Nu åker vi igen!
Efter en evighetslång sommar är vi äntligen tillbaka igen, hockey är tillbaka igen!
Så var vi här, nu är det åter nära och doften av en ny säsong kittlar näsborrarna. Min tanke var initialt att jag skulle gjort två lite matigare inlägg kring de olika lagdelarna, men på grund av andra hockeyrelaterade uppdrag som jag behövt prioritera samt allt det där andra som kallas livet så har tiden helt enkelt runnit ifrån mig.
Gott så, nu får vi göra det på detta viset istället, den stora fördelen här är att vi nu har alla svar som jag tidigare bara hade fått sia om. Inte för att frågetecknen varit sådär oerhört stora, men under träningslägret så har vissa saker ändå tagit ganska intressanta vändningar.
Jag tror att det lättaste och mest pedagogiska sättet att ta oss igenom allt är att först skriva ut den trupp som imorgon inleder säsongen för att därefter resonera kring hur saker och ting blivit som de blivit och hur framtiden kanske ter sig.
Så här kommer de 23 som kommer starta säsongen mot Nashville imorgon.
Jonas Johansson
Victor Hedman
Steven Stamkos
Vi börjar med den stora elefanten i rummet, så kan vi prata om de mer intreasanta sakerna sen.
Andrei Vasilevskiy missar säsongens två första månader efter att ha behövt lägga sig under kniven någon vecka in på tränigslägret. Någon vajsing med ryggen han upplevt tidigt under sommaren men som sedan försvunnit gjorde sig åter påmint när han gick på is.
Det är ju vad det är, och sättet Jonas Johansson svarat på möjligheten till lite förtroende har imponerat. Med endast två insläppta puckar på närmare hundra försäsongsskott mot ändå ganska prominent motstånd för att vara den här tiden på året, så har jag bestämt mig för att inte vara orolig förrän han ger mig anledning att vara det. Ett mer påkopplat och defensivt tiltat lag framför honom, spelandes efter en lite förändrad struktur borde kunna hålla honom och laget flytande tills dess att Vasilevskiy kan återgå i tjänst och man kan öka pressen ytterligare.
Det är klart som fanken att det gör lite ont att inte ha en av världens bästa keeprar längst bak, men det tjänar heller inget till att gråta över en halt katt, för att använda ett gammalt djungelordspråk. Ni som förstår, ni förstår.
På backsidan har det inte hänt så våldsamt mycket. Man förlängde Darren Raddysh ett år i förväg, vilket var bra, han gjorde ett gott intryck när han fick chansen efter Cal Footes sorti i fjol. En mogen herre med goda värderingar i spelet som om man ska dra sig med flashiga uttryck på andra språk, vilket man bör, har “walked the walk” med ett gäng hundår på AHL-nivå och borde således inte löpa någon jätterisk att hamna i några andraårsförbannelser eller dylikt. Ett solitt alternativ som kan bära sin vikt både bredvid en toppback eller i ett tredjepar.
Man ersatte Ian Cole, som även om han fick oförtjänt mycket skit då han var duktig på att bli utvisad, var lite överbetald med sina tre miljoner. In kommer istället Calvin de Haan som är en fullgod ersättare som gör typ samma sak fast mycket billigare. de Haan kommer, åtminstone initialt, att paras ihop med Erik Cernak och med det få bära ett tungt defensivt ansvar mot det bästa motståndarna har att kasta ut i offensiv väg. Får man det att funka ligger banan ganska öppen för Victor Hedman, Mikhail Sergachev och Nick Perbix att kunna föra lite oväsen framåt mot lite mjukare motstånd.
Utanför topp sexan lyckades Haydn Fleury knipa den sjunde platsen medans Zach Bogosian hamnade på waivers. Dock gick han orörd därigenom så nu återstår att se vad som händer där. Man har försökt att flytta på honom till något ställe där han kunde få en större möjlighet till mer speltid, dock utan framgång. Det finns flexibilitet att kunna behålla honom på NHL-rostern så fort man satt upp Vasilevskiy på LTIR, för att kanske köpa sig lite tid i väntan på att något lag stöter på lite backstrul och kan tänka sig att plocka upp honom.
Med det genomgånget kilar vi in på det verkligt intressanta, för när man kollar på forwardssidan har det hänt en hel del.
Kärnan är förstås densamma och alla utom Steven Stamkos är ju signade typ för alltid. Men där bakom har man ju fått anledning att bygga om rätt ordentligt under de senaste åren, och i år är inget undantag. Med ytterligare en gammal stofil i Alex Killorn som lämnat och en Ross Colton som blev för dyr så öppnas rätt prominenta roller upp att tävla om. Det finns minuter att hämta i alla spelformer och ganska högt upp i hiererkin. Det gör att det nog kommer pusslas en hel del i början innan man hittar rätt, men med lite tålamod kring processens gång så finns det en fin potential i de 14 forwards som får förtroendet från start.
Ska jag peka på något jag är spänd på så är det just vem som tar chansen i år. Alex Barré-Boulet kommer få en rejäl möjlighet att visa att han håller på NHL-nivå, och känslan är att detta är sista chansen för honom att få det att lyfta. Där bakom finns ytterligare en kul historia i Waltteri Merelä som man signade från finska ligan i somras. En stor herre med mjuka händer och fina offensiva instinkter.
Dock kom spekulationerna igång igår när Barré-Boulet inte fanns med på den sista träningen. Han sattes dock inte upp på waivers, inte heller nämndes något kring hans status så huruvida det är personligt strul, kråka i snoken eller om han är påväg att flyttas tvistar de lärde om. Han fanns med bland de 23 som utgör truppen iallafall. Så vad som händer där får helt enkelt tiden utvisa.
Till denna skaran får även Austin Watson sällas även om att har några extra mil i kroppen jämfört med ungtupparna. Han kom till träningslägret på en tryout och lyckades imponera tillräckligt för att lägga rabarber på det sista stålarna som fanns under lönetaket. Han kommer hänga kvar hela säsongen om inget väldigt oväntat händer, och kommer vara en bra gubbe att kunna slänga in för lite hederligt brunk mellan varven.
Överlag så är denna gruppen snabbare och lite mer flärdig än säg fjolårets dito. Visst, botten sex är fortfarande rivig och slitig snarare än överöst med finess. Men det finns potential att få lite offensiv från killar som NIck Paul, Connor Sheary och Tanner Jeannot. I Luke Glendening finns absolut samma kvalitet som det Pierre-Edouard Bellemare har bidragit med senaste två säsongerna och Tyler Motte kommer bidra med fin fart och ett oförtrutet arbete.
Dock är den spelare jag håller ögonen på mest Michael Eyssimont. Han kom in förra säsongen när Vladislav Namestnikov skeppades iväg vid deadline. Eyssimont är en smart, ettrig liten rackare som gjort det till lite av sin grej att ha väldigt starka siffror i väldigt begränsade roller. Han är hänsynslös, kvick och ser oftast till att flytta fram spelet till offensiv planhalva.
Dock är anledningen till att han fortsatt hållit till i den lägre delen av laghiererkierna att han helt saknat förmåga att generera utdelning på sitt spelövertag. Egen oförmåga att avsluta har satt honom med svagt sällskap som inte heller hjälpt hans case att klättra uppåt i laget. Nu har man dock provat honom med lite mer prominent sällskap och får han fler sådana chanser finns alla möjligheter att han blir nästa namn som tillsynes kommer från ingenstans och lyfter i Tampatröjan.
Det var väl allt jag hade att säga om allt. Då toppgubbarna är vad de är och man vet vad man har att förvänta, fyller det ingen funktion att ödsla massa tecken på att säga det igen.
Så, för att sammanfatta så tycker jag att detta laget har alla kvaliteér för att ta sig till slutspel. Förutsatt att man kan få adekvat målvaktsspel här under de första två månaderna så bör man kunna tråka sig igenom dem och fortfarande vara med i racet. Därefter handlar allt om att orka göra en push med Vasilevskiy tillbaka.
För egen del så vet jag faktiskt inte i vilken utsträckning jag kommer hinna skriva här. Jag hoppas någon gång i veckan, men kan inte lova något då mycket pockar på uppmärksamhet och tid.
Det jag vet är att jag kommer sitta bänkad imorgon när pucken släpps!