Resan inledd!
Det var oktober, det var tisdag, och det blev tillsist en väldigt premiärig premiär.
Man famlar alltid lite i mörkret inför en premiär. Även om Nashville är välbekanta försäsongsansikten så är det ändå nya giv så fort kalendern tickar över till seriestart och poäng börjar jagas.
Och med en del förändringar i spelsystemet, många nya ansikten och framförallt undringar över mannen i målet så var det många saker som väckte både tankar och nyfikenhet.
Då är det ju alltid festligt när man går ut och gör en helt strålande förstaperiod. Alltså en sådan förstaperiod som inte lämnar några frågetecken bortsett från var sjutton det ska sluta när man i April fått gnugga vidare och ytterligare förfina den grund som fullständigt manövrerade ut Nashville i 20 minuter.
Sen blir man smärtsamt varse om att hockey är hockey och att premiärhockey är ännu värre.
För visst att Nashville kvitterade i andra, läget kändes ändå relativt lugnt. Men den första halvan av den tredje perioden gav ilningar långt ner i tandrötterna om man som jag tycker det är lite mysigt med kontrollerade 3-1 matcher med sista i tom bur.
Plötsligt var spjällen ganska öppna, i takt med att skallarna blev tröttare så tappade man det nya konceptet bara litegrann, med ett tilltaget Nashvilletryck som följd. Och även om ett starkt powerplay och en liten uppryckning sista halvan av slutperioden gjorde att segern tillsist kändes rätt trygg.
Och det är väl det man får ta med sig. Förstaperioden gav en hint om vart vi kan förvänta oss att detta kommer landa tillsist. För lyckas man hitta rätt i den nya försvarsstrukturen och göra det konsekvent så kommer det spela mindre roll vem man har mellan stolparna.
Och på tal om det så var Jonas Johansson just det man kunde förvänta sig. Han tog det han skulle ta, plus lite ränta, och skakade inte när han behövde räknas med i slutet av matchen.
Framåt tog sig powerplay ju längre matchen gick och var tillsist tungan på vågen med en Nick Paul som trivdes som fisken i Alex Killorns gamla vatten som femtelänk i förstauppställningen.
Nyförvärven kändes överlag pigga och välfungerande i systemet. Luke Glendening gjorde ett stort jobb i boxplay, Connor Sheary och Tyler Motte hade fint driv även om de kanske inte märktes så mycket. Debutanten Waltteri Merelä såg inte ut att ha det minsta vatten över huvudet, tvärtom så spelade han klokt, stabilt och visade att han definitivt är värd att fortsätta lira med de stora pojkarna.
Kort och gott. Det är som det alltid är.
Stora förhoppningar, stora slutsatser dragna alldeles för tidigt och en naivitet över hur mycket hockey som återstår att spela.
Men framförallt bara en stor glädje över att vara tillbaka igen!
