Oh Captain, My Captain!
Jag funderade på hur jag skulle lägga upp det här, om jag skulle skrivit något redan igår, om jag skulle låta det positiva som händer ta plats först. Men jag tror ett farväl bör stå först.
Det var en väldigt konstig dag igår.
Det var svårt att riktigt förstå, att ta in och att på allvar landa i att det är över nu. En era, en epok, ett förhållande, över.
Jag var helt övertygad om att man skulle få förståelse för varför det blev som det blev när korten lades på bordet. Och ja, till stor del fick jag rätt i det. 8 miljoner över 4 år fanns inte på kartan att han skulle fått i Tampa. Och även om man skulle vänt på siffrorna för att matcha pengarna, så hade det snabbt kunnat bli ett kontrakt som bakband en organisation som tydligt visar att de inte planerar att vara dåliga än på länge.
För det vackra i allt är att vi nu kan vara sura för att vi förlorade vår hjälte när han fortfarande var bra. Snarare än att våndas över att vi håller fast vid någon som blivit en skugga av sin forna glans. I Tampatröjan kommer Stamkos alltid ha varit en utomordentligt bra hockeyspelare. Det är fint, och en tanke värd att hålla fast vid.
För även om man vill se hjältarna glida in i solnedgången, även om man gillar den rena statistikraden på Eliteprospects, så är verkligheten alltid verkligheten. Och förr eller senare så hade saker sett annorlunda ut. Då kanske det är bättre att ta smärtan vid hornen och fatta de obekväma besluten när det fortfarande finns tid för förändring.
Jag vet inte.
Det är en konflikt mellan hjärta och hjärna här. Och när jag analyserar försöker jag att aldrig släppa in hjärtat i diskussionen, det blir aldrig bra.
Så istället för att analysera så kommer jag känna nu. För känslor är bra för att beskriva, förklara och i allt väsentligt bra till allt utom att tänka med. Så här kommer mina känslor kring det som hänt under det senaste året och som fick sitt crescendo under gårdagen.
Det suger.
Det suger så hårt att det är svårt att riktigt ta in.
Det gör ont i hela kroppen att han kommer att dra på sig en annan tröja till hösten, att han kommer representera ett annat klubbmärke, att han kommer vara en ambassadör för en annan stad. Han kommer göra det med samma klass, finess och känsla som han gjort under 16 år i Tampa.
Men det kommer inte klä honom, färgerna kommer att vara fel och det kommer att äckla mig.
Det går inte att beskriva det Grand Canyon som familjen Stamkos nu lämnar efter sig. I organisationen, i laget, i staden, i alla som lever och andas med Tampa Bay Lightning. De har, såklart med Steven i spetsen, förkroppsligat allt som det innebär att vara en Bolt. De har byggt den kultur som nu anses vara stark nog att kunna upprätthållas utan dem.
För det handlar inte bara om Steven. Bakom kulisserna har hans fru Sandra tagit hand om andra spelarfruar, fått nya lagmedlemmars familjer att känna sig välkomna och på det sättet storligen bidragit till framgångarna på isen. Hans barn, främst den äldsta sonen Carter, har charmat folk både en och två gånger, främst med sin kärlek till Zambonis.
Det är inte bara en hockeyspelare, kanske inte ens främst en hockeyspelare, som nu lämnar staden. Det är en på alla sätt otrolig person, som lämnat avtryck efter sig som aldrig kommer försvinna.
Jag väljer att fokusera på det, för statistiken kan alla, målen har vi sett, de legendariska ögonblicken har vi levt. De kommer även de leva kvar, men det är bara hockey.
Människan Steven Stamkos är oändligt mycket större än något så flyktigt som hockey. Han är en förebild, en ledare, en mentor och en personlighet som man inte kommer kring så ofta. Där lojalitet, värdighet och medmänsklighet står ut på ett sätt som inte många besitter. Allt detta har han utstrålat i kombination med att vara en av de bästa i världen på sitt yrke.
Jag kan sitta här och rapa klyschor, men min poäng står nog ganska klar vid det här laget. Den störste har lämnat, den störste är inte kvar, den störste kommer inte avsluta i rätt färger.
Det är djupt sorgligt.
Det har blivit en vana att ingen lagkapten, ja ingen överhuvudtaget egentligen, spelar hela sin karriär i Tampa Bay Lightning. Nu ändras förhoppningsvis det med Victor Hedman, och förhoppningsvis följer fler i hans fotspår. Men tills det händer så känns det fortsatt lite olustigt. Liksom ungefär allt annat i hela den här historien.
Men det går inte att göra ogjort, min okänslostyrda analys av allt kommer här i dagarna, för en sådan finns.
Men tills dess hyllar vi en legend, minns tiden ihop och blickar framåt mot både hemkomst, hyllning och den dag han cementerar sin plats i Tampa Bay Lightnings historieböcker.
Det är ett oomkullrunkeligt faktum.
So long, tills vägarna korsas igen.
Kaptenernas kapten.
För alltid en Bolt!
