Den femte matchen på en vecka, i en arena som jag inte minns när senast man lämnade med seger och en förstemålvakt som aldrig kom till start blev åtminstone en ingrediens för mycket. En fullt godkänd insats räckte inte, man hade det inte i sig helt enkelt.
För överlag är man just det, fullt godkända. I en match där tröttheten borde vara märkbar höll man jämna steg med ett mer vilat Minnesota. Man skapade sina lägen, man höll ganska så hyfsat stången framför en Brian Elliott som hastigt och lustigt fick kliva in i hetluften när Andrei Vasilevskiy i sista stund fick kasta in handduken då han kände sig dassig.
Men känslan var hela tiden att Wild hade lite mer tryck i grejerna, Tampa var där men ändå inte riktigt. Man hade rätt mycket puck men kom aldrig riktigt in på insidan utan fastnade allt som oftast i periferin. Och de gånger man väl hittade igenom så stod Filip Gustavsson där och såg närmast nonchalant bekväm ut.
Och all heder åt motståndet. De är inne i en stark period nu, inte minst på hemmaplan. De är tunga och strukturerade, ivrigt påhejade av en Dean Evason med en blick så bindgalen att jag inte vet om jag ska älska den eller bara krypa ihop i fosterställning.
Och kombinationen bra motstånd i en arena man inte längre vinner i tydligen tenderar att leda resultatet åt ett visst håll. Så även under natten.
Men det var ingen dålig insats, allt har sina förklaringar och det finns inte ens en liten kalv på isen. En dags välbehövlig vila och en flygtur över gränsen kanske är precis rätt medicin för att kunna ladda om och komma fräschare till fredagens batalj med Winnipeg.
Ibland spelar man bra men förlorar ändå, det händer och har förmodligen inte hänt för sista gången ens denna säsongen.
Det suger, men det enda man kan göra är att bara ruska på huvudet och blicka vidare mot nästa utmaning.
0 kommentarer
Emil Gummessongummesson_94@outlook.com@EmilGummesson2023-01-05 09:33:36