När är det Coopers tur?
Spenderade lite av lördagen med att kolla igenom några Mid-Season Awards, och efter att ha förkovrat mig i omröstningar och motiveringar dök samma fråga upp både i det lite kränka Tampahjärtat och i den mer rationella delen av huvudet. Kommer Jon Cooper någonsin vinna Jack Adams Award?
Vad definerar ligans bästa coach?
För mig är svaret så enkelt som den som lyckas hålla ett lag bra över tid, vad som är bra bestäms i sin tur av förutsättningarna man går in med. Mycket krångligare än så behöver man nog inte göra det. Dock har det när det kommer till utdelning av individuella priser i NHL aldrig smällt lika högt att ha hållt ett bra lag bra över tid som att ha gått emot oddsen och täljt guld av gråsten under en säsong. De som når bra reslutat över lång tid får ofta se sig omsprungna av solskenshistorier och lite gå miste om det erkännande de väl förtjänar.
För det är svårt att inte blir förvånad när man kollar igenom historien av Jack Adams-vinnare och finner att Quenneville aldrig vann en under sin tid i Chicago, Sutter och Sullivan har kammat precis lika tomt i Kings respektive Pittsburgh. Dessa herrar har, utöver finfina tränarkarriärer, sju av de elva Stanley Cups som delats ut sen 2010.
Två av de återstående fyra har Jon Cooper.
Sen han klev in i NHL säsongen 2012/2013 har han tredje bäst poängskörd i ligan, en Presidents Trophy, tre Stanley Cup-Finaler, två Conferencefinaler och ytterligare två vändor till slutspelet. Detta har skett trots skador genom åren på främst Stamkos, men även längre perioder av frånvaro på Strålman, Bishop, Hedman, Vasilievskiy, Kucherov med flera. Inte ens 62 segrar och 128 poäng säsongen 2018/2019 var tillräckligt av en solskenshistoria för att räcka hela vägen. Så även om man bortser från alla fina slutspelsmeriter så gör han ett starkt case och borde förmodligen redan vunnit en, men har alltid ansetts ha ett för bra och självgående lag att basa över. Frågan hur man kom dit svaras det dock för sällan på, nästan som att ingen satt systemet och strukturen, gjort rätt matchups och fått laget att prestera på en otroligt hög nivå fler kvällar än inte.
Och denna säsongen är inget undantag, snarare tvärt om, för bortsett resultaten så har det inte gått på någon vidare rak räls. Bogosian han knappt byta om innan han blev skadad och har sen dess varit till och från, Cernak har i ett hav av täckta skott täckt två lite klantigt och för det fått två längre perioder av frånvaro. Kucherov hann spela tre matcher innan han fick lägga sig under kniven igen och fick sitta pressbox i över två månader, Point satte sig bredvid i ett par veckor. Man har haft bägge målvakterna samtidigt i Covid-protokoll, spelat match med fyra backar ja listan skulle kunna fortsätta. Detta till trots är laget fortfarande hungrigt, hänger med i toppen och är trots alla förändringar i somras ett av ligans bästa lag, starka papper som till oerhört stor del kan tillägnas den sympatiske advokaten bakom bänken.
I mitt tycke är det bara en av de andra coacherna jag nämnde ovan, Mike Sullivan, som borde stå ivägen för att priset skulle hamna hos Cooper. Det Sullivan gjort med ett rumphugget Penguins är imponerande,hans resultat trots de enorma skadebekymmer han behövt navigera igenom är värt stor respekt. För det arbetet är han också i toppen av samtliga Mid-Season Awards jag läst, däremot hittade jag bara Cooper topp tre på en, på vissa fick jag leta ordentligt för att hitta honom bland de som hamnat just utanför. Namn som var vanligare förekommade var Brind'Amour, Gallant och Brunette, alla riktigt bra coacher, men denna säsongen i mitt givetvis lite färgade tycke snäppet under de övre två.
Och förhoppningsvis kommer inte Cooper verka under förutsättningar likt denna säsongens mer under sin tid i Tampa, han kommer även fortsättningsvis förfoga över ett starkt mannskap. Så frågan är om han inte alltid kommer anses ha lite för starkt material för att framgången ska bero på honom? Att han, såvida man inte likt Norris, röstar på någon vars "tur" det är att få vinna, alltid kommer anses vara just utanför. Kanske kommer individuella utmärkelser komma när han gått vidare från Tampa om några år, kanske hittar han inte rätt igen när han lämnat och blir utan helt och hållet. Det kan man ju bara sia om, men det råder inga tvivel om att Cooper, när han lämnar, kommer lämna som den mest framgångsrike coachen både i organisationens historia och som en av de bästa under sin tid i ligan.
Att han, på de grunderna, inte skulle få kröna sin tid i Tampa med en individuell utmärkelse skulle kännas som ett slöseri.
