Någonting saknas.
Jahopp.
Detta var kul i ungefär 15 minuter.
För Toronto börjar bäst, reser sig efter kallduschen och är fullkomligt dominanta sista 40. Tampa kombinerar att luta sig tillbaka, med att göra oförsvarliga misstag på vid helt fel tillfällen.
Hedman tjuvrusar på John Tavares och lämnar ett pass över centrallinjen vidöppet till Morgan Reillys kvittering.
Vasilievskiy ska ha William Nylanders 3-2-mål alla dagar i veckan.
Och att tjuvrusa med fyra man ut ur egen zon när man vet att man har Auston Matthews och Mitch Marner på isen anstår inte ett dubbelt mästarlag.
Utöver det haglar de onödiga utvisningarna, momentum på momentum fullkomligt skänks bort helt utan anledning, och för varje huvudlös utvisning man dödar leker man bara ytterligare med elden.
Känslan är att man inte hittar några nycklar. Toronto känns piggare, mer påkopplade och som jag skrivit tidigare, mer dedikerade till uppdraget. Tampa hänger mest i och väntar på ett läge, men när öppningarna uppenbarar sig att greppa tag i matchen så finns inte orken där att under lång tid kunna trycka ner Toronto och kväva matchbilden, vilket krävs för att ta sig ur detta. Det känns som att de där extra procenten saknas, hur man än tjatar om att man aldrig ska betvivla en mästare.
Det börjar mer och mer kännas som att Toronto slutligen kommer att exorcera den första rundans demon, och att jag kommer att få ta tidig sovmorgon. För även om man kan tycka att jag överreagerar på en uddamålstorsk och att det likväl kan vara Tampa som bryter sviten av att byta segrar med varann. Så känner jag det bara inte, något saknas, något som är svårt att peka på men som ändå känns tydligt, något som lämnar varje enskild Tampaspelare ett par procent bakom sin motsvarighet i Toronto.
Det kanske är i motvind en drake lyfter, men i alldeles för stora delar av denna serien har vinden legat still.