Sista versen är sjungen, hur länge orkar man sjunga på refrängen?
Chansen fanns absolut där, man tar utgångsläget inför tredje alla dagar i veckan. Men magkänslan sa annorlunda, och Colorado visade med all önskvärd tydlighet att de inte hade börjat fundera än.
För låt oss vara ärliga nu, det är alltid bäst, det är bara ett lag som på riktigt drivit spelet i denna serien. För även under den fantastiska andraperioden i match tre så var det Colorado som hade pucken, som ville framåt och som kom framåt. Och även om det inte betalade sig då, så har sådant beteende en tendens att betala sig i längden. Särskilt när de inte bjuder på något på sin egen halva av isen.
För även om ett frenetiskt kämpande Tampagäng stänger slottet och forserar ut det mesta av Colorados volym ut i periferin så får de studsarna inget annat lag fått hitills. Bägge målen inatt kommer via studsar på antingen en skridsko eller ett ben, det är den typen av medvind man förtjänar av att vara laget som driver framåt, vill framåt och för matcherna.
På andra sidan går det blåa laget på ångorna, man hänger i och man överlever. Man får inga andningspauser, ingen möjlighet att njuta av medvind, det är match efter match av att spjälka mjölksyra och täcka skott. Och man gör det med den äran, man drar det så långt man bara orkar, men den sista lilla boosten finns inte där, och det är väl i ärlighetens namn inte så värst konstigt. Man har någonstans väntat på detta, man hoppades bara att det skulle finnas lite till. Men det faktum att det inte ens är två år sen man gick in i bubblan än, och att man sen dess spelat tre hela slutspel plus ett närmare 140-tal grundseriematcher, var tillslut tvunget att komma ikapp.
Känslan är att vi ser det nu.
Jag ser gärna dum ut om en vecka, på samma sätt som jag sett dum ut i att tvivla tidigare. Men jag ser inte var man ska hitta mer ork, var man ska finna gnistan att orka fortsätta och komma upp i den sanslösa nivå som krävs för att vända runt detta. Särskilt när fler och fler av de bitar man behöver nu uppenbart har fullt sjå med att kunna få i foten i skridskon eller tröjan över huvudet. Med Point borta, Cernak osäker och i bästa fall halt, Cirelli trasig, Paul trasig, Kucherov trasig och så vidare och så vidare så börjar man med stormsteg närma sig botten på gropen man gräver i. Det finns snart inte mer guld att hitta.
Tanken är tom.
Kontot dränerat.
Krediten är maxad.
Jag hoppas att jag har fel, men ser inget som tyder på det. Jag kommer sitta där och hoppas på midsommaraftons natt också. Men känslan är att det oundvikliga slutet på den sjukaste tiden i mitt supporterliv närmar sig, men det känns okej. När man ser hur detta gänget offrar sig därute, varje byte, varje match. Hur de lämnar allt på isen och inget åt slumpen, så går det bara att känna stolthet, glädje och en jävla tacksamhet.
Men ända in i slutet, ända fram till den fjärde förlusten. Så hoppas vi, tror och tillber varenda Gud och annan jävel över vad som inte kan ses som något annat än ett mirakel.
Denna gruppen har förtjänat ett mirakel.
