Nyheter och Bullentiner från en lite annorlunda Trade Deadline
När pulsen gått ner och telefonen fått svalna så kan man luta sig tillbaka och unna sig en stunds eftertanke. Då var väl detta inte så pjåkigt?
Det är som supporter lätt att dras med i rykten, spekulationer och förhoppningar. Det blir lätt under denna tiden av året, när man sett och fått ett grepp om laget, att gå igång på idén om den stora förstärkningen som antingen förändrar allt eller i bästa fall vara den sista pusselbiten till ett komplett lagbygge. Det är ju en del av tjusningen med Trade Deadline, men också varför det är en himla tur att supportrar är supportrar och GMs är GMs.
Nu är jag dock helt på Vegas linje att Draftval är kraftigt övervärderade när man är i ett läge att gå för det. Då är det bara att handla och handla lite till, sen utnyttja ytterligare lite draftkapital för att skapa sig löneutrymme för allt som man handlat. För när fönstret väl är öppet så är sena förstaval och unga spelare utan en möjlighet att bidra till att vinna just där och då inte av så stort värde för organisationen annat än som handelsvaror. Då gäller det att med smartness, fingertoppskänsla och med en hel del mod omvandla det framtidskapital du äger till något som hjälper dig så mycket som möjligt där och då.
Framtiden får helt enkelt skjutas på framtiden. Vilket har gjorts under många år nu, när förstarundeval och prominenta prospects har blivit till Blake Coleman, Barclay Goodrow, David Savard, Brandon Hagel, Nick Paul och Tanner Jeannot. Man har förstärkt truppen där och då på bekostnad av framtid, och det har varit fullständigt logiskt i alla fallen, då man haft chansen att vinna.
Nu satt man i en lite annorlunda och ganska knepig situation. Med ett underpresterande lag som visat ganska tydligt att de inte har vad som krävs för att slåss i den absoluta toppen av ligan och i förlängningen om Stanley Cup vore det klokaste att bara sitta ut, kanske agera tredjepart i några större affärer för att få några draftval och kalla det för ett jobb väl utfört.
Samtidigt så vågar man nog inte riktigt att räkna ut denna gruppen, framförallt inte kärnan av dem, som visat mången gång att de vet exakt vad som krävs för att ställa till med jävulskap när det vankas slutspel. Och det är samtidigt nu man ska greppa de sista halmstråna om det någon gång ska finnas några sista halmstrån att greppa. Det kan ju faktiskt gå, så länge man bara är ett av de åtta som tar sig in så har man en chans, måhända en försvinnande liten sådan, men ändå en chans.
Men att med en tom plånbok gå ut och förändra världen är lite av ett kamikazeuppdrag. Man har klarat av det innan, under ännu bistrare omständigheter. Men då kunde man också gömma sig bakom det faktum att man hade ett bättre lag med en reell chans att uträtta något. I år hade det inte varit rättfärdigat att pantsätta framtiden mer för en förstärkning som nog ändå inte skulle kunna göra tillräcklig skillnad. Så ur det perspektivet så var gårdagens Deadline mycket mer intressant än de tidigare, då man bara väntat på vilken den stora affären skulle bli. Denna gången var det mer en fråga om vilken väg man skulle välja att gå.
Och när röken lagt sig så kan vi konstatera att man valde den gyllene medelvägen, vaniljen, den breda mitten, kärt barn har många namn.
Det blev ingen utförsäljning, ingen signal om att man skiter i detta men heller ingen affär som skickar meddelandet om att man menar ordentligt allvar. Det blev en vandring längs med allén mittemellan där man både tänkte framtid och nu tid, men inte riktade sitt fulla fokus på någotdera.
Så sett till att försöka göra alla lite nöjda så tror jag att Julien BriseBois satte huvudet på spiken här. För de supportrar som i mångt och mycket gett upp, då laget inte längre vinner 75% av matcherna längre så gick inte alltför mycket av deras älskade framtid ut genom dörren. Utan de kan lugnt klamra sig fast vid det fåtalet spelare i systemet som har en minimal chans att nå NHL. Till laget skickade han signalen att de faktiskt kan uträtta något genom att med små medel ändå förstärka både back- och forwardsbesättningen. Summa summarum så balanserades nutid och framtid i på ett sätt där alla blev nöjda och inget tog skada. Ett jobb väl utfört i ett lag som befinner sig i ett enda stort mellanläge.
Så när allting lagt sig, och man kan unna sig att fundera kring sakers tillstånd ännu ett varv så landar åtminstone jag i att det var rätt väg att gå. Man utnyttjade det löneutrymme som Mikhail Sergachev lämnar maximalt, man gjorde laget djupare och man gjorde det till ett försvarbart pris. Man får både njuta av entusiasmen att få se lite nya ansikten i laget, samtidigt som man slipper svettas över att framtiden skjutits ännu längre på framtiden.
För med Anthony Duclair och Matt Dumba in så faller truppen mer på plats. I Duclair får mitten sex in otroligt välbehövlig flärd och kreativitet. Han kommer med en smittande energi och ett skillset som kommer stärka laget i både fem mot fem och i ett powerplay.
I fallet Matt Dumba så är inte de underliggande siffrorna så snälla mot honom, faktum är att om man bara kollar på dem så är det svårt att se honom vara en uppgradering över till exempel Max Crozier. Men ser man det för vad det är så är det en spelare med över 300 matcher under bältet. Det är en spelare som likt Duclair har ett kaxigt, framåtlutat kroppsspråk, gillar att gå in i fighten och som kommer med ett skönt driv. Hade jag hellre sett en mer spelförande och helst vänsterskjutande back in? svar ja, men samtidigt måste man någonstans vara förankrad i verkligheten. Och för det högst modesta pris man betalade så tror jag att Dumba kan bidra med mycket välbehövlig energi, för kaxighet, driv och fjutt i grejerna har i mångt och mycket saknats genom hela lineupen. Där kommer de bägge nya herrarna att bidra med rejäla injektioner.
För det är priset som är själva grejen här.
Det är injektioner till priser som knappt är värda att nämna i sammanhanget. Ett tredjeval och ett femteval är inget att ligga sömnlös över, oddsen att de valen blir något av något som helst värde är försvinnande små. Det enda som svider lite är att Jack Thompson var en del av betalningen för Duclair. Thompson, som fick göra sin NHL-debut här under vintern, har haft en fin utveckling i AHL senaste året och skulle nog på sikt kunna blir en hyfsat solid andaparsback i NHL på sikt. Dock är det också så att det finns 13 sådana backar på dussinet. Så oddsen att hitta en ny, likvärdig spelare är ändå relativt stora.
Ser man dessutom till att man utöver Dumba och Duclair även fick in två sjundeval i de två affärerna, samt att man knep till sig ytterligare ett fjärdeval genom att agera tredjepart och äta lite lön i en annan affär, så höll man ändå kassaskåpet lika fullt, åtminstone sett till kvantitet. Samtidigt som man som sagt, förstärkte både NHL- samt AHL-lag, detta då både Emil Lilleberg och Max Crozier fick åka tillbaka till Syracuse igen efter att Dumba kommit in.
Så det är med en känsla av att var sak är på sin plats som det nu bara återstår att ta sig an resten av säsongen. Alla lag runt omkring i tabellen antingen sålde eller gjorde ingenting under veckan så att missa slutspelsplatsen vore inget annat än ett monumentalt fiasko. Förhoppningsvis ger lite nya ansikten in en injektion av både konkurrens och energi, samt en bättre balans i truppen då man kan sätta gubbar där de faktiskt är tänkta att spela.
I vilket fall så har vi en spännande vår att vänta. För mitt i bedrövelsen av att 60 matcher gått åt till att knappt ha fått se en enda komplett insats så håller jag naivt fast vid att det måste finnas mer att få ut av detta laget. Det finns mycket kvalitet, och det går att peka på väldigt många som inte är i närheten av de spelare man vet att de kan vara. Det borde finnas utrymme för en hel del uppsving här under de sista självande månaderna av säsongen.
Det är ju vad man får hålla fast vid för att inte tappa förståndet. För att sluta titta har väl vid den här tidpunkten upphört att vara ett alternativ. Det är bara att spänna fast sig och försöka njuta av färden, på ett eller annat sätt.
I nöd och lust,
Go Bolts.