Frustrerande familjära omständigheter
Hur tight det än är. Hur det än skulle kunna gå åt bägge håll, så gör det inte det. Och det handlar inte om något annat än klasskillnad.
För Florida leder inte med 3-0 i matcher av en slump. Det är inte tur, medstuds eller hockeygudars goda vilja. De är bättre, spelar bättre och är bättre förberedda.
De har en plan för att hantera allt som Tampa kastar mot dem. Och när de någon gång råkar tappa konceptet så gör Sergei Bobrovsky de där räddningarna som suger luften ur Lightning.
Mönstret går att känna igen. Det är precis såhär det har sett ut, fast till Tampas fördel, fram tills egentligen i fjol. Slutspelshockey handlar inte om att alltid föra spelet, det handlar om att vara tillräckligt bra hela tiden och att få luft från de studsar som momentumsvingar föranleds av.
Vad händer om inte Bobrovsky gör idioträddningen på Matt Dumba i match två, eller på Emil Lilleberg inatt som förhindrade en tvåmålsledning när Tampa verkligen hade tagit tag i taktpinnen? Då kanske diskussionen är annorlunda. Nu räddar han och Florida kan kort efteråt kvittera när Andrei Vasilevskiy tappar positionen fullkomligt och sen ta ledningen när Tampa är slappa i egen zon.
Det gör skillnaden. Det gör att Tampa nu sitter i ett håll som man högst troligen inte kommer kunna gräva sig ur. Om man ens reder ut att ta en match.
Det är liksom svårt att ens vara arg. För det är inte någon som är direkt dålig heller. Nikita Kucherov försvaras otroligt väl och är i det närmaste lämnad på en öde ö varje gång han får pucken, och med det dödar man hela dynamiken i Tampas anfallsspel. Övriga försöker, kämpar, river och sliter, men får ingen luft, inget att gå på och kämpar i kvicksand, motvind och snedregn. Inget går som man vill eller tänkt.
Florida är helt enkelt bara bättre.
På allt.
Det är vid punkten att det enda som egentligen kan fälla dem är de själva. Och jag har otroligt svårt att se det hända.
Man går bara och väntar på när det slutgiltiga hugget ska delas ut. När man verkligen ska stå vid vägs ände. När även den mest inbitna optimist tappar tron.
Det kanske är på lördag, kanske någon gång i nästa vecka.
Men vi kan nog med all säkerhet säga att det kommer hända, det verkar till synes helt oundvikligt.
För på andra sidan står ett gäng med precis alla ingredienser och lite till för att gå hela vägen.
Det är bara att lyfta på hatten.
