inte via Andreas Johansson som sagt. Mitt NHL-intresse startade under tidigt 90-tal och det äldsta minne jag skrapa fram ur skallen är en ung herr Mether klistrad framför TV-kanalen Screensport och finalserien mellan Los Angeles Kings och Montreal Canadiens. Givetvis var Wayne Gretzky den stora hjälten, den spelare jag helst av allt byggde min hockeykortssamling på, men likväl hamnade mitt tycke på något märkligt sätt hos Quebec Nordiques. Jag minns ingen direkt kärlek för varken Mats Sundin eller Peter Forsberg på den tiden, vet inte vilket faktor som var utlösande där, men så blev det.
I och med flytten till Denver och namnbytet till Colorado Avalanche fortsatte jag förstöra nattsömnen med lavinernas framfart. Som bäst var det förstås i slutspelet 1996 när Avalanche besegrade Panthers med 4-0 i Stanley Cup. Uwe Krupps kanon från blålinjen i tredje övertidsperioden (visst var det så?) lagom till att resten av landet vaknade upp till frukost var förstås höjdpunkten. Men sedan vände det på något sätt. Var och varannan svensk skulle nu ha Avalanche som sitt favoritlag, och det berodde förstås till stor del på Peter Forsberg. I samma veva lessnade jag, det blev lite för "mainstream" med Avs och trots att mina favoriter snarare var Adam Deadmarsh, Mike Ricci och Sandis Ozolinsh trodde nog ingen på dom argumenten. Höll man på Colorado så var det på grund av Foppa - därmed basta. Och nog för att jag gillar honom, men ändå. Så jag bytte lag. Får man göra så? Ja, ingen protesterade i alla fall...
Efter något år av ovisshet så bar det i februari 1999 av till Tampa i Florida för två veckors semester, kombinerat på fyra matcher i Ice Palace (som arenan hette på den tiden). Ett litet intresse för det obskyra och genomusla Florida-laget hade påbörjats via en kompis som vart över och pluggat i staden tidigare. Jag kan dock inte påstå att jag hade någon plan på att Tampa skulle bli mitt lag då, men väl på plats byggdes relationen starkare, inte minst genom en då imponerande pojkspoling i Vincent Lecavalier som snabbt blev en favorit. Det dröjde inte inte länge innan den första vit-blå-svarta tröjan med blixt på magen var inköpt, i tv-spelens värld blev nu Bolts laget att styra spakarna för och att återfinna laget i slutet av tabellen blev mer än en hobby. Att få se laget på TV var dock fortfarande en utopi, bristen på svenskar och de veka resultaten gjorde att matcherna på Canal+ kunde räknas på en hand - sett över flera säsonger. Men det blev bättre. 2004 gick laget mot alla odds hela vägen och vann Stanley Cup, och givetvis satt jag klistrad i soffan med slutspelsskägget på plats (det är för övrigt sen dess fortfarande kvar, om än i något mer kontrollerad - läs: trimmad - form)
Tidigare under Stanley Cup-vinnande säsongen (04) bevittnade jag min femte live-match med Lightning, en övertidsförlust på bortais mot Vancouver Canucks. Det dröjde ytterligare sex år innan jag fick möjligheten ännu en gång, då jag under januari tidigare i år fick bevittna en förlust mot Florida Panthers i Fort Lauderdale.
Som Lightning-supporter är man ganska ensam här i Sverige, även om fler och fler ansluter i takt med att svenska spelare dyker upp. Det i sig är också den största orsaken till att mediabevakningen här i landet växer kring laget, inte minst när Victor Hedman draftades tidigt och debuterade fick det mycket skriverier och TV-inslag. Med Steve Yzerman bakom spakarna är en ny storhetstid på gång, och vi kan nog förvänta oss ännu fler fans framöver när laget blir bättre och bättre. Förhoppningsvis kan den bevakning vi på Svenska Fans bidrar med kring laget också hjälpa att odla och ge näring till den växande kretsen!
Hur blev du fan av ditt lag?
