Den skriande punkten
Ibland behöver man bara en räddning.
Andrei Vasilevskiy är en av världens bästa målvakter. Han har bevisat det och har också betalt för att vara det. Killen är en vinnarskalle, en matchvinnare och en otrolig atlet trots sin massiva storlek.
Han har under sina år som starter etablerat och bevisat den bilden av sig själv. Och det är just därför det tar emot att säga det, det är därför det sitter så långt in att erkänna. Men det gör det inte mindre sant för det.
Andrei Vasilevskiy anno säsongen 22/23 har på sin höjd varit medioker, åtminstone sett till sin egen standard.
För bortsett från en överjävlig insats i Detroit för någon vecka sen så är det inte Vasilevskiy som vinner matcher åt detta laget. Det är inte han som låter laget komma undan med en medelmåttig insats, för man kommer undan med allt färre sånna just nu.
Att man blir straffade för sina misstag så hårt som man blir har givetvis att göra med att de stora räddningarna uteblir. Desto fler är de puckar som alla ser att han borde ha som istället smiter in.
Det är tydligt att han är frustrerad, irriterad och att han febrilt letar efter tillståndet där puckarna träffar honom och stannar där, men hittills är det ett famlande i mörker.
Jag må låta dramatisk, men sanningen är vad den är. Lönetakets realiteter gör att han kommer ha ett tunnare material framför sig med en ökad volym och kvalitet i arbetsbördan som följd. Det kommer han vara tvungen att hantera, det är det han har betalt 9,5 miljoner årligen för att klara av.
Nu återstår 10 matcher av grundserien, 10 chanser att finslipa på detaljer och sätta allt för att kunna gå in i slutspelet med ett lugn och en trygghet. Främst i ledet att hitta rätt går ändå den stora katten längst bak.
För ibland behöver man bara en räddning, antingen för att hålla sig kvar eller föt att hitta in. Det är ett måste att Vasilevskiy kan bidra med det, annars kommer det roliga vara över innan det ens hunnit börja.
TV: Canadiens drog det längsta strået hemma mot Lightning