Finns drivet verkligen där?
Jag måste göra en pudel.
När jag efter match ett skrev att jag saknade slutspelskänslan så trodde jag att jag menade att bägge lagen var skyldiga till det. Men efter ytterligare 120 minuter hockey lagen emellan bevittnade så är jag nog villig att revidera det.
Det är helt enkelt Tampa Bay som saknar slutspelsedgen, inte Toronto.
För det känns som något saknas i Lightning, det känns lite trögt, lite kantigt och lite blött. Man låter Torontos press komma åt en och har förtvivlat svårt att få någon fjutt i grejerna. Man blandar och ger, är slarviga med och passiva utan puck, tar onödig utvisning på onödig utvisning och känns hela tiden någon hundradel efter.
Och jag tror inte det sitter i trötta ben efter två långa slutspel, utmattningen sitter inte i att man inte orkar åka med Toronto genom serien, utmattningen sitter mellan öronen.
För den känslomässiga berg och dalbana som en majoritet av detta laget varit ute och åkt med senaste två åren har varit en för vilket nöjesfält värt namnet som helst. Det har varit nedstängningar och självisolering, två månader på hotell i Kanada och spel inför ekande arenor, eufori, drängfylla och båtparader. Det har också varit en sten av ständiga slutspelsmisslyckanden som lyfts från axlarna, men med den också gasbrännaren i arslet för att bevisa belackarna fel.
Allt detta följt av en säsong full av letande, utan direkta supertoppar spelmässigt. En säsong då man blev Tampa Bay "find a ways" som vann utan att egentligen spela så värst bra och där man även hann med den djupaste svackan under denna kärnans prime.
Och nu står man mot ett Toronto som gör en fantastisk säsong. Ett Toronto som har den där lågan i arslet mer än något annat lag, och som visar det med all önskvärd tydlighet.
För sett över 18 man per lag så bultar hjärtat ett slag hårdare hos dem med lönnlövet på bröstet. De är villiga att ta ett skär mer, ta en smäll extra, täcka ett skott till med en än ömmare kroppsdel. Deras uppdrag känns större och viktigare än Lightnings och det känns ända från Matthews och Marner ner till Kämpf och Spezza. Deras hjärtan bär så många taggar att de känner att deras liv hänger på att inte ytterligare en kilas in.
Hos de blixtbeklädda så känns det mer cyniskt. Man agerar på att man vet hur man ska göra, att man har receptet, men ett recept är inte mycket värt om man inte investerar i ingredienserna. Ögonen glöder inte riktigt, man tar sig inte riktigt in i de göttiga områdena och man glider framför att ta det där extra skäret. Den där tredje raka ringen känns mer som en trevlig bonus än ett kall, ett måste, som ett livsuppdrag.
Det är inte en fråga om arrogans, inte heller om mättnad. Det är en fråga om ytterst små fragment, men som ackumulerat som en pott hos en hel trupp gör den skillnad som krävs för att skilja två jämna lag åt.
Man sa efter segern i match två att man tog förlusten i match ett personligt, och att det gav drivkraft till en bättre insats i onsdags. Frågan är om det räcker med lite kränkthet efter en förlust för att ta sig ur detta, jag tvivlar på det.
För just nu trumfas Tampas vilja att vinna av Torontos vilja att inte förlora, Tampas jakt på ännu en kul grej av Torontos jakt på både lagmässig och individuell upprättelse.
Tampas förhoppning om att skapa ytterligare minnen av Torontos vilja att radera det förflutna.