Djävulen sitter i detaljerna, eller?
En som alltid lika skön seger mot Panthers på fientligt territorium. Men barnsjukdomar fortsätter alltjämt att gäcka en grupp som febrilt söker efter stadig mark under fötterna.
Ännu en match, ännu ett Tampalag som inte står att känna igen.
Ett lag som febrilt söker och försöker, men som finner sig själva i att lägga taket innan man gjutit grunden. Men utan grund rasar taket och då finner man till sist sig själv både dyngsur och utan fast mark under fötterna.
För där är man, fast i att mitt i all sin välmening leta finlir innan man fått ordning på det fundamentala. Man föregår de tråkiga, klyschiga, dagliga konstanterna och hoppar direkt till det flashiga och roliga. Det är ett alldeles fantastiskt recept för att få trampa otroligt mycket vatten med en styv kuling vinande rakt upp i nyllet.
Det handlar inte om tur och otur, men någonstans finns i denna sporten ett karmasystem. Ett system som ibland behandlar dig orättvist, men som allt som oftast ger det bättre laget det de förtjänar.
Men det kommer inte gratis, du förtjänar dina studsar genom att agera rätt i fundamenten, behandla klyschorna med respekt och inse varför de blivit just klyschor. De är viktiga, just för att de detaljer som de predikar är de som ser till att du flyttar pucken framåt och spelar med vinden i ryggen istället för i nyllet.
Det handlar om enkla saker som att vårda linjerna, äga områdena kring målen, få ner puckar djupt i offensiv zon och steg för steg, tackling för tackling äta upp motståndets försvar.
Det är där det börjar, men där är inte riktigt denna upplagan av Tampa Bay Lightning, än.
Nu blev det lite bättre ju längre matchen led, det var dock inte mycket att hänga upp sin hatt på då första perioden var, för att citera Carl Bildt, pyramidalt usel på området. Men det är tydligt för mig att hålet som sommarens farväl av Ryan McDonagh och Ondrej Palat lämnade, främst visar sig i omklädningsrummet. Vakuumet i intern kravställan, i att själv föregå med det exempel man kräver av alla. I att alltid, i alla lägen underkasta sig lagets uppgift på bekostnad av sina egna möjligheter till publik uppskattning.
Att landa i att uppträda och agera som en sann ledare tar tid, och kräver dessutom att man har en viss del av det i sig från början. Man väntar just nu på att de killar man sett har det i sig, ska ta fram det, praktisera det och därtill bli trygga i hela den situationen. Det tar tid, det är relativt unga killar som ska ställa krav på äldre och betydligt mer erfarna spelare.
Det är inte helt enkelt, och tar den tid det tar. Det finns inga genvägar,
Nu blev det ändå ett steg åt rätt håll inatt, och en seger som ger lite arbetsro. Dock är det upp till bevis i att kunna bygga vidare på detta och växa ytterligare. För lägger man ännu ett ägg mot Islanders imorgon så finner man sig själva tillbaka på ruta ett igen.
Så ge mig ett tråkigt, cyniskt och noggrant Lightning när pucken släpps i Amalie om lite mindre än ett dygn. Ge mig 3-1 i mål och 30-22 i skott. Ge mig tung forecheck och övertag framför bägge målen.
Då kan kan jag sakta börja övertygas om att man vänt runt skutan.