SvenskaFans rankar: 10. Tampa Bay Lightning

Med ny ägare, ny ledning och ny coach transformerades Tampa Bay Lightning till ett helt nytt lag under fjolåret. Man gick från att vara ett gäng som missat slutspel tre år i rad, till att vara en uddamålsförlust från att nå Stanley Cup-final. Överträffade man sig själva, eller finns det mer att hämta i år tro?

När Jeff Vinik öppnade plånboken och cashade upp över $100 miljoner för att ta över ägandeskapet för Tampa Bay Lightning under våren 2010 fanns förstås en Stanley Cup-seger med som sikte borta i horisonten. Men varken han eller någon annan hade nog trott att det nya lagbygget skulle komma så nära som man nu gjorde under säsongen som gick. Ett avgörande 1-0 mål av Nathan Horton i tredje perioden av sjunde conference-finalen mellan Lightning och Bruins gjorde Boston till vinnare av serien. Ett mål som likagärna kunde ha varit en turstuds åt andra hållet och gjort att historien varit en helt annan. Nåja, det var ju inte ifjol man skulle vinna...

Fjolårets framgångar grundlades redan i början av sommaren, när Vinik anlitade Steve Yzerman som General Manager. Över en natt vann laget större respekt från alla i hela ligan, sån hög status har Red Wings-legendaren. En lyckad sommar följde, det började med att man kom överens med Martin St. Louis om fortsatt spel i fyra nya år. St. Louis hade efter säsongen velat om framtiden och var tveksam på vart laget skulle ta vägen, men hans förlängning var ännu ett tecken på att saker och ting var på väg att bli rätt. Det fortsatte med förnuftiga värvningar av spelare som Sean Bergenheim och Simon Gagne, och att man lät bli att förlänga med sådana som inte hade lyckats, t.ex. Tanguay och Niittymäki.

Säsongen började sedan också helt okej, men även om laget presterade i offensiven läckte det bakåt. Målvaktsduon Dan Ellis och Mike Smith hade sämst statistik av alla i hela ligan, och hade man inte åtgärdat situationen hade den här artikeln sett helt annorlunda ut. Krisen mellan stolparna löstes av en 41-årig veteran vid namn Dwayne Roloson. Han anslöt från NY Islanders och kunde på egen hand se till att laget kunde vinna matcher. För att ytterligare säkra det defensiva spelet anslöt också rutinerade Eric Brewer från St. Louis Blues. En gigant på blålinjen som bidrog både framåt och bakåt. Powerplay-spelet fick också en till pusselbit i form av Marc-André Bergeron, den offensive backen som nyss kommit tillbaka från en knäskada och fick chansen med ett kontrakt säsongen ut. Vid grundseriens slut kunde Bolts blicka tillbaka på sin näst mest framgångsrika säsong någonsin, de 103 poängen man samlat ihop räckte till en femte plats i Eastern Conference, bara under Stanley Cup-året 2004 har man varit bättre.

Väl framme i slutspel så väntade Penguins i första slutspelsomgången, något som inte skulle visa sig vara en enkel match, trots att fixstjärnan Sidney Crosby saknades. Med underläge 3-1 i serien verkade loppet vara kört, men Tampa visade karaktär och vände och vann på ett otroligt imponerande sätt. I Conference-semi stod sedan Capitals för motståndet. Divisionsrivalen som nu skulle leva upp till hypen och gå hela vägen. Men så blev det inte alls, utan Tampa överraskade alla och svepte serien med 4-0 och skickade hem Washington-laget till huvudstan med skamsen blick. Conference-final nästa, och när Boston besegrades med 5-2 i första matchen och man tagit sin åttonde raka slutspelsseger började man undra var det här skulle sluta. Men Bruins tog tillbaka kommandot. Man vann 6-5 i andra och nollade sedan Lightning och tog 2-1-ledning. Samtidigt hade Roloson i mål börjat svaja, efter att ha spelat så bra hela slutspelet. Han byttes ut i fjärde och in kom Smith och ordnade segern och kvitteringen i matchserien. En varsin hemmaseger till vardera och vi var framme vid sjunde avgörande, där det till sist alltså gick Bostons väg. Även om Lightning gjorde en bra insats kändes det som man inte riktigt räckte till, Bruins var snäppet större och starkare och vann välförtjänt i en otroligt underhållande matchserie. Tampa ska dock vara otroligt nöjda med den säsong man gjorde, att gå från att inte nå slutspel till att nästan vara framme i final är otroligt starkt, och visst handlar det till viss del om tillfälligheter och tur, men i det stora hela var det en plats man verkligen gjort sig förtjänt av. Hur bygger man vidare på det då?

Ja, sommarens stora snackis i Tampa har förstås varit Steven Stamkos. Ligans bästa målskytt sett över de två senaste säsongerna totalt hade ett kontrakt som gick ut och gjorde honom till Restricted Free Agent, och det spekulerades vilt i om andra lag skulle komma och erbjuda stora sedelbuntar i utbyte mot fyra första draftval den 1 juli. Dagarna tickade på och väl framme vid free agent-perioden så hände... ingenting. Inget erbjudande kom, och från Yzermans håll hördes bara att "förhandlingarna pågår och vi hoppas komma överens". Det gjorde man till sist också. Fem år med en cap hit på $7.500.000 gör att Stamkos fortsatt blir den som ska göra målen. Kontraktsförlängningar gjordes också med målvaktshjälten Dwayne Roloson, försvarsklippan Eric Brewer och genombrottsmannen Teddy Purcell. Men till slutspelssuccén Sean Bergenheim räckte inte plånboken till. Han begav sig istället söderut till Panthers med ett större lönekonto och en förhoppning om mer speltid. Inte heller Simon Gagne fick förnyat förtroende och drog till Kings. Visst hade han blandat och gett under säsongen, inte minst med en horribel start, men ändå en rutinerad forward som i slutspelet bidrog med 5 mål och 12 poäng. Mike Smith fick också lämna, "målvaktstalangen" som aldrig riktigt blivit det man hoppats kanske lyckas bättre i öknen hos Phoenix.

Men det är en till stora delar intakt trupp från fjolåret som nu tar sikte på att ta nästa steg - en plats i Stanley Cup-finalen. Även om truppen känns gedigen saknas kanske lite av den där sista pricket över i bland topp 6-forwards, om den nu inte går att hitta i de egna leden i form av ynglingarna Carter Ashton eller Brett Connolly, förutsatt att de får chansen och sen också tar den. Eller är nye Ryan Shannon mannen för jobbet? Annars är jag övertygad om att GM Yzerman framåt trading deadline kommer identifiera de pusselbitar som behövs för att ge laget det där lilla extra. Allt annat än en slutspelsplats vore en stor besvikelse. Väl framme där känns det lite som ifjol, allt kan hända.

Målvakter:

Hur Lightning skulle lösa situationen i mål var länge oklart, det fanns några få intressanta alternativ på marknaden (framförallt Tomas Vokoun), men man bestämde sig till sist på att framtiden får vänta, och att nuet tillhör Dwayne Roloson. Lagom till säsongsstart fyller veteranen 42 år, men det är inte mycket att fundera på sett till hans målvaktsspel. Att han dessutom sägs vara en av dom mest vältränade spelarna gör väl att man med gott mod ska lita på Yzerman och coach Bouchers omdöme, och räkna med att han kommer göra livet surt för motståndarlagets offensiv även kommande säsong.

I år får han dela målvaktssysslan med en gammal bekant från Edmonton Oilers-tiden. Under två säsonger delade nämligen Roloson på den sista utposten med Mathieu Garon, som nu skrivit på för två år hos Lightning. Även han att betrakta som en veteran efter att ha passerat 30-strecket och spelat i Canadiens, Kings, Oilers, Penguins och nu senast i Blue Jackets. Garon har aldrig riktigt slagit igenom som förstekeeper, men är att anse som en stabil backup i de runt 25 starter han lär få göra när Roloson behöver vila (om inget oförutsett händer).

På tillväxt i AHL står fortsatt Dustin Tokarski, som gjort några enstaka matcher hos Lightning och räknas som näste man på tur efter firma Roloson/Garon. Han stod merparten av Norfolks matcher ifjol och gjorde det helt okej, med 2.65 i GAA och 90.1%. Han utmanas i första hand av slovaken Jaroslav Janus, som gjorde succé i JVM för 2½ år sedan och då plockades ut i All Star-laget. Han har bitvis visat stunder av briljans, men är fortfarande lite ojämn, vilket inte minst en inte alltför imponerande statistik påvisar.

Backar:

Försvaret ser bättre ut än på länge, även om man tappat en del av den bredd man hade i truppen ifjol. Bredden var väl dock inte av högsta kvalitet, så det kanske inte gör så mycket. Att man lyckades komma överens med Eric Brewer om en förlängning var förstås en nyckel till uttalandet på raden ovan, han kom in innan trading deadline och gjorde det riktigt bra. Stor, stabil och defensivt stark, men även med offensiv potential, och han lär knycka en del minuter i powerplay. Han kommer väl inte vara den back som gör 50 poäng på en säsong, men han bidrar med så mycket mer än så.

Victor Hedman var en av de spelare som växte allra mest under säsongen som gick. Under sitt debutår var han stundtals velig och valpig, något som förändrades mycket ifjol och under slutspelet växte han till en riktig gigant. Med hans storlek hade man vid blotta anblicken väntat sig en hårt spelande back, men Hedman påminner i sina bästa stunder mer om Nicklas Lidström som utnyttjar sitt spelsinne och skickligt klubbhanterande till att avväpna motståndare. Att han dessutom fortfarande bara är 20 år och redan presterar på denna nivå lovar gott, och han är redan en av de som får allra mest speltid i laget. Det ska bli otroligt spännande att se vad det kan bli av honom i år.

Där bak finns förstås fortfarande också Mattias Öhlund, som gått och blivit en defensiv-specialist på gamla dar. Även han gjorde ett riktigt bra slutspel och var en av få som kunde stå upp mot Bruins välväxta spelare. Hans första Lightning-mål kom till sist också under slutspelet, efter att ha haft måltorka i nästan två hela säsonger. En annan veteran är Pavel Kubina, hemvändaren som återvände ifjol efter utflykt till Toronto och Atlanta. Han kom med ganska stora förhoppningar offensivt, som dock inte ifriades. Likt Öhlund har Kubina blivit en spelare som mer en defensivt ansvarsfull spelare med ledaregenskaper. Att han drog på sig en hjärnskakning mot Capitals och missade resten av slutspelet ifjol var nog delvis en förklaring till att Tampa såg så otroligt tröttkörda ut i slutet mot Bruins, hans fysik hade behövts där.

Marc-André Bergeron som fick chansen under vintern ifjol efter att ha varit borta från NHL-spel en längre tid efter en knäskada kom in och gjorde det bra. Så bra att han belönades med ett tvåårskontrakt och en förmodad fortsatt roll som powerplay-specialist på blå. En skicklig passningsspelare med en bra bössa, som fortsatt lär anlitas som sjunde back med begränsad speltid i 5-mot-5. Brett Clark är också kvar, även han en man med hygglig offensiv och plats för en powerplay-position, men med bättre allround-egenskaper än nyss nämnda Bergeron tuggar han mer tid i det defensiva arbetet. En av ligans främsta skottblockare.

Två nyförvärv rundar av backuppsättningen av de som sitter på envägskontrakt för NHL. 27-årige Matt Gilroy kom från NY Rangers och var ansedd som en riktig talang under sin juniorkarriär. Det riktiga genombrottet på högsta nivå har dock aldrig riktigt kommit, även om det har blivit 26 poäng på 127 matcher i New York. Kanske är det hos Tampa han blommar ut på gamla dar? Till en början får han dock kämpa för en plats i laget, och i första hand konkurrera ut Bergeron. En annan tidigare New York-bo är Islanders spelaren Bruno Gervais som anslöt via trade mot "future considerations". En stabil utfyllnadsback som gjort sex säsonger i NHL. Utmaningen är som sagt att även han sitter på ett envägskontrakt, så att skicka ner honom för speltid i Norfolk är inte aktuellt. Hur Boucher löser det med de åtta backar som finns blir intressant att se.

Forwards:

När det gäller offensiven så måste det förstås handla om Steven Stamkos i första hand. Lagets stora framtidsman som anslutit sig till den där skaran av unga, supertalangfulla spelare som redan levererar på högsta nivå, fastän de knappt passerat 20-strecket. Att han nu är säkrad för ytterligare fem år betyder mycket för klubben, men nu gäller det att han fortsätter att leva upp till alla högt ställda förväntningar också. Under inledningen av fjolåret var han helt fenomenal och hade 38 mål och 67 poäng efter 51 matcher. Nya personbästa och troféer hägrade. Men så gick det troll i spelet, han gick inte alls att känna igen, självförtroendet var som bortblåst och helt plötsligt kunde han inte hitta nätet. Trots det tog han sig upp till 45 mål (bara Corey Perry gjorde fler) och 91 poäng, vilket de flesta skulle anse som fullt godkänt. Men för en spelare med hans potential och de förväntningar han byggt upp var det nästan lite i underkant. I slutspelet var han inte heller den dominant man hoppats på, även om han nu inte gjorde bort sig. Inte minst visade han karaktär och vilja när han efter att ha träffats av ett slagskott på näsan i sista avgörande matchen, återvände för spel med visir på. Det var ett tecken på offervilja och ledaregenskaper som kommer att betyda mycket under säsongen som kommer. Att han har ligans kanske mest träffsäkra avslut vet vi, men i och med att han blivit hårdare scoutad av motståndarna så har han också tvingats förändra sitt spel och lära sig göra mål på alla möjliga sätt, inte bara med kanonen till vänster upp i nät. Att Stamkos återigen kan närma sig 50 mål är en förutsättning för att Bolts ska utgöra ett hot mot topplaceringarna i grundserien.

Stamkos har dock en spelare att tacka för mycket - Martin St. Louis. Den lilla kanadicken blir bara bättre och bättre för varje år som går känns det som, och var med sitt hjärta och energifyllda spel en vitamininjektion för hela klubben säsongen lång. 31 mål och 68 assist för totalt 99 poäng gjorde honom till lagets bästa poängplockare ifjol, vilket också innebar en andraplats i poängligan bakom Daniel Sedin. I slutspelet var han också en maktfaktor med 10 mål och 20 poäng, även där bäst hos Lightning. St. Louis fyllde 36 nu under sommaren, men att hans karriärkurva nu skulle börja peka neråt tror väl egentligen ingen. Och om den nu skulle dala av lite finns fortfarande det där stora hjärtat i den lilla kroppen som bultar så hårt och sprider inspiration till alla lagkamrater, att hans plats i truppen är tungt cementerad ändå.

Vincent Lecavalier då? Ja, kaptenen är inte samma spelare han var för 5-6 år sedan när han på toppen av sin karriär vann såväl Stanley Cup och utsågs till ligans bästa målskytt något år senare, men han har blivit så mycket bättre allroundspelare att hans bidrag även i det defensiva spelet nu värderas högt. Lecavalier är den i laget som spelat längst, har gjort mest poäng och är verkligen välförtjänt av C:et på bröstet, även om inte poängskörden når upp till tre-siffrigt. Han missade en del matcher ifjol och fick nöja sig med 25 mål och 29 assist. I slutspelet klev han fram och visade att han fortfarande är en högkvalitativ forward, sex mål och totalt 19 poäng var faktiskt näst bäst i laget. Att han inte frontar förstakedjan längre känns som något han smält, han har mognat som person och är verkligen en av lagets stora ledare. Om han lyckas bli en poäng-per-match spelare igen återstår att se, men oavsett vilket så bidrar han som sagt nuförtiden på många fler sätt än så.

Teddy Purcell var kanske fjolårssäsongens stora överraskning. Den tidigare Kings-spelaren som aldrig blommade ut borta på västkusten fick nu chansen i kvalitativt sällskap, en chans som han verkligen tog. För första gången i karriären nådde han över 50 poäng med 17 mål och 34 assist. Lägg till ett imponerande slutspel med ytterligare 17 poäng och det finns goda skäl till att han inför säsongen kan känna sig bekväm inför rollen i andrakedjan vid Lecavaliers sida, och med större förhoppningar om mer speltid i numerärt överläge. Purcell kan både sätta pucken i nät och spela fram, och det finns goda förhoppningar om att hans poängskörd ska fortsätta öka.

Ryan Malone dras fortsatt med en del skadeproblem och missade återigen ett antal matcher under säsongen som gick. Med sin fysik och storlek framför mål är han dock en viktig tillgång och ett alternativ som erbjuder något annat än många andra forwards. Han har fortfarande bara nått över 50 poäng en gång (51p 07-08) i karriären, och när han efter den framgångsrika säsongen värvades till Bolts (från Penguins) fanns förhoppningarna om att han skulle ta ytterligare kliv. Kanske borde man sluta hoppas på att han ska bli en poäng-per-match spelare. Det känns som han i första hand får sikta på att kunna göra en hel säsong, i andra hand på poängen. Är han frisk så är han dock given bland topp 6-forwards, och förväntas kampera ihop med Lecavalier och Purcell.

Steve Downie har gått från klarhet till klarhet sedan han anslöt till Bolts från Flyers för snart tre år sedan. Visst gör han en del dumheter ibland, men inte till närmelsevis på den nivå han var på innan han anlände. I Lightning har han utvecklats till en liten pest som motståndarna hatar, men som medspelarna älskar. Som en liten kanonkula far han runt och smäller på, men han har lite spelsinne också. 10 mål och 22 assist blev det ifjol på 57 matcher. Han har tidvis fått kampera ihop med Stamkos och St. Louis, och fortsätter han med dom så lär förstås poängskörden ha större chanser att hålla sig hög. Annars är en plats i tredjekedjan som checkingforward kanske mer lämpad för en spelare av hans karaktär.

För som nytt hot till att spela till sig en plats bland topp-6 i avsaknad av profilstarka värvningar har Ryan Shannon dykt upp. En likt St. Louis liten och skridskoskicklig forward som väl egentligen var tänkt som ersättare för Bergenheim, men som under försäsongen visat stor offensiv potential. Den tidigare Ottawa-spelaren kan mycket väl bli lagets stora överraskning i år, och kanske kan han rent utav knipa den åtråvärda platsen bredvid Stamkos och St. Louis. Ifjol var han mest checkingforward för Senators och nådde 27 poäng på 79 matcher.

Bortom toppskiktet bland forwards börjar det bli svårare att veta vem som ska lägga beslag på rollerna. En trio kämpar har dock definitivt gjort sig förtjänta av en startplats. Nate Thompson har blivit en profil och en gedigen tredjekedjespelare genom grymt slit, inte minst i spel i numerärt underläge. En flexibel rollspelare som egentligen passar in lite varstans, vilket gör hans roll i truppen stabil. 25 poäng blev det ifjol, och mycket mer än så är väl inte att förvänta i år heller. Dominic Moore är en annan erfaren spelare som funkar bra åt båda håll och har väl något större offensiv potential än nyss nämnda Thompson. Adam Hall rundar av veterantrion, en mer begränsad offensiv spelare men som med vilja och lite större storlek gör sitt bästa för att sätta stopp för motståndarna. I slutspelet var den här trion tillsammans med Bergenheim (som ju nu flyttat) en av de skäl som gjorde att laget gick så bra. Visst levererade topp 6 framåt, men utan slitet från dessa spelare, deras fantastiska forechecking och bidrag i målprotokollet (framförallt Bergenheim), hade man inte kommit dit man tog sig.

Svenske Mattias Ritola hade en jobbig säsong ifjol fylld av missade matcher p.g.a. problem med öronen, som flertalet läkare gick bet på. När sedan en kiropraktor fick sätta händerna i honom svimmade han av dagen efter behandling, men har sedan dess inte haft några problem. Det blev bara 31 matcher (och 8 poäng) ifjol, men kanske kan genombrottet för honom komma i år? Han är en skaplig målskytt såväl som framspelare, i alla fall något han bevisat på AHL-nivå, men nu vid 24 års ålder är det väl dags att lägga i nästa växel. En han konkurrerar med är Dana Tyrell, som väl får anses vara lagets bästa rookie ifjol, även om han väl på pappret också var den enda. En snabb, stark och energifylld forward som kan konkurrera ut Ritola just genom att vara en vassare forecheckare och defensiv arbetare. Någon större offensiv produktion är inte att vänta, 15 poäng blev det ifjol.

Blair Jones knackar också på dörren till stora ligan. Han har gjort ett antal strömatcher under de senaste säsongerna, utan att ta en permanent plats. När skador dök upp under slutspelet ifjol fick han dock chansen och gjorde ett gediget arbete. En tvåvägsspelare med lite offensiv potential också, och det är väl lite samma som för Tyrell, det kan vara lättare att ta plats och göra ett hårt jobb i tredje- eller fjärdekedjan. Att han dessutom slimmat ner sig ett par kilo och tränat på bra under sommaren gör det till en spelare att hålla ögonen på.

Två spelare som gärna hittar en mer offensiv plats i truppen är Carter Ashton och Brett Connolly. Ashton valdes som 29:a i draften 2009 och det var en del snack om att han borde ha fått en plats redan ifjol, men kanske är det läge nu? Han har gjort bra ifrån sig på training camp och kan se tillbaka på en sin bästa säsong i WHL med 44 poäng på 33 matcher. Nu skickades han precis ner till Norfolk, men lär ha goda möjligheter att kallas upp under säsongen. Kvar efter den senaste cutten finns dock Brett Connolly. Säkert har de 46 målen och 73 poängen i WHL ifjol bidragit till ett större självförtroende, men även om han gick som 6:e val i draften 2010 har förståsigpåarna trott att hans framtid i Bolts ska komma något senare. Det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma om han får chansen. Kanske var det för att ge någon av dessa två nyss nämnda ynglingar som Yzerman inte ansträngde sig mer för att behålla Gagne?

Tom Pyatt värvades under sommaren från Montreal, en spelare som tidigare coachats av Boucher i Hamilton och som han säkerligen hade ett gott öga till då. En snabb defensiv forward som även han har potential att kunna få speltid under säsongen. Om han kniper en plats redan i början av oktober är väl mer osäkert. En av försäsongens stora överraskningar är Cory Conacher som bjöds in på tryout. En 22-årig småväxt forward som har en del offensiv potential, men med blygsamt med erfarenhet av spel på högre nivå vilket gör att han kommer att få kämpa till sig en plats via spel i Norfolk först.

Nyckelspelare:

Steven Stamkos, Martin St. Louis, Dwayne Roloson

Nyförvärv:

Bruno Gervais (B) - NY Islanders, trade
Mathieu Garon (Mv) - Columbus, free agent
Michel Oullet (F) - Hamburg, free agent
Matt Gilroy (B) - NY Rangers, free agent
Richard Petioit (B) - Edmonton, free agent
Trevor Smith (F) - Columbus, free agent
Tom Pyatt (F) - Montreal, free agent
Ryan Shannon (F) - Ottawa, free agent
Alexandre Picard (F) - Phoenix, free agent

Förluster:

Sean Bergenheim (F) - till Florida, free agent
Mathieu Roy (B) - till Carolina, free agent
Paul Szczechura (F) - till Buffalo, free agent
Chris Durno (F) - till Carolina, free agent
Matt Smaby (B) - till Anaheim, free agent
Mike Lundin (B) - till Minnesota, free agent
Cedric Desjardins (Mv) - till Colorado, free agent
Randy Jones (B) - till Winnepeg, free agent
Simon Gagne (F) - till Los Angeles, free agent
Mike Smith (Mv) - till Phoenix, free agent

Kontraktsförlängningar:

Mike Vernance (B), 1 år
Mike Angelidis (F), 1 år
Eric Brewer (B), 4 år
Blair Jones (F), 1 år
Marc-André Bergeron (B), 2 år
Dwayne Roloson (Mv), 1 år
Scott Jackson (B), 1 år
Steven Stamkos (F), 5 år
Teddy Purcell (F), 2 år

Svenskar:

Victor Hedman, Mattias Öhlund, Mattias Ritola

Coach:

Guy Boucher

Preliminär laguppställning:

Ryan Shannon - Steven Stamkos - Martin St. Louis
Teddy Purcell - Vincent Lecavalier - Ryan Malone
Steve Downie - Dominic Moore - Mattias Ritola
Adam Hall - Nate Thompson - Dana Tyrell

Eric Brewer - Mattias Öhlund
Victor Hedman - Brett Clark
Pavel Kubina - Marc André Bergeron

Dwayne Roloson - Mathieu Garon

Andra notabla spelare: Blair Jones, Carter Ashton, Brett Connolly, Tom Pyatt, Cory Conacher, Matt Gilroy, Bruno Gervais, Dustin Tokarski

Bästa nyförvärvet: Ryan Shannon

Det finns egentligen inte så mycket att välja på när det kommer till nyförvärv, då ingen riktigt profilstark spelare införhandlats. Att fokus har legat på att förlänga med de stjärnspelare man redan hade i laget sedan tidigare är förstås vettigt. Mest spännande av de nyanlända känns ändå Ryan Shannon, inte minst efter en hittills imponerande försäsong. Frågan är om han är bra nog för att ta en plats bland topp 6-forwards dock...

Värsta förlusten: Sean Bergenheim

Nio slutspelsmål och ett fantastiskt defensivt arbete. Visst kommer Bergenheim att saknas, men samtidigt känns han inte oersättlig, framförallt inte i grundserien.

Årets poängkung: Steven Stamkos

Det är dags att Stamkos visar att gammal är äldst inte gäller längre och passerar kedjekamraten St. Louis som lagets bästa poänggörare. Med ett fett dollarkontrakt säkrat är det upp till bevis.

Årets nykomling: Brett Connolly

6:e valet från 2010 börjar bli redo för NHL-debut. Och tar han väl en plats i truppen är hans roll som årets nykomling ganska given, delvis i brist på konkurrens, delvis för att han bör vara bra nog att kunna förtjäna det. Ashton är största hotet till titeln.

Årets genombrott: Mattias Ritola

Är det äntligen dags för Ritola att på riktigt etablera sig som en NHL-forward? Med en lucka bland topp-6 och en del powerplay-tid tillgänglig finns alla möjligheter, och när han nu äntligen är kvitt allt vad öronproblem heter kan han fokusera på spelet.

1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10. Tampa Bay Lightning
11. Buffalo Sabres
12. Anaheim Ducks
13. New York Rangers
14. Montreal Canadiens
15. Nashville Predators
16. New Jersey Devils
17. Columbus Blue Jackets
18. Calgary Flames
19. St. Louis Blues
20. Carolina Hurricanes
21. Toronto Maple Leafs
22. Phoenix Coyotes
23. Minnesota Wild
24. Colorado Avalanche
25. Florida Panthers
26. Dallas Stars
27. Edmonton Oilers
28. Winnipeg Jets
29. New York Islanders
30. Ottawa Senators