Match sex: Ett snöpligt slut på en episk resa.
Så var det över, och jag är trött.
Allt har sin tid, så även i hockey. Och efter Gud vet hur många medstudsar, vältimade prestationer och magiska skeenden så var de stora ögonblicken helt enkelt slut.
För just det trumfar faktiskt det allra mesta när det kommer till slutspelshockey. När kvalitén lagen emellan håller så extremt jämna steg så kommer det alltid att komma ner till studsar och misstag som ger motståndet möjligheten till ett stort ögonblick. Och så blev det även i den här serien nu när allt kan summeras.
För det är inget snack om att Tampa Bay ägt den absoluta majoriteten av spelet under denna serien. I åtminstone fyra av sex matcher spelar man faktiskt ut Toronto ganska ordentligt, man får också den utdelning som under precis alla dagar i veckan ska räcka för att vinna majoriteten av matcherna.
Men man har hittat vägar att glänta på dörren åt ett Toronto som inte tvekat att sparka loss dörren med dörrkarmen kvar. De har för varje givet lillfinger sprungit iväg med hela handen gång på gång och fått de stora ögonblicken när de behövts. Och när allt summeras så kommer ett bitvis dominant spelövertag alltid få se sig övertrumfat av dessa studsar och ögonblick.
För de uppstår inte helt ur ett vakuum. De kräver också kvalitet från den som utför dem. Det är fortfarande någon som ska sätta pucken, blocka skottet eller göra räddningen, och att Toronto sitter på en uppsjö av kvalitet är ju fullständigt omöjligt att göra någon hemlighet av.
Och man kan i leda debattera rättvisor och orättvisor, men ett faktum är ändå ett faktum, och faktumet är att man inte räckte till. Och det var inte för att man inte försökte, det var enkom för att Toronto var ett i grunden bättre hockeylag, med spelare som levererade därefter.
Mer siande i vad som gick fel känns bara överflödigt egentligen. Det räckte bara inte, end of story. Det är inget vanligt hockeylag man förlorar mot, med det Toronto visat hittills så är jag övertygad om att de, om de får samma Ilya Samsonov som inatt, kan gå hela vägen, skulle tillochmed drista mig till att säga att jag tror det. För det finns många saker jag känner igen, saker som Tampa visat mig vara viktiga förut.
Så, hur går vi vidare härfrån? Jag vet ärligt talat inte.
Jag har sett varenda minut Tampahockey sen säsongen 2018/19, och den absoluta majoriteten av alla matcher sen slutspelet 2015 drog igång. Jag har haft detta laget som en absurt stor del av mitt liv i snart tio års tid.
Jag har fått vara med om mycket feta grejer och enorma mängder sommarhockey. Med de senaste tre säsongerna där de långa grundserierna såhär sammanlagt ackompanjerats av i pricip ännu en 82-matcherssäsong av enbart slutspelsmatcher.
Jag skulle ljuga om inte det märkts.
Det blev tydligt för mig under den gångna säsongen att en förändring krävs. För att vara en bättre Sambo och Pappa, vara bättre på jobbet och en allmänt mer närvarande person.
Jag kommer förmodligen ändå titta mer än jag borde, men i en större utsträckning kommer nattmanglingar behöva stå åt sidan till förmån för några timmars extra sömn.
Vad det gäller denna sidan så var mitt mål att skriva en krönika om varje match säsongen ut. Och med denna krönikan publicerad så kommer det målet vara uppnått, något jag sätter en stor stolthet i. Även om det varit 150 eller 1500 läsare på mina texter så har var och en som valt att lägga några minuter på att läsa mitt utbredda dravel om käppakrig på andra sidan Atlanten varit otroligt uppskattade. Så många, många tack för det.
Vill även tacka den numer före detta redaktionen med Niclas Viberg och Christian Arvidsson i spetsen för att all hjälp, visat förtroende och stora exponering som getts till en helt vanlig hobbyskribent. Det har varit guld värt och har gett mig en grund att bygga vidare från.
Så svaret på min egen fråga antar jag är att jag inte vet. Jag kommer inte sluta skriva, men kommer nog inte göra det här i riktigt samma utsträckning. Men kommer nog fortsätta droppa ut texter med jämna och ojämna mellanrum.
Men framförallt så är jag nu redo för en lång sommar, en ledig sommar och att på allvar börja känna ett riktigt sug igen. Det behövs för jag är helt slut.
Men allt har varit värt det, det har varit en helt sanslös femårsperiod detta, kan inte vara nog tacksam att ha fått vara med på den resan.
Tampa Bay Lightning kommer alltid spela en ohälsosamt stor roll i mitt liv. Och det är aldrig kul att förlora.
Men skulle ljuga om jag hävdade att jag inte längtat efter en lång, hockeyledig sommar.
Till er som läser,
Ta hand om er, glöm inte njuta, stort tack och på återhörande.
